tisdag 20 augusti 2013

Egypten: Revolution eller militärkupp?

...brev från egyptiska revolutionärer

Efter att miljontals gick ut på gatorna för att störta Mohamed Morsi och Al-Sisi gjorde sin deklaration som tog bort honom från presidentposten, har det funnits en allmän debatt om hur man kan karakterisera dessa händelser. Var detta en revolution av massorna, eller en militärkupp som syftar till att ta bort presidenten för att upprätta en militärdiktatur? Svaret på frågan "revolution eller kupp?" ligger i dess betydelse för utvecklingen av en strategi för de månader, och kanske de kommande åren, av den egyptiska revolutionen.

Den som avfärdar ingripandet av den gigantiska massrörelsen, som lanserade en ny våg av den egyptiska revolutionen, flyr från att hantera dess inneboende motsättningar, och därmed från både de nya utmaningarna för den egyptiska revolutionen, och de möjligheter som finns i framtiden. Föga förvånande är att revolutionärer, som avfärdar värdet av massornas ingripande - eller åtminstone anser att massorna helt enkelt är föremål för ett kontrarevolutionärt spel - lider idag av djup frustration som ett resultat av vad de kallar reträtt eller slutet av den egyptiska revolutionen, och förnekar de möjligheter som finns.
 
Inte heller är de ensamma om att avfärda massornas direkta ingripande i Morsi avgång, och undergången för hans parlamentariska legitimitet. Nästan alla de krafter som intervenerar i den politiska situationen i dag, inklusive de internationella krafterna, ogillar massornas roll.

Undantaget här är det militära etablissemanget, som brändes av elden från massrörelsen tidigare, och därmed inte kunde ignorera eller förbise den. Snarare är utsikterna och utvecklingen av massrörelsen den viktigaste faktorn som bestämmer dess politik och interventioner. Det militära etablissemanget representerar grunden för den härskande klassen, regimen och staten. Det är spjutspetsen i den kontrarevolution som ställer sig massrörelsen som ett fullbordat faktum, även när det sprider panik om möjligheten av utveckling av massrörelsen och strävar med alla medel för att antingen hålla den inom en viss ram, som inte hotar deras klassintressen, eller genom direkt repression som hänt i det förflutna.
 
Armén vill verkligen att hålla den gigantiska massrörelsen, som krävde Morsi avgång, inom de gränser den sätter och de steg den räknar med. Den vill hindra rörelsen från att fly från ramen för Morsi avgång för att bli en djupare utmaning för regimen i dess helhet. Det primära målet för militären var att få de miljoner, som fyllde och kontrollerade gatorna, att återvända till sina hem efter kortast möjliga tid, och att stoppa rörelsen vid gränsen för att störta ledaren för regimen och att bli av med honom. Detta mål var förenligt med de ambitioner militären hade efter Morsis misslyckande med att avbryta revolutionen och den förvirring som hade gripit den härskande klassen inför revolutionen under hans år i regeringsställning.
 
Efter att Morsi kom till makten förra året, med välsignelse av USA, det militära etablissemanget och en stor del av verksamheten eliten, misslyckades han med att uppnå målen för den härskande klassen, nämligen att avbryta den egyptiska revolutionen. Morsi var inledningsvis ett bättre alternativ för majoriteten av den härskande klassen, som han antog det nyliberala projektet och lierade sig med näringslivets intressen. Han hade inga betänkligheter med en allians med USA och var noga med att inte störa den sionistiska staten, förutom att vara den första valda presidenten efter revolutionen. Viktigast var att han hade en bas i den största massorganisationen i Egypten, en organisation som arbetar på marken med hundratusentals medlemmar, sympatisörer och anhängare. De skulle kunna absorbera folkets ilska och övertyga massorna om det nyliberala projektet och de grymma planer för åtstramningar som åtföljer det, skona den härskande klassen från faran av ett massuppror under dess försök att ta itu med den ekonomiska krisen - eller åtminstone att mildra dess effekter - på deras bekostnad.
 
Istället ledde den ekonomiska krisen och Morsis misslyckanden att genomföra kraven från revolutionen (eller rättare hans uttryckliga utmaning av dessa krav och mål) till en nedgång i hans popularitet och popularitet för hans organisation till den grad att den härskande klassen och dess institutioner inte längre kunde lita på dem inför massorna.

När det stod klart att den folkliga ilskan hade stigit tillräckligt för att störta Morsi, blev det nödvändigt för den mest kraftfulla och sammanhängande institutionen inom den härskande klassen - militären - att ingripa snabbt för att kontrollera ilskan bland massorna och genomföra deras krav. Det var nödvändigt för att komma ur en förlorande satsning på ledaren för regimen och att omorganisera och ena den härskande klassen runt nya ledare som skulle framstå som hjältar, framföra folkets krav och förena sig med folket i "ett led".
 
Armén var verkligen fångad mellan två eldar. Den första var branden i massrörelsen, och möjligheten att den skulle bryta igenom sina gränser i händelse av att Morsi fortsatte vid makten. Den andra var branden från brödraskapet och islamisterna på gatorna, och med öppnandet av komplexa fronter i Sinai i större utsträckning och vissa områden i Övre Egypten i mindre utsträckning, i händelse av Morsis störtande. För att inte nämna de skillnader som kunde utvecklas med den amerikanska administrationen och hotet av vad de kallar "den demokratiska vägen".

Armén valde att undvika brand i massrörelsen, trots konsekvenserna. Den beslutade att slå ut Morsi, medan den absorberar massorna och stoppar utvecklingen av deras rörelse, och möter elden från brödraskapet som var mindre hotfull än massorna. Den amerikanska administrationen, och EU i mindre utsträckning, har långsiktiga strategiska relationer med det egyptiska militära etablissemanget som har förmåga att absorbera eventuella spänningar som uppstår i störtandet av Morsi. Således fick militären panik inför möjligheten av utvecklingen av massrörelsen och dess flykt från sitt koppel. Det andra alternativet var fyllt av faror, för om armén inte störtade Morsi, och rörelsen utvecklades i en mer radikal och djupare riktning skulle förtroendet hos stora delar av massorna i armén - ett förtroende som föddes ur frånvaron av något annat alternativ som kunde handla beslutsamt med Morsi - blivit skakat. Detta var en faktor som kunde driva rörelsen utanför dess spår.
 
Detta är inledningen på ett brev från Revolutionära Socialister i Egypten i vilket de förklarar situationen för sina anhängare. Fler delar kommer att översättas och publiceras på Röda Malmö. Artikeln är hämtad från International Viewpoint.
 

Bloggat: Kildén & Åsman

 

Inga kommentarer: