söndag 19 oktober 2014

Socialismens ABC: Förändringens förkämpar

...tredje delen av denna klassiska skrift
Tidigare delar i serien: 1. Socialismens ABC, 2. Kapitalism funkar inte

13. De utopiska socialisterna

Socialismen är ett system där produktionsmedlen ägs gemensamt, i motsats till kapitalismen där de ägs privat. Produktionen planeras och inriktas på nyttoföremål istället för på den profitstyrda, anarkistiska produktionen.

Socialismens ide är inte ny. Det kapitalistiska systemet hade knappt kommit igång genom den industriella revolutionen och uppkomsten av jättefabriker, förrän tänkande människor avslöjade dess ineffektivitet, slösaktighet, orationella element och orättvisor.

Ända ifrån början på 1800-talet framlades kapitalismens plågor för allmänheten i både England och Frankrike i broschyrer, böcker och tal. Sådan kritik hade framförts tidigare – så tidigt som på 1500-talet och sedan i varje århundrade därefter. Men i allmänhet var dessa tidiga författare isolerade och kunde aldrig bygga upp en rörelse för sina idéer. Från 1800-talets början förändrades situationen. Robert Owen i England och Charles Fourier och Comte Henri de Saint-Simon i Frankrike kan helt korrekt kallas för pionjärsocialister, eftersom var och en av dessa byggde upp en ansenlig rörelse kring sina idéer. Deras böcker lästes av många, de hade talrika åhörare vid sina möten och genom dem spreds socialistiska idéer till andra länder – inklusive ett så avlägset land som USA.

De nöjde sig inte med att förkasta dagens samhälle. De gick längre. De ägnade mycket tid och kraft åt att noggrant planera ett nytt samhälle, var och en på sitt sätt.

In i minsta detalj utarbetade de sina egna visioner av det framtida idealsamhället. Även om deras enskilda utopier skiljde sig åtskilligt på olika punkter grundade de sig på ett gemensamt mönster.

Den första och viktigaste principen för deras utopiska system var kapitalismens avskaffande. De kunde bara se ondska i det kapitalistiska systemet. Det var slösaktigt, orättvist och planlöst. De ville skapa ett planerat samhälle som skulle vara effektivt och rättvist. Under kapitalismen levde det fåtal som inte arbetade i bekvämlighet och lyx därför att de ägde produktionsmedlen. Utopisterna ansåg att gemensamt ägande av produktionsmedlen var förutsättningen och medlet för att skapa ett bra liv. Därför ansåg de att alla som arbetade i deras drömsamhälle skulle leva i bekvämlighet och lyx, genom att de själva ägde produktionsmedlen.

Detta var socialism – och det var utopisternas dröm.

Det förblev en dröm för utopisterna. Även om de visste vad de ville uppnå hade de bara en dimmig uppfattning om hur de skulle göra för att nå dit de ville. De trodde att allt som behövdes var att göra upp en plan för idealsamhället, intressera de mäktiga eller de rika (eller båda) för den nya ordningens sanning och skönhet, experimentera i liten skala och sedan lita på folks goda förstånd för att allt skulle gå som de tänkt sig.

Utopisternas naivitet framgår framförallt av att de vände sig just till de grupper som hade mest intresse av att behålla den rådande ordningen och inte i en förändring. De vägrade att agitera för sina ekonomiska och politiska idéer bland arbetarna, vilket ytterligare visade att de miss-förstått vilka krafter som påverkar samhället. De trodde att de skulle kunna skapa det nya samhället genom att vädja till människornas goda vilja och förnuft. Och inte genom att organisera arbetarna som en klass. Och de insisterade på att de hade rätt.

Lika orealistisk framstår deras uppfattning om att de skulle kunna starta sociala experiment i miniatyr efter sina utopiska skisser.

Som man kunde förutse var deras ”lycksalighetens öar i den kapitalistiska misärens grå hav” dömda att misslyckas. Det kapitalistiska systemet kan inte förbättras i små isolerade kommuner som är avstängda från resten av världen.

De utopiska socialisterna var humanister, som starkt reagerade mot kapitalismens brutala miljö. De kritiserade det kapitalistiska systemet i riktiga och genomträngande analyser och de gjorde upp ritningar för en bättre värld. Medan de predikade sitt nya evangelium föddes två män som skulle attackera problemet på ett annorlunda sätt.

De hette Karl Marx och Friedrich Engels.

14. Karl Marx och Friedrich Engels

Utopisternas socialism grundade sig på en humanistisk känsla av orättvisa. Marx och Engels socialism grundade sig på studier av mänsklighetens historiska, ekonomiska och sociala utveckling.1)

Karl Marx skisserade ingen utopi. Han skrev praktiskt taget ingenting om hur Framtidens Samhälle skulle fungera. Han var oerhört intresserad av tidigare samhällstyper, hur de uppstod, utvecklades och förstördes tills det Nutida samhället uppstod. Han var oerhört intresserad av det Nutida samhället, ty han ville upptäcka vilka krafter i detta som skulle föra det över till Framtidens samhälle.

Till skillnad från utopisterna ägnade sig Marx aldrig åt morgondagens ekonomiska institutioner. Han ägnade nästan all sin tid åt att studera dagens ekonomiska institutioner.

Marx ville veta vad det var som fick hjulen att gå runt i det kapitalistiska systemet. Titeln på hans viktigaste verk, Kapitalet – en kritisk analys av det kapitalistiska samhället, visar vad han studerade och intresserade sig för. Han var den förste stora sociala tänkare, som gjorde en systematisk, intelligent, kritisk analys av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Utopisternas socialism var en fantasiprodukt, en uppfinning av den ena eller den andra briljante tänkaren. Marx tog ner socialismen från skyarna. Han visade att den inte bara var en vag förhoppning utan nästa steg i mänsklighetens historiska utveckling – det nödvändiga och ofrånkomliga resultatet av det kapitalistiska samhällets utveckling.

Marx överförde socialismen från att vara en utopisk idé till en vetenskap. Han ersatte de visionära och fantastiska skisserna av en perfekt samhällsordning med en jordnära teori om social utveckling. Istället för att vädja till sympati, god vilja och intelligens hos överklassen för att åstadkomma förändringen, förlitade han sig på att arbetarklassen kunde frigöra sig själv och bli den nya ordningens arkitekt.

Marx’ socialism – den vetenskapliga socialismen – formulerades för mer än hundra år sedan, i februari 1848, i Kommunistiska manifestet, som han skrev tillsammans med Engels. Denna skrift, som bara var 23 sidor i originalupplagan, och som innehåller doktrinens renade kärna, har sedan dess blivit grundstenen för den socialistiska rörelsen i varje hörn av världen. Den har översatts till fler språk än alla andra böcker, förutom bibeln. Det är utan tvekan den mest inflytelserika broschyr som någonsin skrivits någonstans genom att den inspirerat hela den mäktiga arbetarrörelsen i hela världen.
Genom sina intensiva studier i varför samhället är som det är, varför det förändras och hur det förändras, fann Marx och Engels att det löpte en röd tråd genom historien. Skeenden inträffar inte oberoende av varandra. Historien bara tycks vara ett virrvarr av oordnande fakta och händelser, men i själva verket är den inte ett virrvarr. Historien är inte kaotisk – den formar sig till ett slutet, lagbundet mönster, som kan upptäckas.

Karl Marx upptäckte dessa lagar för det mänskliga samhällets utveckling. Det är hans storartade gåva till mänskligheten.

I varje civilisation är ekonomin, politiken, rättsväsendet, religionen och utbildningen sammanbundna; varje sak är avhängig av de andra och är vad den är på grund av de andra. Av alla dessa krafter är ekonomin den viktigaste – basfaktorn. Förhållandet mellan människorna som producenter är grundvalen för samhället. Människornas levnadsförhållanden bestäms av på vilket sätt de skaffar sig levebröd – på det förhärskande produktionssättet i varje samhälle vid varje given tidpunkt.

Människornas sätt att tänka beror på deras sätt att leva. Med Marx’ ord: ”Det materiella livets produktionssätt behärskar de sociala, politiska och andliga livsprocessernas allmänna karaktär. Det är inte människans medvetande som bestämmer över hennes liv. utan tvärtom – det är de sociala omständigheterna som bestämmer över hennes medvetande.”

Det finns en viss uppfattning om vad som är rätt, rättvisa, frihet etc. – de åskådningar som varje samhälle har – som passar varje särskilt stadium i den ekonomiska utvecklingen, som varje särskilt samhälle har uppnått. Vad är det då som skapar sociala och politiska revolutioner? Är det bara en ändring i människors åsikter? Nej. Ty dessa åsikter beror på en förändring som först skett i ekonomin – i produktionssättet och varuutbytet.

Människan fortsätter sin erövring av naturen; hon upptäcker eller uppfinner nya och bättre metoder för att framställa och byta varor. När dessa förändringar får grundläggande och långtgående resultat uppstår samhälleliga konflikter. De förhållanden som växt fram med den gamla produktionsmetoden har stabiliserats och det traditionella samlevnadssättet har fixerats i lagen, politiken, religionen och utbildningen. Den maktägande klassen vill behålla sin makt –och kommer i konflikt med den klass som är i harmoni med det nya produktionssättet. Resultatet blir revolution.

Enligt marxisterna kan man genom att analysera historien på detta sätt förstå den värld som annars blir obegriplig. Genom att betrakta historiska händelser som resultat av de klass-relationer som uppstår på grund av produktionsförhållandena, blir det förut obegripliga för första gången begripligt. Följaktligen inleds Manifestets analys med denna mening: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”

Vilken roll spelar staten i kampen mellan klasserna? Staten är en skapelse av den härskande klassen. Den har byggts upp och bibehållits för att bevara det rådande systemet. Dess roll i det kapitalistiska samhället förklaras i Manifestet: ”Den moderna statens verkställande organ är inget annat än en kommitté för att sköta hela bourgeoisiens gemensamma affärer.”

Den primära uppgiften för staten i ett kapitalistiskt samhälle är att försvara det privata ägandet av produktionsmedlen, vilket i sin tur är själva grundvalen för den kapitalistiska klassens herravälde över arbetarklassen. Av detta följer att om arbetarklassen strävar efter att avskaffa privat ägande över produktionsmedlen så måste den förstöra den härskande klassens stat och ersätta den med sin egen stat. Arbetarklassen kan bara ta makten – dess revolution kan bara lyckas – om den härskande klassens stat förstörs och ersätts med arbetarklassens stat.

Vid ett första ögonkast kan det tyckas som om detta bara innebär att kapitalistklassens diktatur ersätts med arbetarklassens diktatur. Är detta målet för arbetarklassens revolution – att låta arbetarna härska över den klass som tidigare härskade över arbetarna?

Nej. Proletariatets diktatur är bara det första nödvändiga steget mot att för alltid avskaffa klassförtrycket – genom att sätta stopp för de omständigheter som delar samhället i klasser. Det socialistiska målet är inte att ersätta en typ av klassförtryck med en annan, utan att fullständigt avskaffa klasserna. Det socialistiska målet är det klasslösa samhället, där varje form av exploatering är avskaffad. Med Manifestets ord: ”Istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”

Alltid och överallt betonade Marx att omdaningen från det gamla klassamhället till det nya klasslösa samhället måste vara arbetarklassens, proletariatets verk. Han betraktade proletariatet som den aktiva pådrivaren för att genomföra socialismen, därför att det utgör majoriteten av befolkningen och lider mest av motsättningarna inom kapitalismen, därför att det inte finns något annat sätt för proletariatet att förbättra situationen för sig självt.

Arbetarna tvingades genom de grymma förhållanden som de levde under att bindas samman, att organisera sig, att bilda fackföreningar för att slåss för sina intressen. Fackföreningar bildas emellertid inte över en natt. Det tog lång tid för känslan av gemensamma klassintressen att växa fram och innan det skett var det otänkbart med mäktiga organisationer i nationell skala.

Det var kapitalismens expansion, genom den industriella revolutionen och storfabrikerna, som möjliggjorde de enorma framstegen för fackföreningsrörelsen. Detta måste inträffa, eftersom den industriella revolutionen medförde koncentration av arbetare till städerna, de för organisationer på riksplan så nödvändiga förbättringarna i transport- och kommunikations-väsendet och de förhållanden som nödvändiggör en organiserad arbetarrörelse. Sålunda växte organiserandet av arbetarklassen fram med kapitalismens utveckling, som skapade klassen, klassmedvetandet och de fysiska förutsättningarna för samarbete och kommunikation.

Proletariatet är alltså ett barn av kapitalismen och växer med den. Slutligen, när kapitalismen bryter samman, när den är kringränd av motsättningar som den inte kan lösa, när ”samhället inte längre kan leva under denna bourgeoisie, med andra ord, när dess existens inte längre är förenlig med samhället” – när kapitalismen är mogen för kyrkogården, är det proletariatet som kommer att begrava den.

Marx var ingen salongsrevolutionär som var nöjd med att tala om för omgivningen vad som borde göras och hur det skulle göras. Nej. Han levde efter sin filosofi. Och eftersom hans filosofi inte bara var en förklaring av världen, utan också ett instrument för att förändra världen kunde han, som övertygad revolutionär, inte befinna sig ovanför kampen utan måste ta aktiv del i den.

I enlighet med sin övertygelse att det var proletariatet, som skulle avskaffa kapitalismen, ägnade han al! kraft åt att träna och organisera arbetarklassen för dess ekonomiska och politiska strider, bredvid sina studier. Han var den Internationella Arbetarföreningens (Första internationalen) mest aktiva och inflytelserika medlem. Den bildades i London 28:e september 1864. Två månader efter den bildats skrev Marx till en tysk vän, Dr Kugelmann: ”Föreningen, eller snarare dess styrelse, är viktig därför att ledarna för Londons fack-föreningar är med i den ... Ledarna för Paris’ arbetare är också knutna till den.”

För Marx och Engels hade fackföreningarna en djupare innebörd än vad folk insåg, då som nu: ”Organiserandet av arbetarklassen som en klass genom fackföreningar ... är proletariatets verkliga klassorganisation genom vilket det kan föra sina dagliga strider mot kapitalet, där det övar sig självt ...”

Övar sig för vad? För kampen om högre löner, kortare arbetstid, förbättrade arbetsförhållanden? Ja visst. Men också för den mycket viktigare kampen – kampen för arbetarklassens fullständiga frigörelse genom avskaffandet av privat ägande av produktionsmedlen.

Marx drev denna tes hårt i ett tal till Internationalens generalförsamling i juni 1865. Efter att ha visat, att om inte fackföreningarna deltog i den dagliga kampen ”skulle de förvandlas till en jämnstruken massa av kuvade stackare för vilka det inte skulle finnas någon räddning”, gick han vidare och förklarade att de måste ha ett bredare syfte: ”Samtidigt och helt bortsett från det allmänna slaveri, som är förbundet med lönesystemet, får arbetarklassen inte för sig själv överdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den får inte glömma att den kämpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa verkningar, att den visserligen bromsar den nedåtgående rörelsen men inte förändrar dess riktning, att den använder lindrande medel men inte botar sjukdomen. Den får därför inte helt absorberas av dessa oundvikliga gerillastrider, som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp, eller ur förändringar på marknaden. Den måste förstå att det nuvarande systemet – trots allt det elände det bringar arbetarklassen – samtidigt går havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen: ‘En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!’ borde man skriva på fanorna den revolutionära parollen: ‘Ned med lönesystemet!’.”

Alltid och överallt lärde Marx ut sin grundläggande tes – den enda lösningen är en grundläggande förändring i samhällets ekonomiska, politiska och sociala organisation, med arbetarklassens revolution som medel att uppnå detta.

Betyder detta, som det allmänt framställs, att Marx trodde så mycket på revolutionen att han ville se den överallt, närsomhelst? Inte alls. Marx var motståndare till revolution utan urskillnad. I Internationalen bekämpade han de som skrek på revolution av princip, de som menade att revolutionen måste genomföras därför att den borde genomföras. Kärnan i Marx’ tänkande är att revolutionen måste inträffa i det rätta ögonblicket för att lyckas; samhället kan inte omformas om inte dess ekonomiska utveckling har gjort det moget för förändring.

Grunden för förändring till socialism finns i de djupa motsättningarna inuti det kapitalistiska systemet. Produktionens samhälleliga karaktär leder till systemets sönderfall genom bildandet av den nya ordningens embryo inne i den gamlas livmoder. Arbetarklassens ökade klassmedvetande och organisering leder till de revolutionära handlingar, som är nödvändiga för förändringen.

Marx såg det kapitalistiska systemet som en del av den mänskliga utvecklingens historia. Det var varken evigt eller oföränderligt. Tvärtom så var kapitalismen ett nödvändigt, förgängligt samhällssystem, som likt varje annan form av mänskligt samhälle, vuxit fram ur det tidigare samhället, utvecklats, skulle förfalla och följas av åter ett nytt system. För Marx fanns det inga statiska samhällen – alla befinner sig i konstant rörelse och förändring. Han ansåg det vara sin uppgift att visa vad som förorsakade förändringarna i det kapitalistiska samhället – att upptäcka kapitalismens ”rörelselag”. Han började med att försöka förklara det och slutade med linjera upp ett handlingsprogram för de krafter som i framtiden skulle skapa ett bättre samhälle, istället för att som andra ekonomer ursäkta kapitalismen.

Socialister anser att Marx’ bild av det kapitalistiska samhället är riktig och närmare sanningen än den bild, som målas upp av icke-marxistiska ekonomer. Angående detta sa professor Leontief vid Harvard University till medlemmar i Amerikanska ekonomföreningen för femton år sedan följande, trots att han själv inte är marxist: ”Om ... man vill lära sig vad profit och lön och kapitalistiska företag egentligen är så finns det mer realistisk och relevant förstahands-information i Kapitalets tre delar, än man rimligen kan förvänta sig att hitta i tio års taxeringskalendrar eller ett dussin läroböcker om dagens ekonomiska institutioner ...”

I samma föredrag gav professor Leontief sitt välförtjänta erkännande till de många förutsägelser som Marx gjort och som sedan dess gått i uppfyllelse: ”Listan är sannerligen imponerande: ökad förmögenhetskoncentration, det snabba försvinnandet av små och halv-stora företag, stegrade konkurrensbegränsningar, oavbrutna tekniska framsteg som åtföljs av det fasta kapitalets allt större betydelse och sist men inte minst de ständigt återkommande konjunkturcyklernas oförminskade vågdalar – en oslagbar serie uppfyllda förutspåelser. Mot detta har den moderna ekonomiska teorin, med alla sina förfinade metoder, verkligen litet att visa upp.”

Det är intressant att notera att ungefär samtidigt som denna Harvardprofessor kände det nödvändigt att påpeka för sina kollegor bland nationalekonomerna att de hade mycket att lära av Karl Marx, så gav en annan erkänd forskare liknande råd till kollegor bland historiker. Charles Beard, en av USA:s mest framstående historiker, skrev en artikel i oktober 1935 i American Historical Review: ”Det kan vara lämpligt att påminna de som tenderar att behandla Marx som en enkel revolutionär eller hetlevrad partisan att han var mer än så. Han var doktor i filosofi från ett tyskt universitet. Han var lärare i grekiska och latin. Han behärskade, förutom sitt tyska modersmål, grekiska, latin, franska, engelska, italienska och ryska. Han var synnerligen kunnig i samtida historia och ekonomi. Så hur mycket man än ogillar Marx’ personliga idéer kan man inte frånkänna honom stor och djup kunskap och ett oförskräckt och uppoffrande leverne. Han inte bara tolkade historia, det gör var och en som skriver om historia, utan han skapade också historia. Förmodligen kunde han en del.”

Arbetarrörelsen, i praktiskt taget varje land på jorden, som kämpar för social och ekonomisk rättvisa misstänker att han kunde en del.

Asiens och Afrikas kolonialiserade folk, som grundar sin kamp för frihet och oberoende på hans lära, tycker att han kunde en del.

Östeuropas länder, som försöker ersätta den anarkistiska profitproduktionen med planhushållning, tror att han kunde en del.

Det privilegierade fåtalet i varje kapitalistiskt land i världen, som desperat försöker bevara sina sviktande maktpositioner, skakar av fruktan över att han eventuellt kunde en del.

Människorna i ett land som täcker en sjättedel av jordens yta, och som framgångsrikt krossat kapitalismen och demonstrerat att socialismen kan göra slut på klasskillnaderna och möjliggöra för folket att medvetet styra ekonomin till allas fördel, är bergsäkra på att han kunde en del.

Noter:
1) I fortsättningen kommer vi att hänvisa till Marx' idéer, men det betyder inte att man får underskatta Engels' roll när det gällt att utveckla det socialistiska tänkandet. Marx och Engels var i tjugoårsåldern när de träffades och förblev sedan vänner och arbetskamrater för livet. Ingen kan ifrågasätta att deras lysande intellektuella kompanjonskap är det förnämsta historien sett. Även om Engels var en framstående tänkare i sig själv och hade kommit fram till sina filosofiska grundprinciper innan han träffade Marx, nöjde han sig med att spela "andre fiolen" under alla deras år av samarbete. 1888 summerade han deras förhållande med följande ord: "Jag kan inte förneka, att jag både före och under mina fyrtio års samarbete med Marx arbetade självständigt med att lägga vissa grundstenar och speciellt med att utarbeta teorin. Men större delen av dess ledande grundprinciper, speciellt vad det gäller de ekonomiska och historiska områdena och i synnerhet dess slutgiltiga, klara formuleringar är Marx' verk. Marx stod högre, såg längre och hade en bredare och snabbare överblick än någon av oss andra. Vi andra var i bästa fall begåvade. Marx var ett geni."


Inga kommentarer: