tisdag 25 februari 2014

Finns det en kapitalism efter krisen?

...systemet ur stånd att övervinna sina inre motsättningar
Avslutande delen av referatet från internationellt seminarium om kapitalismens kris. Tidigare delar hittar du här och här och här.

Europa i självpåtagen tvångströja och ekonomisk stagnation

Debatten om Europa var central, inte minst på grund av de många europeiska deltagarna. Först höll Cedric Durand en inledning om EU:s politiska ekonomi, där han framhöll att Europa har blivit det tredje hjulet i konkurrens med USA och Kina. Den europeiska bourgeoisin driver en obönhörlig klasskamp mot den europeiska arbetarklassen för att säkerställa en konkurrenskraftig ekonomi och att euron förlängs till en världsvaluta. Durands presentation var främst inriktad mot EU:s krispolitik, men kopplad till den underliggande utvecklingen i enskilda länder. Obalanser och inre spänningar i EU var fokuspunkter i analysen.

Ozlem Onaran höll också en presentation om den europeiska situationen, med fokus på ett handlingsprogram för att tackla krisen. Diskussionen utvecklades till en politisk diskussion där hon betonade nödvändigheten av ett övergångsprogram för Europa med fokus på skulden i södra Europa. Debatten bar emellertid prägel av den skillnad i inställning till EU:s institutioner, som delar de kontinentaleuropeiska och nordeuropeiska attityderna till möjligheterna att främja antikapitalistiska lösningar på krisen inom ramarna för EU.

Sydamerika fortfarande i stormakternas våld

Två presentationer tog sin utgångspunkt i Sydamerika. Claudio Katz från Argentina gav en allmän presentation om den ekonomiska och politiska situationen i Sydamerika . En central grundsats i Katz´ presentation var att krisen inte har lett till en utbrytning från den imperialistiska dominansen, särskilt USA. Därmed fortsätter de ekonomiska utvecklingstendenser som var på gång innan krisen: specialiseringen av ekonomierna för exportmarknadsorientering och nyliberal handelspolitik styr den ekonomiska utvecklingen.

De försök som gjorts för att visa en annan utvecklingsväg för de latinamerikanska länderna är i en motsägelsefull situation där länder vänder sig mot "extraktivism", det vill säga att den ekonomiska tillväxten drivs av utvinning av råvaror (olja, råvaror, etc.) och, å andra sidan, specialisering. Om Sydamerika ska utveckla en ekonomisk bas för avskiljande från USA och så småningom från Kina, då måste den politiska radikalisering, som kontinenten har genomgått under de senaste 10-15 åren, förvandlas till en medveten strategi för ekonomisk omvandling, menade Katz.

Rosa Marques talade om Brasilien som är den viktigaste motorn för ekonomisk tillväxt i regionen. Brasilien har haft en betydande tillväxt under de senaste 10 åren, vilken underlättats av en rad nyliberala reformer, i kombination med ett omfattande socialt program för att lindra den värsta fattigdomen.

Det intressanta med Marques´ presentation var också att motsättningarna i den brasilianska tillväxtekonomin är långt ifrån fördelaktig för en utbrytning. För det första har det nyliberala privatiseringsprogrammet inneburit att utländskt kapital, framför allt från USA, spelar en viktig roll i produktionen i Brasilien. Inflödet av kapital från utlandet får till följd att betalningsbalansen i Brasilien har blivit negativ på grund av utflöde av kapitalinkomster av direkta och portföljinvesteringar. Därmed försvinner de medel som skulle användas för att återinvestera i den fortsatta ekonomiska utvecklingen i landet. Brasiliens utvecklingsriktning är instabil och verkar vara uttömd på kort sikt, enligt Marques.

Finns det en kapitalism efter krisen?

Den sista delen av seminariet handlade om kapitalismens framtid. Michel Husson gav en presentation där han försökte teckna konturerna av kapitalismens utvecklingstendenser under de kommande decennierna.

Den grundläggande synpunkten för Husson var att kapitalismen inte skulle kunna övervinna sina inre motsättningar inom en snar framtid. Denna slutsats drog Husson utifrån fyra teser: Potentialen för betydande produktivitetsvinster har uttömts, skuldbördan har inte på allvar minskat, det finns ihållande obalanser i världsekonomin och det finns inget alternativ till nyliberalismen som ackumulationsmodell.

Även om denna debatt var spekulativ var den intressant. Särskilt två punkter tål att upprepas: tesen att produktivitetstillväxten är uttömd blev problematiserad av flera deltagare. Istället betonades det att möjligheter för att se en genomgripande teknologisk förnyelse inom nyckelsektorer är närvarande. Inte minst "robotiseringen" av flera produktionssfärer nämndes som en möjlighet. 

Den andra debatten handlade om skulden. Här togs upp en diskussion om huruvida skulden verkligen spelar en avgörande roll som en broms på ett nytt uppsving. Både när man tittar på hushållens skuldsättning och företagens skulder finns det viktiga skillnader som man måste analysera mera konkret innan man kan dra slutsatsen att de nuvarande skuldnivåerna kommer att lägga en avgörande sordin på ett nytt uppsving.

Debatten fortsätter

Seminariedeltagarna kom fram till att det finns behov av ett nytt seminarium om två år. Det finns behov av att fortsätta debatten om krisens natur och utvecklingsriktning. Samtidigt finns det ett behov av att testa idéer till lösningar på krisen mellan olika strömningar i olika länder som kan inspirera varandra.


Inga kommentarer: