söndag 22 juni 2014

Ukraina: Janukovitjs fall

...en konfiskerad folklig seger och en högerregering - inte en "fascistisk kupp"
Förre presidenten Janukovitjs villa norr om Kiev

Janukovitjs fall har slitit sönder Regionernas parti, som under hans ordförandeskap hade blivit det viktigaste instrumentet för oligarkernas makt, och vars bas ligger i östra Ukraina - där den ukrainska oligarkin växte fram och utvecklades när de stora industriföretagen bedrägligt privatiserades under den kapitalistiska restaureringen i början av 1990-talet. Detta parti hade ett starkt väljarstöd på grund av sociala relationer av dominans. Implosionen av Regionernas parti, som under Janukovitjs ordförandeskap blev strukturinstrumentet för hans regim, liksom upplösningen av specialstyrkorna för repression, "Berkout", försvagade den ukrainska staten, fråntog den en viktig del av dess förtryckande strukturer.

Även om alla ministrarna i den nya regeringen har godtagits av massan i Maidan, har rörelsen till stor del demobiliserats efter inrättandet av den provisoriska regeringen.

Janukovitjs fall var en seger för en kvasi-upprorsrörelse, och inte en gärningen av en "fascistisk antirysk kupp som stöds av väst". Även om Janukovitj kom till makten 2010 genom val som erkänns som legitima, var han själv ansvarig för sin egen undergång: han är djupt misskrediterad, bland annat i sin ursprungsregion, Donbas, genom år av oligarkiskt personligt och familjärt berikande medan landet utarmats; och till och med hans oväntade vägran i november att underteckna avtalet med EU har varit en illustration av presidentstyre av en regim mindre och mindre kontrollerad även av hans eget parti och av parlamentet. Hans fall katalyserades av förtrycket och de döda på Maidan. Med tanke på tvisterna om ansvaret för dessa dödsfall, har regeringen i Kiev vädjat till den internationella brottmålsdomstolen (ICC) den 25 april; den undersöker händelser som sträcker sig från den 21 november 2013 till den 22 februari 2014.

Det var parlamentet självt som röstade för avsättningen av presidenten efter hans flykt, med en mycket stark majoritet, och som har utsett den provisoriska regeringen. Det senare återspeglar till stor del den kompromiss, som stöds av västerländska diplomater och som hade förhandlats fram med Janukovitj, innan han flydde. Efter att uttryckligen stött alla "pro-europeiska" partier, inklusive Svoboda har de europeiska regeringarna blivit generad av extremhögern. Den senare har försökt att göra sig mer "respektabel" (Svoboda har tonat ner sin antisemitiska matris och sin hyllning av SS Galizien Division). Samtidigt är inrikesminister (som har fått i uppdrag av Europaparlamentet att avväpna de privata miliserna) i en spänd relation med Pravyi Sektor.

Om regeringen inte är "nynazistisk" är det sant - och icke-trivialt - att extremhögerpartiet "Svoboda" har flera maktpositioner inom det: 4 ministerier (3 sedan den 25 mars, dess försvarsminister, amiral Ihor Tenyukh, betraktades som "inaktiv" inför händelserna på Krim, blev "avskedad") samt posten som justitieminister. Andriy Parubiy, sekreterare i nationella rådet för säkerhet och försvar, är ibland även katalogiserad som medlem i Svoboda. Det är sant att han var en av grundarna, 1991, av "Social Nationalist Party of Ukraine", som tog namnet Svoboda 2004. Men han lämnade denna organisation för 10 år sedan och har sedan 2012 varit medlem i "Batkivshchyna" ("Homeland") som leds av Julia Tymosjenko.

Det är denna formation som dominerar denna nyliberala regering som har utsett oligarker till guvernörer för regionerna och som har infört de åtgärder som krävs av IMF: bland annat en höjning av priset på gas (50%), en frysning av lönerna och anställa i offentlig sektor, minskning av pensionerna, minskning av de sociala utgifterna, momshöjningar och så vidare. Den första åtgärden från den nya parlamentariska majoriteten, upphävande av språklagen från år 2012, har inte har ratificerats av den tillförordnade presidenten. Men i samband med ett fördömande av den nya regimen som "anti-rysk", bland annat från Moskva, har effekten varit katastrofal i de ryskspråkiga regionerna. Den ryska aggressionen i Krim presenteras som ett svar på en sådan politik.

Den valet den 25 maj av oligarken Petro Poroshenkoto som president i republiken - med 54,7% av väljarna, med ett valdeltagande på 60,3% (den senare siffran är utan tvekan överskattad). Detta val, som sker mot en bakgrund av spänningar som avleder de sociala frågorna, uttrycker ändå en folklig önskan att ge Ukraina en självständig representation. Den begraver samtidigt de grundläggande politiska krav som framförts av Maidan - en radikal rensning av polisen och statsapparaten, kampen mot korruption, separation av storkapitalet från den direkta politiska makten. Aldrig i Ukrainas moderna historia har storföretagen varit så direkt involverad i ledningen av landet: nästan alla som figurerar i Forbes lista över de rikaste ukrainarna är idag på höga poster i den verkställande makten.

Detta är fortsättning på översättning av ett uttalande från Fjärde Internationalen. Första delen hittar du här: Den folkliga rörelsen och imperialismen.


Inga kommentarer: