torsdag 26 juni 2014

Ukraina: Västimperialismen

...och dess expansion österut

Berlinmurens fall godtogs av Gorbatjov i samband med "sovjetiskt tillbakadragande": att sänka kostnaderna för kapprustningen och vinna västerländska krediter var hans prioritet. I förhandlingarna i Tyskland hade han förespråkat upplösningen av de två militära blocken; och då var han tvungen att acceptera inträdet av det återförenade Tyskland i Nato, i gengäld för USA:s åtagande att inga främmande trupper eller vapen skulle stationeras i öst och att Nato inte skulle sträcka sig längre.

Men USA-imperialismen gjorde valet att expandera Nato till Ungern, Polen och Tjeckien 1999, Bulgarien, Estland, Litauen, Lettland, Rumänien, Slovenien och Slovakien år 2004, samt Albanien och Kroatien under 2009. 

Och de "västvänliga" krafternas "färgade revolutioner" i Georgien (2003) och Ukraina (2004), kraftigt understödda av USA, hade krävt integrering i Nato och EU. Den senare var dock splittrad när det gäller förbindelserna med Ryssland. Som framgår av de direkta länkarna hade Tyskland (eller Italien) föredragit att bygga med Moskva för oljeförsörjningen.

Under 2009 förespråkade de polska ledarna, med stöd av Sverige, ett "östligt partnerskap" i EU - i avsaknad av nya utvidgningar, innebar detta en "grundlig och omfattande frihandels"-överenskommelse med alla de tidigare länderna i före detta Sovjetunionen som gränsar till EU - inklusive Ukraina. Ryssland reagerade genom att med Eurasien-projektet erbjuda samma länder i syfte att göra en omdefiniering av kontinentala relationer, där Ryssland skulle vara en dominerande pol, men också en motvikt till kraven från EU. 

Janukovitj, ställd inför risken för betalningsinställelse, förhandlade fram ett avtal med EU fram till 2013, efter påtryckningar från Ryssland och IMF. Han bad om trepartsmöten (Ukraina, Ryssland och EU) sedan han avvisats av den senare. I dag söker de västimperialistiska staterna en överenskommelse med Ryssland - trots alla stora tal. Ingen av dem, ingen mer än regeringen i Kiev, kan styra sammandrabbningarna på marken, som kan urarta till ett riktigt inbördeskrig.

Ukrainas suveränitet

Ukrainas enhet kräver militär neutralitet, tillbakadragande av ryska trupper och förkastande av antisocial politik. 

Endast en anti-krigs och antifascistisk front (ukrainsk och internationell) mot de reaktionära krafterna av alla slag, rotade i folken, kan införa det, mot de ryska och västerländska imperialistiska diktaten, till försvar för sociala och nationella rättigheter, mot våld . 

Dessa är de mål som de progressiva krafterna i Ryssland och EU kommer att försvara mot IMF och "frihandelsavtal" - genom att erkänna rätten för det ukrainska folket att självt besluta om sina internationella förbindelser. 

Den nationella frågan är i centrum för den politiska verksamheten i Ukraina. Som Vänsteroppositionen uttryckte det: "Den nationella och kulturella renässansen för den ukrainska nationen och andra nationer i vårt land är inte möjlig utan att de sociala problemen löses". I Ukraina skulle en vänster som lämnat den nationella dimensionen till nationalisterna på förhand döma sig själv att misslyckas. I det nationalistiska lägret finns det redan nya strömningar som utnyttjar den socialistiska vänsterns marginalisering och  vill framstå i arbetarnas ögon som ett alternativ till kapitalismen.

Detta var sista delen av ett uttalande från Fjärde Internationalen. De tidigare delarna kan du läsa här:

Och det hela är Röda Malmös översättning från International Viewpoint.


Inga kommentarer: