onsdag 26 februari 2014

Partier inte vad de verkar vara

...de säger en sak och gör något annat

Att partier säger en sak och gör en helt annan eller precis tvärt emot, det är det många som har konstaterat. Tänk bara på alla löften om värnandet av "vård, skola och omsorg" medan åtstramningarna ständigt fortsatt. Därför växer också misstron mot det politiska etablissemanget. Men denna misstro är faktiskt berättigad även på ett djupare plan.

Ett av de mera fundamentala förhållandena i vårt klassamhälle består i att politiska partier nästan alltid är baserade på evig kärlek till själva systemet. Eller, när det gäller de mest kritiska, som inte direkt vill kännas vid ett intimt förhållande, så är de i varje fall svårt kedjade vid systemet och förmår sig inte att bryta med det.

Grunden är kapitalismen

När jag skriver systemet så menar jag det kapitalistiska systemet. De borgerliga parlamentariska institutionerna är nämligen inte tänkta att vara forum för ifrågasättande av kapitalismens ekonomiska fundament och av det förhållandet att vi lever i ett klassamhälle.

Nej, där ska det käbblas om annat. Allt mellan himmel och jord, men inte om just detta, det mest grundläggande. Borgarklassen, som styr hela samhället bak kulisserna, är också en splittrad klass som alltid delat upp sig i konservativa och liberala falanger, i religiösa partier, partier som vill fånga upp småbönder osv.

Sådana borgerliga partier kommer naturligtvis ingenstans om de skulle bedriva en renodlad propaganda för den lilla krets av borgare och kapitalister som gynnas av deras politik. Politikens konst blir just att genom en kombination av bedrägeri och självbedrägeri framställa sina egna intressen som hela folkets för att vinna anhängare. Så blir till exempel överklassens moderater Det Nya Arbetarpartiet. Så skaffar sig systemet legitimitet. 

Sverigedemokraterna hör också till skaran av borgerliga partier. Likt moderaterna vill de skaffa sig anhängare i arbetarklassen, den samhällsklass som har störst anledning att vara missnöjd med samhällsutvecklingen de senaste 30 åren.

Sverigedemokraterna är en del av systemet

Därför försöker de kapa begreppet folkhemmet och utnyttja människors berättigade besvikelse över att ha förlorat sociala rättigheter och den av socialdemokraterna övergivna drömmen om ett rättvisare samhälle. Lösningen som Sd anvisar är restriktioner mot invandrare och flyktingar, medan partiet i grunden värnar klassförtrycket (och inte har någon väg för att bryta med nyliberalismens ökande samhällsklyftor).

De som sugs upp av systemet...

Sen har vi de partierna som blir borgerliga därför att de helt enkelt drivs i den riktningen av starka krafter. Socialdemokraterna startade som ett genuint arbetarparti, men togs över av ett skikt av politiska och fackliga byråkrater som skaffade sig egna privilegier och en egen nisch i klassamhället.

En sådan byråkrati kan inte utmana kapitalismen utan binds istället upp till systemet och blir en del av det. Att utmana systemet vore att riskera sin egen ställning. Så har socialdemokratin förvandlats till ett borgerligt arbetarparti, väljarbasen består av arbetare, men politiken värnar systemets fortbestånd. Lockbetet är reformer inom systemets ramar. Ramar som har blivit mikroskopiskt små i takt med att partiet accepterat allt mera av den nyliberala agendan.

Stefan Löfvén har lagt sig kloss intill Moderaterna - här ska inte vara något utmanande...

Miljöpartiet startades med stora förhoppningar om en rörelse som skulle komma åt grunden för miljöförstöringen, men eftersom partiet inte haft någon klar uppfattning om dessa orsaker, som ligger i själva systemet, eller inte förmått att utmana kapitalismens race mot avgrunden - så har partiet förvandlats till ett borgerligt grönt parti som försöker utverka marginella förändringar inom systemets ramar samtidigt som man ställer upp på nedskärningar.

Man vill så väl, men man kan inte, man blir fånge i systemet. Något liknande kan sägas om Vänsterpartiet. Man vill så gärna ha ett nytt och bättre samhällssystem, men sitter fast i ett reformistiskt och parlamentariskt perspektiv samt har gjort till sitt öde att hänga socialdemokraterna i rockskörten. 

Det är möjligt att förändra världen

Inte för att det är nåt fel på att ha reformförslag eller att verka i kommunfullmäktige och riksdag. Tvärtom, skulle jag vilja säga, den som inte klarar av det är inte mogen för politik. Frågan är hur vi skapar något som förmår att sätta människor i rörelse, som kan utmana maktförhållandena och som blir en systemöverskridande motpol.

Arbetarrörelsen måste reorganiseras med målet att avskaffa kapitalismen

Många vanliga lönearbetande eller arbetslösa är idag missnöjda och desillusionerade när det gäller det politiska etablissemanget. Åtstramningar och ökad otrygghet driver människor in i vanmakt. Självförtroendet behöver byggas upp genom gräsrotskamp, men vi behöver också skapa ett levande alternativ - ett alternativ som inte bara består av en långsiktig vision eller utopi utan av en global, demokratisk och grön socialism som blir vårt främsta svar på kapitalismens kaos och förstörelse av det mänskliga samhället i hela världen.

Vi kan här och nu förändra världen, arbetarklassen är den sociala kraft som förmår att skapa ett nytt samhälle, om vi organiserar oss och sätter oss i rörelse.


Inga kommentarer: