tisdag 9 december 2014

Funderingar kring läget

...varför växer Sd?
Den organiserade arbetarklassen behöver träda in på arenan i en helt annan omfattning

"Inget verkar stoppa högerpopulisterna", skriver Wolfgang Hansson i Aftonbladet. Hur man än har försökt i Europa så har det inte gått. Vilka metoder man än använt så har de fortsatt att växa. Man kan ju undra varför?

Då tänker jag som så att utan kapitalismens kris sen 80-talet och framåt, och den därav följande nyliberala agenda som hela det politiska etablissemanget följt, så hade det inte varit möjligt. Den förda politiken har slagit hårt mot den arbetande befolkningen i Europa.

Men det här räcker knappast som förklaring. För det skulle ju, åtminstone teoretiskt, lika gärna kunnat utmynna i en förbittrad klasskamp som tvingat kapitalet på reträtt. Förklaringen till att så inte skett ligger i att krisen inte bara är en kris för kapitalismen utan också för arbetarrörelsen.

Högern och extremhögern går fram när vänstern och arbetarklassen är svag. Så skedde under 20- och 30-talen då arbetarrörelsen misslyckades med att genomföra sitt socialistiska projekt. Istället blev det en reaktionär utveckling. Ett liknande skeende äger rum idag.

Kraschade nittonhundratalsprojekt

Två stora 1900-talsprojekt har gått i graven:

Det socialdemokratiska välfärdsbygget i Västeuropa, som visar att utan revolution och ändrade maktförhållanden går det inte att bygga ett hållbart välfärdssamhälle.

Det kommunistiska samhällsbygget i Öst, som visar att utan demokrati och folklig kontroll underifrån går det inte att förverkliga socialismen.

Nu är det naturligtvis inte dessa lärdomar och slutsatser som ligger i öppen dager för arbetarmassorna i Europa. Sammanbrotten för projekten har istället lämnar arbetare och vanligt folk desillusionerade och politiskt och ideologiskt förvirrade.

Det är dessa historiska misslyckanden som öppnat portarna för högern och extremhögern!

En försvagad arbetarrörelse

Ytterst beror det hela på att vi har ett samhällssystem som vi inte kan leva med, mänskligheten måste kasta av sig det ok som det nuvarande produktionssystemet utgör för att samhället ska kunna utvecklas, för att vi ska kunna skapa nya relationer mellan människor och under demokratiska former tillsammans forma vår framtid.

När det inte finns en trovärdig kraft som kan ta på sig denna historiska uppgift och lösa de motsättningar som vårt samhälle går havande med - det är då som det uppstår en grogrund för högerns "lösningar", som naturligtvis inte är några lösningar, men som i det korta perspektivet till och med kan framstå som "det enda möjliga".

De reaktionära, nationalistiska och konservativa idéerna kan svara mot djupt liggande behov och föreställningar. De ersätter klassintressen, visioner om jämlikhet och internationell solidaritet med identitet grundad på nation, kultur, etnicitet, familj osv. Det är därför en hånfull propaganda mot Sd-anhängare oftast blir så ineffektiv och kontraproduktiv.

Finns det ett alternativ till de reaktionära?

Finns det då ingen möjlighet att bryta förlamningen av kapitalistisk kris, nyliberala postulat och rasism? Jo, men knappast någon snabb lösning inom parlamentarismens ramar. Arbetarklassen måste resa sig ur sin vanmakt och formera sig kring sina klassintressen.

Det handlar om att lära sig från början, att lära sig gå, att lära sig organisering och sammanhållning. Den spontana försvarskampen går inte att stoppa i längden, det är här det finns en möjlighet att slå en spricka i muren. Människor vill rätta på ryggarna och värna sitt människovärde.

Sen måste det till vidare vyer och en långsiktig kurs, de socialistiska idéerna måste tillföras utifrån - de uppstår inte spontant ur försvarskampen. Det är vänsterns uppgift.



Bloggat: Kildén & Åsman: Ny storstrejk mot Belgiens regering


Inga kommentarer: