lördag 11 oktober 2014

Syrien: Bara folklig massrörelse leder till demokrati

...imperialismen vill stoppa de revolutionära processerna
Diktatorn Assad och IS är syriska folkets bödlar - massrörelsen är framtiden

Målen för den USA-ledda koalitionen är inte att bistå och hjälpa de syriska revolutionärerna eller att skydda dem från Daech eller regimen. Målet är att återinföra deras egen hegemoni över regionen och garantera en form av stabilitet, särskilt för de reaktionära Gulf-regimerna, däribland Saudiarabien, genom att sätta stopp för de revolutionära processerna. 

Dessa attacker är också inom ramen för att nå en jemenitisk lösning, eftersom de har från början innefattat en överenskommelse mellan Assad-regimen (eller del av den) och den opposition som är kopplad till västerländska intressen och Gulf-regimer. Den amerikanska kongressens godkännande av 500 miljoner dollar för att stödja president Barack Obamas plan för att beväpna och utrusta fem till 10.000 syriska rebeller, som Washington beskriver som "moderata" i deras kamp mot den islamiska staten och syriska regimens styrkor, går i samma riktning som vi kan se i resolutionstexten: 

"Försvarsministern bemyndigas, i samordning med utrikesministern, att ge bistånd, inklusive utbildning, utrustning, förnödenheter och underhåll, till på lämpligt sätt kontrollerade delar av den syriska oppositionen och andra lämpligt kontrollerade syriska grupper och enskilda för följande ändamål:

(1) Att försvara det syriska folket från attacker från Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIL), och säkra territorium som kontrolleras av den syriska oppositionen. 

(2) Att skydda USA och dess vänner och allierade, och det syriska folket från hot från terrorister i Syrien. 

(3) Att främja förutsättningarna för en förhandlingslösning för att avsluta konflikten i Syrien."

USA:s vilja att upprätta väpnade grupper i Syrien lojala mot dess intressen hindras dock av verkligheten på marken och viljan hos oppositionens väpnade grupper i de allra flesta att endast samarbeta om de har möjlighet att bevara sitt oberoende och självständiga beslut och om samarbetet innefattar en tydlig plan för att störta Assad-regimen. 

Överste Riad al-Asaad, ledare för Fria syriska armén, till exempel sa att de inte skulle gå med i alliansen mot den islamiska staten, om den inte kan ge försäkringar om att störta den syriska regimen. Han tillade att "om de vill se den Fria syriska armén på sin sida, bör de ge garantier för att störta Assad-regimen och för en plan med revolutionära principer." 

Andra väpnade grupper som är representerade i högsta militära rådet i Syrien, närstående USA, uttryckte också sin harm till USA och andra västerländska krafter för bristen på stöd. Vidare sade de att koalitionsflyganfall mot ISIS-mål räcker inte. Attackerna måste också riktas mot al-Assads styrkor, sade de. En av befälhavaren sade att "vi måste ta itu med det här problemet vid roten: Assad, gängen som stöder honom och Daech. Det är de tre problemen varje syrier måste hantera". Många väpnade grupper är också kritiska till hur attackerna genomförs och som vi har sett är det många i landet på revolutionens sida som förkastar dessa bombningar.

De jihadistiska och islamistiska reaktionära krafterna används av västerländska imperialistiska och regionala krafter som inkörsport för en ny militär intervention, men också för att dessa de har gått för långt i sin process av expansion för västerländska och regionala imperialistiska krafter genom att ignorera statsgränserna och skapa instabilitet för dessa krafter. Vi bör komma ihåg att Daech, som bildades 2006, var utan intresse för dessa krafter när de var begränsade till specifika geografiska platser i först Irak och senare i Syrien och fick även ekonomiskt stöd från privata nätverk i Gulfstater i början. 

Även om Daech och andra systerorganisationer är en faktor för instabilitet i det globala imperialistiska systemet bör vi vara tydliga med att de är inga aktörer för frigörelse av folket i regionen, de är väldigt mycket motsatsen. 

De revolutionära processerna är i en svår period med dominans av två kontrarevolutionära krafter, representerade först av de gamla regimerna som stöds av Saudiarabien som i fallet med Sissi 's Egypten och islamiska reaktionära krafter, bäst representerade av Muslimska brödraskapet, med stöd av Qatar. Vi kan dock än en gång se att rivaliteten mellan de olika imperialistiska och subimperialistiska krafterna kan övervinnas när de har gemensamma intressen, som det i fallet med de nuvarande bombningarna i Syrien och Irak av den USA-ledda koalitionen som också välkomnas, åtminstone i tysthet från Ryssland och Iran.

En tredje, progressiv och demokratisk front för de revolutionära målen (demokrati, social rättvisa och jämlikhet) och som kan motsätta sig alla utländska imperialistiska och subimperialistiska krafter har inte kunnat etablera sig som en trovärdigt alternativ politisk kraft förrän nu för massorna på regional basis. Alla ansträngningar bör göras för att bygga detta tredje demokratiska och progressiva alternativ. 

Vi lever i en revolutionär kris vars många aspekter beskrivs av Gramsci: "Krisen består just i det faktum att det gamla är döende och det nya inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom". Daech symboliseras på många vis av "detta interregnum av en stor variation av morbida symptom", medan de gamla regimerna är långt ifrån döda. 

Samtidigt dödar bombningarna från den USA-ledda koalitionen fler civila och förstör nödvändig civil infrastruktur. 

Detta är skälen till att vi motsätter oss dessa bombningar.

Att dessutom tro att Daech, Jabhat al Nusra och andra liknande organisationer kan besegras med samma verktyg som skapade dem är helt galet. Dessa reaktionära krafter är verkligen konsekvenserna av kriminella auktoritära regimer (t.ex. Assads i Syrien och Saddam Husseins i Irak) och utländska internationella (främst västländer ledda av USA) och regionala (Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran) insatser. Denna nya militära intervention har verkligen inte som mål att störta Assad-regimen. 

Som en banderoll som hölls upp av en syrisk demonstrant i Aleppo förra veckan uttryckte det: "Vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, Albert Einstein" och under stod det: "Afghanistan 2001, Irak 2003, Syrien 2014". 

Bara den folkliga massrörelsen kan konfrontera dessa reaktionära krafter och de auktoritära regimerna. 

Vi måste stödja och uttrycka solidaritet med alla demokratiska och progressiva krafter i Syrien och Irak liksom med de kurdiska demokratiska krafter som står upp mot de två aktörerna i kontrarevolutionen: Assad-regimen å ena sidan och de jihadistiska och islamistiska reaktionära krafterna å andra sidan.

I detta perspektiv är det nödvändigt att försvara en lokal dynamik av självförsvar snarare än att öka strypgreppet från imperialismen och därför bör vi också stödja tillhandahållandet av vapen till dessa demokratiska krafter i regionen för att bekämpa de båda kontrarevolutionära krafterna. Detta är viktiga element som skulle kunna ge de demokratiska krafterna på marken verktyg för att försvara sig. 

För de människor som inte känner sig inte tillfreds med att kräva vapen och vapen utan politiska villkor från väst, skulle jag vilja uppmana dem att läsa texten i Trotkys "Lär dig att tänka" och citerar denna passage: 

"Låt oss föreställa oss att i nästa europeiska krig erövrar det belgiska proletariatet makten tidigare än proletariatet i Frankrike. Otvivelaktigt kommer Hitler att försöka krossa det proletära Belgien. För att täcka upp sin egen flank, kan den franska borgerliga regeringen finna sig tvingad att hjälpa den belgiska arbetarregeringen med vapen. De belgiska sovjeterna tar naturligtvis emot dessa vapen med båda händerna. Men påverkade av principen om defaitism, kanske de franska arbetarna borde blockera sin bourgeoisie från att skeppa vapen till det proletära Belgien? Endast direkta förrädare eller idioter kan resonera så.

Den franska borgarklassen kunde skicka vapen till proletära Belgien enbart av rädsla för den största militär fara och bara i väntan på att senare krossa den proletära revolutionen med sina egna vapen. För de franska arbetarna är tvärtom ett proletärt Belgien det största stödet i kampen mot deras egen bourgeoisi. Resultatet av kampen skulle avgöras, i sista hand, av styrkeförhållandena, i vilken den korrekta politiken träder fram som en mycket viktig faktor. Det revolutionära partiets första uppgift är att utnyttja motsättningen mellan två imperialistiska länder, Frankrike och Tyskland, för att rädda det proletära Belgien. 

Ultra-vänster skolastiker tänker inte i konkreta termer, men i tomma abstraktioner. De har förvandlat idén om defaitism till ett sådant vakuum. De kan se tydligt varken processen för krig eller processen för revolutionen. De söker en hermetiskt tillsluten formel, vilken utesluter frisk luft. Men en formel av detta slag kan inte ge någon vägledning för den proletära förtruppen."

Detta betyder självklart inte att vi är okritiska till ledningen för PKK:s och FSA:s demokratiska sektioner, som inte har en socialistisk ledning, men det hade inte heller den palestinska befrielseorganisationen eller FNL i Algeriet och det hindrade inte revolutionärer från att stödja dem. Vi måste förstå att de olika internationella (USA och Ryssland) och regionala (Turkiet, Iran, Saudiarabien och Qatar) imperialistiska makterna försöker krossa dessa revolutionära processer och dessa grupper eftersom de utmanar det globala kapitalistiska och imperialistiska systemet med sin kamp mot auktoritära regimer och reaktionära grupper, som är en del av detta system. 

Som en grundläggande revolutionär princip måste vi först stödja dessa former av befrielsekamp villkorslöst, innan vi har rätt att kritisera hur de leds.

Artikel ursprungligen publicerad i Syria Freedom Forever. Tidigare delar på Röda Malmö:
1. Analys av USA-koalitionens intervention
2. Frågan om Kobani och hotet från Daech
3. Bombningarna gynnar kontrarevolutionen
4. Den syriska regimen stöder bombningarna
5. Den syriska oppositionen om bombningarna

SkD SkD2

Inga kommentarer: