lördag 15 februari 2014

Kan du rädda världen?

...hur jag miljöanpassar mig själv
Vad kan stoppa racet mot avgrunden?

Du kan inte rädda världen. Inte jag heller. Inte ensamma. Och inte på individnivå. Kapitalismens race mot avgrunden kan bara stoppas av kraftfulla folkrörelser lokalt och globalt. Om detta har jag skrivit spaltkilometer under åratal (se etiketter som miljö, klimat och ekosocialism på denna blogg).

Men en sådan "miljönörd" som jag har naturligtvis inte kunnat låta bli att fundera över vad jag personligen kan bidra med förutom att delta i ett politiskt opinions- och organisationsarbete (vilket jag ser som det viktigaste). Inte för att jag vill skriva andra på näsan vad de ska göra eller inte utan för att utforska det här fältet och se hur det påverkar mig själv.

"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något", har det sagts. Vad du kan göra på individnivå blandar jag mig inte i, det får du själv avgöra. Här är första delen i berättelsen om min "klimatanpassning" av mig själv.

Ingen kommer att agera, än mindre göra revolution, för att få det sämre. Däremot för att kunna avvärja allt mera hotande katastrofer, för att få en meningsfull tillvaro för sig själv och sina barn och barnbarn eller helt enkelt för att kunna överleva (det sistnämnda är redan en verklighet för miljoner människor på jordklotet).

Min egen klimatanpassning var mindre drastisk. Tanken var dock att skära rejält i min egen konsumtion för att minska mitt tryck på planeten. Jag satte som mål att minska min konsumtion med en femtedel, med tjugo procent.

Enligt Världsnaturfonden har vi svenskar ett genomsnittligt ekologiskt fotavtryck som är bland de större i världen. Skulle alla leva som vi så behövs det tre jordklot. Men som sagt, det handlar om ett genomsnitt, människor ur över- och medelklass har en betydligt större miljöpåverkan och låginkomsttagare och arbetslösa betydligt mindre.

Jag var dock beredd att göra ett försök. Men jag ville ha något i utbyte. Det som hägrade för mig var en förkortning av arbetstiden och en utökning av min fria tid. Jag kapade en femtedel av min inkomst (och försämrade min kommande pension) för att vinna frihet.

Det kändes väldigt osäkert, men en sak är säker: Jag har aldrig ångrat det. Jag är också väl medveten om att alla inte kan sänka sina inkomster för att minska arbetstiden. Men för både enskilda och hela samhället hade en sänkning ner till sex timmars arbetsdag (med bibehållen lön) varit oerhört välgörande. Vi har råd med det och det hade också varit ett bra byte att växla ökad materiell konsumtion mot ökad livskvalité.


Röda Malmö: Vad är ekosocialism?

SvD SvD2 SvD3 DN

Inga kommentarer: