onsdag 31 juli 2013

Krisländerna: Nya framväxande rörelser

...och gränser för den sociala mobiliseringen
Demonstranter utanför ERT:s kontor i Aten

Vi måste skilja mellan de nya mobiliseringar som har uppstått i så kallade tillväxtländer och i krisländer. Vi måste följa just de dynamiska formerna och innehållet för de mobiliseringar som äger rum i Turkiet och Brasilien. Dessa mobiliseringar utgår från attacker på sociala och demokratiska nivåer som ger dessa rörelser en doft av maj 68. Tillväxtländerna är på sitt sätt påverkas av krisen, men på ett unikt sätt och med ett materiellt läge (i förhållande till staten i dessa samhällen) som är mer gynnsammt än i länderna i kris. I Europa bör vi notera aktionsdagar och demonstrationer i Spanien och Portugal. Den 27 juni förbereder sig Portugal för ytterligare en endags generalstrejk.
 
Notera också återhämtningen av sociala och demokratiska mobiliseringar i Grekland efter nedläggningen av ERT (offentliga televisionen). Trots en svår situation för social mobilisering i Grekland, efter 29 dagar av landsomfattande strejker, är den folkliga rörelsen fortfarande i stånd att uthärda ännu en attack. I termer av demokratiskt motstånd kan delsegrar vinnas, men på den socioekonomiska nivå, kan kampen inte blockera uppsägningar, frysning eller minskning av lönerna, förlust av tusentals arbetstillfällen inom den offentliga sektorn, nedskärningarna av sociala utgifter. Kort sagt, åtstramningen fortsätter och förvärras.
 
Dagar av samordnad mobilisering på europeisk nivå har markerat situationen på deras nivå, men de utgör inte referenser för arbetare och ungdomar i varje land. Nya attacker utvecklas, bland annat en ny reform av den socialdemokratiska regeringen (i Frankrike), som fortsätter och förstärker högerpolitiken och även ett förslag till EU-direktiv, som föreskriver konkurrens inom tjänstesektorn, bland annat hälsa, social trygghet, pensioner, socialt skydd ... Vi måste följa och ingripa så aktivt som möjligt i dessa sociala rörelser, i avvaktan på en partiell uppgång i den ekonomiska konjunkturen.

Detta var femte delen av en rapport om den internationella situationen. De tidigare delarna kan du läsa här: 1. Sociala och politiska mobiliseringar, 2. Den sociala modellen likvideras, 3. Nya spänningar i Europa och 4. En utveckling som gynnar högerkrafterna.

AB: Arbetslösa får skulden för arbetslösheten

SvD: Tuffare regler för arbetslösa

SR: Arbetsförmedlingen gillar de nya reglerna


Det svenska kontrollsamhället

...och tvångsamhället slår emot oss i dag

I Högerns Sverige minskar friheten. Skärpt kontroll av arbetslösa, läser jag. Byråkratin ökar och arbetslösa ska varje månad lämna in en "aktivitetsrapport". En del av de arbetslösa kunde få jobb inom vården, men där råder anställningsstopp trots skriande behov. I stället försöker man åtgärda platsbristen genom beordrat övertidsarbete eller avbrutna semestrar.

Försöken att kontrollera och tvinga breder ut sig. Du kartläggs av bostadsbolagen. Det kan handla om hyresgästernas hälsa, rent skvaller eller personliga omdömen. En del av uppgifterna sägs vara så grova att de bryter mot personuppgiftslagen. Försäkringskassan försökte tvinga en 53-årig man med svåra ryggsmärtor att steloperera sig, annars skulle han bli av med sin ersättning. Men i det fallet sade Högsta förvaltningsdomstolen nej.
 
En skandal som fick pågå länge var Quick-affären. Ett skrämmande exempel på hur en stab av domare, åklagare, psykologer med flera kunde kontrollera en lång process oavsett vad vittnen sade och vad polisutredningar kom fram till. Sista mordåtalet läggs nu ner. Man undrar ju hur det skulle gått om inte journalisten Hannes Råstam lagt ner ett sådant envist arbete på att gräva fram fakta. Men de ansvariga går fria.
 
Utomlands ser vi samma mönster av ökat förtryck, kontroll och tvång. Den som borde hyllas som hjälte döms som spion för att han säger sanningen. De som mördar går däremot fria och på Guantanamo sitter fortfarande människor utan möjlighet att få sin sak prövad i domstol. I Europa skärps kontrollen av gränserna så att flyktingar från Syrien stängs ute.
 
Det är uppenbart att kapitalism fungerar inte - en annan värld är möjlig.

Arbetarbladet: Svensk välfärd har monterats ned med över 1000 miljarder kronor

SvD: USA övervakar all nätaktivitet

AB: Så skärps kontrollen av arbetslösa
 
SR SR2 SR3 SvD SvD2 SvD3 Bloggar om klassamhälle, politik, samhälle, övervakning, rättsväsendet,
 

tisdag 30 juli 2013

Den politiska krisens element

...en utveckling som gynnar högerkrafterna
Extremhöger på marsch på nytt i Europa
 
a) Nuet är en kombination av alla kriser, ekonomiska, sociala och politiska. Nyliberal kapitalism i kris tenderar att undergräva demokrati och utveckla auktoritära åtgärder på institutionell nivå. Nedläggningen av den grekiska statliga televisionen är ett bra exempel på attacker mot demokratin: folk pratade till och med om en "kupp". Redan underordningen av regeringarna i södra Europa till trojkans (EU, IMF, ECB) regim och kraften i de finansiella marknaderna och de stora bankerna har markerat förändringen. De härskande klasserna visar att de är villiga att ifrågasätta de demokratiska fri-och rättigheterna för att påtvinga sina "åtstramningsdiktat."
 
b) Krisen förvärras också av krisen för politisk representation. De sociala, politiska och väljarbaserna för de traditionella partierna håller på att destabiliseras och urholkas. Italien är tvunget att upprätta en stor koalition som samlar Bersani, Letta och Berlusconi i syfte att ta itu med den stora instabilitet som orsakas av de 8 miljoner röster som vanns av Beppe Grillo och de miljontals röster som förlorades av högern, mitten-högern och center-vänstern. Inkonsekvensen hos Beppe Grillos rörelse efter bara några månader i parlamentet visar tydligt djupet av krisen. I Tyskland, pekar opinionsundersökningarna också för tillfället mot ett valresultatet som kommer att leda till en stor koalition mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna.
 
c) I denna krissituation blir de styrande partierna regelbundet avvisade, men i en rörelse som förstärker högern och partierna i den extrema högern. Så hade vi demonstrationer i Frankrike av hundratusentals människor mot samkönade äktenskap. Denna fråga har väckt ett gammalt katolskt Frankrike, reaktionärt, anti-Dreyfusard, som har funnits i decennier i landet, men har återkommit detta tema, uppmuntrad av ett allmänt klimat där vänstern är demobiliserad och demoraliserad av socialisternas politik. Det bör också noteras att i kölvattnet av massmobiliseringen av en radikal höger, vilken också delvis står utanför kontrollen av partierna i den traditionella höger ser vi aktivism från högerextrema grupper som angriper vänstern och antifascistiska aktivister.

d) I Frankrike är den politiska och moraliska krisen enorm. Det socialistiska partiets, PS, politik avvisas överväldigande. Vi trodde att situationen för det grekiska PASOK - en total kollaps - var en grekisk singularitet och att socialdemokratin kunde försvagas men inte kollapsa till den grad. När vi analyserar de senaste fyllnadsvalen i Frankrike, kan vi inte utesluta denna typ av kollaps för PS. PS har förlorat tusentals väljare i detta val. Det misslyckades även att komma in i den andra valomgången. Om nuvarande trender fortsätter, kan situationen vara katastrofal för PS i de kommande kommunala och europeiska valen 2014. Men vad är mer oroande när det gäller de politiska och valrelationerna mellan olika krafter är att denna kollaps för PS gynnar högern, men framför allt Nationella fronten, som nu har blivit tyngdpunkten i franska politiska livet. Även om det inte i detta skede finns en betydande andel av de härskande klasserna bakom Nationella fronten - de håller sig till den globaliserade kapitalismen - kan vi inte utesluta en politisk nysammansättning till höger, med en traditionell höger som är trasig: sektorer som gör upp med Nationella fronten och andra som orienterar sig mot en bred rekonstruktion av vänstern med mitten. Den relativa autonomin för faktorerna i den politiska krisen kan vid någon punkt leda landet in i en kritisk situation.
 
Detta var fjärde delen av en rapport om den internationella situationen. De tidigare delarna kan du läsa här: 1. Sociala och politiska mobiliseringar, 2. Den sociala modellen likvideras och 3. Nya spänningar i Europa. Fortsättning följer.
 

Simrishamn: Semester de luxe, del 4

...kål, klippor och kontemplation
På den fjärde dagens lyxsemester var himlen mulen. Det befriade mig från att ligga först på stranden och därefter i skuggan under ett träd. Istället fick jag tillfälle till lite längre strövtåg längs stranden.

Jag höll först på att fastna bland dessa...

...fascinerande strandkål...

...med dess fängslande färger...

...i en blågrågrön nyans som jag hade svårt att slita mig från

Närmar mig den klippiga udden...

...via talldungen

...och här från norra sidan

Idag vilar ett lugn över platsen

...en meditativ stämning infinner sig

Här kan jag sitta länge...

...och bara vara...

...och bli ett med hav och himmel...

...flyta ihop med formationerna i stenen och få sinnesro...

Olika former av lavar trivs bra på de här klipporna

Till sist bestämmer jag mig lite motvilligt för att slita mig och följa stranden tillbaka till staden, men upptäcker att färden dit är lika vilsam och skön, ackompanjerad bara av vågornas stillsamma brus

I stan är det full rulle, marknaden har anlänt...

Jag undviker tingel-tanglet, men köper en Österlenglass på Börje Ohlssons Skafferi...
 
...som jag tar med mig hem till Svea att avnjutas i lustfylld ostörd ensamhet

Kvällstur med några droppar regn går till fiskehamnen

Ett fiske som kämpar för sin överlevnad. Just nu pågår Hemmahamnen där du kan köpa färsk fisk direkt från din lokala fiskare.

Slår ett öga på denna gamla byggnad som varit tegelmagasin...

...men nu, klokt nog, rustats upp och pryder sin plats

Nästa dag är det dags att säga farväl till Hotell Svea och lyxsemestern och jag tittar en sista gång ut genom mitt fönster...

...innan det åter är dags att återta rollen som tågluffare. Men det är å andra sidan en roll som jag trivs alldeles utmärkt med...
 
Detta var sista avsnittet om semester de luxe. De tidigare delarna var:
 
 
SvD SR Intressant Bloggar om simrishamn, österlen, skåne, sommar, semester, natur, kultur, samhälle,
 
 

måndag 29 juli 2013

Vad händer i Kallak?

...tror på framtid med gruvfritt Jokkmokk
 
Polisen för bort aktivister i Kallak. Ett femtontal poliser har varit på plats i Kallak, Jokkmokk idag för att avhysa gruvaktivister som blockerat vägen. Vad handlar detta om? Gruppen Inga gruvor i Jokkmokk presenterar sina uppfattningar så här:
 
"Vår partipolitiskt obundna grupp vänder sig till de som är kritiska till gruvor i Jokkmokk. Primärt kommer hotet från den brittiska prospektören Beowolf Mining och dess helägda Jokkmokk Iron Mines AB. Det gäller en 350 meter djup järnmalmskropp mellan Randijaur och Björkholmen fem mil väster om Jokkmokk.

Vid sjön Gállokjávrre, nära Parkimagasinet, provborrar bolaget. De har också tillstånd att undersöka koppar i området, som sannolikt kommer exploateras när infrastrukturen till Gállok (Kallak) är gjord.

Sommaren 2013 schaktade bolaget upp sex stycken 60 meter långa gravar för att kunna provbryta. En helt onödig åtgärd eftersom malmkroppen redan är analyserad utifrån flera kilometer borrkärnor. Provsmältningen sker 80 mil bort i Outokumpu i Finland. Den är troligen ett led i prospektörens ambition att höja värdet på "sin" fyndighet. Kanske smälta och gjuta en hammare eller en staty av Kallakmalmen som spekulanterna kan se och känna på.

Jokkmokk Iron Mines är endast ett prospekteringsföretag men ger sken av också bli det faktiska gruvbolag som kommer spränga, anrika, transportera bort järnmalmen och bidra med hundratals jobb - på samma sätt som exempelvis Northland Resources i Pajala gjorde.
Det är en effektiv manipulation som hjälper bolaget att få kommuninnevånare och kommunledning på sin sida. Ett faktum som också det hjälper bolaget att höja värdet på "sin" fyndighet så mycket det bara går.

När miljökonsekvensutredningen har gått igenom kan Beowulf Mining sälja brytningsrätten till det gruvbolag som betalar bäst från exempelvis Kina. Endast ett fåtal Jokkmokkare kommer att få jobb i verksamheten. Jokkmokkarna och skattebetalarna kommer däremot att få dras med att sköta giftiga slamdammar för eviga tider.

En brytning av ett gigantiskt dagbrott i Gállok (Kallak) blir förödande på många sätt:
 
- Byn Björkholmen upphör att existera

- Urfolket samernas rätt till sina marker sätts än en gång ur spel

- Renskötseln i området riskerar slås ut

- Laponia hotas när renskötseln försvåras

- Lokalbefolkningens möjligheter till försörjning av kött, fisk, örter, bär och svamp försämras för tid och evighet

- Jokkmokks trovärdighet som natur- och kulturkommun urholkas

- Vattnet förgiftas. Hela Luleälven som vattentäkt äventyras, gäller också för Luleås 75 000 invånare

- Sprängningar med upp till 700 ton sprängmedel åt gången riskerar dammen i Parki kraftstation och alla andra dammar nedströms Luleälven, med risk för människoliv

- Jokkmokks luftkvalité försämras

- Ökad trafik ger mycket allvarliga konsekvenser för bofasta, semesterfirare, turister, renar och annat vilt

I sedvanlig kolonialistisk stil kommer vinsterna från gruvbrytningen försvinna ut från kommunen och länet, troligen också ut från landet.

Vi tror på en framtid med ett gruvfritt Jokkmokk!"
 
 

Urbergsgruppen

Urbergsgruppen på facebook

SvD AB SR SR2 Intressant Bloggar om miljö, natur, ekosocialism, naturtillgångar, samhälle, politik,
 

Vår röda international

...vår röda international

- Föddes i kamp mot stalinism och fascism
- Ett världsparti som finns i fler än femtio länder
- En öppen icke-sekteristisk rörelse

När man går med i Socialistiska Partiet går man inte bara med i ett litet radikalt svenskt vänsterparti, man blir också medlem i ett världsparti. SP är nämligen den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Den fjärde eftersom de andra tre försvann - genom politisk abdikation eller organisatorisk kollaps.
Fjärde Internationalen föddes på 1930-talet, vid den mörkaste tiden under tjugonde århundradet. Stalinismen hade tagit makten i Sovjetunionen och i alla de kommunistiska partierna i utlandet. Fascistiska eller auktoritära regimer hade makten i en lång rad europeiska och andra länder.
 
Fjärde internationalens medlemmar fick offra mycket, eftersom man aldrig gjorde någon deal med de styrande i världen. Man höll hårt på sitt dubbla motto: demokratisk "frigörelse av arbetarna kommer att vara deras eget verk" och internationalism "socialismen kommer att vara internationell, eller så kommer den inte att existera."
 
 
Idag finns Fjärde Internationalen i mer än femtio länder över hela världen. Allt ifrån det Revolutionära Arbetarpartiet på Filippinerna, över NSSP på Sri Lanka till Europa där fjärde internationalens medlemmar återfinns inom breda partier som NPA i Frankrike och Enhedslisten i Danmark. FI finns på flera håll i Latinamerika. Kontakter har upprättats med Labour Party i Pakistan.
 
Varhelst det finns exploatering och förtryck, finns motstånd och kamp. Denna ständiga kamp får sin fulla kraft när den bär perspektivet av en socialistisk frigörelse för mänskligheten. Den kommer att ha en chans att lyckas om och när de mest medvetna och energiska militanta grupperna enas i ett revolutionärt socialistiskt parti, som diskuterar, reflekterar, agerar och slår rot hos de arbetande massorna.
 
 
Fjärde Internationalen har en mycket bred historisk, teoretisk och praktisk grund. Det finns en kontinuitet med den socialistiska vänster som fanns före första världskriget och den demokratiska kommunistiska vänster som fanns efteråt.  Vi  identifierar vi oss med Karl Marx, Friedrich Engels, Rosa Luxemburg, VI Lenin, Alexandra Kollontay,  Gramsci , Leo Trotskij och en lång rad andra som har berikat vår analys och teoretiska arbete inkluderande vår ledande kamrat Ernest Mandel, som avled 1995.
 
Vår organisation kännetecknas av ett öppet, kritiskt närmande till den marxistiska teorin. Vi lever i en värld baserad på exploatering och förtryck, ojämlikhet och social orättvisa. Arbetarklassen är den sociala kraft som är kapabel att störta kapitalismen och leda hela samhället mot frigörelse. Men, mer än någonsin, fungerar den proletära rörelsen i samband med andra sociala rörelser: feministiska, ekologiska, anti-rasistiska, solidaritetsrörelser osv.

 
Stalinismen har försvunnit och socialdemokraterna har gått över till nyliberalismen. Detta lämnar ett stort utrymme till vänster. För att fylla detta tomrum, och gå framåt, behöver vi praktiskt samarbete och uppriktig debatt mellan alla antikapitalistiska strömningar, trots deras olika historiska ursprung. Sådant samarbete är möjligt och absolut nödvändigt. I en sådan icke-sekteristisk, radikal anda av enighet förbereder sig Fjärde Internationalen för den kamp som nu växer över hela världen. Förena dig med oss!
International Viewpoint - organ för Fjärde internationalen
Veckotidningen Internationalen
Kontakt med SP-Malmö: ronnyakerberg@gmail.com
 

Simrishamn: Semester de luxe, del 3

...natur och kultur i den lilla staden
Tredje dagen av min lyxsemester startade med frukost i Hotell Sveas trädgård

Efter ett kort ärende till torget begav jag mig iväg (här passerande Tommarpsån med lågt vattenstånd)...

...mot stranden naturligtvis (denna sol och värme omöjliggjorde alla andra alternativ)

Renfanan blommar...

...liksom ännu en del nyponrosor

Ett helt hav av rallarrosor

...och vid stranden fibblor

På torget fick jag tag i två böcker för 40 kronor. Jag börjar med Kristian Lundbergs deckare som utspelar sig i Malmö. Populärvetenskapligt om Einsteins formel verkar också intressant.

När jag fått nog av solsken blir det lunchbuffé på thai/kina/japan-restaurangen vid hamnen...

...och därefter, när hettan är som värst, blir det svalka i skuggan under ett träd

...vilket åtföljs av eftermiddagskaffe...

...på Café Kagan vid Stortorget

Kvällspromenad...

...i sakta mak...

...på de stenbelagda gatorna...

...i stadens äldre kvarter
 
Tidigare avsnitt:
Ett avslutande avsnitt kommer inom kort
 
 
 

söndag 28 juli 2013

Skolan: Privatisering blir sämre

 
 
 
 

Europa: Nya spänningar

...inga uppoffringar för euron
Konfrontation med kapitalets logik är vad som krävs
 
Effekterna av den ekonomiska krisen i kombination med typen av europeisk konstruktion har ändrat de intra-europeiska relationerna under de senaste fem åren. De olika zonerna i Europa, Tyskland och dess satelliter i norr, södra Europa (Grekland, Spanien, Portugal) - och, upptagande ett mellanläge, Frankrike och Italien - har utkristalliserats ytterligare. Som för Östeuropa och Balkan, en del av dessa länder som ingår i EU - Polen, Baltikum, Tjeckien, Slovakien och Slovenien - är en del av en "andra cirkel" av satelliter till Tyskland (i betydelsen underkastelse/integration och inte, som Sverige och Danmark, endast integrering), men förmodligen inte Bulgarien, Rumänien och Kroatien, vars ekonomier också ingår i Frankrikes och Italiens intressesfär och därmed står närmare till "Syd" eller en "andra cirkel" i söder.
 
Bortom offentliga uttalanden om behovet av enighet och samarbete, en europeisk ekonomisk regering, har en ny maktbalans fastställts, dominerad av den tyska borgarklassen. Den starka kapaciteten för produktivitet, teknisk innovation, forskning, utveckling, densiteten av ett nätverk av internationellt framgångsrika små och medelstora företag konsoliderades Tysklands ställning i denna konkurrens.
 
Men det är framför allt den nyliberala omstruktureringen av dess arbetsmarknad och dess produktiva organisation som har gett det en viss fördel. Hartz-Schröder-reformerna har utarmat 20 till 25 procent av den aktiva befolkningen och omlokalisering österut, med en politik för social dumpning, har förstärkt skillnaderna mellan Tyskland och de övriga länderna. Detta är vad som ledde Oskar Lafontaine, tidigare ordförande för SPD (tyska socialdemokratin) och grundare av Die Linke (Vänsterpartiet i Tyskland), en supporter av det kapitalistiska Europa, att den 30 april 2013 förklara att "tyskarna ännu inte har insett att  Sydeuropa - inklusive Frankrike, drivna av den ekonomiska krisen, sannolikt kommer att tvingas till slut att revoltera mot tysk hegemoni", och att förespråka en "exit från euron".
 
Denna politik av "åtstramning utan slut" inte bara försvaras av den tyska kapitalismen - med stöd av kristdemokraternas Angela Merkel och SPD - de uppfyller i princip kraven på kapitalets lönsamhet dominerad av finansialisering av den globala ekonomin. De olika europeiska kapitalismerna, de olika europeiska härskande klasserna, de olika europeiska regeringarna som är i tjänst hos det globaliserade systemet, kan bara svara på den inre logiken i detta system: för att uppnå den maximala profitkvoten. Och François Hollande, "republikens chef", passar helt in i denna logik: att avvika från den skulle innebära en konfrontation med kapitalet som är helt främmande för socialliberalisms gener.
 
Problemet är de sociala och politiska riskerna med en sådan historisk regression och interna sprickor i Europeiska unionen, men de härskande klasserna fortsätter på samma sätt länge de ackumulerar vinster och resultat och som de dominerar förhållandet mellan sociala krafter. Tills när?

Dessa förändringar i de interna relationerna i Europa leder oss att tydliggöra vår orientering mot det kapitalistiska Europa, kombinera anti-åtstramningsplaner nationell nivå och ett socialt och demokratiskt europeiskt perspektiv, brytning med EU, initiera byggandet av nya relationer i Europa, till gagn för arbetarna och folken. Men så fort en regering bedriver ett seriöst genomförandet av ett sådant program skulle det krocka med de härskande klasserna, skulle den ställas inför kraven från de finansiella marknaderna och diktat från EU. Det finns en sammankoppling, men rytmerna är ojämna, kriserna och förändringar i relationerna mellan krafterna är icke-samtidiga, historier och banor i varje land är specifika. I detta fall måste varje folk och varje regering som börjar bryta med logiken i det kapitalistiska Europa "skydda sin erfarenhet", varje revolutionär process måste skydda sina landvinningar.
 
Det är med denna metod som vi måste behandla frågan om utträde ur euron, krav som höjs från en del av den radikala vänstern. När krisen fördjupas, och när social regression identifieras med EU och euron, förstår vi den växande folkliga känslan att avvisa euron och Europa. Men detta är att ställa problemet upp och ner, speciellt om utträde ur euron sker i en ekonomi som fortfarande är kapitalistisk, och därför är liktydig med en massiv devalvering som skulle vara en annan form av åtstramning mot folken. Det är ingen tillfällighet att Front National i Frankrike (och andra reaktionära formationer i Europa) har kommit ut mot euron.
 
Långt från att välja att falla tillbaka i den nationella ramen, måste de antikapitalistiska krafterna hålla fast vid kursen: ett Europa i folkens och arbetarnas tjänst. Men vi får inte blunda för det faktum att det finns en oöverstiglig motsättning mellan den typ av byggande av EU och euron, och genomförandet av ett anti-besparingsprogram. Det är därför vi aldrig har delat uppfattningarna om att "reformera" eller "omorientera" EU. När trojkan lanserar ett ultimatum till det grekiska folket, "antingen accepterar ni memorandum (åtstramningspolitik) och stannar i euron, eller så avvisar ni memorandum och åker ut ur euron", är det nödvändigt att komma ur denna fälla, och vi förstår parollen som lanserades av Syriza i Grekland "inga uppoffringar för euron!" Och , förbereda sig för konflikt, för konfrontation.
 
Det är inte för en anti-åtstramningsregering att välja att lämna euron, vilket är dess ansvar, vad som är nödvändigt är att ända till slutet genom att vägra åtstramning och därmed förbereda befolkningen för att bryta med kapitalismens logik. Det är för Europeiska unionen att besluta att utvisa något land - vilket i juridiska termer är inte lätt - att inte tillämpa sina planer. Och om EU går så långt, är det en arbetarregerings ansvar att möta krisen, att dra alla konsekvenser av brytningen (och naturligtvis, att vara förberedd).
 
Detta var tredje delen av en rapport om den internationella situationen. De två tidigare delarna kan du läsa här:
Fortsättning följer.