torsdag 22 augusti 2013

Våld mot kvinnor: Varför?

...varför sker det?

Våld och övergrepp mot kvinnor är chockerande utbrett. Detta beror på att dessa kränkningar är djupt inbäddade och integrerade delar av patriarkatets grundläggande strukturella och ideologiska funktion. Kontrollen av kvinnors kroppar, reproduktion, sexualitet och arbetskraft är grundläggande element i patriarkatet. Detta återspeglas även i viss utsträckning på den rättsliga nivån. Till exempel kunde det, enligt den danska strafflagen ända fram till 31 maj i år, ges straffrihet eller nedsättning av straff för våldtäkt om du var gift med offret. Frågan om kvinnors rätt till självbestämmande över sin egen kropp är inte enbart en fråga om abort-rättigheter och prostitution. Det är samma grundläggande tema, som utgör bakgrunden till att kvinnor utsätts för våld och övergrepp - både i vardagliga "små" exempel på hot och trakasserier och i samband med  till exempel direkt grov misshandel, våldtäkt, etc.
 
Självorganisering och kvinnosolidaritet
 
Det är naturligtvis oerhört viktigt att vänsterns organisationer bygger strukturer som gör det möjligt för oss att hantera kränkningar av kvinnor med de sanktioner som är lämpliga i det aktuella fallet. Det är också viktigt att vi bygger institutioner i samhället, som kan hantera den här typen av fall. Inklusive, till exempel kriscentrum, adekvat lagstiftning och bättre polispraxis. Men med det sagt, är det lika viktigt att bekämpa kränkningar och övergrepp en mera övergripande och förebyggande nivå. I detta arbete är tre teman viktiga: 1) självorganisering av kvinnor, 2) synliggörande av förtryck och 3) kvinnosolidaritet.
 
Självorganisering är viktig för att skapa utrymme för kollektivising av erfarenheter, analysera de strukturella elementen och skapa grunden för solidaritet bland kvinnor. Detta erfarenhetsutbyte kan bidra till att kollektivt kan arbeta för att synliggöra förtryckets konkreta former och arbeta mot dem i praktiken.
 
Många exempel "vardagshotelser" händer egentligen i situationer där det finns andra människor närvarande. Ändå verkar dessa attacker ofta "osynliga" eftersom hotfullt beteende "normaliseras" och/eller ignoreras av omgivningen - och det inkluderar våra egna organisationer. När kränkningar ignoreras, skickar det en signal till kvinnor om att hotelserna är legitima och att det inte är värt att säga nej. Vardagens kränkningar blir således personliga, tabubelagda och osynliga erfarenheter där kvinnor blir "vana" att uthärda övergrepp. Dessa erfarenheter kan leda till att kvinnor inte heller berättar om mycket våldsamma övergrepp som till exempel våldtäkt.
 
En solid kvinnlig solidaritet (även gärna med stöd från män) kan göra det möjligt för den enskilda kvinnan att säga ifrån den faktiska situationen samt förvänta sig (och få!) stöd av publiken. Praktisk erfarenhet av att säga ifrån kollektivt i faktiska situationer kan stärka den enskilda kvinnans upplevelse av att ha rätt att bestämma över sin egen kropp och ha rätt att tala ut mot kränkningar. Detta kräver byggandet av ett konkret erfarenhetsutbyte, tillit och solidaritet - först och främst bland kvinnor - som kan omsättas i praktisk, konkret och konsekvent solidaritet i alla situationer där en kvinna finner att hennes gränser överskridits.
 
Detta var tredje och sista delen av en artikel om våld mot kvinnor. De två tidigare delarna kan du läsa här:
 
 
 

1 kommentar:

Anonym sa...

Det största problemet idag är att många på vänsterkanten (speciellt så kallade feminister) tjänar billiga politiska poäng genom att påstå sig vara emot kvinnoförtrycket, utan att vara det på riktigt.

Är man emot kvinnoförtryck på riktigt eller på låtsas kan enkelt avgöras genom att kolla deras attityd mot det värsta formen av kvinnoförtrycket som förekommer i Sverige: Hedersvåld. Bryr de sig om balkongflickorna, t.ex.? Eller småflickor som tvingas bära slöja?

Tyvärr är svenska feminister extremt tysta på den här fronten.