torsdag 16 oktober 2014

Socialismens ABC

...en socialistisk analys av kapitalismen
Allt fler ifrågasätter det system som bär namnet kapitalism

Av Leo Huberman och Sybil H May (originalet utkom 1953)

1. Klasskamp

Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, stark eller svag, vit, svart, gul eller brun, folken överallt måste producera och distribuera vad de behöver för att leva.

Produktionssystemet och distributionssystemet i USA kallas kapitalism. Många andra länder i världen har samma system.

För att producera och distribuera bröd, kläder hus, bilar, radioapparater, tidningar, mediciner, skolor och mycket annat krävs två förutsättningar:

1. Jord, gruvor, råmaterial, maskiner, fabriker – det som ekonomerna kallar produktionsmedel.
2. Arbetskraft – arbetare som använder sin styrka och skicklighet för att med och ur produktionsmedlen skapa önskade produkter.

I USA, liksom i andra kapitalistiska stater, är produktionsmedlen inte allmän egendom. Jorden, råmaterialet, fabrikerna, maskinerna ägs av individer – av kapitalister. Detta är av oerhörd betydelse. Därför att om man äger eller inte äger produktionsmedlen bestämmer ens ställning i samhället. Om man tillhör den lilla gruppen av ägare till produktionsmedlen – kapitalistklassen – kan man leva utan att arbeta. Om man tillhör den större gruppen som inte äger produktionsmedlen – arbetarklassen – kan man inte leva om man inte arbetar.

En klass lever av att äga; den andra klassen lever av att arbeta. Kapitalistklassen erhåller sina inkomster av att anställa andra som arbetar för den; arbetarklassen erhåller sina inkomster i form av löner för utfört arbete.

Eftersom arbetskraft är av avgörande betydelse för produktion av varor, som vi behöver för att kunna leva, skulle man kunna tro att de som utför arbetet – arbetarklassen – skulle belönas rikligt. Så är inte fallet. i det kapitalistiska samhället är det inte de som a r b e t a r mest som får de högsta inkomsterna utan de som äger mest.

Vinsten (profiten) får hjulen att snurra i det kapitalistiska samhället. Den smarte affärsmannen är den som betalar så litet som möjligt för vad han köper och får så mycket som möjligt för vad han säljer. Det första steget på vägen till hög profit är att minska utgifterna (kostnaderna). En av produktionskostnaderna utgörs av arbetslöner. Det ligger därför i arbetsgivarens intresse att betala så låga löner som möjligt. Det ligger likaledes i hans intresse att få ut så mycket arbete från arbetarna som möjligt.

Ägarna till produktionsmedlen och de som arbetar har helt motsatta intressen. För kapitalisterna är egendomen ett förstahandsintresse, humanitet ett andrahandsintresse; för arbetarna är humaniteten ett förstahandsintresse, egendom ett andrahandsintresse. Det är därför som de två klasserna i ett kapitalistiskt samhälle alltid är i konflikt med varandra. Båda sidor i klasskriget handlar som de gör därför att de är tvungna. Kapitalisten måste skapa profit för att förbli kapitalist. Arbetaren måste sträva efter anständig lön för att kunna leva. Den ena kan endast lyckas på den andras bekostnad.

Allt tal om ”harmoni” mellan kapital och arbete är nonsens. I det kapitalistiska samhället är sådan harmoni inte möjlig därför att vad som är bra för den ena klassen är dåligt för den andra och tvärtom. Det förhållande som nödvändigtvis måste existera mellan ägarna till produktionsmedlen och arbetarna i ett kapitalistiskt samhälle innebär kniven på strupen.

2. Mervärde

I det kapitalistiska samhället producerar man inte varor man behöver för att tillfredsställa sina egna behov, man producerar varor för att sälja till andra. Medan folk tidigare producerade varor som de själva använde, producerar de idag varor för marknaden.

Det kapitalistiska systemet sysslar med produktion och utbyte av varor.

Arbetaren äger inte produktionsmedlen. Han kan förtjäna sitt levebröd endast på ett sätt – genom att mot betalning hyra ut sig åt dem som äger. Han ger sig ut på marknaden med en vara att sälja – sin arbetskapacitet, sin arbetskraft. Det är vad arbetsgivaren köper av honom. Det är vad arbetsgivaren betalar honom för. Arbetaren säljer sin vara, arbetskraft, till ägaren mot lönen.

Hur stor lön får han? Vad bestämmer lönens storlek?

Svaret återfinns i det förhållandet att vad arbetaren har att sälja är en vara. Värdet av hans arbetskraft, liksom värdet hos varje annan vara, bestämmes av den socialt sett nödvändiga arbetstid som krävs för att producera den. Men eftersom arbetarens arbetskraft är en del av honom själv, är värdet av hans arbetskraft likvärdigt med den föda, de kläder och annat som han behöver för att kunna leva (och, eftersom tillgången på arbetskraft måste fortbestå, för att kunna bilda familj).

Med andra ord så måste ägaren till en fabrik, kvarn eller gruva, om han vill ha utfört fyrtio timmars arbete, betala den man som skall utföra arbetet tillräckligt för att denne ska kunna leva och skaffa barn, som kan överta platsen när han själv blir gammal för att arbeta eller dör.

Därför får arbetaren lön för sitt uppehälle i utbyte mot sin arbetskraft. I vissa länder dessutom litet mer för att han ska kunna köpa en radio, ett kylskåp eller en biobiljett då och då.

Betyder denna ekonomiska lag, som ger arbetarna löner som endast räcker till uppehället, att arbetarnas politiska aktioner och fackföreningsaktioner är utsiktslösa? Nej, definitivt inte. Tvärtom så har arbetarna i några länder inklusive USA, genom sina fackföreningar kunnat höja sina löner över existensminimum. Det är viktigt att komma ihåg att detta är enda sättet för arbetarna att hindra denna ekonomiska lag från att fungera hela tiden.

Varifrån kommer då profiten?

Vi hittar inte svaret i varuutbytet utan i produktionsledet. Vinsterna som går till kapitalistklassen kommer från produktionen.

Arbetarna har, genom att förvandla råmaterial till slutprodukt, skapat välstånd och nya värden. Skillnaden mellan den lön som arbetaren får och det värde som han tillfört råmaterialet är vad arbetsgivaren behåller.

Därifrån kommer profiten.

När en arbetare hyr ut sig åt en arbetsgivare, säljer han inte vad han producerar; arbetaren säljer sin produktionsförmåga. Arbetsgivaren betalar inte arbetaren för resultatet av åtta timmars arbete; arbetsgivaren betalar honom för åtta timmars arbete. Arbetaren säljer sin arbetskraft för hela arbetsdagens längd – säg åtta timmar. Låt oss anta att den nödvändiga tiden för att producera värdet av arbetarens lön är fyra timmar. Men han slutar inte då att arbeta och går hem. Ånej. Han har blivit lejd för att arbeta i åtta timmar. Därför fortsätter han att arbeta de övriga fyra timmarna. Under dessa fyra timmar arbetar han inte åt sig själv utan åt arbetsgivaren. En del av hans arbete är betalt arbete; en del är obetalt arbete. Arbetsgivarens vinst kommer från det obetalda arbetet.

Det måste finnas en skillnad mellan vad arbetaren får i lön och vad värdet av vad han producerar är, annars skulle inte arbetsgivaren anställa honom. Skillnaden mellan vad arbetaren får i lön och värdet av de varor han producerar kallas mervärde.

Mervärdet är den vinst som går till arbetsgivaren. Han köper arbetskraft till ett visst pris och säljer arbetsprodukten till ett högre pris. Skillnaden – mervärdet – behåller han för sig själv.

3. Kapitalackumulation

Kapitalisten startar med egna pengar. Han köper produktionsmedel och arbetskraft. Arbetarna, som använder sin arbetskraft på produktionsmedlen, producerar varor. Kapitalisten tar dessa varor och säljer dem – för pengar. Den summa pengar han får vid slutet av processen måste vara högre än den summa han startade med. Skillnaden är hans profit.

Om penningsumman vid slutet av processen inte är större än penningsumman han startade med, har det inte blivit någon profit och då slutar han producera. Kapitalistisk produktion varken börjar eller slutar med människors behov. Den börjar och slutar med pengar.

Penningsummor växer inte av att stå still, genom att gömmas på kistbotten. De kan bara växa genom att användas som kapital, d. v. s. genom att köpa produktionsmedel och arbetskraft och sålunda få del i de nya rikedomar som skapas av arbetare varje timme, varje dag och varje år.

Detta blir en verklig karusell. Kapitalisten vill ha större och större profit så att han kan få mer kapital (produktionsmedel och arbetskraft), så att han kan få större och större vinst, så han kan få mer kapital, så att han kan etc., etc. etc.

Nu är det så att man ökar profiten genom att få arbetaren att producera fler och fler varor, fortare och fortare, till mindre och mindre kostnad.

En bra idé, men hur förverkligas den? Maskiner och vetenskaplig drift var (och är) svaret. Mer arbetskraftsfördelning. Massproduktion. Ökad hastighet. Större effektivitet. Fler maskiner. Automation, som möjliggör för en arbetare att utföra vad som tidigare utfördes av fem arbetare, av tio, arton, tjugosju ...

De arbetare som gjorts ”överflödiga” av automationen blir en ”industriell reservarmé” som långsamt svälter ihjäl eller som, genom sin blotta existens, hjälper till att sänka lönerna för dem som är lyckliga nog att ha arbete.

Automationen skapar inte bara en överflödsbefolkning av arbetare, den ändrar också arbetets karaktär. Outbildad, lågavlönad arbetskraft kan – med hjälp av en maskin – utföra arbete som tidigare krävde skicklig, högavlönad arbetskraft. Barn kan inta de vuxnas plats i fabriken, kvinnor kan ersätta män.

Konkurrens tvingar alla kapitalister att försöka producera varor billigare än andra. Ju lägre hans ”arbetskraftskostnad” är, desto lättare är det för honom att sälja billigare än hans konkurrenter och ändå få vinst. Med automationens utbredning följer att kapitalisten kan få arbetare att producera mer och mer varor, fortare och fortare, billigare och billigare.

Men den nya och förbättrade maskinparken som gör detta möjligt kostar en massa pengar. Det betyder produktion i större skala än tidigare, det betyder större och större fabriker. Med andra ord, det betyder ackumulation av mer och mer kapital.

Kapitalisten har inget val. Största vinsten får den kapitalist som använder de mest avancerade och tekniskt effektiva metoderna. Därför strävar alla kapitalister efter förbättringar. För att kunna hålla sig kvar på marknaden, för att kunna möta konkurrens från andra och bevara vad han redan har, måste kapitalisten ständigt öka sitt. kapital.

Det är inte bara så att han vill ha större profit, så att han kan ackumulera kapital för att få större profit han upptäcker att systemet tvingar honom till det.

4. Monopol

Det grövsta humbug som någonsin drabbat det amerikanska folket är det ständigt upprepade påståendet att vårt ekonomiska system bygger på den ”fria privata företagsamheten”.

Detta är inte sant. Endast en del av vårt ekonomiska system är uppbyggt på konkurrens, frihet och individualism. Återstoden – och den allra viktigaste delen – är raka motsatsen: monopoliserad, kontrollerad och kollektiviserad.

Konkurrens var, enligt teorin, något utmärkt. Men kapitalisterna upptäckte att praktiken inte stämde med teorin. De upptäckte att konkurrens minskade vinsten medan samverkan ökade vinsten. De var ju intresserade av vinst så varför konkurrera? Utifrån deras synpunkt var det bättre att samverka.

Och samverka gjorde de med olja, socker, whisky, järn, stål, kol och en mängd andra varor.

”Fri, konkurrerande företagsamhet” var redan 1875 på tillbakagång. År 1888 hade truster och monopol ett sådant strypgrepp på den amerikanska ekonomin att president Grover Cleveland tyckte det var nödvändigt att utfärda en varning till kongressen: ”När vi betraktar resultaten av samlat kapital så upptäcker vi truster, karteller och monopol, medan medborgaren kämpar längst bak i kön eller trampas till döds under en järnfot. Korporationer som omsorgsfullt skulle kontrollerats av lagen och bli folkets tjänare, håller nu snabbt på att bli folkets herrar.”

Genom föreningen av industrins och finansens kapital kunde några korporationer expandera så kraftigt att en handfull firmor inom några industrigrenar idag producerar mer än hälften av den totala produktionen eller nästan hela. Inom dessa industrier existerar inte längre ‘‘det traditionella amerikanska systemet med fri konkurrerande företagsamhet”. I dess ställe har vi fått koncentration av den ekonomiska makten på ett fåtal händer – monopol.

Här är några exempel hämtade från 1946 års rapport från representanthusets Committee on small Business, kallad United States Versus Economic Concentration and Monopoly:

General Motors, Chrysler, och Ford producerar tillsammans nio av tio bilar som framställs i USA.

1934 producerade de Fyra Stora tobaksbolagen American Tobacco Company, R. J. Reynolds, Ligget & Myers och P. Lorillard – 84 % av cigarretterna, 74 % av piptobaken och 70 % av tuggtobaken.

De Fyra Stora gummibolagen – Goodyear, Firestone, U.S. Rubber och Goodrich – redovisar nästan 93 0/0 av gummiindustrins totala nettoförsäljning.

Före kriget kontrollerade de tre största bolagen inom tvålindustrin – Proctor & Gamble, Lever Bros. och Colgate-Palmolive-Peet Co. – 80 % av marknaden. 10 % hölls av tre andra bolag. De återstående 10 % stod uppskattningsvis 1.200 tvålproducenter för.

Två bolag – Libby-Owens-Ford och Pittsburgh Palte Glass Co. – gör tillsammans 95 % av allt slipat glas i landet.

The United States Shoe Machinery Co. kontrollerar mer än 95 % av hela skoproduktionen i USA.

Det är inte svårt att förstå att monopolkapitalisterna, med denna enorma dominans, är i stånd att bestämma priserna. Och det är också vad de gör. De fastställer dem så att de kan göra största möjliga vinster. De fastställer dem genom överenskommelser sinsemellan. Eller genom att den mäktigaste korporationen fastställer priset, vilket gör att resten av industrin måste följa efter. Eller, vilket ofta händer, de kontrollerar patenten och ger sedan tillverk-ningslicens, men endast till de som går med på att stanna i ledet.

Monopol gör det möjligt för monopolkapitalisterna att nå sitt syfte – enorma vinster. Konkurrerande industrier går med vinst under goda tider men med förlust under dåliga tider.

Motståndet mot monopolens makt och profiter, som började sista kvartalet under förra århundradet har fortsatt detta århundrade. Men fastän mycket blev sagt om ”det tilltagande onda” gjordes mycket litet åt det. Varken Federal Trade Commission eller justitiedeparte-mentets anti-trustavdelning fick, ens när de ville göra något, de medel och det folk som behövdes för att åstadkomma något.

Ett faktum är att mycket litet kunde göras. När Standard Oil Company ”upplöstes” 1911 påstås att Mr. J. P. Morgan gjort följande riktiga kommentar: ”ingen lag kan få någon att konkurrera med sig själv.” Senare händelser visade att Mr. Morgan hade rätt. År 1955:

En tiondels procent av samtliga företag i USA ägde 52 procent av alla tillgångar.
En tiondels procent av samtliga företag tjänade 50 procent av de sammanlagda nettovinsterna.
Mindre än fyra procent av alla industrier tjänade 84 procent av samtligas nettovinster.

”En bättre mekanism för att göra den fattige fattigare och den rike rikare kan knappast tänkas.”

Detta är vad TNEC-rapporten säger om monopol.

Som bevis tar den monopolens resultat för arbetare, råvaruproducenter, konsumenter och aktieägare.
Arbetarna blir fattigare genom ”monopolinnehavarnas försummelse när det gäller att betala löner som svarar mot deras produktivitet”.

Råvaruproducenterna (d. v. s. bönder) blir fattigare genom ”de låga priser som monopolinnehavarna ibland betalar”.

Konsumenterna blir fattigare genom ”de höga priser som monopolinnehavarna tar”.

Aktieägarna, å andra sidan, blir rikare genom ”de onödigt höga vinster som monopol-innehavarna sålunda lyckas få ut”.

När man någon gång gör påstående att vi har en farlig koncentration av makt och rikedomar i händerna på ett fåtal så förnekar försvararna av Storfinansen att bilden är så svart som den utmålas. De påstår att även där vinsterna är onödigt höga sprids dessa vinster bland befolkningens miljoner och inte inom en liten grupp. De påstår att aktieägarskapet är vida spritt, att inte endast Mr. Big, utan också Tom, Dick och Harry och miljoner andra vanliga människor äger aktier i de jättelika monopolföretagen. Det är ett förtroendeingivande påstående och det lurar ganska många.

Men påståendet att ”folket” äger den amerikanska industrin är nonsens. Antalet aktieägare i ett bolag kan vara stort. Men detta är inte avgörande. Avgörande är i stället hur många som äger hur mycket. Avgörande är hur vinsterna delas bland aktieägarna. Och det ögonblick man får se den siffran förstår man att ”folket” som helhet äger en mikroskopisk del av amerikansk industri, medan en handfull Big Boys äger det mesta och inhöstar de enorma vinsterna.

De mest imponerande och lättförstådda siffrorna i detta sammanhang fick kongressen år 1938 av president Roosevelt:

År 1929 var ett föregångsår vad det gäller spridning av aktieägarskap. Men detta år fick tre tiondels procent av vårt folk 78 procent av den kända individuella utdel-ningen. Detta har samma effekt som om en på tre hundra i vår befolkning fick 78 cent för varje dollar i aktieutdelningen, medan övriga 299 delade på resterande 22 cent.

Den sanna bilden presenterades kongressen 1941 av senator O’Mahoney i Final Report and Recommendations of the Temporary National Economic Committee där han satt som ordförande: ”Vi vet att de största rikedomarna och inkomsterna i landet ägs av ett fåtal stora företag, att dessa företag i sin tur ägs av ett oändligt litet antal personer och att vinsterna från dessa företags verksamhet går till en mycket liten grupp.”

5. Inkomsternas fördelning

Det är inte sant att vi amerikaner lever gott. Sanningen är att medan ett lyckligt fåtal av våra landsmän lever i lyx så lever flertalet amerikaner bedrövligt. Sanningen är att ”vår höga levnadsstandard” är tomt skryt – den omfattar inte flertalet av befolkningen.

President Roosevelt avslöjade sanningen om vår höga levnadsstandard i sitt andra inträdestal då han sa: ”En tredjedel av nationen har dåliga bostäder, är dåligt klädd och undernärd.”

I USA, som i alla övriga kapitalistiska stater, har vi genom åren sett en fortgående ökning av producerade varor och tjänster. En ändlös ström mycket användbara hjälpmedel och otroligt underbara lyxartiklar har blivit tillgängliga för folket.

Men tillgången på detta överflöd av varor bestäms inte av folkets behov utan av dess förmåga att betala. Och den del av nationalinkomsten som kommer de flesta amerikaner till del är för liten för att de ska kunna köpa det som skulle göra deras liv rikare och mer tillfredsställande.

Regeringens statistik bevisar att det är så. Här följer som exempel en tabell över inkomstfördelningen per familj i USA år 1950, gjord av Bureau of the Census, U.S. Department of Commerce (den 25 mars, 1952, Serie P-60, No 9):

Familjeinkomst                             Antal familjer
Under 1.000 dollar                        4.600.000
1.000-1.999 „                                5.200.000
2.000-2.999 „                                7.100.000
3.000-3.999 „                                8.200.000
4.000-4.999 „                                5.400.000
5.000-5.999 „                                3.600.000
6.000-6.999 „                                2.100.000
7.000-9.999 „                                2.300.000
10.000 och mer                             1.300.000
                                 Summa       39.300.000

Notera att omkr. 9.800.000 familjer, eller omkr. 25 procent av hela antalet 1950 hade inkomster som understeg 2.000 dollar för ett år. Detta betyder att var fjärde familj i USA tjänade mindre än 40 dollar per vecka, vilket skall räcka både till mat, dryck och annat. Man kan lätt föreställa sig hur långt 40 dollar per vecka räcker för en familj med de priser som förekom 1950.

Men vi behöver inte gissa. De siffror som regeringen presenterat undanröjer alla tvivel om att amerikaner lever fattigt. ”City Workers Family Budget” utarbetad av Bureau of Labor Statistics (B.L.S. Handbook of Labor Statistics, 1950 edition) ger den för år 1950 beräknade kostnaden i dollar för ”en stadsarbetarfamilj på fyra personer med en anständig levnads-standard”. Den beräknade kostnaden håller sig mellan 3.933 dollar i Milwaukee och 3.453 dollar i New Orleans. Se på tabellen ovan. Märk att över 50 procent av samtliga familjer i landet inte ens förtjänar tillräckligt för att kunna hålla en ”anständig” standard. Fler fakta från Bureau of the Census: 1950 var medelinkomsten för samtliga familjer 3.319 dollar; för negerfamiljer var den endast 1.869 dollar!

Medan flertalet amerikaner inte har tillräckligt med pengar för att kunna leva anständigt så har en liten grupp i toppen mer än tillräckligt. Enligt ”Survey of Consumer Finances’’, vid Federal Reserve Board, erhöll år 1950 de tio procenten av familjerna i toppen på inkomst-skalan 27 procent av den totala inkomsten för samtliga konsumentenheter i landet. Medan de 50 procenten i botten på skalan endast erhöll 24 procent. En tiondel högst upp hade högre inkomst än de 50 procenten i botten. Men måste inte de mycket rika i toppen betala mycket höga skatter som tar största delen av deras pengar? Det är vad de påstår, men det är inte sant. Och ovanstående siffror visar inkomster efter det skatten är dragen.

Det är sant, att i jämförelse med flertalet andra länder har USA som helhet högre levnadsstandard. Men detta betyder inte att vi har det bra, utan endast att andra har det så mycket sämre. Det betyder inte vad propagandisterna vill få oss att tro, när de talar om den ‘höga levnadsstandarden” i USA.

6. Kriser och depression

Fakta om spridningen (eller snarare den bristande spridningen) av inkomster avslöjar den grundläggande svagheten hos det kapitalistiska systemet utifrån ekonomiska aspekter.

Inkomsterna för arbetarklassen är vanligtvis för låga för att kunna köpa upp industri-produktionen.

De besuttnas inkomst är ofta för hög för att det skall löna sig att investera i en marknad som är så begränsad genom de mångas fattigdom.

Flertalet bland befolkningen, som skulle vilja köpa varorna har inte råd. Det fåtal som har råd har så mycket pengar att de inte kan göra av med alltihop.

Industrins utökning har sprungit iväg med sjumilakliv; men ökningen av konsumenternas köpkraft har sniglat sig fram.

Massproduktionens problem är löst; problemet med massförsäljning av producerade varor är inte löst.
Det finns marknad för varorna om man avser arbetarnas behov; den finns inte om man avser deras förmåga att betala för de varor de behöver.

Resultatet blir de periodiska nedgångar i systemet som vi kallar kriser och depressioner.

För att få profit måste kapitalisten betala så litet som möjligt till sina arbetare.

För att kunna sälja sina produkter måste kapitalisten betala så mycket som möjligt till sina arbetare.

Han kan inte göra både och.

Låga löner möjliggör höga profiter men samtidigt gör de profiterna omöjliga därför att de reducerar efterfrågan på varor. Det är en olöslig motsättning.

Inom det kapitalistiska systemets ram finns det ingen väg ut. Vi måste få depressioner.

Efter krisen 1929 verkade det som om USA för alltid hade lämnat bakom sig den tid då kapitalismen fortfarande kunde expandera. 1 fortsättningen skulle den inte vara sysselsatt med att utvidga sig, utan med att hålla motsättningarna nere till ett minimum.

Folket ville ha arbete. Dess möjligheter var dåliga. Enligt J. M. Keynes, den berömde engelske ekonomen, ”pekar bevis på att full, eller t. o. m. nästan full sysselsättning, är en sällsynt och kortlivad företeelse”.

Det fanns emellertid ett sätt på vilket det kapitalistiska systemet kunde ge arbeten. Det fanns ett sätt som kunde göra de paralyserande bristerna i kapitalismen – underkonsumtion och överproduktion – överkomliga. Det fanns ett sätt som kunde få bort den överhängande faran av överskott – ett sätt som kunde få allting som producerades att säljas med profit.

Det fanns ett botemedel för kapitalismens dödliga sjukdomar: kriser och depressioner.

Krig

Efter 1929 stod det klart att endast genom förberedelser och genomförande av krig kunde det kapitalistiska systemet ge full sysselsättning för människor, material, maskiner och pengar.

7. Imperialism och krig

Den stora monopolindustrin medförde kraftigare utveckling av produktionskrafterna än någonsin tidigare. Industriägarnas förmåga att producera varor växte snabbare än deras landsmäns möjligheter att konsumera dem.

Det betydde att de måste sälja sina varor utanför landets gränser. De måste finna utländska marknader som kunde avsätta deras överskottsvaror.

Var skulle de finna dem?

Det fanns ett svar – kolonier.

Nödvändigheten av att hitta marknader för överskottsvaror var bara ett skäl till påtryckningarna för att skaffa kolonier. Massproduktion i stor skala kräver stora förråd av råvaror. Gummi, olja, nitrater, tenn, koppar, nickel – dessa och flera andra råvaror var nödvändiga för monopolkapitalisterna överallt. De ville äga eller kontrollera källorna för de nödvändiga råvarorna. Detta var en andra faktor som ledde till imperialism.

Men mer betydelsefull än båda dessa skäl var nödvändigheten av att finna en marknad för ett annat överskott – överskottet av kapital.

Detta var den huvudsakliga orsaken till imperialismen.

Monopolindustrin gav sina ägare stora profiter. För mycket profit. Mer pengar än ägarna visste vad de skulle göra av. Mer pengar än de någonsin kunde använda. Mer pengar än de kunde finna inkomstbringande investeringar för i hemlandet. En överhopning av kapital.

Denna industri- och finansallians som sökte profiter i varu- och kapitalmarknader var imperialismens huvudorsak. Så tänkte J. A. Hobson redan 1902, när han publicerade sitt banbrytande studium av ämnet: ”Imperialismen är de stora industriledarnas strävan att bredda kanalerna för utflödet av deras överskottsrikedomar genom att söka främmande marknader och främmande investeringsobjekt för att avsätta de varor eller det kapital som de inte kan sälja eller använda i hemlandet.”

Behandlingen av koloniernas folk varierade vid olika tidpunkter och från plats till plats. Skändligheterna var dock genomgående – ingen imperialiststat hade rena händer. Leonard Woolf, en välkänd expert i ämnet skrev: ”Precis som det under det sista århundradet har uppträtt klart definierade klasser i de europeiska nationerna, kapitalister och arbetare, exploatörer och exploaterade, har det också internationellt börjat uppträda klart definierade klasser, imperialistmakterna i Väst och de förtryckta raserna i Afrika och Asien, den ena regerar och exploaterar, den andra regeras och exploateras.”

USA är inget undantag från andra imperialistiska nationer. Profiterna från alla privata investeringar gick till de inblandade finansgrupperna men regeringens politik, regeringens pengar och regeringens styrka användes för att möjliggöra och skydda deras privata initiativ. President Taft var rättfram om de band som existerade mellan monopolkapitalisternas behov och regeringens politik: ”Även om vår utrikespolitik inte bör avvika en hårsmån från rätt-visans raka väg, kan den gott omfatta aktiv interventionspolitik för att säkra våra handelsmäns och kapitalisters möjligheter till vinstgivande investeringar.”

På 1900-talet växte monopolkapitalismen i varje stor industrination och därmed problemet vad man skulle göra med överskottskapitalet och överskottsvarorna. När giganterna, som kontrollerade den egna inhemska marknaden, möttes på den internationella marknaden blev det först konkurrens – lång, hård, bitter. Och sedan avtal, sammanslutningar, karteller på internationell basis.

Med dessa stora internationella sammanslutningar som skrev avtal för att dela upp världs-marknaden kunde det tyckas som om konkurrensen måste upphöra och en period av bestående fred börja. Men detta inträffar inte eftersom styrkeförhållandena ständigt förändras. En del företag blir större och mäktigare medan andra sjunker undan. Vad som var rättvist vid ett tillfälle blir sålunda orättvist vid ett senare tillfälle. Den starkare gruppen är missnöjd och en kamp för att erhålla en större andel börjar. Varje regering skyndar till försvar av sina egna nationella företag. Det oundvikliga resultatet är krig.

Imperialismen leder till krig. Men krig fastställer ingenting för alltid. Fientligheterna som inte längre kan lösas genom förhandlingar runt ett bord försvinner inte därför att förhandlingarna utförs med kraftiga sprängämnen, atombomber, lemlästade människor och stympade kroppar som argument.

Nej. Jakten efter marknader måste fortsätta. Monopolkapitalismen måste ha marknader för sina överskottsvaror och överskottsmaterial och nya krig kommer att fortsätta att utkämpas så länge som monopolkapitalismen fortsätter att existera.

8. Staten

Produktionsmedlen som privat egendom är en särskild sorts egendom. Den ger den ägande klassen makt över den icke-ägande klassen. Det möjliggör för dem som äger att inte bara leva utan att arbeta, utan dessutom att bestämma om icke-ägarna skall arbeta och under vilka förhållanden. Det skapar en herre-tjänare-relation mellan kapitalistklassen, som befaller, och arbetarklassen, som måste lyda.

Då är det förklarligt att det finns en evig konflikt mellan de två klasserna.

Genom sin exploatering av arbetarklassen är kapitalistklassen rikligt belönad med rikedom, makt och prestige, medan arbetarklassen plågas av osäkerhet, fattigdom, eländiga levnads-förhållanden.

Det är tydligt att det måste finnas något sätt varigenom denna form av egendomsförhållanden – så fördelaktig för de få och så ofördelaktig för de många – bibehålls. Det måste finnas någon maktinstitution som gör att den rika minoritetens sociala och ekonomiska dominans över den arbetande majoriteten bibehålls.

Det finns en sådan instans. Det är staten.

Det är statens funktion att skydda och bevara de privata egendomsförhållanden som gör det möjligt för kapitalistklassen att dominera över arbetarklassen.

Det är statens funktion att bevara systemet med en klass’ förtryck över en annan.

I konflikten mellan de som äger produktionsmedlen och de som inte gör det, finner ägarna att staten är ett oumbärligt vapen mot icke-ägarna.

Vi förleds till att tro att staten står över klasserna – att regeringen representerar hela folket, de rika, de fattiga och de höga och de låga. Men i själva verket, eftersom det kapitalistiska samhället är byggt på privat egendom, följer därav att varje attack på det privata ägandet kommer att mötas med motstånd från staten. Ett motstånd som om det är nödvändigt kommer att ta till våld.

Så länge klasser existerar kan inte staten stå över klasserna – den måste stå på de regerandes sida. Att staten är den regerande klassens vapen var klart för Adam Smith redan 1776. I sin berömda bok Nationernas rikedomar, skrev Smith: ”Civila regeringar är, så länge som de inrättas för egendomens säkerhet, i själva verket inrättade för att skydda de rika mot de fattiga eller de som har egendomar mot de som inte har några alls.”

Klassen som regerar ekonomiskt – som äger alla produktionsmedel – regerar också politiskt.

Det är riktigt att i en demokrati av USA-typ röstar folket in respektive kandidater i regeringen. Man kan välja mellan demokraten X eller republikanen Y. Men det är aldrig ett val mellan en kandidat som är på en sida i klasskampen och en som är på den andra sidan. Det finns ingen skillnad i synen på systemet med privat ägande mellan de stora partiernas kandidater. De skillnader som finns har huvudsakligen att göra med nyanser i betoningen eller i detaljer – nästan aldrig med fundamentala saker.

Renodlat så betyder arbetarens frihet att välja mellan demokrat X eller republikan Y bara friheten att välja vilken speciell representant för den kapitalistiska klassen, som kommer att göra lagar i kapitalistklassens intressen i kongressen.

Det band som finns mellan människorna som gör lagar och de människor i vars intresse dessa lagar är tillkomna, är så starkt att ingen kan tvivla på förhållandet mellan staten och den regerande klassen. En av våra största amerikaner var medveten om att det inte fanns något tvivel om att klassen som regerade ekonomiskt också regerade politiskt:

Anta att du åker till Washington och försöker tala med vår regering. Du kommer att märka att man alltid lyssnar artigt till dig. Men de som verkligen konsulteras är de som har största egendomarna – de stora bankirerna, de stora fabriksägarna, de stora finansherrarna, direktörerna i järnvägsföretag och ångbåtsföretag ... Herrarna över USA:s regering är kapitalisterna och fabrikanterna i USA.

Detta verkligt avslöjande uttalande publicerades 1913 i en bok av Woodrow Wilson. Författaren hade en ställning som gjorde att han visste vad han talade om. Han var då USA:s president.

Frågan man ställer sig är: om statsmaskineriet kontrolleras av kapitalistklassen och fungerar i dess intresse hur kommer det sig då att lagar som skall reglera och begränsa kapitalisternas makt någonsin kommer in i författningssamlingen?

Detta hände t. ex. under Franklin D. Roosevelts tid. Varför?

Staten handlar på de icke-ägandes vägnar, mot de ägande, när den tvingas att göra det. Den måste ge efter på den eller den speciella punkten i en konfliktsituation när trycket från arbetarklassen är så stort att eftergifter måste göras, när ”lag och ordning” hotas eller – ännu värre (från den regerande klassens synpunkt) – när följden kan bli en revolution. Men det är viktigt att komma ihåg att vilka eftergifter som än görs under sådana perioder så håller de sig inom gränserna för de rådande ägandeförhållandena. Det kapitalistiska systemets ram lämnas orört. Dessa eftergifter görs alltid inom denna ram. Den härskande klassens syfte är att offra en del för att rädda helheten.

Allt som arbetarklassen vann under president Roosevelts administration – och det var inte litet – kunde inte förändra systemet med produktionsmedlen som privategendom. De resulterade inte i att den ena klassen besegrade den andra. När Mr. Roosevelt dog återfanns arbetsgivarna på sina vanliga platser och arbetarna på sina.

Eftersom staten är den ena klassens instrument för att behålla sin dominans över den andra klassen finns det helt enkelt inte någon verklig frihet för den förtryckta majoriteten. Mer eller mindre frihet – beroende på omständigheterna – kan garanteras, men till syvene og sist kan inte ”frihet” och ”stat” kombineras i ett klassamhälle.

Statens funktion är att verkställa den regeringskontrollerande klassens beslut. I det kapitalistiska samhället verkställer staten den kapitalistiska klassens beslut. Dessa beslut tjänar till att bibehålla det kapitalistiska systemet där arbetarklassen måste arbeta som tjänare åt ägarna till produktionsmedlen.

Ytterligare tre delar av Socialismens ABC kommer att följa


Inga kommentarer: