måndag 10 november 2014

Klimatet: Mellan mardröm och revolution

...vilket scenario väljer vi?
Utgången beror av folklig mobilisering. Första delen av den här artikeln: Klimatlarm kräver antikapitalistiskt alternativ

Det minst restriktiva scenariot är det där utsläppen fortsätter att öka i nuvarande takt. Här är sannolikheten att temperaturen stiger över 4 grader "större än sannolikheten för att det inte händer". Listan över sociala och ekologiska katastrofer som följer är oändlig och mardrömslik. När det gäller till exempel människors hälsa, förutspår rapporten att "kombinationen av hög temperatur och luftfuktighet i vissa områden under vissa tider på året kommer att göra normal mänsklig aktivitet omöjlig, inklusive odling av grödor och utomhusarbete." Jordbrukets produktivitet och fisket kommer att drabbas mycket hårt. Nedgången i den biologiska mångfalden kommer att tillta.

I andra änden av möjliga utvecklingar finns det ett mycket litet antal studier som ser på en stabilisering av den atmosfäriska koncentrationen på 430 ppm CO2-ekvivalenter (not 3). Då vi redan har nått denna nivå kommer scenariot att kräva en mycket restriktiv eller till och med kolossal insats: År 2050 skulle de globala utsläppen ha minskat med 70 till 95% (jämfört med 2010 års nivåer), och år 2100 var de tvungna att ha minskat med 110-120% (not 4). Sammanfattningen för beslutsfattare går inte närmare in på det. Detta scenario innebär en revolutionerande kursändring för alla områden av samhällslivet. Men det är det enda som skulle ge en chans att inte överskrida 1,5 graders uppvärmning - ett mål som många forskare, inklusive IPCC ordförande, anser nödvändigt.

Rapporten fokuserar i realiteten på följande två scenarier: en med en stabilisering på 450 ppm och en med en stabilisering vid 500 ppm. Beroende på förutsättningarna överensstämmer dessa scenarier med 2 graders-taket som "sannolikt" mål (dvs. med mer än 66 procents sannolikhet), gör det "mer sannolikt än osannolikt" eller "lika sannolikt som osannolikt." Att ligga under 1,5 graders ökning kan eventuellt ses som en del av en stabilisering på 450 ppm, men chanserna är bräckliga; det är "mer osannolikt än sannolikt".

En gigantisk omställning

Ovanstående scenarier lämnar ett (litet) utrymme för att öka mängden växthusgaser som släpps ut i atmosfären lite, dvs ännu en viss tid förbränna en viss mängd av fossila bränslen. Icke desto mindre är scenarierna ytterst restriktiva. I händelse av en stabilisering på 450 ppm måste de globala utsläppen till exempel minska med mellan 42 och 57% till 2050 och med mellan 78 och 118% till år 2100 (jämfört med 2010). Fram till år 2050 bör andelen "koldioxidfri" eller koldioxidsnål energi öka med 90% i hela världen (not 5). När man vet att 78% av utsläppen orsakas av CO2 från förbränning av fossila bränslen och att förbränning är källan till 80% av den energi som används av mänskligheten, kan man tänka sig hur stor utmaningen är.

Utmaningen har definitivt en teknisk dimension, som vi inte kommer att uppehålla oss vid här, men framför allt har den sociala och politiska dimensioner. I IPCC-rapporten betonas en rättvis fördelning av insatserna mellan länderna beroende på deras historiska ansvar, utbyte av teknik, behovet av internationellt samarbete, vikten av att kombinera kampen mot den globala uppvärmningen med kampen för att minska fattigdomen, på de etiska hänsynen i denna kombination och vad som står på spel för mänsklighetens framtid. Det är avgörande punkter som potentiellt står i motsättning till nyliberalismen. Aldrig tidigare har en IPCC rapport levererade ett så starkt budskap.

Fossila tillgångar bör vara värdelösa

Samtidigt finns det ett samhällsproblem, som det står väldigt lite om i sammandraget för beslutsfattare, även om det är av avgörande betydelse. På ett ställe står det: "Åtgärdspolitiken kan försämra värdet av tillgångarna i fossil energi och minska intäkterna för exportörer av fossila bränslen [...]. De flesta scenarier för åtgärder medför en minskning av intäkterna för de stora kol- och oljeexportörerna".

Dessa två små diskreta meningar hänvisar i verkligheten till en avgörande fråga: För att inte överskrida 2 graders uppvärmning ska 80% av de kända reserverna av fossila bränslen förbli under jord och aldrig utvinnas. Men dessa reserver är en del av tillgångarna i oljebolag och (de härskande familjerna i) de oljeproducerande länderna. Det är en underdrift, när man skriver att politik för att motverka kan devalvera tillgångarna av fossil energi. I verkligheten kräver ett "botemedel" rätt och slätt förstörelse av det mesta av detta kapital.

Den fossila energisektorns chefer kan väl känna den fara som lurar. Det är därför de massivt har finansierat "klimatförnekare" och där igenom vunnit tid.  Men i det långa loppet kan dessa charlataners lögner knappast hejda de alarmerande vetenskapliga bevis som IPCC har lagt fram. Därför satsas det i allt högre grad på att hitta en avhjälpnings-politik som - i "realismens" namn - kan förenas med högsta möjliga vinst för kol-, olje- och naturgasindustrin.

Verkliga lösningar kräver attack mot kapitalet

Avskiljning och geologisk lagring av CO2 (CCS) är central i sammanhanget och IPCC-rapporten fäster stor vikt vid CCS-teknologin. Det ska man vara klar över när medierna fokuserer på den "goda nyheten" att det kostar bara 0,06% av den årliga tillväxttakten för att hålla sig under 2 graders höjning. Talet uppträder faktiskt i rapporten. Men rapporten säger också att det är beräknat under förutsättning att CCS genomförs massivt. Enligt rapporten kommer energiomställningen fram till år 2030 att kräva investeringar på hundratals miljarder dollar per år i hela världen. I sig själv en nätt summa. Men utan CCS kommer omställningskostnaden att vara 138% eller tom 200% högre.

Men fossila bränslen är bara en aspekt av ett större problem: Det är ackumulationstvånget som är i spel. Det är snart sagt många gånger: Oändlig tillväxt i en ändlig värld är en omöjlighet. För att minska utsläppen drastiskt fram till 2050 - utsläpp som främst kommer från energiomvandling - måste man med nödvändighet minska den slutliga energiförbrukningen, och det måste ske i en sådan grad att man oundvikligen ifrågasätter kravet på tillväxt. Kort sagt: Det är nödvändigt att minska  den materiella produktionen och transporterna.

En sådan minskning kan åstadkommas utan att undergräva välfärden - den kan faktiskt ökas om vi överger meningslös och skadlig produktion, planerat föråldrande, vansinniga godstransporter i samband med globaliseringen och så vidare. Och minskningen kan även ske utan att skada sysselsättningen - den kan faktiskt ökas om vi delar arbete, välstånd, kunskap och teknik ... Men var t och ett av dessa antaganden leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste angripa kapitalet.

Den möjligheten ingår inte i övervägandena hos majoriteten av de forskare som gör modeller för åtgärder. För dem är ackumulationen en del av landskapet, nästan en naturlag. Därför involverar de flesta av dem i sin strategi både CCS, utökad användning av kärnkraft och massiv förbränning av biomassa. Man kan kalla det att lappa på ackumulationen. Sammanfattningen för politikerna nämner vissa risker förknippade med dessa tekniker, inklusive att biomassa för energiändamål kommer att konkurrera med matproduktion. Men IPCC pusslar bara ihop befintliga studier och är därför beroende av dem.

Mycket mer än en miljökamp

COP 21-mötet i Paris i slutet av 2015 förväntas leverera ett klimatavtal. Rapporten från IPCC kallar alla parter till ansvar och kommer säkert att väga tungt. Men man kan lugnt säga att inte heller regeringarna har antikapitalistiska lösningar i bilden. Även om katastrofen tecknar sig säkrare, tydligare och mer skrämmande än någonsin, och även om hundratals miljoner fattiga redan är offer för den globala uppvärmningen, kommer dessa regeringar inte att kunna koka ihop mer än ett klimatavtal som är ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist och teknologiskt farligt. De senaste besluten i Europeiska unionen visar hur verklig denna fara är.

Det behöver inte gå så fel, men det är enbart avhängigt av folklig mobilisering. Frågan är inte bara en miljöfråga, utan en grundläggande mänsklig utmaning, ett val av samhälle och civilisation som kommer att avgöra alla andra val. Motståndaren är ohyggligt stark och viker sig endast för kollektiv handling av alla förtryckta och utsugna. Nu gäller det att använda IPCC:s varningsrop för att bygga bredast möjliga front för ett både socialt och ekologiskt alternativ. Ett ekosocialistiskt alternativ.

Bloggar om politik, klimat, miljö. Intressant

Noter:
[3] Koncentrationen av gaserna är uttryckta i delar per miljon volym (ppm), d.v.s. antalet molekyler av en given gas i en miljon molekyler. Strålningseffekten (värmeeffekten) av de olika växthusgaserna omräknas till strålningseffekten av CO2, och man talar då om CO2-ekvivalenter (CO2eq).

[4] Ett fall på mer än 100% betyder att jorden absorberar mer växthusgaser än den avger, vilket särskilt är möjligt om stora områden beskogas, som absorberar CO2 genom fotosyntesen.

[5] Det gäller liknande begränsningar i de två övriga scenarierna.

Inga kommentarer: