lördag 30 november 2013

Malmö: Insamling till Syriens barn

...givmilda Lindängenbor
 
På Lindängens Centrum idag. Medlemmar från Socialistiska Partiet samlade pengar till flyktingar i Syrien.
Den syriska revolutionen för demokrati behöver vårt stöd. Bland de värst drabbade av diktaturregimens terror och flygbombningar är barnen. Över hundratusen människor har dödats och miljoner befinner sig på flykt.
Vi socialister stöder alla initiativ för att hjälpa civilbefolkningen. Vi har tidigare bedrivit en kampanj för stöd åt lokala folkkommittéers arbete inne i Syrien. Nu samlar vi pengar för stöd till syriska flyktingar i Libanon. De behöver filtar och värme inför vintern.
Stödet distribueras genom Malmö-Syrien Solidaritet som bedriver solidaritetsarbete i Malmö och har kanaler för hjälpen.

 
Vi delade ut flygblad och samlade in pengar. Från Lindängen-borna fick vi på en enda timme in 720 kronor till Syriens barn. Stort tack till alla!
 
Vill du delta i vårt solidaritetsarbete så skriv till mig på ronnyakerberg@gmail.com
 
 

Rollin' and Tumblin'

Little Walter:
Rollin´and Tumblin´


Rollin´and Tumblin´är blues standard och en Delta blues-klassiker. Den spelades in första gången på 1920-talet och har sen tolkats av hundratals musiker. Här är det Little Walter som framför den.

Den mest kända inspelningen står annars Muddy Waters för. Den kan du lyssna på här.

Här är ytterligare två versioner att lyssna på: Cream och Imogen Heap & Jeff Beck.

SkD SvD

Att vara revolutionär

...vad innebär det egentligen?

Vad innebär det att vara revolutionär? I svenska akademins ordlista förklaras ordet “revolution” med “omvälvning, omstörtning, statsvälvning”, och den som aktivt deltar i sådana tillställningar är, enligt ordlistan “revolutionär”. För folk i allmänhet är nog oftast revolutionär någon som med våld försöker störta en regering och vända upp och ned på samhället. Bland “revolutionära” organisationer tänker de då på terrorister som bränner av bilbomber i Mellanöstern eller utdelar nackskott i Baskien. Ja, tanken går kanske till och med till nynazistiska grupper, “högerrevolutionärer” som vill omstörta samhället åt ett annat håll än “vänsterrevolutionärerna”.

Men när vi socialister talar om revolutionärer, menar vi inte omstörtare i allmänhet. Vi känner ingen särskild sympati för alla som vill omstörta och ser inte viljan till radikal förändring som någon allmän dygd, frikopplad från det syfte och de metoder som den viljan uttrycker. Det är förstås lätt att förstå när vi talar om nynazistiska “högerrevolutionärer”. Att de använder utomparlamentariska metoder för att störta en regering är ingenting vi känner någon sympati för. Själva syftet med deras kamp är ju motsatsen till vår.

Men det här icke-existerande släktskapet kan också gälla andra omstörtare; sådana med religiösa förtecken förstås, som kristna eller muslimska fundamentalister, men också vänsteromstörtare som kanske tycks dela våra långsiktiga mål. Den tyska s k Baader-Meinhof gruppen, Röda Arméfraktionen, på 70-talet hade ju en slags socialistisk målsättning. Men gruppens metoder förstörde varje möjlighet att nå målet. Så det är omöjligt för oss att känna någon samhörighet med dem inom någon sorts “revolutionär familj”. Nej, när vi talar om vår egen rörelse som revolutionär menar vi något helt annat än omstörtning i allmänhet. Vi talar om revolutionär i marxistisk och socialistisk mening. Så, vad betyder det?

Jo, vi förenas kring den revolutionära uppgiften: Att försöka avskaffa kapitalismen och ersätta den med en demokratisk och folkstyrd hushållning för människornas behov istället för privat vinst och ersätta den med en demokratisk och folkstyrd hushållning för människornas behov istället för privat vinst. Här finns inte plats att gå in så mycket på skälen för denna nödvändiga omvandling. Svälten, slummen, folksjukdomarna, orättvisorna, krigen, förtrycket och hoten mot det ekologiska systemet och själva livets förutsättningar.

Vi inbillar oss inte att det vi kallar socialism är något trollspö som löser alla de här världsproblemen och alla mänskliga problem. Men det vi är övertygade om är att kapitalismen inte har någon egentlig möjlighet att komma till rätta med dem. Tvärtom, kapitalismen är själv en av de viktigaste källorna till problemen.
 
Detta var första delen i en följetong på tretton avsnitt som kommer här på Röda Malmö. Avsnitten är hämtade ur broschyren Att vara revolutionär av Håkan Blomqvist.
 


fredag 29 november 2013

Hur ska vi bekämpa SD?

...det handlar om klassolidaritet
Vi är Sveriges verkliga oppositionsparti”. Det temat löpte som en röd tråd genom Jimmie Åkessons tal under Sverigedemokraternas(Sd)landsdagar i Västerås förra helgen. De andra riksdagspartierna liknades i sammanhanget vid ”olika falanger i samma socialliberala parti”. Endast Sd förespråkar, enligt Åkesson, ökade satsningar på försvaret, skärpta straff, EU-negativ politik och ett resolut motstånd gentemot ”massinvandringspolitiken”. Åkesson menar att den stora striden idag inte står mellan vänster och höger utan ”mellan internationalism och nationalism, mellan socialliberalism och socialkonservatism”. Så försöker han att koka soppa på en uråldrig spik och torgföra Sd som det konservativa alternativet i svensk politik – en konservatism där även den gamla hierarkiska kyrkan och den traditionella familjebildningen mamma, pappa, barn har en central roll att fylla.
 
Som huvudfiende utpekades socialdemokratin. Med budskapet riktat till Stefan Löfven sa Åkesson:
”Om några månader drar vi igång en särskild kampanj för att visa att vårt parti är bättre och tryggare än ditt för Sveriges vanliga löntagare. Vi tänker visa att du och ditt parti svikit de idéer som en gång byggde folkhemmet”.

Det är inte förvånande att Sd utsett S till sin främste opponent inför det kommande valåret. Opinionsmätning efter mätning indikerar hur partiet allt mer skär in i svensk arbetarklass. I Novus senaste mätning från oktober är Sd – med 16,8 procent – näst största parti bland LO-kollektivet. S har 54 procent, men Sd överflyglar klart V med dess 11,2 procent.
 
Hur ska vi då bekämpa Sd? Ja, det handlar inte alls, som liberalerna hävdar, primärt om att ”upplysa” det svenska folket om vilka inhumana värderingar Sd står för. Det handlar inte heller om, som inte minst Henric Arnstadt gör i sin omtalade bok Älskade fascism, att fasciststämpla Sd, en etikettering som genom att den rimmar illa med den faktiska verkligheten skjuter över målet. Självklart är det inte heller frågan om , som vissa autonoma grupper verkar mena, att på olika sätt attackera enskilda medlemmar i Sd.
 
Nej, för att steg för steg tappa luften ur Sd:s konservativa och främlingsfientliga projekt handlar det om att på såväl det organisatoriska som ideologiska planet vitalisera Arbetar- och folkrörelsesverige. LO:s medlemsras – från en gång i tiden 2,1 miljoner till dagens 1,5 miljoner – måste brytas och vända. LO måste bli en mer kämpande och demokratisk organisation, som inte heller bara i ord tar strid mot bemanningsföretag, tillfällighetsanställningar, för rätten till heltid, etc. På varenda arbetsplats måste det finnas en facklig representation som direkt möter varje nyanställd och som ständigt påpekar att det här handlar om klassolidaritet oavsett nation eller hudfärg.

När det gäller folkrörelsearbete är det också idag inte minst viktigt, för att rida spärr mot den grumliga sörja som Sd representerar, att kampen mot vinst i välfärden får ökad anslutning och genomslag – samt i sin förlängning konkret framgång!
 
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 48/2013
 
SvD SvD2 SvD3 SkD SkD2

 

Minnen från Industristaden Malmö

...en gång en betydande textilstad
Det blir allt svårare att se att köpcentrumet Mobilia varit en stor textilfabrik

Igenmurade fabriksfönster vittnar dock om en svunnen storhetstid

Här låg sen 1899 Manufakturaktiebolaget (MAB) och, efter förvärv av aktiemajoriteten i Malmö Yllefabriksaktiebolag (MYA), blev det nya namnet MAB & MYA.

Efter senaste ombyggnaden av Mobilia har stora delar av de gamla fabriksbyggnaderna försvunnit. Dock sticker det gamla tornet fortfarande upp...

En bit av den gamla kontorsbyggnaden som är av senare snitt än fabriksbyggnaderna

En bit av fabriksfasaden utmed Trelleborgsvägen har sparats åt eftervärlden...

 

Manufakturfabriken på 1920-talet...

...som blivit till en vägg. När fabriken lade ner i mitten av 60-talet var en hundraårig textilepok i Malmö i stort sett slut, 25 tekofabriker i stan lades ner från 1950-talet fram till 1970.

På andra sidan Trelleborgsvägen reser sig "Strumpan" eller åtminstone byggnaderna där Malmö Strumpfabrik hade sin produktion

Från succé med nylonstumpor...

...till slutgiltig stängning i januari 1992

Ett kvarter bort ligger det som en gång var Kurzells fabriker

Kurzells fabriker blev ett av de största textilföretagen i Malmö under 40-talet

 

År 1955 lades verksamheten ner och 500 anställda, i huvudsak kvinnor, fick gå

Ugglan vakar över...

...det som en gång grundades av Fritz Kurzel.
Malmös industriarbetarklass utgjordes till sin huvuddel under lång tid av kvinnor till följd av den dominerande ställningen för textil- och livsmedelsbranscherna. Det tog lång tid innan verkstadsindustrin kom i kapp.
 
Se också:
 
 

Feminism: De först segrarna

...i konfrontationen av patriarkalt förtryck
 
Tredje delen av Josette Trats artikel om klasskampsfeminismen
 
Huvudteman för kampen
 
Trots sina olikheter kämpade de flesta feminister och hundratusentals kvinnor, oberoende av klass, tillsammans för att få de första friheterna, som rätten till abort och preventivmedel, friheten för kvinnor att bestämma över sina kroppar (sexuell frihet och val av sexuell läggning). De fördömde tillsammans de olika formerna av våld mot kvinnor, äktenskapliga våldtäkter och våld i hemmet i synnerhet. De analyserade och kritiserade den traditionella arbetsdelningen i hemmet och i den professionella världen liksom sexistisk utbildning. De bekräftade att "det personliga är politiskt" för att bryta isoleringen av kvinnor som konfronterar patriarkalt förtryck för sig själva hemma. Alla var övertygade om behovet av att bekämpa detta förtryck och att framåt, att skapa länkar av solidaritet mellan kvinnor, i en "autonom" rörelse.
 
En mångsidig självständig rörelse
 
Hur skapar man dessa länkar? För vissa kan spektakulära eller symboliska initiativ och allmänna möten vara tillräckligt för att locka nya kvinnor till den feministiska kampen. Det ska erkännas att överlämnandet av en blombukett "till den okända soldatens hustru" av en handfull feminister i augusti 1970 [en åtgärd av en av de första feministiska grupperna för att dra uppmärksamhet till det faktum att det fanns någon ännu mer anonym än den "okända soldaten", hans hustru] eller underskrifterna i april 1971 från 343 kända kvinnor i ett manifest där de mycket modigt uppgav att de hade gjort abort, gav ett exceptionellt eko i media och hela den allmänna opinionen. För andra militanta feminister var det nödvändigt att gå längre än stora möten vid universiteten i Quartier Latin för att förankra denna rörelse i lokala områden, särskilt i de folkliga kvarteren. Bland dessa kvinnor fanns den lilla gruppen militanta i Elisabeth Dimitrief cirkel, medlemmar av  Revolutionary Marxist Alliance (AMR ). I sitt manifest Sortir de l' ombre (Lämna skuggorna) 1972, tillhandahöll de grunden till en analys av förhållandet mellan den feministiska kampen och klasskampen, de sammanfattade sin inriktning med en slogan som togs upp av andra militanta feminister inom yttervänstern: " ingen socialism utan kvinnors frigörelse, ingen kvinnofrigörelse utan socialism" och rekommenderade lokal aktivitet. Denna orientering delades av kvinnor utan politisk tillhörighet men också av politiska aktivister, särskilt i Révolution (en liten dissidentgrupp från Fjärde Internationalen och LCR (Revolutionary Communist League ).
 
Vi har redan citerat tre namn på mer eller mindre inflytelserika yttervänsterorganisationer. Detta är inte ingen tillfällighet. Aktivisterna i dessa organisationer spelade en mycket viktig roll i lanseringen av " klasskampstendensen" i kvinnorörelsen, för att delta i de lokala grupperna i Paris som tog initiativet till att det nationella mötet för kvinnogrupper i Bièvres i juni 1974 och för samarbetet i tidskriften les Pétroleuses vars första nummer publicerades samma år. Vissa feminister tolkade denna inblandning av politiska aktivister i MLF som ett outhärdligt övertagande av rörelsen. Även om det är sant att under dessa år var det kamp om makten mellan olika strömningar i rörelsen som ibland var smärtsamt för icke anslutna feminister, kan vi inte acceptera denna vision av deras inblandning i MLF som manipulativa. Dessa politiska aktivister deltog i den feministiska rörelsen på grund av sin djupa feministiska övertygelse som de försvarade inom sina respektive organisationer, ofta till priset av stora ansträngningar och stora konflikter med andra medlemmar. Detta var fallet för de militanta feministerna i AMR 1970 och i LCR senare. Efter stormiga debatter stödde LCR den "autonoma" feministiska rörelsen 1971-1972. De tog också del i skapandet av en förenande rörelse som Mouvement pour la Liberté de l' Avortement et de la Contraception ( MLAC - rörelsen för fri abort och preventivmedel) 1973.
 
Denna blandade och förenande rörelse som leddes av den feministiska advokaten Monique Antoine arbetade för att skapa flera hundra kommittéer under några månader, i hela Frankrike, bland annat i folkliga förorter. Under två år organiserade MLAC permanent press på regeringen för att tvinga den att ändra den repressiva abortlagstiftningen. Under två år följde massdemonstrationer den "skandal" som skapats av den helt olagliga praxisen för aborter genom vaccumaspirationsmetoden (Karman). Under två år organiserade MLAC resor för kvinnor i alla klasser och åldrar för att få abort i Holland eller England och annonserade det offentligt (Gauthier 2002). Denna rörelse räknade i sina led och/eller i sitt ledarskap medlemmar i Family planning, CFDT, Lutte Ouvrière, Revolution, Ligue Communiste, unga läkare ( av båda könen ), men framför allt av tusentals frivilliga, främst kvinnor övertygad om det brådskande i att sätta stopp för illegala aborter genom att erhålla en ny grundläggande rättighet för kvinnorna: att göra abort utan moraliserande påtryckningar och att få preventivmedel betalda av socialförsäkringssystemet. Denna typ av rörelse, vilket gjorde det möjligt att få rätt till avbrytande av graviditet (IVG - interruption volontaire de grossesse) 1975, engagerade i sina initiativ medlemmar i PCF och CGT trots direktiven från deras ledare, skulle aldrig ha kommit till stånd om alla feminister hade ställt upp på den sekteristiska vision som inskränker den feministiska rörelsen till enbart kvinnogrupper.
 
Klasskampsfeminismen var en självständig rörelse som betydde självständighet från staten, från religiösa institutioner, från de politiska partiledningarna, men inte från klasskampen. Det innebar också att kvinnorna ledde sina kamper och sina rörelser och inte hade andra prioriteringar än försvaret av kvinnors rättigheter. Blandade rörelser (som leds av feministiska kvinnor) kunde alltså mycket väl vara en del av den feministiska rörelsen. Denna uppfattning stod i motsättning till den ganska utbredda sekteristiska uppfattningen i den feministiska rörelsen, som förespråkades av den "radikala" feminismen.
 
Inför parlamentsvalet 1978, en dag då alla de höger- och vänsterpolitiska krafterna var mycket intresserade av kvinnors röster, utgav de olika feministiska strömningarna publikationer. År 1977 skapade feministerna i LCR sin egen tidskrift: Cahiers du féminisme. Detta var den enda feministiska tidskrift som publicerades i Frankrike under tjugo år (1977-1998) av en politisk organisation. Det tog mer än två år för att denna tidskrift skulle accepteras av organisationens ledning som en tidskrift för förbundet och inte en hobby för några få medlemmar. Med lanserandet av denna tidskrift hade dessa militanta feminister flera mål: att sprida feminismen inom LCR och i hela arbetarrörelsen (särskilt fackföreningarna) och att titta närmare på de teoretiska och politiska diskussioner med alla strömningar i den feministiska rörelsen. Denna mycket vitala tidskrift (den innehöll rapporter om kamp, bokrecensioner etc) skrevs på ett klart och begripligt språk för en bred publik. Den hade ett eko långt utanför leden av LCR. Den ursprungliga redaktionen, som hade förnyats genom åren, gav ändå upp utgivandet av publikationen 1998 på grund av bristande förnyelse från de yngre generationerna i LCR (Trat 2011).
 
Mot slutet av denna första period hade den feministiska rörelsen gett upphov till en djupgående omskakning av det politiska livet. Den hade tvingat fram erkännande av nya rättigheter för kvinnor, erhållit nya lagar om preventivmedel och abort eller mot våldtäkt. Men i brist på en enighet om sambandet mellan feministisk kamp och klasskamp eller behovet av att ge demokratiska strukturer för att denna stora rörelse, förblev det en informell multitendensrörelse som fick mycket svårt att gå igenom de svåra åren av nedgång och reaktion som följde.
 
Tidigare delar av denna artikel:
 
 

torsdag 28 november 2013

Obehagligt på jobbet

...fler känner sig omotiverade

Nu har vi svart på vitt om det som många av oss redan anat: Färre känner sig motiverade i sitt arbete och fler har känt psykiskt obehag inför att gå till arbetet, enligt en rapport som Sveriges företagshälsor presenterar i dag. Ökningen är så dramatisk att man först trodde det var fel på siffrorna.
 
– Det här är anmärkningsvärda resultat, men samtidigt är jag inte förvånad. Det här är en trend som avspeglas även i forskningsrapporter om arbetsmarknaden och som vi hör från våra medlemmar i företagshälsovården. Uppenbarligen har det hänt något med arbetsplatserna som påverkar de anställda, säger Lars Hjalmarsson, vd för Sveriges företagshälsor.
En möjlig förklaring, enligt Lars Hjalmarsson, är att arbetsplatser i dag ofta är slimmade.
– Personalstyrkor har inte fyllts på i den omfattning som har behövts.
 
Man försöker utnyttja sina anställda maximalt för så stor ekonomisk vinning som möjligt. Det gäller både i privat sektor och i offentliga verksamheter som även de tillämpar varianter av New Public Management, ledningssystem som bygger på konstant misstroende mot de anställda.
 
Resultaten låter naturligtvis inte vänta på sig. Först försöker folk att komma undan eländet genom att byta jobb eller sjukskriva sig eller genom att klaga enskilt hos chefen. Men i takt med att obehaget breder ut sig så stängs utrymmet för att klara sig undan på egen hand. Då växer förhoppningsvis protesterna i organiserad, kollektiv form.
 
De så kallade arbetsgivarna behöver motstånd och måste fås att retirera. Att ha en anständig tillvaro på jobbet måste räknas som en mänsklig rättighet.
 

Feminismens glömda kamp

...feminism och arbetarrörelse
Under 70-talet föddes en våg av feminism och kvinnokamp

1970-1980: en fas av expansion och viktiga erövringar

Den andra feministiska vågen i Frankrike föddes 1970, i spåren av den stora sociala rörelsen i maj 1968. Före 1968 var den feministiska rörelsen både mycket svag och misskrediterad i ögonen på arbetarrörelsens organisationer och det franska kommunistpartiet (PCF) i synnerhet. Familjeplaneringsföreningen (som ännu inte definiera sig som feministisk), grundad 1956, var den enda organisation som tog upp kampen till förmån för preventivmedel. Fram till 1975 hade PCF, liksom fackföreningen CGT som var under dess inflytande, betraktat feminismen som "småborgerliga", eller till och med som en högerkraft för splittring av arbetarrörelsen. Detta förklarar, i gengäld, sekterismen från en del av den feministiska rörelsen mot arbetarrörelsen och politiska organisationer i allmänhet.
 
Den nya feministiska rörelsen föddes ursprungligen i mer högutbildade lager av kvinnor, kvinnor från folkliga kretsar var mer sannolikt under påverkan av antingen PCF, eller den katolska kyrkan. Françoise Picq (1993) ger en bra beskrivning av klimatet som markerade de första tio åren av den feministiska väckelse: rikedom av uttryck, entusiasm, humor, aktivism, spänningar och i slutet av det första decenniet, förbannelser. Hon påpekar helt riktigt att i början identifierade sig många feminister inte nödvändigtvis med en viss strömning, att det kunde finnas en viss porositet mellan de många och mer eller mindre abstrakta grupperna. Vid den tiden delade alla strömningar samma perspektiv: en radikal kortsiktig förändring i samhället. Men utöver detta hopp, var de åtskilda av olika analysramar och för tydlighetens skull kommer jag att urskilja tre huvudsakliga strömningar, som presenteras mycket kortfattat här.
 
Olika strömningar
 
För anhängare av åtskillnadsteorin "bör kvinnligheten utvecklas" som en specifik kreativitet för kvinnor vars rötter står att finna i deras fortplantningsfunktion. Denna strömning, animerad av Antoinette Fouque och tolkad av förlaget Editions des femmes, hade en betydande effekt bland konstnärer, författare etc. År 1979 övertog strömningen illegitimt namnet "MLF" (Mouvement pour la Libération des femmes, kvinnornas frihetsrörelse) genom att registrera det som ett varumärke.
 
För "radikalfeminism"  är hushållsarbete den materiella basen för det ekonomiska utnyttjandet av alla kvinnor oavsett sociala miljö, kvinnor utgör en klass som utnyttjas av män, patriarkalt förtryck gynnar alla män ekonomiskt och direkt, på samma sätt, enligt denna analys, någon allians med blandade sociala rörelser är olämpligt, till och med farligt. För denna strömning är skillnadens retorik en enkel avatar av den dominerande ideologin. Det bör därför bekämpas oförtrutet. Tidskriften Questions féministes, sedan Nouvelles Questions féministes utvecklade dessa olika analyser genom åren. Denna strömning har spelat en mycket viktig roll när det gäller den teoretiska utformningen av feminismen, särskilt i Frankrike. För den här rörelsen var den främsta fienden (Delphy 1970) inte längre kapitalismen utan patriarkatet, den huvudsakliga striden var inte längre den traditionella klasskampen utan den feministiska kampen etc.
 
"Klasskampsfeminismen" ser inte skillnadsteorin endast som en produkt av den dominerande ideologin utan också som ett uttryck för en primär reaktion från de förtryckta på sin stigmatisering, som man finner i alla sociala rörelser som är födda i opposition till ett förtryck. Det är därför nödvändigt att motsätta sig skillnadsteorin, som definierar en essens av kvinnor och män i snarare än att kämpa mot sociala relationer av förtryck och dominans, utan att falla in i upprörd sekterism mot kvinnor som är känsliga för denna typ av retorik.
 
För "klasskampsfeminismen" är alla kvinnor förtryckta, men inte på samma sätt, traditionell klassexploatering (motsättningen kapital/arbete) sammanflätas med och formar det patriarkala förtrycket. För feministerna i denna strömning måste självständigt agerande av den feministiska rörelsen kombineras med enad aktion med andra sociala rörelser, i synnerhet arbetarrörelsen, för att föra fram frågan om kvinnors frigörelse. Denna inriktning gav ett verkligt eko bland de anställda i banker, post, hälso- och sjukvården och inom vissa grenar av den privata sektorn, vilket ledde till utveckling av arbetsplatskvinnogrupper och fackliga kvinnokommittéer och många debatter i fackföreningsrörelsen fram till slutet av 1970-talet.
 
Läs också första delen av denna artikel av Josette Trat:
 
Röda Malmö: Klasskampsfeminismen

onsdag 27 november 2013

Last Night I Had the Strangest Dream

Pete Seeger: Last Night I Had
the Strangest Dream


När ska drömmen om fred i Syrien gå i uppfyllelse? När ska den massmördande diktaturregimen falla och vapnen tystna? Tyvärr ger den förestående stormaktskonferensen om Syrien inget hopp om en verklig fred så länge diktaturen tillåts härska.
Last Night I Had the Strangest Dream sjöngs under Vietnamkriget - hör här Johnny Cash 1969 häva upp sin stämma mot kriget.
Lyssna också på versioner av Simon & Garfunkel och Joan Baez. Och här har vi Cornelis svenska version I natt jag drömde. Låten blev så populär att Hep Stars spelade in den.

Röda Malmö: Syrien: Den blodbesudlade regimen

SvD SvD2 SvD3 SkD

Klasskampsfeminismen

...och dess glömda historia

Även om den ignoreras av mainstream-media, ofta karikeras och är okänd för unga aktivister och forskare, var ändå den "klasskamps-feministiska" strömningen en av de mest aktiva i den moderna feministiska rörelsen. Det är därför inte ointressant att på nytt överväga dess bidrag till den feministiska rörelsen i Frankrike. Ändå kan vi inte här ge en uttömmande historisk framställning av denna strömning. Det är snarare en fråga om att påminna om det sammanhang i vilket den uppstod, de frågor som den reste och minnas höjdpunkterna i dess verksamhet under de senaste fyrtio åren.
 
Josette Trat är en mångårig feministisk militant från Fjärde Internationalen i Frankrike. Hon var medlem i redaktionen för Cahiers du Féminisme, den tidigare franska LCR:s feministiska tidskrift under hela dess existens (1977-1998).

Med "klasskampsfeministisk" strömning menar jag en strömning som nära knyter kampen för kvinnornas frigörelse till densamma för alla förtryckta. Vi kan hitta några av dess förfäder bland de första feministerna som Olympe de Gouges vilken i slutet av sjuttonhundratalet från början länkade kampen mot förtrycket av kvinnorna till kampen mot slaveriet. Men mer exakt är Flora Tristan (1803-1843) den första att ha försvarat behovet av att organisera proletärerna internationellt med hänsyn till kvinnoförtrycket: "Den mest förtryckta man kan själv förtrycka en annan människa, som är hans hustru. Kvinnor är arbetarklassens egna proletärer."
 
De socialistiska kvinnoaktivisterna i den andra, sedan den tredje internationalen passar också in i denna tradition, som de "Fria Kvinnornas" (Mujeres Libres) rörelse vid tiden för det spanska inbördeskriget (Manheim, Holt, Heinen 1979). Man kan också hitta denna tradition i viss mån bland fackligt aktiva kvinnor som skapade Confédération française du travail (CFDT - franska Confederation of Labour, en facklig konfederation som nu anses stå nära socialistpartiet) samt aktivisterna på tidskriften Antoinette i Confédération Générale de travail (CGT - General Confederation of Labour, fackliga konfederation som domineras av PCF).
 
Trots detta förekommer stora skillnader mellan dessa aktivister och de som kom efter 1968. Skillnader på den teoretiska nivån initialt: i motsats till militanterna i den äldre generationen, hävdar de samtida "klasskamsfeministerna" inte att patriarkalt förtryck härrör från uppkomsten av privat egendom och från kapitalism i synnerhet. Kvinnors förtryck fanns innan denna form av social organisation, även om kapitalismen har använt och använder förtrycket av kvinnorna till sin fördel. (Trat 1997,1998).
 
I motsats till de socialistiska kvinnorna i tidigare generationer underordnar de inte den feministiska kampen för den socialistiska kampen. I denna mening föreställer de sig inte den självständiga kvinnorörelsen som ett instrument för att användas som en drivrem mellan partiet och de "kvinnliga massorna" som måste politiseras, utan som ett instrument för att mobilisera kvinnor för sina egna rättigheter. Det innefattar principen om en bred, förenande, feministisk rörelse där olika feministiska strömningar kan samexistera. Själva historien var annorlunda och vi bör försöka förstå varför.
 
Röda Malmö kommer i ett antal följande inlägg att översätta resten av Josette Trats artikel.

SvD



tisdag 26 november 2013

Stöd livsmedelsarbetarnas solidaritetsinsamling

...100 cyklar för lantarbetare
 
 
Livsmedelsarbetare för solidaritet organiserar en insamling till stöd för fackkämpar i det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU.
 

Syrien: Den blodbesudlade regimen

...folket kämpar för att störta tyrannen
No matter how determined Russia, Iran and the 'Friends of Syria' (sic) are to keep Assad in power, the Syrian people will bring the tyrant down.
 Picture from: Syrian Revolution 2011

Svenska journalister bortförda i Syrien. Uppenbarligen är Syrien ett farligt land för journalister. De som har intresse av dessa övergrepp är naturligtvis de som har något att dölja, i första hand Assads diktaturregim, men även jihadistiska grupperingar.
 
Tusentals fredliga demonstranter, politiska aktivister, journalister, hjälparbetare, läkare och jurister är bland de som "försvunnit", fängslats, torterats och troligen avrättats av Assads regim. Dessa är några av dem: Human Rights Watch: Lost in Syria's Black Hole for Doing Their Jobs.
 
Syrien är farligt för kvinnor. I Syrien har över 4000 fall av våldtäkter på kvinnor av Assads styrkor och dess medbrottslingar dokumenterats under hans krig mot nationen hittills, många offer tros vara mycket traumatiserade. Våldtäkt är också vanligt förekommande som en form av fysisk och psykisk tortyr i regimens fängelser (inte bara mot kvinnor utan också mot män och barn). Protest mot våldet mot kvinnor.
 
Syrien är farligt för barnen. Syriska barn måltavlor för krypskyttar. Drygt 11.000 barn har mördats under Syrienkriget. Närmare 400 dödades av krypskyttar. 100 barn, inklusive spädbarn, har torterats.
 
Förtrycket är ofattbart. Över hundratusen har dödats, miljoner är på flykt och behöver allt stöd de kan få. Assads diktaturregim beväpnas av Ryssland och stöttas militärt av bland annat diktaturen i Iran och av islamistiska Hizbollah. USA och västvärlden låter passivt mördandet pågå och vägrar hjälp till den demokratiska oppositionen.
 
Nu får vi bygga solidariteten från gräsrötterna.

Facebook: Insamling av julklappar till nya asylsökande och flyktingar

Fria: Flyktingar från Syrien skickas tillbaka