lördag 21 december 2013

En God Jul

...till Röda Malmös läsare
Från min pyntade plats vid köksbordet önskar jag er alla en riktigt God Jul
 
Än är det inte riktigt plats för återblickar på det gångna året eller framtidsvyer. Just nu misstänker jag att vi är många som bara söker dagar av lugn, återhämtning och god samvaro med familj och vänner.
Just det önskar jag er alla och även mig själv. Mina tankar går också till fördrivna och frysande syrier i flyktingläger. Så ses vi igen om några dagar.

Kalle hälsar också...
 

fredag 20 december 2013

Demonstrera i Malmö

...mot rasism och nazism

Söndag 22 december kl 12
Möllevångstorget , Malmö

 Arrangörer: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, SSU, Unga Socialdemokrater, Afrosvenskarnas Forum för rättvisa...

På söndag samlas tusentals människor i Kärrtorp i en antinazistisk manifestation. Det sker en vecka efter att en demonstration mot blev attackerade av en grupp maskerade och beväpnade nazister. Man demonstrerar igen för att visa att vi aldrig kommer att vika ner oss för extremhögerns hot och våld. Över 13 000 har meddelat att de tänker komma.

Runt om i landet samlas människor på samma tidpunkt för att visa stöd och solidaritet. I Malmö är vi många som vill visa vår avsy mot attacken. Tillsammans håller vi ihop mot de krafter som sprider hat, intolerans och våld. Historien lär oss vad som händer om rasism, fascism och nazism inte stoppas i tid.

På söndag står vi upp för Kärrtorp:
- Inga nazister på våra gator
- Bekämpa rasism, fascism och nazism i alla former

Talare (uppdateras)
- Hillevi Larsson (S). riksdagsledamot
- Jallow Momodou, ordförande Afrosvenskarnas forum för rättvisa
- Daniel Sestrajcic (V), ordförande Vänsterpartiet Malmö 

För mera info se facebook
 

Stjärnorna kvittar det lika

Nils Ferlin:
Man kan inte räkna dem alla...


Tidigare om Ferlin på Röda Malmö:

En valsmelodi

Barfotabarn

Fler stadsturer i Malmö

...med olika arkitekter
 
 
 
 
 
 
Röda Malmö: Stadsturer i Malmö

 


Norge: Konkreta övergångskrav

....en angelägen uppgift

Vad gick fel i Norge när vänstern kom i regering? Fjärde delen

De lärdomar som kan dras är att nyckeln till framgång för yttervänstern är inte att motsätta sig kravet på en "vänsterregering". Visst, folk har illusioner om vad en "vänsterregering" kan åstadkomma, men uppgiften är att formulera konkreta krav som kan fungera på ett systemöverskridande sätt, det vill säga bli populära att AP inte kan gå emot dem utan att förlora betydande stöd. Det innebär att man måste vara beredd att "straffa" AP för dess nyliberala politik genom att rösta emot i parlamentet och fälla den styrande koalitionen. Ledningen i SV hade, som en dogm, som det första budet, att de aldrig skulle skapa en regeringskris. Detta kommer att vara fallet med de flesta "mjuka" vänsterpartierna i Europa, Die Linke, Vänsterfronten, de delar alla samma borgerliga förståelse för hur man bedriver politik. När de sitter i regeringen, är de lojala mot regeringen.
 
Vad är ett borgerligt parti och vad är ett arbetarparti?

Den välinformerade läsaren vet att den rödgröna regeringen inte bara bestod av AP och Sosialistisk vensterparti, utan Senterpartiet, de små och medelstora jordbrukarnas (not 8) parti, var också en del av den styrande koalitionen. Detta parti har historiskt tillhört den borgerliga kanten, men de norska böndernas materiella intressen är helt klart beroende av en "stor" stat, som skyddar det norska lantbruket och de avlägsna och fattiga delarna i Norge mot den kortsiktiga marknadslogiken. Så efter den andra folkomröstningen om EU 1994 flyttade Sentern gradvis över till det "socialistiska blocket" och föredrog en regering med de två andra mittenpartierna (Venstre og Kristelig Folkeparti), som också var mot EU-medlemskap, eller - om det inte var möjligt - en regering som leds av AP, vilket var ett historiskt skifte.

Eftersom SV är för en protektionistisk politik för det norska jordbruket och klar motståndare till EU, passar en röd-grön regering för Senterpartiet. Betyder detta att partiet har blivit ett "rött" parti? Nej, men det står inte för en sämre politik än ledningen i AP, men i de flesta fall däremot en mindre nyliberal politik.

AP:s partielit är inte längre socialdemokrater, de blev - från tidigt 80-tal till tidigt 90-tal - nyliberala, "new labour". Det symboliska uttrycket för detta var när partiet privatiserade det statliga oljebolaget, trots starkt motstånd från de socialdemokratiska medlemmar som korrekt såg detta som ett brott med AP:s traditionella linje. Ett annat uttryck för AP-ledarnas "mobilitet".


Vi har sett AP:s miljöminister "ta steget" till direktör i arbetsgivarorganisationen. I "gamla tider" skulle detta ha varit tabu, nu är det business as usual. Denna utveckling av de socialistiska arbetarpartierna till nyliberal-vänliga partier innebär att ett socialdemokratiskt parti kan vara värre för arbetstagarna än ett traditionellt borgerligt parti. Bara SPD var i stånd till att genomföra Hartz IV i Tyskland. Endast Labour kunde genomföra pensionsreformerna mot fackföreningarna. I Norge har vi ännu inte sett den "stora koalitionen" som i Tyskland, men det är bara en tidsfråga. I riksdagen röstar AP och Høyre tillsammans i de flesta fall.

Faktiskt är AP borgerskapets favoritverktyg när det behövs impopulära "reformer". Eftersom sådana reformer skapar missnöje bland arbetarväljare, kommer högern att vinna nästakommande val. Efter några år , när högern genomför nedskärningar, har väljarna inget val - med tanke på att yttervänstern är för svag för att ge ett alternativ för dem som vill ha förändring - utom att rösta för "New Labour" igen. Eftersom det inte längre finns något brett arbetarparti med ett ledarskap som skiljer sig politiskt och socialt från de traditionella borgerliga partierna är det endast de konkreta övergångskraven som yttervänstern kan uppnå som räknas. När regeringen består av ett "arbetarparti" och ett litet borgerligt parti som i Norge, kan det lilla borgerliga partiet vara mer progressiva i de flesta frågor än Arbeiderpartiet. Att kräva en "ren" arbetarregering är meningslöst efter att de europeiska arbetarpartier har blivit nyliberala.

Resultatet av förhandlingarna efter valet 2013 mellan de traditionella borgerliga partierna återspeglade samma trend. De gamla, små mittenpartierna vill bevara välfärdsstaten - ännu mer än AP-eliten. Därför gick liberalerna och kristdemokraterna inte är i regeringen, utan bara lovade att stödja den nya regeringen bestående av Højre og Fremskrittspartiet. Men det innebär också att de två partierna kan fälla den blå-blå minoritetsregeringen - och välja en AP-regering. Deras nuvarande politik ligger faktiskt till vänster om AP.

De lärdomar som kan dras är att det inte längre är meningsfullt att diskutera vänsterns inställning till regeringen utifrån en idé om att det är ok att stödja en arbetarregering, men att det är ett misstag att stödja en arbetarregering, i vilken det deltar borgerliga partier.


Not:
8) Inga bönder i Norge är stora i ett europeiskt sammanhang, men små bönder är verkligen små, ​​och de flesta har andra inkomster bredvid jordbruket.

Tidigare delar av artikeln:
Fortsättning följer


 

torsdag 19 december 2013

Skandalen Jas Gripen

...de fattiga i Brasilien får betala
 
Gökungen Jas-planet har varit dyr för svenska skattebetalare och åtföljts av ständiga skandaler. Stora mutor har gått åt för att sälja planet till flera länder. De fattiga i länder som Sydafrika och nu Brasilien får betala för Saab-ägarnas profiter.

2007 avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att Saab AB och dess delägare BAE Systems betalat mutor vid beställningarna från Tjeckien, Ungern och Sydafrika.
 
Svenska Freds och skiljedomsföreningen är kritiska till Jas-beskedet. Det blir de fattiga i Brasilien som får betala för arbetstillfällena i Linköping, säger ordförande Anna Ek.
– Vi är oroade över vad som håller på att hända med den svenska vapenexporten, säger Anna Ek.
Sedan regering och riksdag bestämde att man skulle se till de fattigas bästa så har man exploderat vapenaffärerna med utvecklingsländer. Brasilien är ett land som har befolkning som är i stor, stor fattigdom, säger hon.
 
Och, kan man tillägga, vi har för inte så länge sedan sett hur folkliga protester i Brasilien möts med polisvåld och repression. Den lokala borgarklassen slår dövörat till för de fattiga och satsar istället miljarder på utbyggnad av försvaret.
 
Sverige är en liten, men hungrig imperialiststat, vars storföretag på intet vis skiljer sig från andra kapitalistländers. Vapenexport till diktaturer som Saudiarabien uppmuntras av det politiska etablissemanget. Sverige är idag världens största vapenexportör i relation till folkmängden. 56 procent av svensk vapenexport gick 2011 till diktaturer som Saudiarabien och Förenade arabemiraten.
 
När det demokratiska Sydafrika försökte resa sig ur apartheids skugga tornade ett nytt hot upp sig: HIV. Men de aidssjuka fick inga bromsmediciner, de fick ett moderniserat försvar. Bland annat 28 Jas Gripen som landets regering köpte av Saab för 13 miljarder kronor. Affären fick stöd av Sveriges regering. Vapen istället för mediciner.
 
Kapitalismens vapenvansinne måste stoppas, Saab förstatligas under arbetarkontroll och produktionen ställas om för civilt bruk. Vi har gigantiska insatser att göra för klimatomställning, utbyggnad av förnyelsebar energi och kollektivtrafik. De stora vapensatsningarna är en kortsiktig och totalt ohållbar samhällsutveckling.

SvD: Vapenexport till krig och diktaturer ökar kraftigt
 

Alla till Kärrtorp

...på söndag
 

Norge: SV ställde inga konkreta krav

...allmän skepsis, allmänna villkor - men inga konkreta krav

Vänsterflygeln i SV var allmänt skeptiska till att ingå en regering under ledning av AP. Man lyckades få några villkor antagna vid en partikonferens:
- Att Sosialistisk vensterparti bara ingår i en AP/SV-koalition om SV är starkt.
- Att den politiska plattformen för regeringen tydligt skulle indikera en ny riktning - inte den nyliberala politik tidigare Arbeiderparti-(minoritets)regeringen förde.
- Att folkrörelserna aktivt önskade en sådan regering.
 
Efter den massiva framgången för SV, var dessa krav till stor del uppfyllda. Det norska LO - en sammanslutning som domineras av Arbeiderpartiet - agiterade aktivt för en sådan regering. Faktum är att ledningen för fackföreningarna bidrog till att övervinna motståndet från Arbeiderpartiets elit mot att dela makten med deras traditionella "fiende" inom arbetarrörelsen, Sosialistisk vensterparti. Folkrörelserna var klart för - och det var också en naturlig följd av kritiken från SV mot den högerorienterade regeringens nyliberala politik och de massiva mobiliseringarna mot den imperialistiska interventionen i Irak. Det måste erbjudas människor ett alternativ till högern i parlamentet - antingen en Arbeiderpartiregering som stöddes av SV eller en regering med AP och SV.
 
Detta är den första och mycket viktig lärdomen: Om vänstern har lyckats mobilisera mot den borgerliga offensiven, då måste den erbjuda väljarna ett alternativ till de nyliberala partierna. Detta behov är klart påpekat av Bloco de Esquerda i Portugal när de började diskutera idén om en vänsterregering. Om man inte har något att erbjuda i en sådan situation, kommer ens grupp, ens parti, med säkerhet att splittras mellan dem som vill tillmötesgå de folkliga kraven - ofta utan att se farorna med det - och de som bara ser farorna och inte möjligheterna.
 
Vänstern i SV (not 7) gav sin kongress år 2005 en ganska skeptisk "ja", men ett "ja" för att gå in i förhandlingar med AP, eftersom deras allmänna villkor godtogs. Men det fanns ett behov av vissa mycket konkreta krav och konkreta villkor för att ingå i en regering som borde ha varit de viktigaste områdena för SV:s valkampanj.
 
Bara för att visa ett exempel: Som i alla europeiska länder angrep bourgeoisin pensionssystemet. Ledarna för SV valde att stå för en något modifierad version av Arbeiderpartiet förslag för att inte irritera dem. Facket var mycket tydligt i sitt motstånd. Deras hållning var klart till vänster om SV:s ledarskap. Oppositionen i SV växte, och i februari 2005 genomtrumfade vänsterflygeln sin linje. Men ledningen i SV oroade sig inte. Pensionsreformen skulle beslutas i riksdagen före valet. SV kunde rösta "nej", eftersom Arbeiderpartiet och Høyre var 100 procent för attacken pensionerna.
 
Enligt min mening skulle vänsterflygeln i SV fått partikongressen att säga att om Arbeiderpartiet inte sköt upp frågan om pensionsreformen till efter valet, skulle det inte vara möjligt att bilda en koalitionsregering. Enligt min mening skulle det ha varit omöjligt för AP att göra ett avtal med de konservativa om det hade inneburit att en koalition mellan AP och SV inte skulle kunna framstå som ett alternativ i valrörelsen. Det är också en del av bilden att högerpopulisterna röstade "nej" till denna pensionsreform. Deras förslag var uppenbarligen inte progressivt, men det som talade i detta sammanhang, var ett "nej" till den försämrade pensionsreformen.
 
Eftersom den högervridna ledningen för SV - med all rätt - var medveten om att alla folkliga krav som de verkligen drev kampanj för skulle uppfattas av väljarna som absoluta politiska villkor att förhandla om, drev de en kampanj på våren och hösten 2005, som var helt utan sådana krav. I stället försökte de hitta populära krav som inte stod i motsättning till AP:s nyliberala politik. Men som man kan förvänta sig, lyckades det inte, och det slutade med några "kampanjer" som med rätta förlöjligades. Detta förklarar den kraftiga nedgången i opinionsundersökningarna och mycket nedslående valresultatet, 8,8 procent i september 2005, efter att ha legat på nästan 15 procent under flera år.
 
Rödt var helt marginaliserat. De försökte inte att lägga sig i debatten om de krav SV borde ställa till AP. De gjorde sig själva irrelevanta.
 
Not:
7) Detta är inte på något sätt en organiserad strömning, eller ens ett löst nätverk. Det är snarare en uppsättning attityder och en politisk tradition i Vensterpartiet, som hittills har kunnat förhindra högern att ändra programmet avsevärt.
 
Tidigare delar av artikeln:

 

Jul: Tomtens hem i fara

...skydda Arktis
 
Arktis smälter till följd av fossilkapitalets press att hela tiden öka koldioxidutsläppen.
 
Som om detta inte var nog så jagar de stora oljebolagen nu nya fyndigheter just i Arktis.
 


onsdag 18 december 2013

Bomben i brevlådan

...ett attentat mot det anti-rasistiska arbetet
 
Anders Dahlberg är sd-politikern som anonymt skrev rasistiska och hatiska kommentarer på nätet och sen skyllde på sin 12-åriga dotter. Nu har han själv råkat ut för ett våldsamt attentat, någon/några stoppade en sprängladdning i hans brevlåda.
 
Nu tänker jag på den 12-åriga dottern. Först måste hon utstå att hennes far avslöjas som en vidrig nätmobbare och dessutom inte kan stå för sina ord utan fegt måste skylla ifrån sig. Denne usle far drar sig inte för att dra in sin egen dotter i eländet.
 
Ovanpå detta ska denna 12-åriga flicka behöva uppleva hur några, kanske till och med människor som kallar sig "anti-fascister", lägger en bomb i hennes hem. Ibland undrar jag hur gränslöst känslokalla/empatilösa vissa människor kan vara?
 
Sen upphör jag aldrig att förvånas över hur korttänkta en del motståndare till Sverigedemokraterna är. Varför om och om igen använda sig av metoder som gynnar Sd - om nu målet är att stoppa dem eller begränsa deras inflytande?
 
Efter sprängladdningen i Arlöv försvann förmodligen en del av effekten av Expressens avslöjanden. Efter bomben i brevlådan har Dahlberg med de vidriga uttalandena antagligen fått sympatier. Helt klart är att Sd har bjudits på ytterligare en möjlighet att framställa sig som de förföljda martyrer de älskar att spela.

Vi som vill bekämpa rasismen måste nog inse att vi fått en efterhängsen våldsförhärligande följare som ständigt saboterar vårt arbete och som fullständigt struntar i om det anti-rasistiska arbetet leder framåt eller inte. Krafter som gör sitt bästa för att efterlikna nazisternas metoder.

Barfotabarn

Gösta Cervin sjunger Nils Ferlin:
"Du har tappat ditt ord..."


Dikten Barfotabarn ingick i en diktsamling med samma namn av Nils Ferlin och kom ut 1933.
Här framförs den av trubaduren Gösta Cervin.
Du kan också höra Nils Ferlin själv läsa dikten här.

Röda Malmö: En valsmelodi

Stadsturer i Malmö

...med olika arkitekter
 
Två stadsturer i bild med olika arkitekter...
 
 
 
Fortsättning följer...
 

Norska nederlaget: Bakgrunden

....den historiska bakgrunden

För att kunna sätta erfarenheterna av den rödgröna regeringen under de senaste åtta åren i perspektiv, är det bra att titta på valresultatet sedan 1968. Det finns flera mycket tydliga trender:
- Nedgången för Arbeiderpartiet
- Avsaknaden av ett nationellt genombrott för Rödt
- Genombrottet för de gröna
- Den cykliska karaktären för Sosialistisk
 Venstrepartiets röster
- Nedgången för "mittenpartierna" (Venstre, Kristelig Folkeparti, Senterpartiet)
 
År 2001 råkade Arbeiderpartiet ut för ett historiskt bakslag (not 5) med endast 24,1 procent och Sosialistisk vensterparti kom upp till den högsta nivån någonsin 12,5 procent. Anledningen Arbeiderpartiet nederlag var klar - det var inte längre ett socialdemokratisk arbetarparti. Ur ett vänsterorienterat perspektiv var det oroväckande i den meningen att de flesta av de arbetare, som lämnade Arbeiderpartiet, gick åt höger - särskilt till högerpopulisterna. Även om deras inflytande bland de största norska fackföreningarna "bara" var cirka 20 procent under 2005 och 2009, hade de en signifikant högre frekvens av röster bland lågutbildade, bland de mest oorganiserade arbetarna, var det enligt en undersökning 30-35 procent (not 6).
 
Marknadsförandet av det högerpopulistiska Fremskrittsparti till regeringen visar att utvecklingen av en mer effektiv strategi mot högerns populism blir en av de största utmaningarna för vänstern de närmaste åren. Jag återkommer till detta senare. Men det som hände efter valet 2001 var att Sosialistisk venstreparti (SV) fick ökat stöd.
 
Opinionsresultat för Sosialistisk Venstreparti 1997 - 2012. Källa: http://www.aardal.info/P1997.pdf
 
Med den snabba framgång, som figur 1 visar, gick SV:s ledning igång med att genomföra det, som i årtionden hade varit deras strategi - att bilda en regering med Arbeiderpartiet. Det hade då och då sedan 1985 varit diskussioner i SV om denna fråga, men nu var det inte längre en teoretisk diskussion, det var en politisk dagsfråga. Tyvärr var vänstern i SV och Rödt inte teoretiskt förberedd för detta.
 
Första delen av artikeln: Vad gick fel i Norge?
 
Noter:
 
5) För en mer detaljerad analys, se min artikel "Meltdown for Social Democracy"
6) Se artikel i norska Klassekampen:
Kraftig LO-vekst for Frp
 

tisdag 17 december 2013

En valsmelodi

Monica Zetterlund sjunger
Nils Ferlin: En valsmelodi


Nils Ferlin är en poet som ligger mig varmt om hjärtat. Hans dikt En valsmelodi har även sjungits av Lillebror Söderlundh, som du kan lyssna på här. Du kan även höra Nils Ferlin själv läsa dikten.

Vad gick fel i Norge?

...vänstern i regeringsställning

Mycket tyder på att Helle Thornings regering i Danmark kan räkna med ett liknande valnederlag som i Norge, där Jens Stoltenbergs Arbeider-partiregering i september 2013 var färdig efter åtta år vid makten. I denna artikel analyserar en norsk socialist, vad man kan lära av den norska regeringens upp- och nedgångar.

Anders Ekeland, som skrivit artikeln är medlem i förbundet Internasjonalen som sympatiserar med Fjärde Internationalen. Han är också medlem i SV, där han var partiets representant i Osloförorten Bærums kommunstyrelse 2003-2007. Artikeln är översatt från danska Socialistisk Information av Röda Malmö.
 
Regeringskoalitionen mellan Arbeiderpartiet (AP), Sosialistisk venstreparti (SV) och det liberala Senterpartiet går i Norge under namnet "den rödgröna regeringen". Den kom till makten 2005 och avgick efter valet 2013.

För de två partierna till vänster om Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti (not 1) och Rödt (not 2) var inte bara det faktiska valresultatet en besvikelse, utan i båda partierna var det också ett nederlag för själva strategin. I denna artikel kommer jag att försöka förklara varför - och vilka lärdomar vi bör dra av det.
 
Den viktigaste punkten är att både "slappare" och "stramare" till vänster i Europa under de kommande åren kommer att ställas inför en stor utmaning: Hur ger vi ett parlamentarisk uttryck för både motståndet mot åtstramningspolitik och för det akuta behovet av att minska CO2-utsläppen? I Grekland började det så fort Syriza växte från ett 5 procentsparti till ett 25 procentsparti. Problemet med "makten", hur man ska förhålla sig till att bilda en "progressiv" regering, kan snart bli en utmaning i länder som Portugal - för Bloco de Esquerda (not 3) och för Enhedslisten i Danmark (not 4).
 
Det vill säga, i en situation där det inte finns någon allmän radikalisering, men ett visst motstånd mot nedskärningar och en oro för miljön.
 
Vi har redan erfarenhet från Brasilien, med arbetarpartiet PT och den första Lula-regeringen, vilket ledde till en splittring i Fjärde Internationalen i Brasilien och bildandet av PSOL. Men eftersom de "hårdföra" till vänster hade varit en drivande kraft i att bygga PT - eftersom Brasilien inte hade tidigare haft ett socialdemokratiskt massparti - fanns det många viktiga skillnader i förhållande till det europeiska politiska landskapet. Även om de grundläggande strategiska och taktiska utmaningarna var liknande: Hur undviker man opportunismen å ena sidan och å andra sidan, sterila anti-parlamentariska hållningar?
 
De dåliga valresultatet för Sosialistisk venstreparti och Rödt är användbara när vi försöker utveckla en mer givande "övergångs"-strategi för det parlamentariska slagfältet.
 
(Artikeln kommer att fortsätta som följetong på Röda Malmö)
 
Noter:

1) Partiet bildades av ett nätverk av uteslutna från Arbeiderpartiet 1960 och många före detta kommunister anslöt sig.
2) Rödt hette tidigare Röd Valallians och samarbetade med Enhedslisten. Partiet började som en utbrytargrupp från ungdomsorganisationen i Sosialistisk venstreparti 1969 - på en maoistisk plattform.
3) Se intervju med
Francisco Louca i International Viewpoint.
4) Se intervju med Michael Voss,
”A glimpse of the discussions within the Red-Green Alliance”, IV-462, juli 2013.
 

måndag 16 december 2013

Kärrtorp: Polisen blundade för riskerna

...med våldsbenägna kända nazister
Svenska Motståndsrörelsen - en liten men obehaglig gruppering
 
Nazisterna som angrep den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp igår kastade flaskor, stenar, knallskott, facklor och lösa föremål in bland deltagarna i manifestationen. Rakt in bland oskyddade människor, bland barnvagnar och barn.
 
Det handlar om ett synnerligen rått och känslolöst angrepp på människor som fredligt utövar sin lagstadgade demonstrationsrätt. Ett flagrant övergrepp mot grundläggande demokratiska rättigheter. Så kom också attacken från en organisation som vill avskaffa demokratin, den nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, som också tagit på sig ansvaret på sin hemsida.
 
Ledare är Klas Lund, tidigare aktiv i Vitt Ariskt Motstånd och dömd för dråp på Ronny Landin. Det handlar om en organisation med en våldsam historia bakom sig. Ändå påstår Polisens presstalesperson Kjell Lindgren att "Det finns ingen historia av att en organisation som demonsterat mot rasism har attackerats på det här sättet. Men nu har det hänt".

Alex Bengtsson, från Expo, menar att detta är "så okunnigt och historielöst att man häpnar. Svenska Motståndsrörelsen, den direkta arvtagaren till Vitt ariskt motstånd, har genom åren attackerat åtskilliga fredliga antirasistiska arrangemang. Däribland en antirasistisk konsert i Stockholmsförorten Farsta för några år sedan och för lite mer än ett år sedan fick en kommunpolitiker en flaska i huvudet när Svenska Motståndsrörelsens aktivister attackerade ett antirasistiskt möte i Ludvika."
 
Missbedömde polisen situationen? "Vi hade ändå fått höra från polisen att det skulle kunna vara så att nazister planerade något, så vi hade ordnat med demonstrationsvakter som ställde sig längst fram", säger Petri Myllykoski, från nätverket som arrangerade demonstrationen i Kärrtorp.
 
Om man hade denna information från Polisens sida är det märkligt att man bara skickar ett fåtal poliser till demonstrationen. Det verkar snarare som polisen medvetet blundade för riskerna. Visst är det så att Säpo bör ha koll på nazisterna. Det är helt oacceptabelt att nazister ska kunna attackera en demonstration på det här viset.
 
Så, kritiken måste nu riktas mot Polisen och mot ansvariga politiker. Hur kunde man låta detta ske? Vi kan inte låta borgarsamhället komma undan sitt ansvar. Ska nazistisk drägg, som vill avskaffa demokratin och införa ett totalitärt samhälle, få härja fritt och attackera fredliga demonstranter?
 
Lärdomen från Kärrtorp är först och främst att Polisen och ansvariga politiker ska ställas till svars: Polisen måste sköta sitt jobb och utföra det som den avlönas för, nämligen att skydda medborgarnas demokratiska rättigheter!
 
Vi inom vänstern ska inte låta oss provoceras och svara med att utveckla en våldskultur liknande den som finns inom extremhögern. Däremot är det helt legitimt att använda sig av självförsvar - så som demonstranterna också gjorde i Kärrtorp, resolut jagade man bort de attackerande nazisterna. Ytterligare en lärdom är alltså att ha demonstrationsvakter och en vaktstyrka vid demonstrationer (ej att förväxla med maskerade våldskåta virrhjärnor).

Fria: Svenska nazister vapentränade i Ungern
 

söndag 15 december 2013

Jaga bort nazisterna

...var fanns polisen?
 
Flera knivskurna vid antinazistmöte. Minst två personer uppges ha knivskurits på söndagen i samband med en manifestation mot nazism i Kärrtorp i södra Stockholm. Enligt de första uppgifterna ska de inte vara allvarligt skadade. Enligt arrangörerna deltog mellan 500 och 800 personer i manifestationen. Strax före klockan 14 var mötet över. Omkring 30 poliser fanns då fortfarande på plats och tidigare hade även en polishelikopter flugit över området, enligt TT:s reporter på plats, skriver SvD.se.
 
Det handlar om ett grovt övergrepp mot demokratin och demonstrationsrätten.
– Det kom ett 30-tal svartklädda och maskerade personer och kastade flaskor som efter uppgift var fulla med häftklamrar – rätt in i folkmassan. De kastade även bengaler och smällare – och folk blev väldigt rädda, säger Ellen Bengtsson till SvD.
 
Men frågan är: Var fanns polisen? Var fanns polisens beredskap? Det behövdes ju inte någon större fantasi för att förutse att risken för ett sådant här övergrepp fanns. Det självklara kravet är att polisen ska göra det de har betalt för, nämligen att skydda medborgarnas demokratiska rättigheter.
 
Rätten till självförsvar är given. Folkmassan, som samlats för en fredlig demonstration, jagade helt riktigt bort de attackerande högerextremisterna. Lärdomen är lika given; sådana här arrangemang måste ha beredskap för försvara sig mot anti-demokratiska attacker.

SvD: Kritik mot polisens insats

DN: 28 personer gripna

AB: Bör inte Säpo ha koll på nazister?

Svt: Polisen: Vi kunde inte skydda demonstranterna
 

Klasskampsfeminismens historia

...2002-2013: gamla och nya hinder

Sista delen av Josette Trats artikel om klasskampsfeminismens glömda historia
 
Efter vänsterns nederlag  i presidentvalet 2002, närvaron av Le Pen i den första omgången i presidentvalet och valet av Jacques Chirac, har attackerna mot rätten till anställning för båda könen inte upphört. Detta provocerade många strejker, särskilt mot pensionsreformen år 2003, vilket ledde till ett nederlag. Ändå vann vänstern 2004 de regionala och europeiska valen. År 2005, efter en mycket enad masskampanj i vilken feminister lyckades spela en betydande roll, vann vänsterns Nej till det europeiska konstitutionella fördraget (TCE) trots mediaångvälten och uppmaningen från den traditionella höger- och PS-majoriteten att rösta för det.
 
Efter revolten i förorterna i hösten 2005 och sen studenter och hela ungdomen och arbetare mobiliserade kraftigt under 2006 mot det första anställningsavtalet (CPE) så tvingade man regeringen att överge det. Den komplex konfigurationen av sociala rörelser blev mer och mer polariserad i hopp om att se mobiliseringarna mot liberalismen leda till framväxten av ett politiskt alternativ till vänster om vänstern och av de debatter som provocerades fram inom partierna. Tyvärr har lanseringen av NPA med Olivier Besancenot som ledare och vars led har försvagats, eller uppkomsten av Front de gauche som slits mellan Parti de Gauche eller Jean-Luc Mélenchon och PCF ännu inte gjort det möjligt att skapa den radikala politiska pol som är absolut nödvändig för att utgöra motvikt till högern och extremhögern, liksom socialistpartiet (socialdemokraterna).

Mellan 2007 och 2012, under de fem åren med Sarkozy, förvärrades den sociala ojämlikheten, arbetslösheten ökade, statlig rasism mot romer, muslimer och de som jämställs med dessa var oblyg. Det internationella sammanhanget präglades av tidens kapitalistiska globalisering, USA:s och dess allierades krig mot "terrorism" samt av åtgärder av reaktionära strömningar i olika religioner som syftar till att utmana vinsterna av den feministiska rörelsen internationellt har ställt avgörande och komplicerade frågor för både nya och äldre feministiska aktivister.

I själva verket har vi sett nya reaktionära strömningar som rör könsrelationer framträda på det ideologiska området.

"Skillnadsteorin" har verkligen hittat ny styrka under trycket från både fundamentalistiska religiösa strömningar och vissa psykoanalytiker. I namn av gudomlig lag eller försvara en oberörbar "symboliska ordning", har den patriarkala moraliska och sexuella ordningen fått ett nytt värde mot kravet på jämlikhet som kommer från homosexuella par och mot idén att det feminina och det maskulina är resultatet av en social konstruktion (genus). Detta är innebörden av den reaktionära mobiliseringen mot "äktenskap för alla", som nyligen samlade hundratusentals människor på uppmaning av högern och extremhögern.

En andra strömning, som identifieras som "post-feminism", föddes bland privilegierade kvinnor (intellektuella och konstnärer) sprider förvirring om kvinnors frihet och kommersialiseringen av kroppen, kräver rättsligt erkännande av prostitution och dess reglering. För dem finns det inte längre ett förhållande av förtryck mellan män och kvinnor. Vi finns alla i ett samhälle där vi alla kan leva fritt, som vi vill, oberoende av sociala begränsningar, med undantag för " olyckliga " kvinnor som bor i "invandrar"-distrikt eller i "underutvecklade" länder. För dessa "post-feminister" är hävdandet av ett förtryck av sexuellt våld således att spela spelet i den moraliska ordningen. Den senaste tidens Manifestet nyligen av 343 "bastards" eller "shits" med titeln "Hands off my hora" [i opposition till ett förslag om att kriminalisera prostituerades kunder] indikerar nypremiären av mycket reaktionära strömningarna inom det franska samhället.

En tredje strömning är mycket närvarande i media och samhället i stort. Det är en medelklass-feministisk strömning som påstår sig försvara kvinnors rättigheter ... chefer som drar nytta av ett prestigefyllt jobb och avlastar sig på andra kvinnor (otrygga och ofta utländska) från de hushållssysslor som de inte vill och/eller inte kan göra längre.

I detta sammanhang dök nya uppdelningar upp mellan feminister. Efter den stora enhets-demonstrationen den 8 mars 2003 till stöd för insatser i föreningen Ni putes ni soumises   (NPNS - Varken slampor eller dörrmattor) som höll igång en marsch i flera månader genom Frankrike för att uppmärksamma den diskriminering och det våld som drabbar unga flickor i de folkliga stadsdelarna. På den tiden var det möjligt att hoppas på en konvergens mellan den feministiska generationen av 1968 och den nya generationen. Tyvärr, efter deras medieframgång och i frånvaron av en förståelse för vikten av en självständig kvinnorörelse, vek aktivisterna i denna förening ner sig inför sirenerna i PS och regeringen. Den senare upphörde inte att nära den antimuslimska rasismen genom överdrivna "säkerhets"-kampanjer. Sedan dess har en del feminister hävdat att de slåss mot en "huvudfiende".

- För vissa är kampen mot "islamofobi" prioriterat. Det är därför de försvarade flickor som bär slöjor (huvudduk) i skolan och fördömde lagen mot synliga religiösa tecken i skolan som antogs 2004 av majoriteten och PS. Det är därför de var aktiva inom rörelsen "Les indigènes de la République" (De infödda i republiken) eller "Une école pour toutes" (skola för alla tjejer). Analysen från denna strömning är centrerad nästan uteslutande på "postkolonial" diskriminering.

- I motsats till detta stödde andra (som NPNS, familjeplaneringsrörelsen, eller UFAL, Unionen av sekulära familjer etc) lagen om slöjan i skolan för att bekämpa dem som de betraktar som en stor risk för "Republiken": uppkomsten av religiös fundamentalism i världen och i Frankrike.

- CNDF vägrade att ta ställning för eller emot lagen, för att undvika splittring. Man bestämde sig för att utkämpa flera kampanjer samtidigt: mot rasism, mot den moraliska ordningen som stöds av de dominerande strömningarna i religionerna, men även mot den nyliberala politiken (vilket NPNS vägrar att göra) och mot de ekonomiska och sociala ojämlikheter som har förvärrats och gynnar den diskriminering som drabbar kvinnor, i synnerhet de från folkliga miljöer och invandrade föräldrar. Valet av denna inriktning faller under den djupa övertygelsen att kvinnors förtryck av kvinnor är i skärningspunkten mellan flera förtryck: av kön uppenbarligen, men också av klass och "ras" etc. Att ha denna analys förebygger inte fel, men kan begränsa dem.

Sedan dess har CNDF tagit initiativ till en kampanj mot våld mot kvinnor, baserad på en nationell undersökning som publicerades år 2000 under ledning av Maryse Jaspard som visade att 10 % av kvinnorna var offer för olika former av våld i hemmet, och att 48.000 kvinnor våldtogs varje år i Frankrike. Resultaten av denna undersökning blev föremål för en systematisk medieutmaning av "post-feminister". Strax före valet 2007 publicerade CNDF ett "totalt" lagförslag efter modellen i den spanska lagen, centrerad i första hand på förebyggande åtgärder och stöd till brottsoffer. Denna kampanj skiljde sig mycket tydligt från högerregeringens "säkerhets"-kampanjer.

I sin argumentation insisterade CNDF på förekomsten av denna typ av våld på alla områden i samhället och inte bara i folkliga miljöer av afrikanskt eller nordafrikanskt ursprung, som vissa hade velat säga efter den unga kvinnan Sohanes dödsfall, hon brändes levande i oktober 2002 i Paris-regionen. Detta lagförslag stöddes av alla de föreningar som kämpar mot våld mot kvinnor och alla riksdagsgrupper från vänstern och yttervänstern. Men högern försökte att använda denna typ av feministisk kampanj för att försöka få in "lag och ordning"-argument. Det föreslås en ny lag mot våld mot kvinnor, men utan möjlighet att genomföra den. Detta visar på behovet av feminister att alltid vara vaksamma på olika fronter.

I december 2005 hölls ett möte med titeln "Feministiskt Alternativ" initiativ av CNDF som gjorde det möjligt att avgöra vilka frågor som finns att lösa inom en snar framtid: hur man kan säkerställa förnyelse av generationerna? Hur kan man stärka banden med de unga kvinnorna i de folkliga stadsdelarna? Hur kan man hjälpa de unga kvinnorna att kasta av sig tyngderna av social kontroll som ligger tungt på dem? Hur får man tillträde till media, som är öppen för "post-feminister", vars första mål är de militanta feministerna som betraktas som "gammaldags"? Hur kan man slutligen stödja det gemensamma arbetet i CNDF och World March for Women i Frankrike, hur kan man återdynamisera hela den feministiska rörelsen, en enad grund?

Sedan dess har en ny förening skapats på initiativ av unga kvinnor till vänster i det socialistiska partiet "Osez le féminisme" (Våga vara feminist"). Den här gruppen har varit mycket framgångsrik och drev en kampanj för François Hollandes framgång under 2012, medan man samtidigt förde mycket dynamiska kampanjer mot sexism på arbetsplatserna eller i det politiska livet (mot Dominique Strauss - Kahn i synnerhet 2011). Samtidigt har det funnits en förenad front för att stödja kvinnors kamp mot åtstramningar i Europa och i Frankrike, vilka har tagit sig formen av uppsägningar, nerstängd mödravård och abortkliniker. Det har också nyligen varit solidaritetskampanjer med kvinnliga arbetstagare i multinationella företag i Tunisien och i Bangladesh och andra platser. Idag är "klasskamps"-feminister utspridda i olika föreningar och partier som Attac, CNDF, la Marche Mondiale (World March), NPA och/eller Front de gauche. Utöver spridningen av dessa aktivister är de alla engagerade i att försvara kvinnors rättigheter genom att föra en beslutsam kamp mot den nyliberala politiken inom högern eller vänstern, mot den ökande rasismen, för nedsättning av arbetstiden och en beslutsam skattereform.

Splittringen som skapats inom den radikala vänstern genom olika synsätt frågan om sekularism har inte övervunnits. För att göra detta skulle det ha varit nödvändigt för de olika strömningarna att gå med på att diskutera tillsammans, vilket verkar vara väldigt svårt när några kallas "vita" feminister i tjänst hos postkoloniala politik (Trat 2011) och andra misstänks vara allierade med religiösa fundamentalister.

Men analysen av kvinnors plats i revolutionerna i arabvärlden skulle driva oss att försöka förena kvinnors kamp med kraven mot fattigdom och våld, utöver de religiösa (eller inte) övertygelserna hos de kvinnor som sätter sig i rörelse för social rättvisa och demokratiska friheter, mot makten hos de privilegierade oavsett om dessa är militära, religiösa eller sekulära. Detta kräver också att inte gör en hierarki av kampen mot kön, klass eller "ras", utan försöker göra kopplingar mellan dem. Ett helt program!

Tidigare delar av den här artikeln: