torsdag 28 februari 2013

Arabvärlden: Hela regionen kokar

...intervju med Gilbert Achcar
 
Gilbert Achcar växte upp i Libanon och undervisar i samhällsvetenskap vid Högskolan för orientaliska och afrikanska studier (SOAS) i London. Bland hans böcker är The Clash of Barbarisms, som dök upp i en andra, utökad upplaga 2006, och senast The Arabs and the Holocaust: The Arab-Israeli War of Narratives (2010). Hans nästa bok, som analyserar det arabiska upproret, utkommer under våren 2013.
 
Gilbert Achcars nästa bok, The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising (Berkeley, CA: University of California Press, 2013) kommer att publiceras senare i år. Denna intervju gjordes i december 2012 av International Socialist Review, som utges av  International Socialist Organization (USA).

Det finns en massa saker att prata om. Mellanöstern har varit nyhetsstoff alltifrån attacken mot Gaza till situationen i Tunisien, från Morsis övertagande i Egypten till hot mot Iran, allt möjligt. Jag börjar med en allmän bedömning av den arabiska våren, det som kallas den arabiska våren, som började för två år sedan, 17 december 2010 i Tunisien. Kan du ge oss en allmän uppfattning om vad det har betytt för regionen?

Den mest generella kommentaren är att för första gången i historien i regionen, finns det en verklig rörelse för förändring, och det förändras väldigt snabbt, så regionen har gått i in vad jag skulle kalla en utdragen revolutionär process. Det är en grundläggande förändring i regionens historia. Blockeringar av varje slag exploderar. Jag tror att det kommer att fortsätta i många, många år framöver.......
 
(Här gör jag ett långt hopp i den intressanta intervjun, ända till slutet. Jag hinner tyvärr inte översätta hela artikeln just nu, återkommer kanske. Länk till hela artikeln på danska finns nedan)
 
....Kan du kommentera situationen i Syrien? Just nu har hela processen här varit mycket tuff och våldsam från regeringens sida, och det finns ingen enighet i oppositionen, inte ens från vänsterkanten mot regimen, eftersom delar av vänstern verkar stödja regimen. Hur ser du på utvecklingen?

Syrien är inget undantag från hela mönstret av upproren i den meningen att det finns en mycket diktatorisk regim, faktiskt en av de mest despotiska i regionen, tillsammans med Libyens Gaddafi och den saudiska riket. Å andra sidan är det ett land där den sociala ekonomiska krisen var mest akut, med mycket hög arbetslöshet, en fattigdom på 30 procent, och å andra sidan en regerande familj, som koncentrerar makt och rikedom i aldrig tidigare skådad omfattning. Den syriska presidentens kusin kontrollerar 60 procent av ekonomin. Hans personliga förmögenhet uppskattas till 6 miljarder dollar. Allt detta var en mycket explosiv cocktail. Och den exploderade.

Till vänster har man haft kommunister som deltog i regeringen. Det är en tradition som fanns från tiden med Sovjetunionen, som brukade ha nära band till den syriska regimen, och som har fortsatt under Putin. Men huvuddelen av vänsterflygeln, om inte hela vänstern i sann bemärkelse, är mot regimen. Den största vänsterpartiet i Syrien finns representerat i det syriska nationella rådet: det är avvikarflygeln av kommunisterna, som bröt sig ut på 1970-talet och motsatt sig samarbete med regimen.

Att tro att den syriska regimen är vänsterorienterad eller, ännu värre, att Assad är "socialist, humanist och pacifist", som Chavez har sagt det så pinsamt, är i bästa fall okunnighet. Det bör inte råda någon tvekan inom någon del av vänstern om att stå på det syriska folkets sida i deras kamp mot denna brutala, exploaterande och korrupta diktatur. Som sagt, det finns i Syrien - som i alla andra länder i regionen - islamiska fundamentalister bland de krafter som kämpar mot regimen. Detta var fallet i Tunisien och Egypten. Det bör inte användas som en ursäkt för att misskreditera upproret. Vänstern måste stödja upproret utan att tveka, i Syrien, liksom överallt annars, och på samma gång - och ännu mer när diktaturen har dukat under - måste vi stödja de mest progressiva krafter inom rörelsen. Därmed följer man den processen för radikalisering av revolutionen, som Marx en gång kallade "permanent revolution".
 
 
Artikeln hämtad från danska Socialistisk Information som översatt från International Viewpoint.

Fria: Nya fackföreningar etablerar sig i Libyen
 

 

onsdag 27 februari 2013

Bilder från Malmö, del 3

...på stadstur med Arwidius
 
Alfred Arwidius var en arkitekt i Malmö som 1915 fick en dramatisk död. Han hittades tillsammans med en likaledes död 16-årig fabriksarbeterska och "båda voro fullständigt nakna". Mer om detta senare. Hans yrkesgärning är mycket sammanknippad med borgerskapets så kallade "palats" i den gamla staden. Här ovan Sjöbergska palatset på Östergatan 2 som han ritade. Stod klart 1894.
 
Fabriksbyggnaderna, där det tillverkades krita, tvål och vagnssmörja, låg i direkt anslutning på innergården, här vad som återstår vid Humlegatan.
 
 
Wienska palatset som också ritades av Arwidius (1895). Ligger i korsningen Östergatan-Prostgatan. I gatuplanet såldes alkoholhaltiga drycker. Oscar Hjalmar Wiens var grosshandlare i bland annat vin. Huset hade Malmös första hiss, sägs det.
 
Vid Östergatan ligger också AB Wilhelm Sonessons byggnad som ritades av Arwidius och stod klar 1905.
 
Sonessons initialer i en vapensköld över porten mot Östergatan
 
Baksidan av Sonesson-huset, som vetter mot Norra Vallgatan, har ett helt annat utseende
 
Även denna stora kontorsbyggnad för Försäkrings AB Skåne ritades av Arwidius. Färdig 1905. Kommer i blickfånget för många som anländer med tåg till centralstationen. Ligger i korsningen Norra Vallgatan-Hamngatan mitt emot Hotell Savoy.
 
Porten till Försäkrings AB Skåne
 
Arwidius främsta och mest spektakulära byggnad sägs vara det så kallade Valhallapalatset vid Gustav Adolfs torg. Byggherre var hattfabrikören Axel Berling.
 
Fasaden på Valhallapalatset. Borgarna med palatsen hade som ideal att inrymma hela sin värld i byggnaderna. Bostad, representation, kontor, tillverkning och försäljning. Det kom snart ur tiden, fabrikerna flyttades ut och gräddan bland borgarna föredrog att flytta från den bullriga och smutsiga innerstaden till den exklusiva stadsdelen Fridhem i västra Malmö.
 
Stuckatören Notinis hus vid Stora Nygatan 17, vilket också ritades av Arwidius
 
Arwidius ritade inte enbart åt rika fabrikörer och borgare. Här f d flickläroverket vid Magistratsparken.
 
Han ritade bostäder åt SJ-anställda vid Slussgatan
 
Järnvägsmännens bostadsförening Håkan finns fortfarande kvar.
 
Nå, hur var det nu med Arwidius dramatiska död? Hushållerskan hittade Arwidius och flickan döda i badrummet. Polisen fann en tom konditorikartong, två urdruckna vinglas och en tömd vinkaraff. Dödsorsaken fanns vara en felaktigt installerad gasapparat för badvattnets uppvärmning, arkitekten och flickan hade dött av koloxidförgiftning.
 
Tidningen Arbetet gick rakt på sak: "...det synes således vara klart att här föreligger ett av de icke sällan förekommande fallen, då en förmögen man under välgörenhetens mask nästlar sig in i fattig familj i syfte att framdeles uttaga valuta på det lumpnaste sätt. Metoden har icke varit främmande för herr Arwidius utan tvärtom varit använd i ganska vidsträckt omfattning".
 
Skandalen gick inte att tysta ner. Arwidius var inte bara känd arkitekt, han umgicks i "finare" kretsar och var politisk representant för Malmö allmänna valmansförbund, dvs den lokala högern. Ironiskt var att bland begravningskransarna fanns en från flickläroverket och en från gasverket.
 
Röda Malmö:
Bilder från Malmö, del 1: På stadstur med John Smedberg
Bilder från Malmö, del 2: På stadstur med Salomon Sörensen
 
 
 

Hot mot flyktingbarn

...ansvariga saknar överblick
 
Ensamkommande flyktingbarn runt om i landet har det senaste året drabbats av hot och attacker, visar SvD:s enkät. Stenar genom fönster, äggkastning och brandbomber. Det senaste året har det rapporterats om attacker mot flyktingar runt om i landet.
 
På en tredjedel av de så kallade HVB-boenden för ensamkommande barn som SvD har haft kontakt med, 14 av totalt 44 hem, har unga utsatts för våld, hot eller trakasserier det senaste året.
 
I stort ökar toleransen och fler svenskar är mer positiva till flyktingar, men det finns en minoritet som är fast i rasistiska tankemönster och extremhögern med Sd i spetsen är drivande i hatet som leder till trakasserier och våld.
 
Det är oroande att ingen myndighet verkar ha någon klar bild över hur det förhåller sig på flyktingförläggningar och boenden för flyktingar. "Trots återkommande rapporter om hot och trakasserier runt om i landet saknar svenska myndigheter en samlad bild. Polisen har ingen nationell överblick och Migrationsverket hänvisar till Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för hemmen", skriver SvD.se.
 
Men inte heller Socialstyrelsen vet. "Karin Gunnervik, på tillsynsavdelningen på Socialstyrelsen, säger att inte heller de har någon bild." Helt uppenbart något att ta itu med på direkten.

SkD AB Intressant Bloggar om flyktingpolitik, samhälle, politik,

Demonstrera 8 mars

...internationella kvinnodagen
 
 

tisdag 26 februari 2013

Syrien: Assads missiler dödade minst 140 i Aleppo

...uppger människorättsgrupp

Barn utgjorde mer än hälften av dem som dog i förra veckan i "en upptrappning av olagliga angrepp mot civila", enligt Guardian.
 
Minst 141 personer, varav hälften barn, dödades när den syriska militären sköt minst fyra missiler in i den nordliga provinsen Aleppo förra veckan, uppger Human Rights Watch.

Människorättsgruppen sade att attackerna slog mot bostadsområden och representerade en "upptrappning av olagliga angrepp mot Syriens civilbefolkning". Uttalandet från den USA-baserade gruppen följde på ett besök i området av en av dess forskare.

Aleppo, Syrien största stad, har varit skådeplats för några av de tyngsta striderna i kriget mellan Assad-regimen och oppositionen.

Rebeller tog flera stadsdelar i en offensiv i juli, men regeringen kontrollerar fortfarande vissa distrikt och striden har blivit ett blodigt dödläge, med tunga gatustrider som förstör stora delar av staden och tvingar tusentals invånare att fly.

En Human Rights Watch-forskare, som besökte Aleppo förra veckan för att inspektera de drabbade platserna, sade att upp till 20 byggnader förstördes i varje område som drabbats av en missil. Det fanns inga tecken på några militära mål i bostadsområdena, som ligger i rebellernas delar av staden och landsbygden i norr, sade forskaren Ole Solvang.

"Just när du tror saker och ting inte kan bli värre, finner den syriska regeringen sätt att eskalera sin dödande taktik", sade han.
 
Läs resten av artikeln i Guardian på engelska här.
 
Detta utspelar sig nu mot bakgrund av att ryska imperialismens och den iranska islamismens regimer förser diktatorn Assad med vapen, medan västvärldens ledare förhindrar vapenhjälp till de syriska rebellerna. Uppenbarligen är man orolig för styrkan i den folkliga demokratiska resningen. Men varför tiger den svenska vänstern som sju dövstumsinstitut?
 


S-program i företagens intresse

...Löfvéns utsträckta högerhand
Så lite blir det till arbetare och vanligt folk

▶ Socialdemokraternas nya program helt inriktat på företagens behov
▶Nyckelordet är konkurrenskraft, att politiken i allt ska underordnas företagens vinstjakt
▶ Behovet av privata företag i välfärden är självklart i ”Framtidskontraktet”
 
Socialdemokraterna går i april till kongress under mottot ”Framtidspartiet”. Men det Framtidskontrakt som Stefan Löfven och hans ledning nu lagt fram som huvuddokument inför kongressen innehåller inga djärva nya framtidsmål. Temat är det gamla välkända: går det bra för företagen går det bra för Sverige.

Programmet är en direkt fortsättning på den ”affärsplan för Sverige” som ledningen talande nog döpte sin politik till i fjol. Nyckelordet som går genom hela programmet är konkurrenskraft, i klarspråk att politiken i allt ska underordnas företagens vinstjakt. Utbildning, barnomsorg, äldrevård, hälsa, jämställdhet, integration, och så vidare, allt motiveras med att det gynnar företagens konkurrenskraft, inte för att kunskap, omsorg, jämlikhet och ett gott samhälle skulle vara värda att eftersträva i sig.
 
I förra veckan visade SVT i det avslöjande programmet ”Lönesänkarna” hur samtliga regeringar, socialdemokratiska som borgerliga, sedan början av 80-talet bedrivit en medveten politik för att öka företagens vinster på lönernas bekostnad. Resultatet är att löneandelen av BNP idag är den lägsta på 100 år, att massarbetslösheten permanentats, att ojämlikheten ökat dramatiskt och att makten förskjutits till de stora kapitalägarna.

Löfvens ”framtidskontrakt” lovar, med ett diskret men oförminskat stöd till ”låg och stabil prisutveckling” (kodordet för låga löneavtal) och oberoende riksbank (central ingrediens i att fortsätta sätta inflationsbekämpning före jobben), att denna utveckling kommer att rulla på med honom som statsminister.
 
Inramat i retorik om att skapa jobb är programmet totalt inriktat på företagens intressen och behov och bekräftar att Löfven och hans socialdemokrati står med båda benen djupt nedsjunkna i de nyliberala grunddogmernas träsk. Snarare än att öppna dörren för något rödgrönt alternativ till den politik som dominerat Sverige de senaste 30 åren, och som på så många områden går mot vad en stor majoritet önskar, är det en anpassning till den rådande högerpolitiken....
 
Läs fortsättningen på Lars Henrikssons artikel i veckotidningen Internationalen här.
 
 
 

måndag 25 februari 2013

REVA - Rasåtskillnad på svenska

...maktens granskande blick
 
 
 
 
 
 
 

Malmö i bilder

...olika falla ödets lotter
Fast det handlade inte om "ödet" utan om ett orättvist klassamhälle - här arbetarbostäder vid Snapperupsgatan i centrala Malmö vid förra sekelskiftet.
 
Här har vi en bild som jag tagit själv. Det är konsuln och grosshandlaren Lindgrens hus vid Skomakaregatan nära Lilla Torg. Byggdes något före förra sekelskiftet.
 
Två bilder från Röda Malmös två senaste stadsturer i Malmö
 
Bilder från Malmö:
 
På Röda Malmö finns ett stort antal andra bildreportage från Malmö. Det finns länkar till fler än 75 turer i Malmö i ett inlägg som du hittar här.
 
 

Den kapitalism vi lever under

...avproletarisering och svällande medelklass eller växande heterogen arbetarklass?
Håller arbetarklassen på att förvandlas till medelklass?

Krymper arbetarklassen och blir klasskampen föråldrad? Det är en "sanning" som starkt ifrågasätts i en recension av en nyutkommen dansk bok. Jag tycker det här är en så intressant och avgörande fråga att jag besvärade mig med att översätta till svenska. Här nedan finns länkar till resultatet på Röda Malmö:
 
Det moderna klassamhället:
 

söndag 24 februari 2013

Det moderna klassamhället, del 5

...inkomst och klassvillkor
 
Det andra förhållandet, som - enligt min mening - stöder argumentet att begreppen arbetare- och medelklass är felaktiga, är inkomsterna.  Olsen m fl framlägger själva ett antal översikter på inkomst- och förmögenhetsutvecklingen för de olika klasserna.

Tittar man på utvecklingen av inkomsten för medelklassen i förhållande till arbetarklassen, då finns det inte mycket skillnad. Även om inkomsterna har ökat snabbare i medelklassen än i arbetarklassen, är medelklassen i nivå med arbetarklassen 2009.

Det är intressant att underklassens inkomstnivå i förhållande till arbetarklassen är i stort sett oförändrad. Med andra ord,  har de fattiga inte blivit fattigare, för att ställa ett annars vanligt talesätt på huvudet, jämfört med den hälft av befolkningen som arbetarklassen utgör.

Underklassens inkomster har alltså inte varit betydligt mindre än arbetarklassens sedan 1985. Detta kan tyda på en av två saker. Antingen är begreppet underklass alltför oprecis för att fånga gruppen Olsen m fl pekar på har blivit allt fattigare, till exempel, kan det vara så att underklassen är för brett definierad för att vara täckande för den grupp människor som egentligen är marginaliserade. Eller så håller argumentet om att underklassen har blivit ständigt mer utarmad inte - alltså finns det inte några belägg för att just denna grupp har fått markant sämre villkor.
 
Högre utbildning har inte lett till ökande ojämlikhet i lönerna på arbetsmarknaden

Dyker man ännu längre ned i data om inkomstskillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper inom klasserna, som i tabellen nedanför (se danska artikeln/Röda Malmö), som återfinns i bokens bakre bilaga blir det mer intressant. Faktiskt punkterar data, enligt min åsikt,  myten som Olsen m fl försöker skapa om utbildning som makt.

Av tabellen framgår att skillnaderna i marknadsinkomsten mellan arbetarklassen å ena sidan, och å andra sidan, yrkesverksamma och akademiker, har utvecklats till arbetarklassens fördel!

Yrkesgrupperna och akademikerna är placerade i medelklassen och den övre medelklassen enbart på grund av deras utbildning. Men ser man på hur de betalas på arbetsmarknaden (utan hänsyn till skatt, etc.) har skillnaden i förhållande till arbetarklassen antingen minskat (akademiker) eller är oförändrad (yrken).

Med andra ord, den kraft som ligger i utbildning - det kulturella kapitalet - är inte något som återspeglas i en ökning av ersättningen på arbetsmarknaden.
 
Däremot har skillnaderna i disponibel inkomst ökat mellan samma kategorier. Men detta visar att det har skett politiska förändringar, särskilt den skatt som är till fördel för akademiker och personer med högskoleutbildning. Detta kan till exempel vara en manifestation av att en större andel av dessa grupper haft egen bostad under den långa uppgången på bostadsmarknaden, vilken i sin tur skapades av avregleringen av bolånemarknaden.
 
Olsen m fl läser (igen) siffrorna ensidigt för att  försöka bortförklara avvikelsen från författarnas problematiska klassdefinition utifrån utbildning: proletarisering av yrkesverksamma och akademiker?
 
Som framgår av noten är akademiker med en inkomst på 800.000 kronor placerade i en annan grupp. De bästa avlönade specialisterna kan därför mycket väl ha ökat inkomstskillnaden till arbetarklassen. Alltså kan det bli tal om en polariseringstendens där några grupper bland de välutbildade upplever ökande sociala privilegier, medan andra proletariseras. Olsen m fl anger en intressant tabell som visar detta, men tar inte konsekvenserna av det.
 
Tabellen nedan visar att den största lönespridningen finns bland de mest högutbildade. Mer anmärkningsvärt är det faktum att de sämst betalda 50 procenten av heltidsanställda med högre utbildning betalas i nivå med de 50 procent lägst betalda yrkesarbetarna. I själva verket tjänar de 25 procent minst välbetalda akademikerna mindre än de 25 procent sämst betalda yrkesarbetarna.
 
"Som framgår av tabellen tjänar några med lång högskoleutbildning mindre än yrkesarbetare. Det finns flera förklaringar till detta. Vissa akademiker jobbar inte i sina yrken utan kör taxi eller annat. Samtidigt har många akademiker låg ingångslön, men den stiger kraftigt när karriären fortskrider. Lönespridning bland akademiker är betydligt större än bland grundskolelärare, sjuksköterskor och andra med medellång utbildning.
 
Det bör noteras att akademiker totalt ligger betydligt över yrkesarbetarna - det samlade genomsnittet är 55 procent högre. Lönespridningen ändrar således inte på lång sikt att högre utbildning är en biljett till de mest betalda och mest inflytelserika jobben."(Sidan 75-76).
 
Det är emellertid svårt att förklara varför alla akademiker bör placeras i den övre medelklassen, medan det är uppenbart att upp till 50 procent av akademikerna tjänar samma som yrkesarbetarna. Likaså med medellånga högre utbildningar, vilka dock tjänar mer.
 
Det bör noteras att uppdelningen efter utbildningsnivå inte motsvarar klassdefinitioner - här blev utbildning i kombination med inkomst, således att både utbildad och outbildad placerades efter inkomst. Det gjorde människor med medellång och lång högre utbildning inte. De kunde bara placeras i medelklassen eller högre. Och det är just denna definition jag invänt mot i granskningen här.
 
Den moderna arbetarklassens heterogenitet
 
I denna översyn, har jag använt en del krut för att tillbakavisa några av de viktigaste resultaten i "Det danska klassamhället" utifrån det material som författarna lägger fram. Anledningen är att det finns viktiga frågor under den förståelse av klassamhället, som Olsen m fl förespråkar. En av de frågor, som står på spel i boken, är förhållandet mellan utvecklingen av den politiska medvetenhet som samhällsklasser utvecklar i konflikt med varandra. Enligt Olsen m fl, tog Marx grundläggande fel i sin förutsägelse om utvecklingen av klasskampen genom hela kapitalismens historia:
 
"Arbetarrörelsen fick - som Marx profeterade - ett avgörande inflytande på utvecklingen av samhället. Det var dock inte genom införandet av ett klasslöst socialistiskt samhälle, utan genom reformer som gradvis omvandlade kapitalismen och skapade en ram för vanliga människors liv, som varken Marx eller andra vid den tiden drömde om."(Sidan 25).
 
Den klassiska reformism, som du kan känna igen bakom formuleringarna, understöds av en klassdefinition där högre utbildning leder till grundläggande förändringar i klasstrukturen. Tanken att arbetarklassen genom utbildning inte bara kan, utan också i stor skala har överskridit klassgränserna och blivit en del av medelklassen, är det som står på spel i debatten om utbildningens betydelse för klasstrukturen.
 
Enligt min mening är medelklass-idén en felaktig utgångspunkt för en förklaring av klassamhället. Den är föråldrad eftersom den upprätthåller en förlegad syn på utbildningens betydelse och leder till felaktiga idéer om vad som krävs för att skapa förändring.
 
Den förbiser det faktum att utbildning i sig inte ger tillgång till privilegier - även om utbildning i sig är en välfärdsförmån. När arbetarklassens ungdomar därför får bättre utbildning är det inget som tyder på att klasskampen blir föråldrad eller att arbetarklassen blir mindre. Det är ett uttryck för att utbildningsnivån anpassas till arbetsdelningen inom den nyliberala kapitalismen och dess globalisering. Kopplat till detta är utvecklingen av en produktionsstruktur, en teknisk utveckling och arbetsfunktioner som ställer helt andra krav än tidigare på kompetensen hos den arbetskraft som används.
 
När Olsen m fl därför delar upp denna arbetarkraft i en medelklassdefinition som täcker 35 procent av befolkningen, är det felaktigt, eftersom det leder oss till tanken att dessa grupper har helt olika intressen och förutsättningar i livet än den traditionella arbetarklassen. Istället är det tal om att arbetarklassen blivit mer heterogen på flera nivåer: lönespridningen har ökat både mellan olika personalgrupper och inom grupper, förmögenhetsinkomsten har ökat som en följd av ett pensionssystem som upprätthåller och ökar ojämlikheten i marknadsinkomst, bostadsmarknaden gynnar ett antal grupper inom arbetarklassen på bekostnad av andra grupper av arbetare.
 
Den politiska konsekvensen av medelklassteorin måste vara att medelklass-arbetskraften inte kan mobiliseras på samma frågor som den traditionella arbetarklassen. Men denna bild tycks motsägas av utvecklingen under 2000-talet, då några stora löntagare- och arbetsgivare-konflikter utspelat sig i den offentliga sektorn med tjänstemän med högre utbildning som viktiga aktörer. Konflikterna involverade både lärare, sjuksköterskor, socialarbetare, sjukgymnaster etc.
 
Arbetarklassen är nu mer heterogen än tidigare. Men det finns ingen entydig riktning i arbets-och levnadsförhållanden som gäller för arbetarklassen. I vissa områden finns det konvergens mellan villkoren - till exempel införande av industri-liknande tidsstudier i den offentliga sektorn och lönenivåer för grupper av högutbildade arbetstagare som närmar sig den traditionella arbetarklassen. På andra områden finns det divergens: skillnad mellan offentligt anställda och privatanställda, löneskillnaderna mellan kvinnor och män, skillnader i löner och levnadsvillkor mellan regionerna, och många fler.
 
Därför finns ett behov av konkreta analyser av dessa motsättningar. Olsen m fl bidrar till att klarna denna till synes diffusa bild med de resultatet deras analys ger. Men författarnas klassdefinition står i vägen för en riktig förståelse av dynamiken i de tendenser som de registrerar. Det finns ett behov av ytterligare arbete.
 
Tidigare delar av denna serie på Röda Malmö:
 
 

Must Have Been The Devil

Otis Spann:
Must Have Been The Devil


Otis Spann spelade in It Must Have Been The Devil i mitten av 50-talet. Här en version där han kompas av bland andra BB King på gitarr.

AB AB2 DN SvD SkD Intressant Bloggar om blues, musik, kultur, samhälle,

lördag 23 februari 2013

Demonstration för sjukvården i Skåne

...mot nedskärningar, privatiseringar och flyttkaos
 
 

Det moderna klassamhället, del 4

...medelklassen och den moraliska klassanalysen

Men frågan är om den förskjutning från arbetarklassen till medelklassen, som Olsen m fl registrerar, nu även täcker tendensen att kapitalismen tyst och lugnt blir mer och mer mänsklig. Att motsättningarna mellan klasserna långsamt upphävs genom en "av-proletarisering" av löntagarna (not 4).

Arbetarklassen definieras som kvalificerade och okvalificerade arbetare, liksom de lägsta tjänstemännen. Det vill säga arbetarklassen omfattar både privatanställda, t ex outbildade industriarbetare, murare och frisör; och offentliga tjänstemän som vaktmästare på sjukhuset, social-och hälsovårdsassistent och pedagogmedhjälpare.
 
Problemet med denna mycket snävare definition av arbetarklassen är att den bortser från att utbildningsnivån generellt har stigit. Samtidigt har det skett en stadig effektivisering av den offentliga sektorn under hatten New Public Management med dess olika instrument, som har medfört att arbetet, som av Olsen et al beskrivs som medelklassarbete, läggs i mycket snäva ramar.
 
Är lärare till exempel en del av medelklassen? Olsen m fl säger ja, utbildning ger dem makt. Men om man tittar på lärarnas arbetsvillkor kommer man förmodligen att hitta en mycket annorlunda verklighet än den romantiska föreställning som Olsen m fl gör anspråk på att gälla. Arbetstryck, underbemanning och snäva tidsramar, osv. är en del av arbetet. Samtidigt är lönen i många fall lägre än en yrkesarbetares.
 
Det verkar därför mer som en moralisk skillnad än som en distinktion baserad på den faktiska verkligheten, att placera en del av de personalgrupper som har en högre utbildning i medelklassen istället för i arbetarklassen. Denna distinktion gäller inte bara för medellång högre utbildning, som till stor del används i den offentliga sektorn (lärare, lärare, sjuksköterskor, osv.), utan också för personer med akademisk utbildning. Proletariseringen av vissa akademiska program innebär att arbetsförhållandena har försämrats kraftigt liksom lönen
 
Förändringar i utbildningssystemet förvrängs
 
Ett exempel på hur Olsen m fl snedvrider förändringarna i utbildningssystemt,  är författarnas tolkning av ökningen av den allmänna utbildningsnivån och den ojämlikhetsskapande dynamik som denna ökning sker inom. "Den danska klassamhället" kännetecknas på denna punkt av en nästan utbildningsfientlig hållning, medan Olsen m fl ensidigt tecknar en bild av ett utbildningssystem som fyrkantiga reproducerar klasskillnaderna:
 
"Utbyggnaden av de långa akademiska studierna har följt ett helt entydigt mönster: ju längre upp i den sociala pyramiden, desto större blir ökningen. Medan andelen ungdomar från överklassen och den övre medelklassen har ökat med sju procent, finns det bara en minimal ökning bland unga människor från arbetarklassen och underklassen. Detta är anmärkningsvärt av flera skäl. För det första hade de högre klasserna redan för femton år sedan en stor del av unga människor som blev akademiker. Utbyggnaden av det akademiska systemet kan mobilisera en "intelligensreserv" av begåvade ungdomar från andra klasser, men det har uppenbarligen inte skett. Tvärtom ser vi en cementering av ett mönster där de bäst betalda och mest inflytelserika jobben går i arv från föräldrar till barn. Skillnaden i möjligheter är större idag än i mitten av 1990-talet.
 
För det andra har utbyggnaden av medellång yrkesutbildning fungerat annorlunda. Ojämlikheten är mindre och expansionen har  i högre grad gagnat ungdomar från alla samhällsskikt. Denna del av den högre utbildningen kännetecknas också av att de pekar fram mot tydliga yrken, och att undervisningen är ett samspel mellan teori och praktik. "(Sidan 111-112).
 
Det finns ingen anledning att romantisera utbildningssystemet i Danmark. Men den bild som Olsen m fl tecknar ovan är karikerade, när man tittar på de data som presenteras som bevis för påståendena i boken.
 
Tabellen nedan visar de uppgifter som Olsen m fl för till torgs (se danska artikeln, Röda Malmös anm.). Den enda förändringen jag har lagt till är att visa den relativa förändringen av klassernas barn som genomgår högre utbildning. Boken presenterar endast den absoluta förändringen (i procentenheter) av andelen ungdomar som slutför en examen. Detta innebär att bilden tecknas som ovan: överklassen och medelklassen har ökat sin andel av unga människor som går högre utbildning och den är stängd för arbetarklassen och underklassen.
 
Emellertid förändras bilden något, om man tittar på den relativa utvecklingen av klassernas ungdomar som går högre utbildning. Till exempel har andelen av arbetarklassens ungdomar, som går en akademisk utbildning, ökat med 75 procent under de 15 år som tabellen täcker. Likaså med de medellånga högre utbildningarna, där andelen ungdomar från underklassen, som går en sådan utbildning, nästan har fördubblats med en ökning på 88 procent. När man mäter den relativa förändringen i utbildningsdeltagande, så ska den tolkning som Olsen m fl lägger fram, vändas upp och ned.
 
Om man samtidigt ​​tar hänsyn till att arbetarklassen nästan utgör hälften av samhällets vuxna befolkningen får man ytterligare bekräftat bilden av att ungdomar från arbetarklassen har kommit in i utbildningssystemet.
 
Tidigare delar i den här serien på Röda Malmö: Del 1, del 2 och del 3.
 
.