onsdag 5 februari 2014

Revolutionens låga

...brinner fortfarande


Hur är läget idag för det som var den arabiska våren? Här intervjuas Gilbert Achcar av Eric Ruder och ger en bild av det som har hänt hittills. En mycket mörk bild – men det finns definitivt plats för hopp i Egypten, enligt Achcar. Och till och med i Syrien finns det fortfarande möjligheter för en demokratisk och progressiv rörelse att visa sig igen, trots läget just nu, säger Gilbert Achcar.


Eric Ruder: I början av 2011 gav de arabiska upproren upphov till enorma förhoppningar. Men under inverkan från de senaste händelserna i Syrien, Egypten, Tunisien och så vidare verkar glädjeyran idag ha förvandlats till sin motsats – djup förtvivlan. Hur tolkar du det arabiska upproret tre år senare?
Gilbert Achcar: Jag tror att den glädjeyra som uppstod av händelserna i början av 2011 i själva verket var obefogad – precis som de mycket dystra uppfattningar som vi ser nu. Det är ganska tankeväckande reaktioner på den nuvarande utvecklingen.
– Inledningen av upproret, med sina enorma massmobiliseringar i flera länder, gav upphov till massor av förhoppningar, och det är förståeligt. Men det var och är fortfarande viktigt att inse att det handlar om mer än att förändra den politiska regimen – det vill säga en så kallad demokratisk övergång. När det kommer till kritan står dessa uppror inför utmaningen att genomföra mycket mer radikala förändringar samtidigt som de möter statens hårda kärna, alltså de väpnade styrkorna.
– Det är en mycket svårare nöt att knäcka än att bara avsätta en Mubarak i Egypten eller en Ben Ali i Tunisien under upprorets första veckor. Massmobiliseringarna lyckade störta härskarna i båda dessa länder, men den ”djupa staten”– den gamla regimens ryggrad– finns kvar, vilket betyder att den gamla regimen till mycket stor del fortfarande finns kvar, och det finns mycket större kontinuitet mellan de nuvarande förhållandena och de gamla än brist på kontinuitet.
– Det viktigaste att förstå är att det som inleddes 2011 är en långvarig revolutionär process som har sina rötter i årtionden av ekonomiska hinder som beror på den rådande samhällsordningens natur. Vi befinner oss i själva verket bara i början av denna revolutionära process. Den kommer att vara i många år, om inte decennier.
– Så det finns definitivt plats för hopp – så länge massrörelsen fortsätter att vara fast besluten att uppnå de centrala sociala mål som från början inspirerade huvuddelen av de personer som deltog i upproret. Men det ska vara realistiska förhoppningar som kombineras med en verklig förståelse för hur svår uppgiften är.

Läs fortsättningen på artikeln i veckotidningen Internationalen här

Inga kommentarer: