torsdag 18 december 2014

Syrien: Slutsatser

...den revolutionära processen i Syrien, sista delen
Här kommer sista delen av den syriske revolutionäre vänsteraktivisten Joseph Dahers intressanta artikelserie. För tidigare delar se nedan.

Sammanfattningsvis står den syriska folkrörelsen inför flera kontrarevolutionära hot, först av allt Assad-regimen biträdd av sina ryska, iranska och Hezbollah allierade, vilka har registrerat betydande militära segrar som återerövrandet av staden Homs i maj 2014. Regimens propaganda om "kriget mot terrorismen", som också tas upp av diktatorn Sissi i Egypten och de reaktionära Gulf-monarkierna, finner alltmera eko inom västländerna i deras repressiva åtgärder som man förmodar ska klara av jihadisthotet i Europa.

Den andra sidan av kontrarevolutionen är de islamistiska och jihadistiska grupper som motsätter sig målen för den syriska revolutionen (demokrati, social rättvisa och förkastande av etnisk uppdelning) och som attackerar revolutionärer i de så kallade befriade områdena. Dessa grupper har gynnats i första hand av amnestin som beviljades dem av regimen i början av revolutionen, medan demokrater och andra revolutionärer fortsatte att tyna bort i fängelser och blev mördade av regimen. Assad-regimen har inte systematiskt bekämpat dem. Så blev staden Raqqa, som ockuperades av IS, förskonad från bomber tills USA:s bombningar mot IS började i augusti 2014.

För det andra har dessa jihadist-grupper gynnats av ekonomiskt stöd, särskilt i början av revolutionen, men mindre i dag, från privata donatorer i Gulfmonarkierna som ville förvandla den folkliga revolutionen till ett religionskrig. Jihadistgrupper som IS och Jabhat al Nusra har dessutom till stor del blivit ekonomiskt självständiga tack vare den trafik som genereras av ockupationen av oljekällor och utvecklingen av en krigsekonomi.

Det är också viktigt, trots svårigheterna och hoten mot den syriska revolutionen, att betrakta den som en integrerad del av den revolutionära processen i regionen och dess dynamik, och alla försök att skilja dem åt måste utmanas. Revolutionärerna i Syrien kämpar som de andra aktivisterna i länderna i regionen för frihet och värdighet och även mot de auktoritära regimer och islamiska grupper och jihadister som motsätter sig deras mål.

Likaså kan inte de så kallade geopolitiska invändningarna eller ett ovanifrån-synsätt på dessa block av länder förklara dynamiken i den syriska revolutionen. En sådan analys leder några politiska kommentatorer till positioner som gör dynamiken i den revolutionära processen obegriplig och de förbigår med tystnad det faktum att stormakterna, som påstås vara motsatta, samarbetar tillsammans på olika teman, som till exempel om Irak på sistone, men även i "kampen mot terrorismen".

Närmandet under det senaste året mellan Iran och USA är ett perfekt exempel och har visat, om det fortfarande är nödvändigt, det meningslösa i positionen för de sektorer av vänstern som ser Ryssland och Iran som en del av ett anti-imperialistiskt block. De olika imperialistiska makterna och de regionala borgerliga regimerna har, trots deras rivalitet, ett gemensamt intresse av att besegra de folkliga revolutionerna i regionen, och det mest uppenbara exemplet är Syrien. Genève 2-konferensen som hölls i mars 2014 om Syrien, stöddes av alla globala och regionala krafter utan undantag, hade samma mål som tidigare "freds"-konferenser: att nå en överenskommelse mellan Assad-regimen och en opportunistisk falang - kopplad till Väststaterna och Gulfmonarkierna - av oppositionen som förenas i den syriska koalitionen.

Vi ska inte inbilla oss att den imperialistiska rivaliteten på global nivå mellan USA, Kina och Ryssland är ett oöverstigligt hinder för dessa makter, i den mån dessa i verkligheten befinner sig i ett ömsesidigt beroende i många frågor. Alla dessa regimer är borgerliga regimer som är och alltid kommer att vara fiender till folkliga revolutioner, som vill införa eller förstärka en stabil politisk miljö där de kan samla och utveckla sitt politiska och ekonomiska kapital i strid med de folkliga klasserna. Ingen regional eller internationell makt är vän av den syriska revolutionen, bara de folkliga klasserna i kamp över hela världen. I Syrien liksom på andra håll, finns ingen lösning så länge de demokratiska och sociala frågorna inte behandlas tillsammans.

Slutligen, som de revolutionära syrierna uttrycker det: "Fienderna är många.... revolutionen är en... och den fortsätter". Den syriska folkrörelsen har otvivelaktigt inte sagt sitt sista ord.

Tidigare delar av artikeln:




Inga kommentarer: