tisdag 4 mars 2014

Krim - inte "vårt" eller "ert"

...inlägg från ryska socialister
Inlägg från OpenLeft, rysk socialistisk websajt:

Den ukrainska halvön har haft oturen att befinna sig i skärningspunkten mellan Rysslands imperialistiska ambitioner och den brutala nationalistisk politiken i det "nya" Ukraina. OpenLeft förklarar att Krims rörelse för självbestämmande går före både imperialistiskt spel och nationalistisk frenesi.

Idag mer än någonsin är det nödvändigt att kalla en spade för en spade: vad som händer i Krim dessa dagar är en klassisk handling av imperialistisk intervention från den ryska staten. Det är ett dumt, fegt och inkonsekvent ingripande - så kan även Vladimir Putins regim i sig beskrivas. Vi kan se att planen att pressa Ukraina skrivs i farten: för två veckor sedan drev Kreml, utan att tänka på konsekvenserna, Janukovitj mot den mest brutala våldsamma upplösning av Maidan, för en vecka sedan stödde man den misslyckade "separatist"-kongressen av desorienterade statliga tjänstemän i Charkov och just nu spelar de "Krim-kortet", till synes bortglömt under det senaste decenniet.

De två första planerna misslyckades: den första snabbt och blodigt, den andra nästan omedelbart och skamligt. Det är svårt att säga exakt hur Krim kommer att misslyckas, men det är säkert att det går den vägen. Den ryska staten har visat flera gånger hur snabbt den kan svika sina allierade. Och från början av den dramatiska utvecklingen av Krim-situationen har Kreml också lämnat tydliga markeringar av potentiellt återtåg. Trots att de ryska trupperna har tagit över ett antal strategiska anläggningar och så gott som kontrollerar luftrummet över halvön, förblir den officiella ståndpunkten att det som händer är bara en "intern konflikt" och planerad militär övning. Viktor Janukovitj kan inte förlita sig på Rysslands fasta stöd. Med sin dubbla status, samtidigt en legitim president och en internationell brottsling, gav Janukovitj en presskonferens i Rostov i någon slags tredje roll. Den nya Krim-ledarskapet, valt under Moskvas direkta inblandning, är också fortfarande en gisslan av situationen.

Den fråga som ställs till folkomröstning den 25 maj lämnar ett stort utbud av möjligheter för ytterligare ljusskygga affärer - både med de viktigaste imperialistiska aktörerna, USA och EU, och med den nya ukrainska regeringen kontrollerad av gamla oligarkiska partners i Kreml från Julia Tymosjenko cirkel. Att svara "ja" på den frågan (som den överväldigande majoriteten av den rysktalande Krim-befolkningen naturligtvis är redo att göra) kan, i sin mest radikala version, leda till återställandet av den autonoma status som Krim hade år 1992, vilket under nuvarande omständigheter kommer göra regionen till en ständig källa för interna spänningar i Ukraina och kommer att garantera att det är omöjligt för det att gå med i Nato inom överskådlig framtid. Detta autonoma Krim kommer att befinna sig i ett konstant ekonomiskt och politiskt beroende av Ryssland, medan dess invånare kommer att berövas även de formella rättigheter som ryska medborgare besitter. I det fall, genom att använda "Krim- kortet" för en effektiv utpressning av ledande västerländska partners, Moskva lyckas omfördela makten inom den nya politiska ordningen i Ukraina i allmänhet förändras ingenting alls på Krim (med undantag, kanske, av att Serguei Aksyonov och hans kollegor från "Russian Unity", eventuellt också kommer att behöva flytta till Rostov eller Barviha).

I vilket fall, kommer resultatet av folkomröstningen, vilket gäller i allmänhet för befolkningen i Krims öde (inte bara ryska utan även tatariska och ukrainska), att beslutas bakom stängda dörrar. Befolkningens rätt till självbestämmande förblir trampade på så länge Krim och Ukraina som helhet, fortfarande är en zon av konflikt mellan yttre krafter - både från väst och från öst. Parollen om "federalisering" av landet, med vilken politiker från Regionernas parti är vana att spekulera oansvarigt, skulle under normala omständigheter vara den mest rättvis lösningen för Ukraina, med en befolkning som är heterogen i kulturella, nationella och språkliga avseenden. Principen om federation i en multinationell stat har varit ett demokratiskt sätt att minska konflikter vid sådana tillfällen då var och en av dess beståndsdelar garanteras lika rättigheter och frihet att vidta åtgärder på lokal nivå. Men den moderna historien om Ukraina vittnar om det faktum att i en svag stat betyder denna slogan ingenting mer än avgränsningen av intressesfärer bland mer mäktiga grannar, som alla är intresserade av fortsatta upptrappningen av konflikter och differentiering och inte av att neutralisera dem. För verklig demokratisk federalism krävs utveckling av den ukrainska revolutionen mot verklig folkmakt och inte det pågående maktövertagandet genom något renoverade eliter eller nationalister.

Problemet för Krim har inte uppfunnits av de ryska myndigheterna för en vecka sedan. De tiotusentals människor som kom ut på gatorna i Sevastopol uppfattade helt klart en fientlig signal från Kiev, där majoriteten av segrarna i Verkhovna Rada röstade för att ändra lagen om regionala språk. Trots de föga övertygande argumenten för sina rättsliga brister, hade resolutionen bara symbolisk betydelse. I ett land som står på randen till ekonomisk kollaps, beslöt de nya myndigheterna att dölja den kommande vågen av "impopulära reformer" med en hel del av nationalistisk spekulation. För ultrahögeranhängare från Svoboda, som initierade den här resolutionen, är frågan om språk en del av ett storskaligt reaktionärt program för en etnisk stat, som har potential att begrava Ukraina i dess nuvarande form. Denna resolution har, mot bakgrund av framfarten för "Right Sector" (vars huvudmediapartner fortsätter att vara rysk tv), har blivit en viktig faktor för att förvärra situationen.

Detta "Krim-scenario" kommer inte att vara länge. Kreml-eliten kommer snabbt att spela ut det i sitt eget intresse. De patriotiska vuvuzelas, där grupper av propagandister blåste på kommando, kommer att mattas. De passiva "office hawks" som kallade frenetiskt på sina sociala mediesidor för återlämnande av "vårt Krim", kommer att tystna och vända sig till andra, fräschare och mer intressanta ämnen (som under det georgiska kriget 2008). Endast de boende i Krim - ryssarna, tatarer, och ukrainare - kommer att lämnas ensamma med sina problem. Invånarna i denna deprimerande region, oberoende av flödena av turister och förekomsten av militärbaser, kommer att kvarstå i kläm mellan högerpolitikerna från Kiev, "försvararna av ryssarna" gödda av lokala oligarker, och cyniska manövrer från ryska staten, som spottar på fri-och rättigheterna för de egna 143 miljonerna medborgare.

Idag är det mycket svårt att bedöma och förutse de faktiska konsekvenserna av Kievs Maidan. Det har lett både till återkomsten av oligark-klaner som förtrycktes av Janukovitj och lett till segrar för den folkliga gräsrotsrörelse som var otänkbar i det postsovjetiska rummet. Maidan har öppnat slussarna för aktiviteten hos högerextrema ligister - och samtidigt sporrat det politiska livet hos den stora massan av människor, som kanske för första gången upplever att de själva är kapabla att avgöra sitt öde. Denna rad möjligheter har potential att lösa ut sig både i progressiva samhällsförändringar och i en seger för extrem reaktion. Men det slutliga beslutet måste, utan tvekan, lämnas till det ukrainska folket själva - vare sig det är i Kiev och Lvov eller på Krim eller Donetsk.

En översättning från International Viewpoint.

Röda Malmö: Ryska socialister: Nej till krig!

Inga kommentarer: