fredag 21 februari 2014

Så vad ska Ukraina göra?

...avvisa ett val mellan dåliga alternativ
Tredje och sista delen av Buzgalins artikel om utvecklingen i Ukraina (tidigare delar se nedan)

Vad är då bäst för Ukraina? Att bli ännu ett perifert område i EU, att integrera sig med Ryssland eller att vara ett självständigt land i tredje världen? 

Personligen skulle jag formulera mitt svar längs tre linjer. För det första måste frågan avgöras av de ukrainska medborgarna själva. Att sändebud från Europeiska unionen eller USA utövar påtryckningar här är precis lika oacceptabelt som för ryssar. 

För det andra, olika skikt av det ukrainska samhället har intresse av olika lösningar. Naturligtvis gör jag inte anspråk på att kunna uttala någon yttersta sanning, men som en lärd och som medborgare är jag ovillig att inta ställningen som en neutral observatör. Enligt min mening kan situationen presenteras (i extremt komprimerad form) enligt följande:

För de flesta av bönderna och industriproletariatet i östra Ukraina skulle samarbetet med Ryssland (jag betonar: som en fråga om huvudinriktning, vi talar inte om att införliva Ukraina i Ryssland) medföra ökad stabilitet och skulle inte skapa nya kultur- och språkproblem. Detta är fallet trots de uppenbara felen med ryska företag och rysk byråkrati. Detsamma skulle gälla för medlemmar av massintellektuella yrken som lärare, sjukvårdspersonal och andra högt utbildade arbetare i statliga institutioner. 

Alla dessa människor skulle få en relativ stabilitet i utbyte mot paternalistiskt förmyndarskap från den ukrainska byråkratin och ytterligare begränsningar av sina medborgerliga och sociala rättigheter. Vinnare på ett närmande med Ryssland skulle också vara motsvarande cirklar av storföretag, tillsammans med de politiska och byråkratiska grupper som är sammanflätade med dem. Alla dessa "plus" är mycket ambivalenta. Men det finns ett otvivelaktigt plus med att våra länder drar närmare varandra: ett återupplivande och en intensifiering av vår sociokulturella dialog. Denna parameter är av grundläggande betydelse och är homogent positiv.

För de flesta medlemmar av "fria yrken", för små- och medelbourgeoisien i den kommersiella sektorn, för de oligarker vars verksamhet har blivit sammanvävda med västerländska transnationella bolag, samt även för västvänliga politiska krafter,  skulle en orientering mot Europeiska unionen vara fördelaktigt på kort sikt. 

Längre bort längs spåret, skulle dessa grupper troligen finna sig underordnas företagen i EU:s "centrum", precis som skedde med länderna i Central- och Östeuropa. Paradoxalt nog kan tillfälliga vinster från den europeiska integrationen vara möjliga för oberoende fackföreningar och olika icke-statliga organisationer (särskilt de på ett visst avstånd från dagens socioekonomiska problem, som förkämpar för homosexuellas, bisexuellas och transsexuellas rättigheter). Dessa grupper kan befrias från vissa av de den nuvarande byråkratins restriktioner.

Dessa demokratiska framsteg skulle dock knappast vara viktigt eller bestående, även om de skulle förekomma alls. I länderna i EU:s periferi kränks normerna för medborgerliga och sociala rättigheter med slående lätthet. Samtidigt visar byråkratin i Bryssel en häpnadsväckande blindhet i "att inte märka" dessa överträdelser, om de inte påverkar intressena hos europeiska transnationella eller deras Brysselgrannar vid Natos högkvarter.

Nu till den viktigaste delen i denna punkt. Till skillnad från fallet med händelserna 2004 (där författaren var närvarande personligen),  är nationalister och fascister nära att utgöra den största och bäst organiserade kraften i praktiska och aktiva termer i Maidan-aktionerna 2013. Det måste sägas rakt ut: den växande styrkan i högernationalistiska och pro-fascistiska organisationer i Ukraina, precis som i de baltiska länderna, är inte bara myndigheterna i dessa länders fel, utan också - och jag betonar detta i synnerhet - de härskande strukturerna i Europeiska unionens fel. Europas liberala demokrater har redan provat vid ett tillfälle, och med monstruösa resultat, att uppnå sina mål genom att spela det fascistiska kortet (vi kanske minns Münchenavtalet 1938, för att nämna ett exempel). Den nuvarande användningen av nationalister och fascister som en av de viktigaste krafterna i Maidan-protesterna är i huvudsak just ett sådant brott (men för tillfället på en ojämförligt mindre skala), som begås av de ukrainska "oppositionella" och EU.

För det tredje,  en kort analys av situationen i Ukraina, från ett marxistiskt perspektiv, berättar tydligt: vi alla, särskilt i Ukraina, måste fly från den slutna kretsen av att välja den förment mindre onda av två lika meningslösa alternativ. Vi kan och måste hitta ett vinkelrät svar. Det ligger på planet att i första hand lösa de socioekonomiska, politiska och kulturella problemen, inte på nivån av pragmatisk geopolitik (av den typen "Vem ska vi sälja oss till?"), utan av genuint radikala ekonomiska och politiska reformer i (minst) Ukraina självt. Även här vi kan och måste vi kritiskt använda oss av den europeiska demokratiska vänsters erfarenheter av kamp och av vår gemensamma erfarenhet - mycket motsägelsefull, men av grundläggande betydelse - av de förändringar som skett inom Sovjetunionen.

Vi får inte heller glömma den avgörande faktorn: en i huvudsak klassbaserad vänsterpolitik kan inte och får inte ignorera förekomsten av allmänna ukrainska folkliga intressen, som en konkret-universell (och därmed motsägelsefull) enhet av landets etniska grupper, historia, kultur och geografi. Detta intresse präglas av motsättningar som spänner över många dimensioner. Icke desto mindre föreligger det. Endast folken i Ukraina själva, inte ryssar eller europeiska "beslutsfattare", kan och bör bestämma en strategi, beroende av allmänhetens intressen för landets utveckling.

Således, jag kan inte och kommer inte att försöka att ställa ut en sådan strategi för medborgarna i Ukraina. Men som marxistisk forskare och som en som växte upp mitt i en dialog med våra folk och kulturer (och inte bara med dem), kan jag inte och kommer inte att stå vid sidan av som en likgiltig observatör. Jag skulle därför vilja påminna alla berörda att det högsta kriteriet för framsteg för alla folk, ett kriterium som finns trots det postmodernistiska målet att "dekonstruera stora berättelser", har varit och är fortfarande fri, rättfram utveckling för individen. Detta innebär inte bara ekonomisk tillväxt utan också framsteg för mänskliga egenskaper och kapacitet, samt lösandet av sociala, miljömässiga och humanitära problem.

Som jag har hävdat upprepade gånger i det förflutna, ligger inte ett sådant alternativ för folken i Ryssland, Ukraina och andra länder längs vägen för omvandling till en periferi åt något "empire of faith", vare sig i EU eller Nordamerika. Det är inte heller att finna i en union av oligarker och byråkrater av halvperifera länder. I vid mening kräver en sådan lösning ett avvisande av ett val mellan "mindre onda" och söker i stället efter ett "vinkelrät" svar. Detta kan endast bestå av att avancera längs vägen för demokrati och socialism. Endast denna väg kan ge både integration i ett globalt samarbete (ett samarbete mellan folk och kulturer) och även utvecklingen av den nationella kulturen, eftersom en äkta kultur är alltid både global och nationell.

Detta är inte en abstrakt rekommendation. Att peka ut denna kurs är redan möjligt, även för länder som inte är bland världens största och mest utvecklade. Dagens exempel på sådana länder är en hel rad latinamerikanska stater vars folk har förkastat USA:s ledning och har börjat genomföra en demokratiskt, socialt inriktad modell för utveckling. Dessa länder har gjort till sin första prioritet att inte bedriva geopolitiska intriger, utan välja en socioekonomisk och politisk-ideologisk strategi som utgör ett alternativ till det globala kapitalets hegemoni.

Tidigare delar av artikeln:

DN SkD SkD2 SkD3 SkD4 LT LT2 NS D NSK

Inga kommentarer: