lördag 6 december 2014

Syrien: Aktörerna i den folkliga rörelsen

...den revolutionära processen i Syrien, del 3
Tidigare delar av denna intressanta artikel av den syriske revolutionära vänsteraktivisten Joseph Daher: del 1 och del 2

"Regimen riktade sig specifikt mot dessa aktivister, som hade initierat demonstrationer, civila olydnadsaktioner och kampanjer för strejker, på grund av deras egenskaper som arrangörer och deras demokratiska och sekulära position som undergrävde regimens propaganda som utmålade oppositionen som en konspiration av väpnade extremistiska islamistiska grupper"

Nu ska jag förklara orsakerna som leder mig att definiera mobiliseringen av det syriska folket och dess stora publika evenemang som en "folkrörelse". Aktörerna i denna rörelse kom från flera håll. För det första, det fanns aktivister som deltog i kampen mot regimen innan upproret 2011, särskilt sedan "Damaskusvåren" (2001), kom människor från medelklassen, ofta unga akademiker och användare av sociala nätverk. Deras verksamhet var främst inriktad på respekten för demokratiska rättigheter i Syrien; en del av dem hade redan mobiliserat mot kriget i Irak och för den palestinska saken. De var till sin stora majoritet sekulära demokrater tillhörande alla gemenskaper, inklusive minoriteter såsom alawiter, kristna, druser och så vidare.

Hit hör även olika aktivistgrupper från olika delar av landet, liksom Darayas Ungdom, i utkanten av Damaskus, som socialt varit aktiva i nästan tio år och drivit en kampanj mot korruption och organiserade en demonstration efter Bagdads fall, i april 2003 i samband med vilken de greps under förevändningen att de "bildat en oregistrerad politisk grupp och spridit konfessionalism". Darayas Ungdom byggde på historiska exempel på icke-våldsrörelser. De bildade ett mobilt bibliotek och distribuerade böcker till folket i deras grannskap. De städade gatorna. De visade filmer om Gandhi i en moské.

Alla dessa aktivister var närvarande från början av upproret, den 16 mars 2011. De hade dittills spelat en viktig roll inom gräsrotskommittéer och i utvecklingen av fredliga aktioner mot regimen. Allmänna kommissionen för syriska revolutionen, en koalition av lokala kommittéer, leddes särskilt genom Suhair Atassi, en långsiktig oppositionsaktivist från en prestigefylld politisk familj och moderator för forumet Jamal Attassi, förbjudet av regimen år 2000. Hon hölls i arrest i tio dagar efter demonstrationen den 16 mars 2011, för vilken hon anklagades att vara en av arrangörerna. Hon bor nu i exil, efter att ha tillbringat månader som gömd. De lokala samordningskommittéerna (LCC), en annan viktig organisation, leds av advokaten och aktivisten Razan Zaitoune.

Regimen riktade sig specifikt mot dessa aktivister, som hade initierat demonstrationer, civila olydnadsaktioner och kampanjer för strejker, på grund av deras egenskaper som arrangörer och deras demokratiska och sekulära position som undergrävde regimens propaganda som utmålade oppositionen som en konspiration av väpnade extremistiska islamistiska grupper. Några av dem fängslades, dödades eller tvingades i exil, men de är dock fortfarande närvarande trots hård repression. De spelar en viktig roll i den pågående revolutionära processen genom att försöka formulera mellan de olika formerna av folkligt motstånd mot regimen.

Den andra och utan tvekan den viktigaste komponenten i den syriska revolutionära rörelsen är de ekonomiskt marginaliserade arbetarna på landet och i städerna, som har burit bördan av den genomförda nyliberala politiken, i synnerhet sen president Bashar al-Assad kom till makten. Geografin för revolterna i Idleb och Deraa, liksom i andra landsbygdsområden, alla historiska fästen för Baathpartiet, som inte hade spelat en stor roll i upproret i början av 1980-talet, inklusive förorter till Damaskus och Aleppo, visar deltagande av offren för nyliberalism i denna revolution. Från denna komponent av de nuvarande protesterna härstammar några av dem som anslöt sig till de väpnade grupperna i FSA (Fria syriska armén), som först utvecklades för att försvara fredliga demonstrationer och sedan antog en alltmer offensiv politik.

På samma sätt kan vi se grupper av demonstranter som motsatte regimen kring shejker i vissa områden. Det är därför många av dem greps, medan andra har tvingats fly landet. Slutligen finns det delar av mer "traditionell" opposition som också deltar i den folkliga rörelsen, bland dem några kurdiska partier, vänstergrupper, nationalister, liberaler och islamister.

Fortsättning följer



Inga kommentarer: