torsdag 6 november 2014

Syrien: Byggandet av diktaturen

...Hafez al-Assads maktövertagande 1970
Assad-diktaturen, som dagens folkliga revolution riktar sig mot, har byggts under årtionden

I nästan tre år nu, har de flesta bedömare analyserat den syriska revolutionära processen i geopolitiska och sekteristiska termer, ovanifrån, och ignorerat den folkliga politiska och socioekonomiska dynamiken på marken. 

Här en skribent som istället tar sin utgångspunkt i ett underifrånperspektiv. De två första avsnitten hittar du här och här.

Byggandet av diktaturen

• Hafez al Assads maktövertagande år 1970 markerade en ny vändpunkt för landet, avgörande för de kommande årtiondena. Syriens nye starke man var från den så kallade "pragmatiska" delen av Baathpartiet, som inte var för radikal socialpolitik och en konfrontation med de konservativa länderna i regionen, som monarkierna i Persiska viken. Den nya regimen välkomnades med stor glädje av storbourgeoisin i städerna Aleppo och Damaskus. Den urbana storbourgeoisien, som hade varit mycket aktiva mot vänsterflygeln i Ba'ath mellan 1963 och 1970, demonstrerade på gatorna i storstäderna med banderoller där man sade till exempel: "Vi bad om Guds hjälp. Han skickade oss Hafiz al Assad".

Från denna period byggde regeringen ett nätverk av lojaliteter genom olika länkar, även ekonomiska sådana, med personer från olika religiösa etniska och stamsamhällen. Början på den så kallade "korrigerande rörelsen", som lanserades av Al Assad, satte också stopp för 60-talets radikala politik, som hade ifrågasatt storbourgeoisiens arv och politiska makt. Syftet från Assad var att säkerställa stabiliteten för hans regim och kapitalackumulation genom att knyta till sig de mest kraftfulla sektorerna i näringslivet - de stora affärsmännen, samt en liten grupp stora industrimän, framför allt koncentrerade till städerna Damaskus och Aleppo, liksom de mycket stora jordägarna, men också genom att successivt involvera nya borgerliga aktörer som lovades en snabb framgång inom statsapparaten.

Hafez al-Assads regim var en auktoritär sådan som upphävde varje rättslig existens för politiska och sociala organisationer som inte accepterade dess exklusiva dominans eller motsatte sig dess politik eller praxis - den massiva korruptionen från den härskande klassen, politiskt och militärt, användes främst för att säkerställa dess lojalitet. Det var under denna period, med början år 1970, som den nya regimen byggde en armé som var helt underordnad den personliga makten hos en diktator och hans livvakt. Kriget 1973, som presenterades som en seger av den syriska regimen, stärkte också Hafez al-Assads kontroll över armén. Från och med detta datum, skulle inte en enda kula avfyras mot staten Israel från syriskt territorium, trots att Golanhöjderna förblivit ockuperade fram till idag. Strukturen på den högsta ledningen och elitkåren baserades således på klientelism och konfessionalism: de högre officerarna rekryterades från alawiterstammar, allierade med Assad-familjen, för att säkerställa deras nästan total trohet till statsledningen.

Tack vare denna nära sammanflätning av allmänna intressen med privata blev staten en riktig maskin för att samla stora resurser, en gudagåva för nomenklaturan, särskilt kretsarna nära den högste ledaren, hans familj och hans mest trogna löjtnanter. De informella nätverken och svågerpolitiken, som band samman de olika sektorerna i staten med näringslivet mångdubblades, vilket gav upphov till en "ny klass" av borgerliga rentierer: effekterna av dessa förändringar har vägt tungt vad gäller den regressiva utvecklingen av det syriska samhället, fram till tröskeln till revolutionen som inleddes 2011. Snedfördelning av resurser och spridning av icke-produktiva aktiviteter inom den kommersiella sektorn, låg sysselsättning av arbetskraft men lukrativt, har varit de viktigaste konsekvenserna av denna politiska, sociala och ekonomiska omvandling.

• Från 1986 vidtog den syriska regimen de ​​första åtgärderna för avreglering av den centraliserade "kommando"-ekonomin, till priset av stora ekonomiska bakslag och en utbredd misslyckad utveckling, upphjälpt endast med stöd - en bråkdel av oljeinkomsterna - från Gulfmonarkierna. Under samma år, var krisen i den nationella valutan ett tecken på snabbare konsolidering av ekonomiska nätverk under beskydd av regimen, om än på ett informellt plan. Från och med 1991 kom de till stor del att dominera de ekonomiska områden som oegentligt presenterats som en del av "den privata sektorn", men som utvecklats inom ramen för statliga reformer kallade "ekonomisk pluralism".

• Denna "nya klass", organiskt knuten till staten, behövde investera sina tillgångar i olika sektorer av ekonomin. Dekret nr 10 (1991) utgjorde alltså en språngbräda med hjälp av vilken man kunde tvätta sina samlade intäkter. Detta dekret var avsett att främja och uppmuntra nationella och utländska privata investeringar i sektorer som hade varit monopol för den offentliga sektorn, till exempel läkemedelsindustrin, jordbruket och livsmedel, hotellbranschen och transportsektorn. Det skulle underlätta investeringar i den privata sektorn och öppna upp möjligheter till export-import tack vare skattesänkningar och andra skatteincitament, naturligtvis, alltid under kontroll av staten, belöna sina bäst placerade medlemmar och fördjupa systemet med utbredd korruption. Övergången från kommandoekonomi till kumpankapitalism hade därmed accelererat under 1980-talet med ett gradvis övergivande av en centralt styrd ekonomi.

1990-talet såg framväxten av en "ny klass" - nyrik eller hybridiserad bourgeoisie - resultatet av en sammanslagning av den statliga byråkratin och de överlevande från den gamla "privata" bourgeoisin, vars status inte var skyldig något till Baath-regimen, eftersom den inte kommer från maskopi med den. Vi kommer att analysera hur denna nya klass utvecklats, särskilt i en tidig fas, spelar på sina kontakter med staten, används som en kassako att mjölka och främjare av en ny ekonomisk riktning med hjälp av ett successivt införande av nyliberal politik och avreglering. I gengäld har den gett sitt fulla stöd till regimens strategi genom att befästa sin makt, i synnerhet med tanke på den gamla privata bourgeoisiens fraktioner.

Fortsättning följer


Inga kommentarer: