lördag 18 oktober 2014

Kapitalism funkar inte

...andra delen av Socialismens ABC: Anklagelser mot kapitalismen
Första delen av den här serien, se: Socialismens ABC

9. Kapitalismen är ineffektiv och oekonomisk

Människans ökade förmåga att producera borde ha resulterat i att behov och fattigdom hade försvunnit. Det resultatet har vi inte sett till – inte ens i Förenta Staterna, det starkaste, rikaste och mest produktiva kapitalistiska landet i världen.

I USA, likaväl som i alla andra kapitalistiska länder, finns svälten mitt i överflödet, knappheten mitt i myckenheten, nöd mitt ibland rikedomen.

Det måste finnas grundläggande fel i ett ekonomiskt system som karakteriseras av sådana motsägelser.

Felen finns där. Det kapitalistiska systemet är ineffektivt och oekonomiskt, orationellt och orättvist.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom en femtedel av dess produktionsapparat inte används, ens när det fungerar som bäst.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det periodvis rasar samman – och då är inte en femtedel utan hälften av dess produktionskapacitet outnyttjad. Enligt Brookings Institution: ”Vid maximal högkonjunktur är andelen outnyttjad kapacitet, uttryckt i avrundade tal, omkring 20 %. Under depressioner ökar naturligtvis denna procentsats och stiger ända upp till 50 % som t. ex. vid den senaste (1930) depressionen.”

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det inte alltid kan erbjuda produktiva arbeten till alla som vill arbeta – samtidigt som det tillåter tusentals fysiskt och psykiskt friska människor att leva utan att arbeta.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det kräver mängder av reklammän, försäljare, försäljningsagenter och liknande, inte till den vettiga produktionen och varudistributionen, utan till den vanvettiga konkurrensen om kunder för att dessa ska köpa identiska varor från Firma A istället för Firma B eller Firma C, D, E eller F.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom massor av dess arbetare och material går åt till att producera de mest överdådiga lyxvaror samtidigt som det inte framställer tillräckligt av livets nödtorft åt varje människa.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det uppmuntrar till att mat och varor medvetet förstörs i ivern att höja priserna och skapa större profiter istället för att börja med att tillfredsställa varje människas elementära behov.

Slutligen är det ineffektivt och oekonomiskt eftersom det med jämna mellanrum leder till krig – denna hänsynslösa, djävulska krossare av allt gott i livet, av livet självt.

Denna ineffektivitet och detta slöseri beror inte på dålig skötsel. Det är inbyggda faktorer i det kapitalistiska systemet, som kommer att finnas så länge systemet består.

Under 30-talets depressionsår i USA gick en fjärdedel av alla arbetare arbetslösa, trots att de ville ha arbete. De svalt, hempermitterades eller anställdes vid statliga nödarbeten. Män, kvinnor och barn köade vid matutdelningsställena. Omfånget av detta slöseri med arbetskraft klargörs bäst av följande bild, som aldrig bör glömmas: ”Om alla elva miljonerna arbetslösa män och kvinnor radade upp sig på en enda brödkö, med armlängds lucka skulle kön sträcka sig från New York till Chicago, till St. Louis, till Salt Lake City, ja ända till San Francisco. Och ändå skulle det inte räcka. Kön skulle vända och sträcka sig hela vägen tillbaka igen – två gånger avståndet tvärs över den nordamerikanska kontinenten.”

Och samtidigt som dessa miljoner eländiga människor var i skriande behov av en möjlighet att utnyttja sina krafter för att skrapa ihop till livets nödtorft levde andra bättre lottade män och kvinnor i lyx därför att de ägde produktionsmedlen. Män och kvinnor som aldrig behövt eller önskat lära sig arbeta. De kunde leva i det mest skamlösa överflöd eftersom det kapitalistiska systemet var så konstruerat att det tillät dem att få inkomster från aktier i industrier, som de kanske aldrig ens hört talas om. Fattigdomen för de som ville arbeta men icke fick, kändes så mycket mer förödmjukande när ett fåtal kunde leva i lyx utan att arbeta.

När det kapitalistiska systemet konfronteras med det paradoxala förhållandet att fattigdom existerar mitt bland överflödet gör det upp en plan för att lösa problemet.

Planen går ut på att avskaffa överflödet.

Man häller bensin på potatisen för att göra den otjänlig som mänsklig föda, 30 av kaffe-skörden förstörs, mjölk hälls i floderna, frukt låter man ruttna på marken.

Detta skenbara vansinne är inte så tokigt som det verkar – i ett kapitalistiskt system. Det bygger på ett ekonomiskt system som inte strävar efter att föda folk med potatis, kaffe, mjölk och frukt, som vi behöver, utan enbart strävar efter högsta möjliga priser och förtjänster. Att skära ner tillgången är ibland lösningen på problemen. Men det rättfärdigar inte dessa handlingar, det bara bevisar att det kapitalistiska systemet är ineffektivt och slösaktigt till sin natur.

Kapitalismens största slöseri är krigen.

Total varuproduktionen kan inte uppnås i fredstid med en kapitalistisk ekonomi, men kan skapas under krigsförhållanden. Då, och endast då, kan kapitalismen lösa problemen med fullt utnyttjande av människor, material, maskiner och pengar.

Med vilket resultat? Fullständig förstörelse. Miljoner människors hopp, drömmar och liv förstörs: Tusentals skolor, sjukhus, järnvägar, broar, varv, gruvor och kraftverk förstörs. Tusentals kvadratkilometer odlad mark och skog förstörs.

Ingen kan räkna de sårades smärtor, de stympades lidanden, de överlevandes längtan efter de dödade. Men vi vet hur mycket pengar det kostar. Vi kan beräkna slöseriet i dollar och cent. Dessa siffror visar kristallklart att kriget är kapitalismens väldigaste slöseri.

Första världskriget kostade 200.000 miljoner dollars. Det är tillräckligt med pengar för att ge varje familj i USA, England, Belgien, Frankrike, Österrike, Ungern, Tyskland och Italien en bit mark med en 3.000-dollarsvilla (före inflationen) på.

”Eller, med alla dessa pengar, kunde vi sköta alla sjukhus i USA i 200 år. Vi kunde betala alla utgifter för skolväsendet i 80 år. Eller om 2.150 arbetare skulle arbeta i 40 år med en årlig inkomst på 12.500: – skulle deras sammanlagda inkomster utgöra kostnaderna för en dag i Första världskriget!” (Rich Man, Poor Man; 1935)

Andra världskriget kostade mer än fem gånger så mycket.

Det kapitalistiska systemets slöseri kan inte illustreras bättre än med kriget.

10. Kapitalismen är orationell

Det kapitalistiska systemet är orationellt.

Det bygger på förutsättningen att affärsmannens privata intressen oundvikligen tjänar nationens; om bara individerna släpps fria att göra så stora profiter som möjligt måste hela samhället tjäna på det; det bästa sättet att få saker gjorda är att låta kapitalisterna göra så stor profit som möjligt på dessa saker och som en garanterad biprodukt kommer då också människornas behov att tillfredsställas.

Denna förutsättning är definitivt inte riktig – speciellt inte som en evig regel. Allteftersom monopolen ersätter konkurrensen blir den allt mindre sann. Profitsökarens intressen sammanfaller ibland, och ibland inte, med samhällets intressen. I själva verket kolliderar dessa intressen oupphörligen.

Det kapitalistiska systemet är orationellt därför att det baserar produktionen på profiter för några få, istället för att basera den på människornas behov.

Det kapitalistiska systemet är orationellt därför att det istället för att använda den självklara metoden att inrätta produktionen direkt efter behoven, använder en indirekt metod. Produktionen inrättas efter profiten, med en svag förhoppning att behoven ändå tillfredsställs på något sätt.

Dessutom uppstår en känslig fråga som gäller det demokratiskt riktiga i att en handfull profitjagande kapitalister själva bestämmer huruvida en nations behov skall tillfredsställas eller inte. Och till vilket pris. Det är knappast orättvist att påstå att den ekonomiska demokratin är ersatt med ekonomisk diktatur när folket inte kan styra ekonomin efter sina intressen.

Denna ekonomiska diktatur, som redan i fredstid är utomordentligt farlig för landets välfärd, kan i krigstid bli ett hot mot landets själva existens. Oberoende av krisens allvar yrkar de ekonomiska diktatorerna på att profiten går före plikten – och dom har makt nog att tvinga landet att betala det pris dom begär. Detta är ingen ogrundad anklagelse; den bekräftas av USA:s erfarenheter i såväl Första som Andra världskriget. En statlig undersökning som publicerades 1941, förklarade:

”Regeringen och samhället är rent ut sagt ‘satta på pottan’, när det gäller att förhandla med storfinansen under krig eller andra krissituationer. Storfinansen vägrar fungera, utom på villkor som den själv dikterar. Den kontrollerar naturtillgångarna, bränsleförråden, alla strategiskt viktiga delar av landets ekonomiska struktur, den tekniska utrustningen och kunskapen om framställningsprocesserna.
Första världskrigets erfarenheter, som uppenbarligen upprepas nu, visar att stor-finansen vägrar använda sina tillgångar om den inte ‘betalas ordentligt’. I själva verket är detta utpressning, vilket inte döljs alltför väl ... Det är i denna situation som frågan uppstår: Vad kostar patriotism?”

Det kapitalistiska systemets orationella karaktär visar sig tydligast i den totala bristen på planering. Inom varje företag finns det system, organisation, planering; men i förhållandet mellan ett företag och ett annat finns inget system, ingen organisation, ingen planering – bara anarki.

Storfinansen försäkrar oss att det är inte noggrann, enhetlig planering som säkrast skapar ekonomisk välfärd för ett land, utan en rad individuella beslut som fattas av enskilda kapitalister med sina egna intressen för ögonen. Förhoppningsvis skall summan av alla dessa beslut också bli till samhällets bästa.

Det är ett obegripligt resonemang.

Det kapitalistiska systemet är dessutom orationellt genom att det delar upp människorna i antagonistiska klasser. I stället för ”en odelbar nation med frihet och rättvisa för alla” skapar kapitalismen två nationer, med frihet och rättvisa för den ena klassen men inte för den andra. Istället för ett enat samhälle där människorna lever tillsammans i broderskap och vänskap framtvingar det kapitalistiska systemet ett oenigt samhälle där arbetarklass och ägandeklass ständigt kämpar mot varandra om en större del av nationalinkomsten.

Den ägande klassens inkomster, profiten, betraktas som någonting gott eftersom det är indu-strins mål att skapa profit medan arbetarklassens inkomster, lönen, betraktas som någonting dåligt eftersom de minskar profiten. Detta är pudelns kärna. Profiten anses som någonting absolut gott, som bör bli så stor som möjligt; lönen anses som någonting absolut dåligt som bör hållas nere till ett minimum för att göra produktionskostnaderna så låga som möjligt.

Resultatet måste bli att arbetarna inte kan köpa tillbaka de varor de själva producerat och detta leder till kriser och depressioner – systemets periodvisa sammanbrott. Kan man tänka sig ett mer ologiskt ekonomiskt system?

Genom att framhålla profitskapandet som det primära motivet för industriell utveckling förvirras begreppen om de mänskliga värdena.

Hur ska man uppföra sig i ett kapitalistiskt samhälle? Det beror på.

Inom affärsvärlden använder man sig av konkurrens, själviskhet, grov ohederlighet, undan-röjning av rivaler, vad som helst som ger resultat. Bry dig inte om vad du ska använda det till, använd all din tid och energi till febrig jakt på rikedom – ju större högar du äger desto mer framgångsrik är du. Så lyder det kapitalistiska systemets levnadsregler. Och framförallt, sky inga medel för att skaffa vad du kan.

I en värld av bröder och vänner skulle andra värderingar gälla. Istället för konkurrens – samarbete. I stället för hat – kärlek. Istället för att roffa åt sig mesta möjliga själv – dela med dig. Istället för att nå toppen över andras döda kroppar – hjälp dina medmänniskor. Istället för ”hur mycket kan jag tjäna på det” – ”kan det hjälpa andra”. Istället för längtan efter rikedom – önskan att tjäna andra.

Dessa två system av värderingar är lika skilda som natt och dag.

11. Kapitalismen är orättvis

Det kapitalistiska systemet är orättvist.

Det måste vara orättvist eftersom ojämlikhet är en av dess grundstenar.

Livets goda flyter i en jämn ström till en liten, privilegierad, rik klass. Skrämmande osäkerhet, förödmjukande fattigdom och få valmöjligheter är den stora, oprivilegierade, fattiga klassens lott.

Detta är ett resultat av privat ägande av produktionsmedlen – grunden för det kapitalistiska systemet. Ett annat viktigt resultat är skillnaderna i den personliga friheten mellan de som äger produktionsmedlen och de som inte gör det.

Arbetaren är en ”fri” man och kan göra som han vill, teoretiskt sett. I verkligheten är hans frihet emellertid strängt begränsad. Hans enda frihet består i att välja mellan att acceptera de obarmhärtiga villkor som arbetsgivaren ställer – eller att svälta.

President Roosevelt formulerade detta i sitt budskap till kongressen 1944 (11/1): ”Nödställda människor är inte fria människor.”

Det kapitalistiska systemets struktur är sådant att majoriteten av folket alltid måste vara ”nödställda människor” och därför ofria. De äger inget annat än två händer. De måste äta idag vad de förtjänade igår. Vid 40-års-åldern betraktas de som ”för gamla” för att arbeta i storindustrierna. De tvingas alltid uppleva känslan av otrygghet, risk att förlora jobbet.

En annan orättvisa i det kapitalistiska systemet är att det accepterar en klass av parasiter, som inte på något sätt skäms över att leva utan att arbeta, utan tvärtom är stolt över det. Det kapitalistiska systemets försvarare säger att även om dessa parasiter är lata så är inte deras pengar lata – den tribut de kräver från de som arbetar är belöningen för den ”risk” de tar. Delvis är det sant – det finns verkligen en möjlighet att de förlorar sina pengar.

Men medan de riskerar sina pengar, riskerar arbetarna sina liv. Hur stor är den risk som arbetarna tar? Siffrorna är häpnadsväckande. ”Under kriget översteg antalet döda och sårade i våra fabriker betydligt förlusterna i döda och sårade på slagfältet.”

1946 dog en amerikansk arbetare i olyckshändelse varje halvtimme under dygnets 24 timmar.

För var 171/2 sekund skadades en nordamerikansk arbetare. Vem tar egentligen riskerna i industrin?
Och vilken belöning får arbetarna för den risk de tar?

Här är ett exempel, typiskt för den kapitalistiska industrin:

1946 stred arbetarna på Bethlehem Steel Company’s skeppsvarv för – och vann – en ökning på 15 % vilket höjde minimilönen på varvet till 5,25 kronor per timme.

Det betyder 210: – i veckan, eller 11.000: – om året.

1946, samma år, fick direktörerna i Bethlehem 46 %:s löneförhöjning, Mr. J. M. Larkin, Bethlehems vice-president, som yrkade på att de ökade utgifterna för arbetarnas löner måste skäras ner, fick ett tillägg på 200.000: – till sin vanliga lön som var 700.000: – /år.

Det betyder 900.000: – på ett år, drygt 17.000: – i veckan, 460: – i timmen.

Mr. Larkin fick varje vecka mer än halvannan gång så mycket som Behtlehems arbetare hade i minimilön om året.

Mr. Larkin fick varje timme mer än två gånger så mycket som arbetarna tjänade i veckan.

Även om Mr. Larkins inkomst är många gånger större än arbetarnas har han åtminstone tjänat ihop den själv. Han har fyllt en nödvändig funktion och har därför en viss moralisk och legitim rätt till sin inkomst. Men vilken moralisk rätt till rikedom har den som ärver en förmögenhet och aldrig gör ett nyttigt handtag i sitt liv?

Låt oss vara klara över betydelsen av arvsinstitutionen i det kapitalistiska systemet. När en människa ärver en miljon kronor är det inte en stapel med sedlar som han tar utav så länge det räcker. Så enkelt är det verkligen inte.

Miljonen består vanligen av aktier eller obligationer i bank- eller industriföretag. Vissa aktier ger en utdelning på 8 %, andra på 2 %etc. Låt oss anta att den genomsnittliga utdelningen är 4% per år. Det betyder att han har en årlig inkomst på 40.000: – bara på grund av det enkla faktum att han äger dessa aktier.

Av allting som produceras i landet varje år går 40.000: – till hans plånbok. Han gör av med dessa 40.000: – i år, nästa år och året därpå. Efter tjugo år dör han kanske och då ärver hans son förmögenheten. Då får sonen 40.000: – om året att göra av med. Och hans son efter honom. Och så vidare. Och efter flera generationer som kunnat göra av med 40.000: – om året kvarstår fortfarande miljonen orörd. Vem påstår att man inte kan äta upp kakan och ändå ha den kvar?

Varken den första arvingen, hans son eller sonson har någonsin behövt smutsa sina händer med något arbete. Därför att dom äger produktionsmedel har det möjliggjorts för dem att leva som parasiter på andras arbete.

Ännu en skriande orättvisa i det kapitalistiska systemet är skillnaderna i möjligheter.

Ett barn föds i ett arbetarhem dör mannen tjänar 10.000: –/år och samtidigt föds ett annat barn i ett miljonärshem. Får dom samma rättigheter och möjligheter? Får båda lika bra mat, kläder eller bostad? Får dom samma möjligheter till sjukvård, fritid eller skolgång?

Det räcker inte med att svara att ”USA är möjligheternas land” och arbetarsonen kan nå en topplats om han är tillräckligt begåvad. Begåvning betyder en del, men familj, social position och pengar betyder mer. Det betyder inte att en fattig pojke med begåvning, energi och tur inte kan bli rik, för det kan han. Men chanserna för de fattiga, som klass, att nå en bättre position har alltid varit små och blir allt färre.

När det saknas möjligheter räcker det inte med begåvning. Och det saknas möjligheter.

Det förklarade Högsta Domstolens president Jackson för medlemmarna i American Political Science Association för några år sedan: ”Den verkliga förbannelsen med dagens system med privat företagsamhet är att det förstör företagsamheten, det ger inte tillräckligt med möjligheter för våra bäst begåvade medborgare att nå topplatserna ... drömmen om att begåvningarna når toppen är sällan sann ... Föräldrar arbetar och sparar för att hålla barnen i grundskolan och när den är klar finns det inget annat att göra för pojken eller flickan än att börja längst ner på en omöjligt lång stege upp mot några få stora företag, som behärskas av USA:s sextio storfamiljer.”

En av de grundläggande förutsättningarna för att ”komma fram” är att ha utbildning. Och lika möjligheter till utbildning existerar inte i USA idag.

Av en undersökning i New York framgick att av de 25 % studenter som hade de högsta betygen från gymnasiet fortsatte bara hälften till universitet. De hade inte pengar för att studera vid de privata universiteten och stormaktsstaten erbjuder inga fria universitet.

Skillnaderna i utbildningsmöjligheter sträcker sig ännu längre. 1947-års statliga undersökning om högre utbildning skrev: ”En av de allvarligaste anklagelserna mot det amerikanska samhället är att det inte erbjuder någorlunda samma möjligheter till utbildning för ungdomen. För den stora majoriteten av våra pojkar och flickor beror det inte på deras egen förmåga om de ska få det slags och så mycket utbildning som dom skulle vilja, utan på vilket samhälle eller i vilken familj dom råkar ha blivit födda. Eller i värsta fall på deras hudfärg eller deras föräldrars religion.”

Skillnaderna i utbildningsmöjligheter för negrer kan visas med följande siffror: av 1.700 högskolor och universitet i USA är bara 118 avsedda för negrer. Dessa högskolors utrustningsstandard framgår av att 1938 kostade Harvard University lika mycket på ett år som 96 högskolor för negrer.

Skillnaderna i ekonomiska möjligheter för negrer är naturligtvis lika stora som skillnaderna i utbildningsmöjligheter. Det rasistiska systemet som skiljer på vita och svarta är mycket lönande. De svarta arbetarna i Söderns jordbruk och industri (liksom i Norr där det saknas fackföreningar) har mindre betalt än vita som utför samma arbete. Det är det ena sättet som rassystemet ger förtjänst på. Eftersom det finns tillgång på lågavlönad svart arbetskraft får vita arbetare i Södern mindre betalt än vita arbetare i Norr som gör samma arbete. Det är ett andra sätt som rassystemet ger förtjänst på.

I ett system där det primära motivet för produktion är profit för de privata ägarna är det ofrånkomligt att profiten betraktas som det väsentligaste – väsentligare än liv. I det kapitalistiska samhället är det inte ovanligt att pengarna värderas högre än människors liv.

Ett grymt bevis för detta är liken efter de 111 män som dog i en gruvexplosion i Centralia-gruvorna 25:e mars 1947.

Dessa 111 män hade inte behövt dö.

Gruvherrarna visste att gruvan var riskabel ty lokala och statliga gruvinspektörer skrev rapport efter rapport om saken och påtalade förhållandena.

Dwight Green, guvernören i Illinois kände till att gruvan var osäker.

Han kände till det, eftersom han fick ett brev ett år innan olyckan från gruvfackföreningens styrelse. De skrev på uppdrag av gruvarbetarna: ”Guvernör Green, detta är en bön till Er, att rädda våra liv och tvinga Gruvbolaget Centralia att följa lagarna i gruva 5 ... innan det inträffar en explosion liknande de i Kentucky och West Virginia ...”

Ett år senare dog tre eller fyra av de män som skrivit under brevet – de dog i den explosion som de bett guvernören förhindra.

Efter explosionen tillsattes en statlig undersökningskommitté som frågade William H. Brown, verkställande direktör för gruvan, varför gruvherrarna inte hade installerat ett kylsystem som kunnat förhindra explosionen.

Han svarade: ”Ärligt talat tyckte vi inte att det lönade sig.”

”Ni menar att ni inte ville ta kostnaderna?”, frågade kommittén. ”Just det”, svarade Brown.

En strid mellan kapital och människoliv – och kapitalet vann.

12. Kapitalismen förlorar

Det kapitalistiska systemet är inte bara ineffektivt och slösaktigt, orationellt och orättvist, det har brutit samman.

Under en krisperiod brakar systemet ihop i så stor utsträckning att istället för att alla genom att arbeta får mat, kläder och tak över huvudet, så måste samhället försöka föda, klä och skaffa bostäder till de arbetslösa genom olika system av understöd, friställningar, beredskapsarbeten och dylikt.

Om det bara var under krisperioder som systemet begränsade produktionen skulle man kunna hävda att kapitalismen endast hämmade produktionskrafternas utveckling tidvis och inte ständigt. Men så är det inte. Enligt Harvardprofessorn Schlicter, vid handelshögskolan, ”är det inte bara under depressionsår som kapitalismen producerar under sin kapacitet. På grund av den rådande ekonomiska ordningen begränsar de flesta företagen normalt sin produktion för att bibehålla sin betalningsförmåga.”

Trots att krigen för med sig enorma offer av människoliv och kolossala ekonomiska förluster fortsätter de kapitalistiska länderna att eftersträva krig. Jämvikten i systemet hotas och möjligheten till utplåning av hela mänskligheten är uppenbar för alla. Ändå hinner inte kapitalismen avsluta ett krig förrän den börjar förbereda nästa.

Kapitalismen har inget alternativ. Dess inneboende motsättningar driver den till att missbruka eller underutnyttja sin produktionskapacitet i fredstid. Det är endast under krig eller under förberedelser till krig som den kan skapa ett överflöd. Kapitalismen kan inte leva utan att förfärdiga de vapen som kommer att bli dess egen död.

Kapitalismen är mogen att ersättas av något nytt.

Det nya systemet kan inte skräddarsys. Det måste växa fram ur det gamla systemet på samma sätt som kapitalismen själv växte fram ur feodalismen. I själva det kapitalistiska samhällets utveckling måste vi leta efter groplantor för det nya samhällssystemet.

Vi behöver inte söka långt borta. Kapitalismen har omformat produktionen från att vara en individuell till en kollektiv process. Förr i tiden tillverkades varor av enskilda hantverkare som arbetade med sina egna verktyg i sina egna verkstäder. Idag tillverkas produkterna av tusentals arbetare som arbetar tillsammans vid invecklade maskiner i jättelika fabriker.

Processen får en alltmer samhällelig karaktär när fler och fler människor kopplas samman i större och större fabriker.

1 ett kapitalistiskt samhälle sköts saker gemensamt och framställs saker gemensamt men de ägs inte gemensamt av de som framställer dem. De som använder maskinerna äger dem inte och de som äger dem använder dem inte.

I detta ligger den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället – medan produktionen är samhällelig, resultatet av gemensamma ansträngningar och arbete, är ägandet privat, individuellt. Produkterna, som framställs gemensamt, tillägnas inte producenterna utan produktionsmedlens ägare, kapitalisterna.

Botemedlet är enkelt – att koppla samman produktionens samhälleliga karaktär med samhälleligt ägande av produktionsmedlen.

Lösningen på konflikten mellan samhällelig produktion och privat ägande är att föra den kapitalistiska processens utveckling mot samhällelig produktion till sin logiska slutsats samhälleligt ägande.

Största delen av USA:s näringsliv behärskas av företag, där ägarna har aktier och får profiten, men som sköts av anställd personal. I allmänhet har företagsägarna mycket litet om ens någonting att göra med planering och skötsel. Ägandet, som en gång var ändamålsenligt, har blivit parasitiskt. Kapitalisterna, som klass, behövs inte längre. Om de så placerades på månen skulle inte produktionen behöva stanna av en enda minut.

Privat ägande till produktionsmedlen och profitmotivet är dödsdömt. Kapitalismen har överlevt sig själv.

Istället för kapitalismen håller det på att växa fram ett nytt samhällssystem – socialismen.


Inga kommentarer: