onsdag 19 februari 2014

Ukraina: En multidimensionell dialektik av motstånd

...en betraktelse från vänster

När denna text skrivs är resultatet av motståndet fortfarande inte bestämt, men författaren är säker på att på ett eller annat sätt, kommer de nuvarande ukrainska myndigheterna närma sig Europeiska unionen. Samtidigt, är en sak klar: de djupgående problemen i Ukraina, och i Rysslands relationer med det, kommer inte att lösas som en följd. Författaren är Aleksander Buzgalin. Texten är en översättning från International Viewpoint.

En tragedi förvandlas till fars? Eller fars som tragedi?

Ukraina präglas av motsägelser. För andra gången på tio år har Kiev blivit skådeplatsen för massprotester och sammandrabbningar med myndigheterna. Men händelserna i slutet av hösten 2013 liknar bara ytligt 2004. Situationen har blivit betydligt mer komplex.

År 2004 bestod den viktigaste kraft i Maidan (Independence Square) av personer som hade tröttnat på det godtyckliga och föraktfulla beteendet hos den styrande politisk-ekonomiska eliten. De nationalistiska grupperna och så vidare var kanske inte mindre starka under 2004 än 2013, men det viktigaste då var massupprördheten hos befolkningen. Vidare, år 2004 gällde valet inte bara geopolitiskt (om att gå med i Europa eller att ligga i linje med Ryssland), utan sociopolitiskt - mellan oss, medborgarna, och dem, parasiterna.

Situationen på Maidan nu är olik på många sätt. Det allmänna missnöjet med myndigheternas parasitism består, men det som nu står i centrum är ett resultat av en genomtänkt organisation från den pro-västerländska politiska och ekonomiska eliten. Under 2004 var bakom-kulisserna-operatörerna fortfarande tveksamma till att visa sig öppet, nu har de flyttat ogenerat i förgrunden. Och det finns en annan, mycket viktig aspekt: 2013 har nationalistiska och pro-fascistiska organisationer tagit till Maidan i en kapacitet som närmar sig den viktigaste, effektivt organiserad "protest"-kraften (bara så, inom citattecken).

I huvudsak har situationen nu blivit flerdimensionell och att analysera den är därför desto viktigare. Motsättningarna som sliter Ukraina isär måste förstås inte bara från den nu-fashionabla geopolitiska synvinkeln, utan även när det gäller dess socioekonomiska, politiska-ideologiska och kulturella-historiska dimensioner.

Därav huvudtesen i denna text: precis som i det förflutna, representerar dagens Ukraina skärningspunkten mellan djupgående motsättningar, och inte bara motsättningarna i Ukraina självt.

Ukraina består av stålarbetare och "kontors plankton", av lärare och bönder, av serviceföretagsägare och oligarker, där de senare delas upp i olika "klaner". Landet har västvänliga, pro-ryska och "oberoende" fackföreningar och offentliga organisationer. De senare består mestadels av cyniskt pragmatiska parlamentariska partier som uppfattar frågan om integration med Europeiska unionen framför allt genom prismat av de val-utmaningar de står inför. Ukraina har också en primärt ukrainsktalande befolkning och en i huvudsak rysktalande. Slutligen, Ukraina representerar århundraden av krig med och införlivande i Polen och Litauen. Det är 450 år av förening med Ryssland och århundraden av förtryck från det ryska imperiet. Det är antifascistiska partisaners hjältemod och brott från Banderist-anhängare till fascismen.

Därav de djupgående, grundläggande motsättningarna i det ukrainska samhället, historiskt bestämda och betingade av sociala och klassfaktorer. Motsättningarna är flerdimensionella: historisk-kulturella, politisk-ideologiska, pragmatisk-ekonomiska, geopolitiska och sociala och klassdimensioner som nu återigen är i skäringspunkten på Maidan. 

Det finns en sak som inte får glömmas bort: Ukraina är också enhet, på en gång konkret och universellt, av dess folk, historia och kultur. Detta är det "Ukraina" som är en bestämd integritet, en helhet, med ett allmänt nationellt intresse av fred.

Det är genom prismat av dessa frågor som vi kan och bör analysera frågan om integrering av Ukraina med Europa. Men först några ord om det internationella sammanhanget, om Ryssland och Europeiska unionen.

Ryssland: traditioner av vänskap mellan folken och ökande chauvinism, mål för social frigörelse och det oligarkiska kapitalets girighet ... Låt mig inledningsvis säga: för mig, är Charkov, Kiev och Lvov, Dnepr, Karpaterna och Krim, oskiljaktiga delar av mitt hemland, Sovjetunionen. Jag växte upp och bodde i detta utrymme, där jag hade vänner överallt. Men jag växte också upp med en förståelse för att mitt hemland, Sovjetunionen, var genomsyrad av djupa motsättningar, som var i stånd att förstöra den och som till slut gjorde det. Jag kan också säga samma sak om dagens Ryssland: det här är mitt land, den viktigaste delen av mitt hemland. Jag älskar det verkligen, men just därför är jag ovillig att blunda för det faktum att i dagens Ryssland har reaktionära politiska och ekonomiska krafter för det mesta företräde.

Mer exakt, dagens Ryssland har fortfarande kvar en stor historisk potential i fråga om kultur, vetenskap och utbildning. I det här landet, visar många sociologiska undersökningar, att majoriteten av medborgarna fortfarande omfamnar värderingar om social rättvisa och folkmakt. Fram till nu, och trots djupa interna motsättningar och växande nationalism, har människor till sin majoritet behållit sin inriktning mot vänskap och jämbördiga relationer med folken i andra länder. Detta gäller särskilt för folken i länder som Ukraina, eftersom våra föräldrar och barn kämpade tillsammans mot fascismen, och våra folk i århundraden byggde ett enhetligt sociokulturella utrymme där ingen brydde sig särskilt mycket om att fråga sig om, till exempel, författaren Nikolaj Gogol bör anses ukrainsk eller rysk.

Från detta härrör den kraftfulla trenden mot integration av folken i Ukraina och Ryssland. Jag betonar - inte bara av ukrainare och ryssar; våra länder är multinationella, och förstå att detta är av grundläggande betydelse. Från detta stammar den otvivelaktigt progressiva och produktiva karaktären av vårt allt djupare samarbete, vår extremt nära kulturella integration, som har tillåtit alla våra länder att utveckla och sprida sin kultur mer fullständigt och i stort sett inte bara på dess eget territorium, utan också hos grannarna. Det är viktigt att notera att Ryssland skulle leva dåligt och med svårighet utan kulturarvet i Ukraina, däribland det raffinerade europeiska arvet från västra Ukraina. Det ukrainska språket, dikterna och dramerna av Lesya Ukrainka, Gogols Kvällar på en lantgård nära Dikanka, de branta klipporna med utsikt över Dnepr, gamla Lvov och avenyerna i Kharkov är en del av vår gemensamma kulturella värld.

Men dagens Ryssland är också stormaktschauvinism som får näring av landets barbariska kapitalism, och även Rysslands fortfarande dominerande elit. I detta avseende är allt mycket mer komplicerat och svårt, och faktiskt, värre. För Rysslands oligarker utgör Ukraina framför allt ett nytt område där de kan genomföra samma politik av parasiterande på naturrikedomar och billig arbetskraft som i Ryssland. För folken i Ukraina kommer Rysslands "meningslösa och obarmhärtiga" business att föra med sig samma som det har kommit med till vårt land: en blandning av hård kapitalistisk utsugning och halvfeodala diktatur.

Samma behöver sägas om vår dominerande "politisk klass". Ryssland i dag styrs av en korrupt byråkrati som i sammanflätad med råvaror och finansiella oligarker plus cheferna för det militär-industriella komplexet. De verkliga sociala och medborgerliga rättigheter för ryssarna är långt från något som motsvarar normer för en demokratisk stat och rättigheterna för oberoende fackföreningar och sociala rörelser är extremt begränsade. En viktig faktor i det ryska politiska livet är de stormakts nationalistiska känslorna hos olika figurer i landets styrande kretsar.

Detta gör Rysslands härskande elit till en extremt problematisk partner för integration, för att uttrycka det milt. Ekonomisk och politisk integration med detta Ryssland skulle inte göra något mer än att ge en grund för att stärka pro-ryska oligarker och den pro-ryska politiska eliten i Ukraina. Å ena sidan skulle folken i Ukraina dels förvärva relativt billiga resurser för landets medborgare och för produktion, plus behålla (och kanske tillväxt) av tung industri och industriproletariatet, plus de stora marknaderna i tullunionens länder. Samtidigt skulle de också få bevarande och stärkande av primitiva kapitalistiska former av utnyttjande och halvfeodalt utnyttjande av arbetare, tillsammans med paternalistiska byråkratiska tendenser i statsapparaten och risken för geopolitisk dominans från den ryska byråkratin. När balansräkningen för dessa två sidor upprättas, skulle det slutliga resultatet bli att lite skulle förändras för de flesta ukrainska medborgare. Hur är det med EU?

Artikeln fortsätter i flera delar på Röda Malmö

Internationalen: Oligarkernas inbördeskrig sliter sönder Ukraina

Inga kommentarer: