lördag 7 juni 2014

Karl Marx kommer tillbaka

...Kapitalet i 21:a århundradet

Alan Maass från International Socialist Organization (USA) förklarar hur det kommer sig att Karl Marx är lika relevant som någonsin att förklara kapitalismens kaos - och den enorma och växande klyftan mellan rika och fattiga.

Än en gång förföljer Karl Marx och hans kritik av det kapitalistiska systemet spekulationerna från även de mest eländiga medieutgjutelser - när tidningsredaktörer och ekonomiska kommentatorer ställer frågan: Hade Karl Marx, när allt kommer omkring, ändå rätt?

Som vid tidigare tillfällen när frågan dök upp i media, är svaret från systemets försvarare och även från moderata kritiker: lite, kanske, men inte riktigt. Marx blir motvilligt krediterad för vissa brister i hur den fria marknaden fungerar - innan han slutligen avfärdas som ett fiasko eftersom han "förutspådde" kapitalismens "oundvikliga" kollaps, och se den fungerar fortfarande, så han måste ha misstagit sig på det mesta.

Och ändå, de gnagande frågorna kommer tillbaka.

Och orsaken till att de hela tiden kommer tillbaka, är både generella och specifika.

Den generella orsaken: Se dig omkring. Den genomsnittliga årliga hushållsinkomsten i USA (justerat för inflation) är på väg tillbaka, men den är fortfarande mer än sex procent lägre än där den var när den stora recessionen inleddes i slutet av 2007. Arbetslöshetstalen faller, men den amerikanska ekonomin är miljoner arbetstillfällen från att ha korrigerat förlusterna under recessionen, för att inte nämna de jobb som behövs för att hålla jämna steg med tillväxten av personer i arbetsför ålder.

Men för dem i toppen, går det ganska bra. Sedan recessionen nådde botten under 2008,  har den rikaste procenten av amerikanska hushåll stått för 95 procent av den totala ekonomiska tillväxten i den amerikanska ekonomin. Om vi går tillbaka 30 år, visar det sig att den berömda en procenten har fördubblat sin andel av nationalinkomsten - medan reallönerna stagnerat eller minskat för dem som befinner sig på den nedre halvan av inkomststegen.

Det ser ut ungefär som Marx uttryckte det, "Kapitalet kan på ena sidan växa till enorma belopp i en persons hand eftersom på andra sidan kommer många att bli utan".

Med särskilt intresse för Marx, är den osannolikt välsäljande bok som heter Kapitalet i det 21:a århundradet av den franske ekonomen Thomas Piketty.

Dess 600 sidor - plus 165 sidor med mer teknisk information finns tillgänglig på nätet - med analyser av två århundradens ekonomiska historia kommer till den oundvikliga slutsatsen: begränsat av allt som står i vägen för det som krig, ekonomiska depressioner eller ett systematiskt program av högre skatter, tenderar rikedom under kapitalismen oundvikligen att bli allt mer koncentrerad i händerna på färre personer.

Piketty är långt ifrån att vara radikal, särskilt när det gäller politiska slutsatser, men det har inte hindrat konservativa från att proklamera hans bok som "det nya stridsropet för dem som kräver omfördelning", enligt Stephen Moore på The Heritage Foundation. "Om de amerikanska politikerna är dumma nog att följa Pikettys råd", avslutar Moore pessimistiskt, "då styr den amerikanska ekonomin direkt mot en depression".

När det regnar på prästen...

För en frimarknadsideolog som Moore, finns det två grundläggande angreppslinjer när de utmanas av Pikettys övertygande bevis, som krönikören Paul Krugman från New York Times påpekar.

Den första är att diskutera statistiken - eller mer korrekt att förvränga den.

En lustiga exempel på denna taktik visas i onlinebatten på New York Times, där ekonomiska skribenter diskuterar om "Marx hade rätt?" Här avslöjade Michael Strain från The American Enterprise Institute, är ojämlikheten inte blir värre, den blir mindre. "År 1970", skrev Strain, "levde 26,8 procent av världens befolkning på mindre än 1 dollar om dagen. År 2006, var det bara 5,4 procent som gjorde det - en 80-procentig nedgång i denna extrema fattigdom, mätt på mindre än fyra årtionden".

Vips. Problemet är löst.

Men ändå inte. För det första citerade Strain från en extremt skönmålande studie som utförts av - stor överraskning - American Enterprise Institute. Den mera ärliga Världsbanken satte andelen människor som lever i extrem fattigdom - med en fattigdomsgräns på 1,25 dollar om dagen - till 22 procent 2010.

Andelen har sjunkit de senaste två decennierna - eller nästan med hälften, men inte 80 procent - i synnerhet som en följd av den ekonomiska utvecklingen i Kina, världens folkrikaste land. Men om vi flyttar till nästa skiljelinje, så lever mer än 40 procent av världens befolkning på 2 dollar om dagen 2010. Det är 2,4 miljarder människor - och denna siffra har inte ändrats under mer än tre decennier, enligt Världsbanken.

Om man tittar på världens samlade förmögenhet snarare än inkomstskillnader, är det svårt att acceptera nivån på ojämlikhet. Enligt en rapport från Oxfam tidigare i år, äger de rikaste 85 personerna på planeten en större rikedom än den fattigaste hälften av världens befolkning sammanlagt. 

Statistik som denna fungerar inte riktigt för kapitalismens försvarare, oavsett hur de är förpackade. Så till deras argument nummer två: Ojämlikhet kan vara obehaglig, men den fungerar - utan de rika, skulle de fattiga ha det ännu värre.

"Piketty tar ondskan i ojämlikhet för given", beklagar Michael Tanner från Cato Institute, "men ignorerar den större frågan om samma villkor som leder till ökat välstånd i toppen av pyramiden, också förbättrar det materiella välståndet för dem längst ner. Med andra ord, spelar det någon roll om vissa människor är superrika, så länge vi minskar fattigdomen på vägen?"

Men också här har den verkliga världen skapat gott om bevis för att "växande välstånd i toppen inte har förbättrat det materiella välbefinnande hos dem i botten". För att bara ta ännu ett exempel: I USA utgör företagens vinster en större andel av nationalinkomsten än någonsin under de senaste 60 åren, medan lönerna för de anställda utgör en mindre andel än någon gång under nästan lika lång tid.

Så det är helt klart att mera av det ena är resultatet av mindre av det andra.

Det kräver en form av religiös övertygelse för att tro på kapitalismen, som till exempel med Tanner som tror att det är de bästa, smartaste och mest hårt arbetande, som belönas på den fria marknaden. 

Bland många andra punkter förintar Pikettys bok även denna myt. Det tydligaste motexemplet är att titta på källorna till rikedom för världens rikaste människor. Piketty uppskattar att hälften eller mer av dessa förmögenheter skapas genom arv - människor vars miljoner och miljarder säkrades från det ögonblick de föddes.

Som Jim Walton, som hade turen att vara son till Sam Walton, grundare av Walmart. Jim Walton har aldrig behövt jobba en enda dag i hela sitt liv, och ändå äger han just nu mer pengar än en miljon människor på USA minimilön - som gör en hel del hårt arbete - kan tjäna på ett helt år. 

Faktum är att de som har de största rikedomarna under kapitalismen, oftast är de som förtjänar det minst, när man tittar på allt som de har åstadkommit i sina liv. Det är naturligtvis sant för en dollarmultimiljardär-arvinge som Walton - och lika självklart för parasiter från Wall Street som har ackumulerat enorma summor pengar utan att ha gjort något produktivt eller positivt för samhället, snarare tvärtom.

Låt oss ​​titta på Stephen Schwartzman, chef för Blackstone Group, ett Wall Street värdepappersföretag, och nummer 54 på Forbes 400 lista över rikaste amerikanerna. Blackstone är en av världens ledande privata värdepappersföretag, det vill säga som specialiserat sig på mega-affärer för att köpa kontrollen över företag, omstrukturera deras verksamhet, oftast genom massiva nedskärningar och nedläggning av anläggningar, bara för att sälja det som blir kvar, antingen tillsammans eller uppdelat. 

Blackstones affärsmodell - som gör företaget så speciellt, med obscena mängder pengar - gå inte ut på att investera i ny produktion, eller att skapa arbetstillfällen eller utveckla innovativa produkter. Tvärtom är Schwarzman och Co resande parasiter som tar över befintliga företag, suger pengar ur dem och gör sig av med dem så snart som möjligt - utan att ta hänsyn till hur mycket ekonomisk skada som de lämnar efter sig.

Det är omöjligt att se hur Schwarzmans multimiljarddollarförmögenhet har någonting att göra med att förbättra "materiellt välbefinnande" för någon annan än honom själv och hans parasitära vänner. Från alla andras perspektiv, som vill göra världen till en bättre plats, är pengarna stulna - rikedom som bör tillhöra de människor som skapade dem, som har berövats dem för att en enda procent ska "trivas".

Kontroll över produktionsmedlen

Även om det inte är lika iögonenfallande, är organiserad stöld en livsstil för finansfurstar som äger de företag som faktiskt producerar något. Till exempel Microsofts Bill Gates, som i år återvann titeln världens rikaste man. Han blev inte född med sin första miljard undanstoppad i en riskkapitalfond. Han grundade faktiskt det företag som gjorde honom superrik.

Men vad gjorde han egentligen för att skrapa ihop förmögenheten? I själva verket, så fick hans företag strikt kontroll över en viss typ av datormjukvara - som utvecklats av några andra människor, inte av honom själv eller i andras huvuden på Microsoft - och han marknadsförde den framgångsrikt i början av den personliga datorns eran. Med andra ord, Bill Gates hade också tur - bara på ett annat sätt än Jim Walton.

Bill Gates och den klass av människor som härskar i ett kapitalistiskt samhälle, är rika och mäktiga, inte på grund av sitt eget arbete, utan för att de äger något.

De har kontroll över vad Karl Marx kallade "produktionsmedlen" fabriker och kontor, mark, maskiner, transportmedel. Dessa ägare har inte skapa något själv. De anställda är ett mycket större antal människor de har att utföra det verkliga arbetet att producera, eller att leverera olika varor eller tjänster. Utan de mångas arbete, skulle de fås omåttliga rikedom - inklusive de enorma summor som spelas fram och tillbaka mellan de spekulanter på Wall Street - inte existera.

För detta arbete, förmodas de anställda få en "riktig dagslön för en riktig arbetsdag." Men det är varken sant eller rättvist. Till och med de arbetstagare som har en relativt bra lön, får inte det fulla värdet av vad de producerar. Det som arbetsgivare betalar, har ingenting att göra med hur mycket arbetarna bidrar till de övergripande resultaten - löner och förmåner är bara precis så stora som de behöver vara, för att locka en kvalificerad person att ta jobbet och behålla det, med det hot som hänger över deras huvuden att de kan ersättas av någon som kommer att arbeta för mindre.

Samtidigt behåller ägarna allt som är kvar när löner och andra kostnader betalas. Och så antar man att det är deras rättfärdiga belöning för att de tar "risken" att investera. Men det finns ingen inbyggd koppling mellan belöning och risk - risken är, när allt kommer omkring, svår att upptäcka. Kapitalisterna föredrar att spela på de säkra hästarna - precis som det heller inte finns någon nödvändig gräns för hur stora belöningarna kan vara.

Klasskamp

Ingen gräns förutom en sak - klasskampen.

Arbetarna kan organisera sig kollektivt för att kräva sin beskärda del - eller ibland närmare sin beskärda del.

Ibland rör sig den kampen om löner och arbetsvillkor i vissa företag och branscher, ibland rör den sig om större sociala frågor, till exempel offentliga, skattefinansierade välfärdsprogram till förmån för arbetarklassen.

När det gäller Karl Marx och Friedrich Engels, är klasskampen mellan förtryckare och förtryckta, den drivande kraften i varje samhälle - den viktigaste faktorn för hur ett samhälle är organiserat och styrs.

Och det är på denna punkt - om inte mycket tidigare - som marxister har valt en annan väg än de liberaler som hyllar Thomas Piketty idag.

Samma dag som Paul Krugman skrev det, som nämndes ovan, i sin kolumn i New York Times där han försökte rättfärdiga sig inför sina högerkritiker, delar han kommentarsidan med journalisten Timothy Egan, vars artikel "Hur slår vi ihjäl minimilönerörelsen?" varnade för de allvarliga konsekvenserna av "Fight for 15" i Seattle.

Naturligtvis erkände Egan, skulle "de lägst betalda arbetarna länge haft en löneförhöjning", men det måste ske "gradvis under många år", enligt hans läror - och inte genom att en folkomröstning om en minimilön på $ 15 per timme, vilket skulle "skjuta en 61 procentig löneökning över huvudet .... på alla nästa år, bortsett från en speciell grupp av små företag och ideella organisationer".

Tja, har vi hört det förut? Inte bara skrämselpropaganda om en 61-procentig löneökning för "alla" i Seattle, som efterpladdrar Handelskammarens propaganda. Men det gamla pratet om att det ska vara "inte just nu" så lärde oss Martin Luther King, att det betyder "nästan alltid: Aldrig".

Thomas Pikettys bok är värdefull för att den avslöjar myten om att den fria marknaden skapar rikedom och ett bättre liv för alla. Det är en noggrann undersökning som bekräftar Karl Marx 150 år gamla kritik av kapitalismen.

Men resten av marxismen är lika viktig. Karl Marx och Friedrich Engels var inte bara teoretiker utan agitatorer - och inte bara intresserade av att tolka världen, utan att förändra den. Deras Kommunistiska manifest avslutades med en uppmaning till handling, till alla världens arbetare att förenas - för att citera en annan stor revolutionär Percy Shelly:

Stå upp som lejon efter sömn 
i oövervinneligt antal 
Skaka dina kedjor till jorden, som daggen 
som fallit på dig i sömnen 
Vi är de många, de är få

En översättning från Socialistisk Information

Röda Malmö: Boktips: Kapitalet i 21:a århundradet

DN SkD

2 kommentarer:

VKM4EVER sa...

Tjena, Röda Malmö! Jag läser denna texten och förundras över en hel del saker, och jag tänker att istället för att beta igenom allting sak för sak (vilket skulle bli minst lika långt som bloggposten i sig) så ställer jag bara en enda retorisk fråga, för att öppna för en förhoppningsvis givande diskussion.

Frågan lyder: ifall kapitalismen med kapitalistiska företag och företagsledare är överflödig, varför samlar sig inte de som hyser antikapitalistiska uppfattningar i ett kollektiv, där inga chefer (inte ens mellanchefer!) existerar. Ingen kan förtrycka er och i erat företag delar ni vinsten solidariskt och konkurrerar därmed ut övriga privata företag? Finns det någon särskild anledning till varför detta inte sker?

Ronny Åkerberg sa...

...till VKM4EVER:
Kapitalismen är ett globalt ekonomiskt system med hela världens resurser till sitt förfogande. Det går inte att bygga små öar av "socialism" inuti detta system eftersom kapitalistklassen förfogar över produktionsmedlen.
För att bygga ett nytt, socialistiskt samhälle krävs att arbetarklassen erövrar såväl den politiska som den ekonomiska makten, dvs tar över statsmakten och kontrollen över ekonomin.
Det räcker inte heller att göra detta i en nationell skala, för att säkra en grundval för ett socialistiskt system krävs till att börja med att det sker i större skala, t ex inom Europa och sen vidgas till hela planeten.