fredag 15 augusti 2014

Andra internationalen och första världskriget

...svar på kapitalistisk global katastrof 1914 och idag
Första världskriget var en katastrof med omfattande konsekvenser

Den 28 juni, för hundra år sedan, mördade en bosnisk nationalist kronprinsen av Österrike-Ungern och satte igång en kedja av händelser som en månad senare ledde till utbrottet av första världskriget. 

Kriget krossade den världssocialistiska rörelsen och utlöste en överväldigande social katastrof i Europa som dödade sjutton miljoner soldater och civila. De resulterande revolutionära striderna förde kriget till ett abrupt slut 1918, samtidigt som kontinentens tre stora imperier störtades och förde arbetarna och bönderna till makten i Ryssland. Kriget bidrog också till en global ökning av den antikoloniala kampen. 

Vad innebär denna unika katastrof för oss idag? Är det lämpligt att jämföra första världskriget med de faror som finns i dag för klimatförändringar och miljömässig kollaps. 

Världen är fortfarande styrd av arroganta imperialistiska krafter, vilka inlåter sig i och hotar med krig i många världsdelar. Ändå verkar dessa makter inte vara på väg att kasta sig över varandra i ett globalt krig som de gjorde 1914. Under tiden har de koloniala imperierna fått ge vika för nya former av dominans. Vi står inför en hotande miljökatastrof, men den kommer att mogna under årtionden, inte veckor. Den socialistiska rörelsen är långt svagare och mindre militant än 1914. Vägen till socialismen verkar nu mer utsträckt än den gjorde på den tiden. 

Men många aspekter av det socialistiska svaret på första världskriget har resonans i vår tid. Det är särskilt användbart för att definiera det socialistiska svaret på klimatförändringarna och för att klargöra vissa omtvistade frågor på denna arena.

Kampanj mot kriget

Låt oss börja med socialisternas svar på världskrigets närmande och dess utbrott 1914. Alla socialister hävdade att kriget var endemiskt förbundet med kapitalismen och kunde bara stoppas genom dess störtande. Men under det förra århundradet, hade socialister betraktat några krig som legitima handlingar av nationell befrielse eller nationellt försvar. Det är den ram inom vilken Marx och Engels analyserade det fransk-preussiska kriget 1870-71. Med vid gryningen av imperialismens era, måste denna inställning modifieras. Marx och Engels efterföljare förnekade nu att krig bland Europas imperialistiska makterna skulle kunna motiveras med hänsyn till landets försvar.

Alla socialister var överens om att krigsfaran nu var strategiskt central för den socialistiska världsrörelsen. Militarism och imperialism hade folkligt stöd, vilket var desto större anledning att motsätta sig dem frontalt. Socialistinternationalen identifierade faran för världskrig vid 1891 års kongress och kampanjade mot den allt mera kraftfullt. Senare blev rörelsen uppdelad i reforminriktade och revolutionära flyglar, men de var ändå eniga i att motsätta sig imperialistiska krig och kolonialt underkuvande. År 1900 beslutade en socialistisk världskongress i Paris att bekämpa militarism och kolonialism, motsätta sig militära utgifter och bygga en proteströrelse mot krigshotet.

Stuttgart-kongressen 1907

En avgörande debatt om socialisternas svar på krig ägde rum på Socialistiska internationalens kongress i Stuttgart, Tyskland, 1907. Delegaterna enades om att krigsfaran växte på grund av den moderna kapitalismens ekonomiska rivalitet och att socialister bör samla arbetarklassen mot detta hot. De var inte överens om vad man skulle göra om krig tycktes nära förestående. Fyra resolutioner presenterades, tre från det franska partiet, och en från Tyskland.

• Den mest auktoritativa franska socialistledaren Jean Jaurès, uppmanade arbetarna att svara på överhängande fara för krig med en generalstrejk.

• Gustave Hervé, känd i det franska partiet för sina extrema vänsteråsikter, höjde insatsen: han föredrog en generalstrejk plus ett uppror.

• En annan fransk ledare, Jules Guesde, representerade ett ibland stelt marxistisk alternativ till de ofta reformistiska åsikterna från Jaurès. Han motsatte sig sådana särskilda åtgärder, fann att "det bästa sättet mot militarismen" var helt enkelt "att organisera arbetare i hela världen för socialismen."

• August Bebel, som talade för det tyska partiets verkställande utskott, konstaterade att arbetarna bör göra allt möjligt för att förhindra krig och, om det ändå bröt ut, "ingripa för dess snabba avslutande." Men Bebel sade att det var omöjligt att på förhand ange vilka åtgärder arbetare skulle ta till.

Den resulterande debatten polariserade delegaterna från Frankrike och Tyskland runt positionerna för Jaurès och Bebel - en farlig dynamik som avspeglade spänningarna mellan dessa två kapitalistiska stater. Hotet om dödläge bröts dock av ett initiativ från en liten grupp av revolutionära delegater ledda av Rosa Luxemburg och Lenin.

En artikel av John Riddell, översatt från International Viewpoint. Ytterligare två avsnitt kommer.


Inga kommentarer: