tisdag 20 augusti 2013

Våld mot kvinnor ska synliggöras

...det osynliga ska fram i ljuset
 
Detta gäller de flesta aspekter av kvinnoförtrycket som ofta verkar osynligt. Både när kvinnor får sämre betalt, när de arbetar mer hemma, när de får mindre röst i samhällsdebatter och när de utsätts för kränkningar, sker det ofta obemärkt. Alltför ofta beskylls kvinnor för att vara hysteriska, överdriva eller "förstöra stämningen" om de berättar om sina erfarenheter. Tyvärr gäller detta även för de mest våldsamma delarna av förtrycket: våldtäkt, våld och kränkningar.
 
Våra organisationer är tyvärr inget undantag. Återigen är det svårt för kvinnor att träda fram och berätta om sina erfarenheter. Det är en dynamik som vi måste ta på största allvar. Det är absolut nödvändigt för kvinnors kamp, både i samhället och i våra egna organisationer att repression inte blir en personligt tabufråga, utan tvärtom blir synliggjord, politiserad och bekämpas - i alla dess former.
 
Straff och sanktioner
 
När våld och sexuella övergrepp diskuteras som ett hypotetiskt exempel, är det sällan svårt att finna stöd för sanktioner. Detta gäller både i samhället och i våra egna organisationer. Men när de faktiska fallen uppstår, är det ofta mer komplicerat. Antalet polisanmälningar är försumbara i förhållande till omfattningen av övergrepp och även när händelser anmäls, avkunnas det sällan någon dom. På många platser i världen är det avgjort riskabelt att gå till polisen - och detta ofta ännu mer om det är en vänsteraktivist som anmäler.

Även de vänsterorienterade organisationer som har strukturer, val och beslut, som anger riktlinjer för hur sådana incidenter hanteras, har problem med hanteringen av ärenden. I första hand eftersom många kvinnor inte berättar om sina erfarenheter - antingen av rädsla för reaktioner, misstänksamhet mot deras historia, eller för att de helt enkelt är oroliga för att det kan skada partiet som helhet - i synnerhet när det gäller ledande kamrater.
 
När fall kommer fram, händer det ofta att frågan om sanningshalten i en kvinnas berättelse blir det centrala temat, eller att hon anklagas för att ha själv "ha inbjudit till" eller på annat sätt vara ansvarig för de övergrepp som har begåtts mot henne. Och även om det inte finns något tvivel om att det faktiskt skett ett övergrepp, det finns ofta ett mycket stort fokus på diskutera om sanktioner mot gärningsmannen är ett (aktivt/medvetet) angrepp på honom av organisationen, medan offrets erfarenhet mer betraktas som en "olycklig omständighet" än som en aktivt/avsiktligt övergrepp.
 
Dessa typiska reaktioner betonar den strukturella karaktären av misshandel av kvinnor. Å ena sidan görs kvinnors erfarenheter till något "exceptionellt", som hon kanske har egen skuld i? Och å andra sidan "normaliseras" mannens handlingar nästan som ofrivilliga oavsiktliga fel, eller en olycklig omständighet.

Detta var andra delen av en artikel om våld mot kvinnor. Första delen kan du läsa här:
 
 
 

Inga kommentarer: