måndag 10 mars 2014

Clara Zetkin: Arbetarenhet och feminism

...på Kominterns tredje kongress

Clara Zetkin var en av de mest framstående kvinnorna i den tyska och internationella socialistiska kvinnorörelsen och var ledamot av den tyska riksdagen för kommunisterna från 1920 fram till sin död 1933. På en kvinnokonferens i Köpenhamn 1910 beslutades det på förslag av Zetkin att göra 8 mars till internationell kvinnodag. Denna artikel handlar om Zetkins roll under åren efter den ryska revolutionen.

En artikel av John Riddell, översatt från danska Socialistisk information.

År 1921, då den kommunistiska internationalen (Komintern) höll sin tredje kongress, var Clara Zetkin den mest respekterade kommunisten utanför Ryssland. Men under kongressen blev hon utsatt för förtal och ihärdiga försök att driva henne ut ur Kominterns ledning, om inte ur rörelsen i sig. Ändå framstår hon, tillsammans med Lenin och Trotskij, som en av de ledande intellektuella personligheterna på kongressen. 

Låt oss titta på Zetkins roll i den stora ideologiska kampen på tredje kongressen och sedan relatera detta till hennes engagemang i rörelsen för kvinnors frigörelse.

Zetkin hade vunnit stort erkännande som den viktigaste ledaren för den internationella socialistiska kvinnorörelsen före 1914. Sedan blev hon en av de mest kraftfulla förespråkare för socialistisk internationalism under kriget. Hon hade hjälpt till att bilda Tysklands kommunistiska parti och var en av partiets framträdande ledare.

I början av 1921 hade dock Zetkins parti gjort en plötslig kursändring i riktning mot vänstersekterism. Först och främst kom detta uttryck i ett misslyckat försök till en generalstrejk - "marsaktionen" - som partiet genomförde ensamt, utan betydande stöd utanför de egna leden. Den mest uttalade motståndaren till detta äventyr, Paul Levi, uteslöts ur partiet i april, med Kominternledningens godkännande. Zetkin uttryckt starkt motstånd mot partiets vänstersekteristiska linje och tog Levi i försvar. Det blev hon straffad för och skulle ha uteslutits om inte Moskva hade satt sig emot. Det sade partiets ledare, Paul Frölich, senare till Lenin. (Not 1)

En mur av avvisande

Zetkin var isolerad i sitt parti. Enligt Louise Dornemann, som skrev en biografi om henne, var hon omgiven av en mur av "avvisande, misstro och fientlighet" och märkt som "opportunist" och "renegat". Zetkin "kände sig sorgligt ensam, som aldrig tidigare i sitt liv." (Not 2) 

Zetkins motståndare konspirerade för att hindra henne från att få något inflytande på kongressen som hålls i Moskva i juni. Béla Kun, chef för Kominterns vänstersekteristiska flygel, som Komintern skickade till Tyskland för att förändra partiets linje, skrev till Lenin på 6 maj 1921 och varnade honom för Zetkin: "Levi och Zetkin är helt hysteriska och vad de nu håller på med i det tyska partiet, är inget annat än en lögnaktigt skvaller," förklarade han.

Hysteri betraktades vid denna tid som en mestadels kvinnlig sjukdom som kännetecknas av imaginära sjukdomssymptom för att få en personlig fördel. Kun fortsatte: "Angående uttalanden av den åldrande kamrat Zetkin ... Trots alla mina sentimentale känslor för denna gamla kamrat ... lider den gamla damen av senil demens. Hon utgör ett levande bevis för att Lafargue och hans fru agerade helt korrekt." Kun hänvisar här till Marx' dotter, den socialdemokratiska ledaren Laura Lafargue och hennes man Paul. När hon nådde Zetkin ålder, tog Laura Lafargue sitt eget liv, övertygad om att hon inte längre hade något att ge rörelsen. (Not 3) 

Tre veckor senare, skickade den tyska delegationen som skulle delta i världskongressen, en gemensam varning till Lenin:

"Det finns absolut ingen objektiv grund för den uppfattning som Clara Zetkin intar till de taktiska och organisatoriska besluten angående marsaktionen. Varje eftergift till personen Clara Zetkin skulle allvarligt skada den kommunistiska rörelsen i Tyskland i dess förmåga till handling och disciplin. Ledning [i Komintern] och den ryska delegationen får inte "visa någon sentimental inställning till personen Clara Zetkin." (not 4)

Artikeln kommer att fortsätta med ytterligare två avsnitt

Noter:
1. Ruth Stoljarowa og Peter Schmalfuss, eds. 1990, Briefe Deutscher an Lenin 1917–1923, pp. 236–7.
2. Louise Dornemann, Clara Zetkin: Lebin und Wirken, Berlin: Dietz Verlag, 1973, p. 423.
3. Babichenko, L.G., Ia.S. Drabkin, og K.K. Shirinia 1998, Komintern i ideia mirovoi revoliutsii, Moscow: Nauka, pp. 266–9.
4. Stoljarova og Schmalfuss 1990, pp. 264–6.



Inga kommentarer: