lördag 15 mars 2014

Finns det en särskild kvinnofråga?

...sista delen om Clara Zetkin och feminismen
Clara Zetkin talar vid arbetarmöte 1930

Tidigare delar:

I skrivelsen till Komintern försöker hon komma runt fördomar från en skeptisk omgivning. Således heter det i hennes resolution om kvinnor till tredje kongressen: 
"Grundläggande hävdar den revolutionära marxismen att det inte finns någon "speciell kvinnofråga". Att det försvagar den proletära kampen när arbetande kvinnor går tillsammans med den kapitalistiska feminismen." (not 12) 

Zetkin använde liksom andra marxister vid denna tidpunkt ordet "feminism" endast om den borgerliga delen av rörelsen. I detta inlägg kommer jag att använda det i sin nuvarande innebörd: Feminism är kampen för kvinnors frigörelse och mot sexism. Och om ordet används i denna mening, var den kommunistiska kvinnorörelsen i sanning en bred och effektiv del av feminismen tills den åsidosattes av stalinismens framväxt.

Finns det verkligen inte, så som Zetkins resolution säger, en "speciell kvinnofråga"? I den nyss citerade resolutionen skriver hon fem meningar längre ner: 

"Kvinnor är dubbelt förtryckta av kapitalismen och av deras beroende av familjelivet." 

I ett tal på kongressen talade hon om det dilemma som borgerliga kvinnor möter när de kommer ut på arbetsmarknaden. De måste konkurrera med män om jobben. Och, "så länge som kapitalismen råder, kommer det starkaste könet att hota med att beröva det svagare könet sin försörjning och medel för livet." (Not 13) Det här är en omisskännlig hänvisning till kvinnors specifika underordning.

Egentligen skrev Zetkin om tre olika former av kapitalistiskt underkuvande - exploatering, alienation och förtryck - ett synsätt som än i dag i mycket delas av alla marxister. I förlängningen av denna åsikt, menade hon att kommunister skulle appellera till alla kvinnor i alla klasser. Zetkin "ville vinna inte bara kvinnliga (industri)arbetare, utan även kvinnor som var kontorsanställda, bönder, tjänstemän, intellektuella," skriver biografiförfattaren Gilbert Badia. "Hon föredrog att vädja till de socialdemokratiska kvinnorna och lade skällsorden åt sidan för att vinna gehör." Zetkin talade i denna anda till Kominterns fjärde kongress 1922:

"Kvinnlig personal, särskilt intellektuella, såsom lärare och kontorsanställda av olika slag, är i stigande grad upproriska .... Fler och fler hemmafruar, även borgerliga hemmafruar börjar inse att de nuvarande förhållandena - kapitalismens fortsatta existens - är oförenlig med deras mest grundläggande intressen i livet. Kamrater, bröder och systrar, vi måste dra nytta av denna gröda." (not 15) 

När hon bedömde icke-proletära möten för kvinnors rättigheter, påpekade hon i denna anda, de punkter av enighet som skulle kunna användas för gemensamma aktioner.

Arbetarklassen: Ett inkluderande synsätt

Zetkins inkluderande synsätt återspeglas i hennes beskrivningar av arbetarklassen. Här en kort passage - en dikt - från en artikel från Kommunistiska Kvinnors International, som hon redigerade: 

"De som skördar säd och bakar bröd är hungriga; 
De som väver och syr kan inte kläda kroppen 
De som skapar den närande grunden för all kultur tynar bort; 
berövas sin kunskap och skönhet" (not 16) 

I mina öron är det, som hon säger, påverkat av feministiska åsikter. I samma anda använder Zetkin och andra från hennes team ofta ett speciellt ord för att beskriva arbetande människor: die Schaffenden - ett ord som på tyska kombinerar "producera" och "skapa". (not 17)

Zetkin använde denna metod för uppgiften att bygga en bred rörelse mot fascismen, då hon föreläste på Kominterns kongress 1923. I beskrivningen av en antifascistisk enhetsfrontskonferens samma år förklarade Zetkin att "stora delar av småbourgeoisin och de intellektuella har förlorat levnadsvillkoren från förkrigstiden. De är inte proletariserade, men utarmade. "Deras förhoppningar om en kapitalistisk demokrati har kommit på skam, den skapar inte längre reformer. Men proletariatet erbjuder dem en väg framåt, därför att "endast den revolutionära klasskampen vinner reformer." (Not 18)

Marxism och feminism

Det är ett gemensamt tema i dessa uttalanden: Zetkin pekar ut en väg för det revolutionära proletariatet att vinna social dominans, leda en bred koalition av arbetare, bönder, kvinnor och alla offer för kapitalistisk alienation, utsugning och förtryck. I den tyska kommunistiska rörelsen på den tiden är det hon som klaraste och starkaste förespråkar denna metod - i en mer avrundad form än, säg, Paul Levi. 

Det verkar troligt att hennes syn på denna punkt var kopplad till hennes kombinerade engagemang för marxismen och det vi nu kallar feminism. För Zetkin är stödet för kvinnors frigörelse en del av marxismen. Men hennes texter antyder att hennes engagemang för feminism präglar och utvidgar hennes marxism och leder till ett inkluderande förhållningssätt, en djup förståelse av förtryck och alienation och av allianser med de undertryckta.

Trots Zetkins förkastande av "feminism" som ett borgerligt begrepp ger en analys av hennes skrifter ingen grund för uppfattningen att marxismen är den stränge fadern och feminismen den oansvariga dottern. Vissa feministiska idéer har fastnat i felaktiga och retrospektiva uppfattningar, det är nog sant, men det gäller lika för marxismen. Hur mycket man än prioriterar marxismen som den primära ramen för revolutionärt tänkande, så måste man förhålla sig till feminismen för att lära. 

Marxismen kommer att testas utifrån dess förmåga att förbinda sig med och lära av feminismen. Och denna situation är inte unik. Marxismens syfte måste vara att alliera sig med och lära av alla skolor av icke-marxistiskt tänkande och handling. Detta är, enligt min mening, den viktigaste lärdomen av Zetkins tankar under Kominterns tidiga år.

12. Alan Adler, ed. 1980, Theses, Resolutions, and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, London: Ink Links, p. 152
13. Comintern 1922, III Vsemirnyy congress Kommunistischeskogo Internationala, Petersburg, 1922, p. 912.
14. Gilbert Badia 1993, Clara Zetkin, féministe sans frontières, Paris : Éditions ouvrières, p. 256.
15. Riddell 2012, p. 847.
16. KFI, vol. 2 (1922), no. 5–6, p. 519.
17. Zetkin forklarede betydningen af “die Schaffenden” således: “Alle de, hvis arbejdskraft, håndens eller åndens, forøger menneskehedens materielle og kulturelle arv, uden at udnytte andres arbejdskraft.” (fra en tale til den tyske Rigsdag, 7. Marts 1923, offentliggjort same år af KPD og citeret i Tânia Puschnerat 2003, Clara Zetkin: Bürgerlichkeit und Marxismus, Essen: Klartext Verlag, p. 346.) Det skal bemærkes, at begrebet “Schaffenden” også blev brugt med et andet formål af forskellige reformistiske modstandere af kommunismen.
18. Clara Zetkin, “Kampf gegen den internationalen Faschismus,” in Internationale Presse-Korrespondenz, no. 52 (1923), p. 418.


Inga kommentarer: