fredag 28 februari 2014

Ge Kd respass ur riksdagen

...blind tro på att privat är bättre

Det blåser motvind för Kd och dess ledare, socialministern Göran Hägglund. Under senare år är det sällan man lyckats kravla sig över fyra procents spärren i Sifos opinionsmätningar och nu i februari landade man på 3,7 procent. Därtill har det nyligen bildats ett parti som också säger sig stå på kristen grund, Kristna värdepartiet, som trots sin fundamentalistiska hållning med abortförbud som portalfråga kan komma att ta några promillen väljare från Kd, så att partiet vid höstens kanske hamnar på 3,9 procent istället för 4,1 procent. Kd söker febrilt efter ett vinnande koncept. Visst talar Hägglund fortfarande om vårdnadsbidrag, men allt färre lyssnar och det medborgerliga intresset har varit klent i de kommuner som infört det. Man kan näppeligen heller, som i valrörelsen 2006, mitt i klimatkrisens tidevarv, damma av kravet på sänkt bensinskatt.

I förra veckan skrev så Hägglund en debattartikel i Svenska Dagbladet där han lanserar en modell för att socialt upprusta vissa förorter, så kallade ”problemområden”. Modellen som Kd-ledaren anbefaller går under beteckningen ”social impact bonds”. Den går ut på att det offentliga gör en upphandling av företag eller stiftelser. Det kan handla om att minska kriminaliteten i ett område, färre hemlösa, bättre skolresultat, etc. Sedan är det tänkt att utföraren bara ska få betalt om förbättringar åstadkoms. Metoden är ny och provades först så sent som 2010 då en rad pilotprojekt implementerades i England och USA. Hägglund anger exempelvis att i New York har staden slutit ett avtal med investmentbanken Goldman Sachs, som tydligen investerat över tio miljoner dollar i ett projekt för att minska återfall i brott. Hur det hela mer konkret har gått till förtäljer emellertid inte artikeln.
Utifrån Hägglunds horisont finns det bara fördelar med den här modellen, vilken han ser som såväl billig som effektiv – ”låt Sverige bli nästa land som prövar denna nya väg”, avrundar han sin artikel. Men självklart är det bara ännu ett exempel på att kommun och stat abdikerar från den direkta skötseln av den sociala välfärden och att ytterligare dörrar öppnas för privata bolag till att tillägna sig profit. Riskkapitalbolag som Goldman Sachs har givetvis minst av allt någon altruistisk agenda. Den underliggande ideologin bakom sådana förslag som Hägglunds är att det privata alltid, närmast per definition, är bättre än det gemensamma, att det privata är synonymt med det så kallat moderna och att det är här som all innovationskraft finns.
I Palestina för två tusen år sedan fanns det en kristen profet som ville kasta ut månglarna ur Jerusalems tempel, men i Kd och Göran Hägglunds värld verkar det idag snarare handla om att hela tiden öppna dörrarna för dessa månglare. Det skulle vara en välsignelse om detta parti vid höstens val får respass ur riksdagen.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 9/2014

Åkesson, SD och AF

...ett parti som går överhetens ärenden
Redan över en miljon i årsinkomst och parkerad i etablissemanget

Jimmie Åkessons ungdomstid är kanske mindre intressant, möjligtvis kan man konstatera att han redan då lärde sig att lägga skulden på invandrare. På den vägen är det. 

Igår läste jag om hur Arbetsförmedlingen ljög om arbetslöshetssiffror. AF i Arlöv har fuskat med sina siffror i flera år, enligt anställda som känt press på sig uppifrån att frisera siffrorna.

Genast drar Sd-sajten Avpixlat slutsatsen att detta sker för att dölja att "massinvandring skapar massarbetslöshet". Bortsett från att den stora konspirations-bockfoten tittar fram igen så är detta intressant också ur ett bredare politiskt perspektiv.

Genom denna verklighetsbeskrivning, eller snarare verklighetsförfalskning, döljer Sverige-demokraterna det ansvar som alliansregeringens ekonomiska politik bär för hur det ser ut. När man påstår att det handlar om "icke-anställningsbara" människor så fritar man den krisande kapitalismen och EU-byråkratins krispolitik från ansvar.

Alla länder i vår omvärld, oavsett invandring eller ej, har massarbetslöshet. Det beror på ett krackelerande ekonomiskt system och en kris som förvärras av högerpolitik. Men Sverigedemokraterna skyller på "icke-anställningsbara". 

Ett sådant parti går systemets och etablissemangets ärenden. För arbetarklass betyder det splittring och avledning av kampen. 


Ukraina: Det fascistiska våldet vardag för vänstern

...radikalt vänsterparti bildat

Borotbas partifana

I det allt mer högernationalistiska Ukraina har ett nytt ungt vänsterparti bildats. Det har på ett par år vuxit från en handfull medlemmar till en organisation spridd över hela landet som vill utmana borgarna, fascisterna och gammelstalinisterna. Tidningen Internationalen har träffat två av ledarna för Borotba.

DN SkD NSK

torsdag 27 februari 2014

Ukraina: Nya förtryckare tar över

...svåra tider väntar

Medan den avsatte presidenten Janukovytj, misstänkt för massmord, befinner sig på flykt och den hatade kravallpolisen Berkut är upplöst, så sopar nya kvastar i Kiev. Andra skikt bland de korrumperade toppolitikerna och oligarkerna griper nu makten. Snabbt försöker man att utnyttja det uppkomna läget för att stärka positionerna för den falang av överklassen som söker sin lycka i stärkta förbindelser med väst och Europeiska unionen.

Nationalismen frodas, den ryska minoritetens språk har förlorat sin ställning som officiellt språk och representanter för fascistpartiet Svoboda tas in i den nya regeringen.

Vad väntar nu? Många vanliga människor, som demonstrerat och protesterat i Ukraina, har varit upprörda över vanstyre, fattigdom, korruption och orättvisor. De som förväntat sig en gyllene framtid med oppositionens EU-inriktning lär bli besvikna.

Svåra tider väntar, kommenterar Bo-Inge Andersson på Svt. "För att Ukraina ska få ekonomiskt stöd av EU, USA och Internationella Valutafonden krävs en enorm omvälvning av det nuvarande ukrainska samhället. Det innebär bland annat att regeringen troligen måste gå med på kraftiga nedskärningar av de offentliga utgifterna. Det kommer att drabba vanliga ukrainare mycket hårt."

Det kommer inte att dröja länge innan en folkrörelse riktar sin ilska mot den nya regimen.

SvtDebatt: Ge oss en mer nyanserad bild av oppositionen i Ukraina

Arbetaren: Det är nu Ukraina behöver vårt stöd

Arbetaren: Vi agerar på mandat direkt från stormötet

Etc: Maktspelarna i Ukraina är alla korrupta

Internationalen: Ukraina och Moderaternas historieförfalskning

Röda Malmö: Massrevolt för demokrati

Röda Malmö: Krävs social rättvisa

DN DN2 SkD NSK LT

Vård och skola: Jo, det behövs mer resurser

...mer pengar och mer personal är lösningen

Det vevas som ett mantra av det politiska etablissemanget: "Det är inte mer resurser som behövs". Man älskar att gräva ner sig i alla möjliga faktorer bara man slipper tala om pengar.

Bara för att slippa ifrån det fullständigt självklara och som alla som jobbar inom vård och skola begriper: Finns det mera resurser, finns det mera pengar och finns det mer personal så blir verksamheten och resultaten också bättre.

Pengar är inte allt, skriver DN på ledarplats idag. Men nu har vi svart på vitt med en omfattande internationell studie: Fler dödsfall med färre sjuksköterskor. Det finns en direkt koppling mellan låg bemanning, hög arbetsbelastning och patientdödlighet. Det är uppenbart att nedskärningarna för länge sen passerat smärtgränsen och att det behövs mera pengar och mer personal.

Samma gäller för skolan. Även här talar makthavarna gärna nedlåtande om generella förstärkningar av resurser, mindre klasser och mer personal, medan man hellre fokuserar på att "läraren är viktigast", "duktiga lärare" och "högre löner". 

Fast det sista låter suspekt och det visar sig mycket riktigt att de inte alls menar någon generell höjning av lärarlönerna utan ökade löneskillnader mellan lärarna, det vill säga ökad splittring, ökad styrning uppifrån och ökat godtycke. 

Jag tror man får utgå ifrån att det är något skumt när överheten säger att "pengar är inte allt". För det är egentligen just motsatsen de menar, att pengar är allt. Det är ju i själva verket det som är drivkraften bakom åtstramningarna, mindre pengar åt vård och skola så att de välbeställda kan få mera pengar i egen ficka istället för att betala skatt.

Pengar behövs, inte för att pengar är allt, utan för att alla ska kunna få chans till god skola och sjukvård. Det är också vad svenska folket anser. Svenskarna vill ha mindre skolklasser och mer personal i vården.

onsdag 26 februari 2014

Ukraina: Massrevolt för demokrati

...röster från ukrainsk vänster
Extremhögern är närvarande, men det handlar om en mycket bredare rörelse

Zakhar Popovych, ekonom och medlem av ledningen för "vänsteroppositionen", en ukrainsk politisk grupp, intervjuades av Manu Bichindaritz för "Hebdo L’Anticapitaliste", en tidning utgiven av  franska Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA.

Kan du berätta om situationen på plats under de senaste dagarna , särskilt de politiska krafter som spelar en roll där?

De första attackerna mot anti-kravallpolisen Berkut organiserades huvudsakligen av nynazister i Pravyi Sektor, som fortfarande är mer radikala än extremhögerrörelsen Svoboda. Men det är också sant att under de följande dagarna har många vanliga och väldigt olika människor kommit in i kampen. Tusentals av dem har fört med sig däck och olja för att mata den stora branden. Bland aktivisterna har jag sett väldigt olika människor, mestadels rysktalande, många ungdomar från en förort till Kiev. Det var väldigt annorlunda mot folket på Maidan-torget, som var mestadels ukrainsktalande människor från byar i västra Ukraina.

Efter införandet av undantagslagar blev de flesta av medborgarna i Kiev mycket arga. Och efter dödandet av aktivisterna, ännu mer än så. Maidan-torget, som en "normal" kväll besöktes av ett par hundra personer, invaderades av flera tusen människor som stannade hela natten. Denna massmobilisering skonade förmodligen Maidan från "rensning" som tydligt förbereddes av polisen.

Alla var säkra på att Berkut skulle attackera. Enligt de nya lagar, som röstades igenom samma dag, var demonstranterna alla att betrakta som brottslingar. Bland dessa var högerextrema grupper närvarande, men även en del vänsterradikala grupper (främst anarkister). De flesta demonstranterna var kritiska mot oppositionen och den främlingsfientliga extremhögern. Många stenar och molotovcocktails kastades mot polisen, flera av dem skadades. Tyvärr betedde sig många ungdomar som om det var en lek, även efter att en del av dem hade dödats. Ändå var det en massrevolt av ukrainare, av olika nationaliteter och etniska grupper, för demokratin i Ukraina. Extremhögern var verkligen närvarande, men i samband med en mycket bredare rörelse.

Vilken var regeringens reaktion?

Inför en sådan imponerande massmobilisering, beslutade regeringen att inte använda våld mot demonstranterna . Varje försök att evakuera torget skulle ha slutat med många sårade och kanske till och med dödsfall. Men denna massaktion, som hade hindrat införandet av nya antidemokratiska undantagslagar, gav också impulser till de mest antidemokratiska inslagen i Maidan-rörelsen. Efter det första slaget mot polisen stärkte sig högerextrema nynazistiska grupper och kände sig starka nog att proklamera sig som ledare för rörelsen.

Trots vapenstilleståndet, som deklarerats av oppositionsledarna och förslaget från president Janukovitj att Jacenuk skulle bli premiärminister, har våldet inte slutat. Majoritetspartiet i parlamentet, liksom Janukovitj själv, försökte vinna tid och hade inte för avsikt att anordna nyval eller införa radikala förändringar. Men oppositionsledarna var inte redo att organisera radikala åtgärder och hade ingen aning om vad de mer kunde göra. Folket på Maidan blev mer och mer arg på båda. Tyvärr är det mest sannolika scenariot att det upprättas en högerinriktad, auktoritär och nationalistisk regim. Även om Svoboda-partiet kan lugna eller faktiskt krossa de mest radikala nationalistiska grupperna, kommer inträdet av detta parti i regeringen att leda till systematiskt förtryck av den progressiva radikala vänstern. Trots förstärkning av vänstern och progressiva krafter under de senaste dagarna, förblir Svobodapartiet den mest organiserade och mäktiga kraften på Maidan. Man kommer att försöka förhandla med regeringen för att lugna ner situationen. Söndagen 16 februari avsade man sig det ockuperade stadshuset i Kiev, men några timmar senare var byggnaden återockuperad av "självförsvars"-krafter från Maidan, många av dem nynazistiska aktivister från Pravyi Sektor. Officiellt fördömda av sina ledare men ändå tolererade blir dessa högerextrema grupper allt mer våldsamma och mindre hanterbara.

Din organisation Vänsteroppositionen publicerade nyligen ett manifest. Hur försvarar du er orientering inuti denna rörelse?

Trots en svår situation accepteras vänstern på Maidan, mycket mer än tidigare, och vi ingriper systematiskt på House of Ukraina, en studentstad huvudsakligen organiserad av vänster och progressiva aktivister. Vänsterböcker och broschyrer, inklusive tusentals kopior av vårt 10 punktsmanifest, distribueras här och vi deltar i offentliga debatter.

Våra förslag, inkluderande arbetarkontroll och berövande av rösträtt för alla miljonärer, får ett bra mottagande. Tyvärr innebära detta inte att många människor har gått med i vänsterorganisationer, vänstern är fortfarande för svag för att dra till sig ett stort antal nya medlemmar. Å andra sidan har försöket att organisera enhet inom vänstern och anarkisterna i "självförsvars"-grupper på Maidan inte lyckats på grund av våldsattackerna från högergrupperna. Nu är våldet mot vänstern igen igång, jag erinrar om attackerna nyligen mot aktivister från Confederation of Free Trade Unions i Ukraina, attacker som samordnades, ibland personligen, av Svobodaledarna.

Vad säger Vänsteroppositionen i frågan om rivaliserande internationella avtal med Ryssland och Europeiska unionen? 

Båda vägarna är dåliga för Ukraina. Det huvudsakliga problemet är inom landet. Greppet från oligarkin på politiken har som en konsekvens en nollskattesats för de stora företagen. Alla skatter betalas av arbetarna och små företag. Således är statens kassakistor tomma, även om det finns tillräckliga resurser i landet. Valet av integration i det ena eller andra blocket kommer inte att lösa det här problemet.

Vilka länkar har du med den antikapitalistiska och internationalistisk vänster i Ryssland eller i Europa? Hur kan vi hjälpa dig ?

Kan den europeiska vänsterpressen sätta press på sina regeringar genom att insistera på att det är möjligt att utföra undersökningar av offshore-bolag som innehar kapital i Ukraina? Är det möjligt att föra en kampanj för sanktioner inte bara mot företrädare för regeringen, utan även mot oligarkerna? Är det möjligt att visa att ukrainarna kräver beslag av bankkonton för oligarkerna i Europa? Är det möjligt att visa att denna nollskattesats, liksom den totala "oligarkiseringen" av politiken, inte är acceptabla för Europa? Om det är möjligt att göra allt detta, skulle det vara mycket bra! Slutligen är det naturligtvis viktigt att visa nolltolerans mot extremhögern, som finns i den ukrainska oppositionsrörelsen, och som i själva verket är nynazister. Europeiska aktivister och personligheter är också välkomna till Kiev för att prata om dessa problem. Det är fortfarande möjligt att tala här under förhållanden som ännu är relativt säkra.

Röda Malmös översättning från International Viewpoint

Internationalen: Liberalt riskbeteende om Ukraina

DN DN2 SkD SkD2 Dagen

Bloggat: Kildén & Åsman


Partier inte vad de verkar vara

...de säger en sak och gör något annat

Att partier säger en sak och gör en helt annan eller precis tvärt emot, det är det många som har konstaterat. Tänk bara på alla löften om värnandet av "vård, skola och omsorg" medan åtstramningarna ständigt fortsatt. Därför växer också misstron mot det politiska etablissemanget. Men denna misstro är faktiskt berättigad även på ett djupare plan.

Ett av de mera fundamentala förhållandena i vårt klassamhälle består i att politiska partier nästan alltid är baserade på evig kärlek till själva systemet. Eller, när det gäller de mest kritiska, som inte direkt vill kännas vid ett intimt förhållande, så är de i varje fall svårt kedjade vid systemet och förmår sig inte att bryta med det.

Grunden är kapitalismen

När jag skriver systemet så menar jag det kapitalistiska systemet. De borgerliga parlamentariska institutionerna är nämligen inte tänkta att vara forum för ifrågasättande av kapitalismens ekonomiska fundament och av det förhållandet att vi lever i ett klassamhälle.

Nej, där ska det käbblas om annat. Allt mellan himmel och jord, men inte om just detta, det mest grundläggande. Borgarklassen, som styr hela samhället bak kulisserna, är också en splittrad klass som alltid delat upp sig i konservativa och liberala falanger, i religiösa partier, partier som vill fånga upp småbönder osv.

Sådana borgerliga partier kommer naturligtvis ingenstans om de skulle bedriva en renodlad propaganda för den lilla krets av borgare och kapitalister som gynnas av deras politik. Politikens konst blir just att genom en kombination av bedrägeri och självbedrägeri framställa sina egna intressen som hela folkets för att vinna anhängare. Så blir till exempel överklassens moderater Det Nya Arbetarpartiet. Så skaffar sig systemet legitimitet. 

Sverigedemokraterna hör också till skaran av borgerliga partier. Likt moderaterna vill de skaffa sig anhängare i arbetarklassen, den samhällsklass som har störst anledning att vara missnöjd med samhällsutvecklingen de senaste 30 åren.

Sverigedemokraterna är en del av systemet

Därför försöker de kapa begreppet folkhemmet och utnyttja människors berättigade besvikelse över att ha förlorat sociala rättigheter och den av socialdemokraterna övergivna drömmen om ett rättvisare samhälle. Lösningen som Sd anvisar är restriktioner mot invandrare och flyktingar, medan partiet i grunden värnar klassförtrycket (och inte har någon väg för att bryta med nyliberalismens ökande samhällsklyftor).

De som sugs upp av systemet...

Sen har vi de partierna som blir borgerliga därför att de helt enkelt drivs i den riktningen av starka krafter. Socialdemokraterna startade som ett genuint arbetarparti, men togs över av ett skikt av politiska och fackliga byråkrater som skaffade sig egna privilegier och en egen nisch i klassamhället.

En sådan byråkrati kan inte utmana kapitalismen utan binds istället upp till systemet och blir en del av det. Att utmana systemet vore att riskera sin egen ställning. Så har socialdemokratin förvandlats till ett borgerligt arbetarparti, väljarbasen består av arbetare, men politiken värnar systemets fortbestånd. Lockbetet är reformer inom systemets ramar. Ramar som har blivit mikroskopiskt små i takt med att partiet accepterat allt mera av den nyliberala agendan.

Stefan Löfvén har lagt sig kloss intill Moderaterna - här ska inte vara något utmanande...

Miljöpartiet startades med stora förhoppningar om en rörelse som skulle komma åt grunden för miljöförstöringen, men eftersom partiet inte haft någon klar uppfattning om dessa orsaker, som ligger i själva systemet, eller inte förmått att utmana kapitalismens race mot avgrunden - så har partiet förvandlats till ett borgerligt grönt parti som försöker utverka marginella förändringar inom systemets ramar samtidigt som man ställer upp på nedskärningar.

Man vill så väl, men man kan inte, man blir fånge i systemet. Något liknande kan sägas om Vänsterpartiet. Man vill så gärna ha ett nytt och bättre samhällssystem, men sitter fast i ett reformistiskt och parlamentariskt perspektiv samt har gjort till sitt öde att hänga socialdemokraterna i rockskörten. 

Det är möjligt att förändra världen

Inte för att det är nåt fel på att ha reformförslag eller att verka i kommunfullmäktige och riksdag. Tvärtom, skulle jag vilja säga, den som inte klarar av det är inte mogen för politik. Frågan är hur vi skapar något som förmår att sätta människor i rörelse, som kan utmana maktförhållandena och som blir en systemöverskridande motpol.

Arbetarrörelsen måste reorganiseras med målet att avskaffa kapitalismen

Många vanliga lönearbetande eller arbetslösa är idag missnöjda och desillusionerade när det gäller det politiska etablissemanget. Åtstramningar och ökad otrygghet driver människor in i vanmakt. Självförtroendet behöver byggas upp genom gräsrotskamp, men vi behöver också skapa ett levande alternativ - ett alternativ som inte bara består av en långsiktig vision eller utopi utan av en global, demokratisk och grön socialism som blir vårt främsta svar på kapitalismens kaos och förstörelse av det mänskliga samhället i hela världen.

Vi kan här och nu förändra världen, arbetarklassen är den sociala kraft som förmår att skapa ett nytt samhälle, om vi organiserar oss och sätter oss i rörelse.


tisdag 25 februari 2014

I högerns Sverige

...växer orättvisorna konstant

I Reinfeldts Sverige ökar klyftorna snabbast. Sverige är det land där den relativa fattigdomen ökat mest de senaste decennierna, enligt siffror från OECD. Sverige har halkat från första till 14:e plats i rangordningen över jämlika länder.

Inkomstklyftorna växer snabbast i Sverige bland OECD-länderna. Den rikaste tiondelen har fått mycket mer än andra. Regeringens skattesänkningar gynnar de som tjänar mestMer än 25 procent av regeringens skattesänkningar och andra satsningar 2014 går till den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest. Den tiondel av befolkningen som har minst inkomster får däremot bara en procent.

Visstidsanställningar eskalerar i Sverige. I högerns Sverige är arbetslösheten rekordhög. I Reinfeldts Sverige drivs "arbetslinjen", men allt fler är arbetslösa länge. En halv miljon har lämnat sin a-kassa.

I högerns Sverige gynnas de redan välbeställda, medan de fattiga blir fler och fattigare. Välfärden prioriteras ner. Det finns inte plats på förskolan eller så blir det bara fler i barngrupperna. För de äldre finns det inte heller plats: Var femte plats på äldreboende har försvunnit. Pensionärerna är rekordfattiga. Barnmorskorna gör uppror. Och i skolan blir resultaten bara sämre.

Rösta bort borgarregeringen!

Se LO:s film om Reinfeldts Sverige

DN DN2 SkD SkD2 SkD3 NSK LT 


Finns det en kapitalism efter krisen?

...systemet ur stånd att övervinna sina inre motsättningar
Avslutande delen av referatet från internationellt seminarium om kapitalismens kris. Tidigare delar hittar du här och här och här.

Europa i självpåtagen tvångströja och ekonomisk stagnation

Debatten om Europa var central, inte minst på grund av de många europeiska deltagarna. Först höll Cedric Durand en inledning om EU:s politiska ekonomi, där han framhöll att Europa har blivit det tredje hjulet i konkurrens med USA och Kina. Den europeiska bourgeoisin driver en obönhörlig klasskamp mot den europeiska arbetarklassen för att säkerställa en konkurrenskraftig ekonomi och att euron förlängs till en världsvaluta. Durands presentation var främst inriktad mot EU:s krispolitik, men kopplad till den underliggande utvecklingen i enskilda länder. Obalanser och inre spänningar i EU var fokuspunkter i analysen.

Ozlem Onaran höll också en presentation om den europeiska situationen, med fokus på ett handlingsprogram för att tackla krisen. Diskussionen utvecklades till en politisk diskussion där hon betonade nödvändigheten av ett övergångsprogram för Europa med fokus på skulden i södra Europa. Debatten bar emellertid prägel av den skillnad i inställning till EU:s institutioner, som delar de kontinentaleuropeiska och nordeuropeiska attityderna till möjligheterna att främja antikapitalistiska lösningar på krisen inom ramarna för EU.

Sydamerika fortfarande i stormakternas våld

Två presentationer tog sin utgångspunkt i Sydamerika. Claudio Katz från Argentina gav en allmän presentation om den ekonomiska och politiska situationen i Sydamerika . En central grundsats i Katz´ presentation var att krisen inte har lett till en utbrytning från den imperialistiska dominansen, särskilt USA. Därmed fortsätter de ekonomiska utvecklingstendenser som var på gång innan krisen: specialiseringen av ekonomierna för exportmarknadsorientering och nyliberal handelspolitik styr den ekonomiska utvecklingen.

De försök som gjorts för att visa en annan utvecklingsväg för de latinamerikanska länderna är i en motsägelsefull situation där länder vänder sig mot "extraktivism", det vill säga att den ekonomiska tillväxten drivs av utvinning av råvaror (olja, råvaror, etc.) och, å andra sidan, specialisering. Om Sydamerika ska utveckla en ekonomisk bas för avskiljande från USA och så småningom från Kina, då måste den politiska radikalisering, som kontinenten har genomgått under de senaste 10-15 åren, förvandlas till en medveten strategi för ekonomisk omvandling, menade Katz.

Rosa Marques talade om Brasilien som är den viktigaste motorn för ekonomisk tillväxt i regionen. Brasilien har haft en betydande tillväxt under de senaste 10 åren, vilken underlättats av en rad nyliberala reformer, i kombination med ett omfattande socialt program för att lindra den värsta fattigdomen.

Det intressanta med Marques´ presentation var också att motsättningarna i den brasilianska tillväxtekonomin är långt ifrån fördelaktig för en utbrytning. För det första har det nyliberala privatiseringsprogrammet inneburit att utländskt kapital, framför allt från USA, spelar en viktig roll i produktionen i Brasilien. Inflödet av kapital från utlandet får till följd att betalningsbalansen i Brasilien har blivit negativ på grund av utflöde av kapitalinkomster av direkta och portföljinvesteringar. Därmed försvinner de medel som skulle användas för att återinvestera i den fortsatta ekonomiska utvecklingen i landet. Brasiliens utvecklingsriktning är instabil och verkar vara uttömd på kort sikt, enligt Marques.

Finns det en kapitalism efter krisen?

Den sista delen av seminariet handlade om kapitalismens framtid. Michel Husson gav en presentation där han försökte teckna konturerna av kapitalismens utvecklingstendenser under de kommande decennierna.

Den grundläggande synpunkten för Husson var att kapitalismen inte skulle kunna övervinna sina inre motsättningar inom en snar framtid. Denna slutsats drog Husson utifrån fyra teser: Potentialen för betydande produktivitetsvinster har uttömts, skuldbördan har inte på allvar minskat, det finns ihållande obalanser i världsekonomin och det finns inget alternativ till nyliberalismen som ackumulationsmodell.

Även om denna debatt var spekulativ var den intressant. Särskilt två punkter tål att upprepas: tesen att produktivitetstillväxten är uttömd blev problematiserad av flera deltagare. Istället betonades det att möjligheter för att se en genomgripande teknologisk förnyelse inom nyckelsektorer är närvarande. Inte minst "robotiseringen" av flera produktionssfärer nämndes som en möjlighet. 

Den andra debatten handlade om skulden. Här togs upp en diskussion om huruvida skulden verkligen spelar en avgörande roll som en broms på ett nytt uppsving. Både när man tittar på hushållens skuldsättning och företagens skulder finns det viktiga skillnader som man måste analysera mera konkret innan man kan dra slutsatsen att de nuvarande skuldnivåerna kommer att lägga en avgörande sordin på ett nytt uppsving.

Debatten fortsätter

Seminariedeltagarna kom fram till att det finns behov av ett nytt seminarium om två år. Det finns behov av att fortsätta debatten om krisens natur och utvecklingsriktning. Samtidigt finns det ett behov av att testa idéer till lösningar på krisen mellan olika strömningar i olika länder som kan inspirera varandra.


måndag 24 februari 2014

Krisen: Den kinesiska ekonomin

...explosionen av ojämlikhet
Här fortsätter referatet av det internationella seminariet om den ekonomiska krisen. De två tidigare avsnitten hittar du här och här.

Ett block av seminarieprogrammet ägnades åt diskussioner om världsekonomins olika regioner. Särskild fokus på Kinas nya roll i världsekonomin, på Sydamerika och på krisen i Europa. 

Ricardo Molero gav en presentation om förhållandet mellan Kinas ekonomiska tillväxt sedan 1978 och explosionen av ojämlikhet. Från ett land med en Gini-koefficienten (statistiskt uttryck för likhet i inkomstfördelningen) i nivå med Sveriges har ojämlikheten i Kina på bara 35 år vuxit enormt. 

Tillväxten har drivits fram av en exploatering av arbetskraft som saknar motstycke bland industriländerna. Kinas arbetarklass får bara 35 procent av BNP till konsumtion, medan inte mindre än 48 procent användas till investeringar. Av den höga mervärdekvoten tillägnar sig överklassen en del, vilket kan förklara den kraftiga ökningen av ojämlikheten.

Kinas tillväxtmodell bygger på en kraftfull exploatering av arbetskraft och styrning av kapital till investeringar. Produktionen är inställd på exporttillväxt, upp till 80 procent av produktionen exporteras. Molero påpekade att den ekonomiska modellen utmanas av ekonomisk stagnation i USA och särskilt Europa, som begränsar exportmöjligheterna. 

Detta och den massiva utpumpning av likviditet sedan krisens genombrott, som har skapat bubblor, bland annat i fastighetsmarknaden, fick Molero att prata om överackumulation i den kinesiska ekonomin. Argumentet är att en omställning av den kinesiska ekonomin skulle kräva en omfördelning av produktionen till förmån för arbetarklassen, som ensam kan konsumera mer om en större andel av BNP går till löner. Det kommer att sänka profitkvoten och därmed graden av ackumulation - det blir mindre pengar att investera.

Däremot måste man ställa sig frågan om vi kan vara säkra på att produktionssystemet i Kina är för stort för att bara producera för den inhemska marknaden med den nuvarande fördelningen av medel. Om man tittar på kapitalets organiska sammansättning i Kina, så är den mycket lägre än i USA, till exempel. Med andra ord finns det utrymme för en intensiv catch-up process där arbetsproduktiviteten i industrin ökas markant och skapar en positiv tillväxtspiral. 

En central grundsats i debatten var dock att det utan tvekan skulle bli en förskjutning av ekonomisk makt från USA till Kina under de kommande åren. Även om flera inlägg betonade att USA:s ställning som ekonomisk och militär makt har stärkts under krisen.

Fortsättning följer om bland annat situationen i Europa och Sydamerika...

DN

Söndag i Ystad

...våren har anlänt
Klockan är ungefär elva på förmiddagen. Jag har just stigit av pågatåget och befinner mig på Hamngatan

Bornholms-katamaranen har blivit motiv på det här skåpet

Fortfarande Hamngatan

Avstickare in mot Lilla Strandgatan

Mariakyrkan

Gamla rådhuset

Stora Norregatan

Korsvirkeshuset vid Klostret


Garvaregränd mot...

...Stortorget

På väg mot...

...hamnen

Det var ju havet jag ville se...






Ystads järnvägsstation - dags för återresa. Men våren hoppas jag har kommit för att stanna...


söndag 23 februari 2014

Bergatrollet

Peter Carlsson
gör blues av Fröding:
Ett gammalt bergtroll


Ett gammalt bergtroll är en dikt av Gustaf FrödingDen ingår i hans diktverk Stänk och flikar från 1896. Hela texten till dikten hittar du här.

Mera Fröding på Röda Malmö:
Mando Diao sjunger Strövtåg i hembygden
Ola Salo sjunger Det var dans bort i vägen


Syrien: Nederlag för diktaturens kreatur

...men Assad fortsätter bomba civila
Diktatorn Assad bombar oavbrutet sitt eget folk med hjälp från Ryssland, Iran och Hizbollah. Inga protester hörs från den västerländska vänster som sade sig vara emot ett bombkrig...

Men diktaturens kreatur möter motstånd

200 Hizbollah-soldater dödade i Yabroud, moralen kollapsar bland Nasrallahs styrkor i Syrien: 

22-02-2014: Enligt Fria syriska arméns källor i Qalamoun-regionen i Damaskus -provinsen, har FSA och andra motståndsstyrkor öppnat två nya fronter mot regimen och dess medbrottslingar från Hizbollah i området, vilket gör regimen tillräckligt orolig för att dra tillbaka de flesta av sina markstyrkor och deras Hizbollah-medlöpare från området kring den ödelagda staden Yabroud.

En FSA-officer rapporterade att nästan 200 Hezbollah-legosoldater har dödats i striderna under de senaste dagarna, och ytterligare 500 av de libanesiska terrorister som biträder Assad-regimen är sårade, många kritiskt.

Radiomeddelanden mellan Hizbollahs befälhavare i området har fångats upp av FSA och visar att den libanesiska milisens ledarskap är oroliga för att det ökande antalet dödsfall bland dess led har en negativ effekt på de återstående styrkornas moral, sade officeren och tillade att höga Hizbollah tjänstemän verkar allt mer desperata eftersom dödssiffran stiger.

Källa: Radio Free Syria


Ukraina: Krävs social rättvisa

...behövs folkstyre, inte oligarkernas makt

För många människor som deltagit i protesterna i Ukraina har det inte handlat om geopolitik utan om social rättvisa. Man har vänt sig mot det utbredda vanstyret och korruptionen och orättvisorna som givit fattigdom åt folket och rikedom åt oligarkerna. 

Det är bra att den korrupta regimen med blod på händerna tvingas till reträtt. Problemet är att den borgerliga opposition bara kan bana väg för nya orättvisor. Den företräder inte folket utan andra skikt av överklassen och byråkratin och en annan falang av oligarker. Som EU-medlem skulle Ukraina bara ta plats i unionens fattiga periferi.

Röda Malmö har senaste tiden publicerat en rad dokument om Ukraina:

Från vänsteroppositionen följande:
Ukraina: Vad säger vänstern?
Tio punkter för social förändring

Från Aleksander Buzgalin följande analys:
1. En multidimensionell dialektik av motstånd
2. Vad kan integration i EU ge?
3. Så vad ska Ukraina göra?

DN: Janukovytjs palats

International Viewpoint: Ukrainians fighting for a better society

DN SkD NSK LT


Vad får krisen att vända?

...och det finansiella kapitalets nya roll

Andra delen om det internationella seminariet "När vänder krisen?"
Första delen hittar du här.

Francois Chesnais, tidigare OECD- och universitets-ekonom, från NPA presenterade en rapport om det finansiella kapitalets nya karaktär och roll i kapitalismen. Chesnais hävdade att det inte finns några endogena [interna] faktorer i kapitalismen, som kan garantera förutsättningarna för en ny uppgång, det finns helt enkelt inte kapitalförstöring i tillräcklig omfattning och i USA och Kina finns det inte en tillräckligt hård offensiv mot arbetarklassen. 

Chesnais menar istället att de motverkande faktorer, som Marx identifierade i Kapitalet, till profitkvotens fallande tendens, måste aktiveras. Dessa är följande: 

1. Ökning av utsugningsgraden 
2. Lönenedpressning under arbetskraftens värde 
3. Relativ överbefolkning
4. Förbilligande av det konstanta kapitalets olika beståndsdelar
5. Utrikeshandel

Chesnais menar att möjligheten att aktivera faktorerna har uttömts på kort sikt (se Chesnais presentation för en detaljerad motivering - dokument från seminariet här). Därför kommer vi att se en period av instabilitet i kapitalismen utan tecken på uppgång.

I debatten om Chesnais presentation ifrågasattes om det var möjligt att utnyttja möjligheter motverkande tendenser. För det första menade flera att man kan se en trend att råvarupriserna faller - som gör (4) möjlig. Dessutom fanns det diskussioner om möjligheten att öka medverkan av fler och fler människor i den globala kapitalistiska arbetskraften, vilket ökar (3). Förutsättningen är ett ökat inflöde av kapital till underkapitaliserade regioner, till exempel delar av Asien och Afrika - en sådan kapitalisering vore en aktivering av motverkande tendens (5). 

Omvänt fanns det enighet om att kapitalförstöring kommer att spela en avgörande roll om krisen ska vändas till en ny uppgång. Mer om detta senare.

Det finansiella kapitalets nya roll

Chesnais centrala bidrag bestod dock av en teoretisk analys av det finansiella kapitalet nya roll under kapitalismen. Chesnais hävdade att Hilferdings term finanskapitalet har en förnyad relevans för att förklara sambandet mellan de stora finansiella konglomeraten och de stora transnationella företagen. Men finanskapitalet (förstås här som de finansiella institutionerna, deras direktörer och aktieägare) är idag jämbördiga med transnationella företag (som också har stora finansiella institutioner och verksamheter), men har till skillnad från tidigare ett bestämmande inflytande i utvecklingsländerna och över små och medelstora företag. Samtidigt tog Chesnais det finansiella kapitalets olika former upp till behandling.

Till denna del av Chesnais presentation förekom en diskussion om karaktären på det finansiella kapitalets roll i förhållande till det produktiva kapitalet, men också om frågan om det finns en "finansiell utsugning" av arbetarklassen , som Lapavitsas och dos Santos och Ben Fine har hävdat i tidskriften Historical Materialism.

Fortsättning följer...

lördag 22 februari 2014

Det var dans bort i vägen

Ola Salo sjunger Fröding:
Det var dans bort i vägen


Det var dans bort i vägen är en dikt av Gustaf Fröding publicerad i Gitarr och dragharmonika 1891. År1899 tonsatte Helfrid Lambert dikten.

The Streaplers version av låten kan du lyssna på här.

Mera Fröding på Röda Malmö: Strövtåg i hembygden

När vänder krisen?

...internationellt seminarium om global utveckling

Den 14-16 februari 2014 bjöd Fjärde Internationalen (FI) för tredje gången sedan 2009 in till diskussion bland marxistiska ekonomer på den internationella vänsterkanten. 
På dagordningen stod debatt om orsakerna till krisen, dess utvecklingsriktning och dess uttryck i olika delar av världen, Europa, Asien, Sydamerika och USA. 

Artikeln här tar fasta på de gemensamma dragen hos presentationerna, det vill säga hur krisen utvecklas.

Dokument och presentationer finns tillgängliga på nätet, länk här.

Orsaker till krisen: Överinvesteringar och sjunkande avkastning

En kontinuerlig diskussion på seminariet handlade om när - om någonsin - krisen skall vända, och vilken form en ny internationell tillväxtperiod kommer att anta.

Trogen traditionen , höll en erkänd ekonom utanför FI, Michael Roberts, den inledande presentationen. Roberts, som är författare till den på eget förlag utgivna boken "The Great Recession" (2009), har sedan januari 2010 skrivit på den mycket lästa bloggen "The Next Recession".

Michael Roberts levererade en presentation, "Tendenser, triggers och tulpaner" vars centrala punkt var att den nuvarande krisen är ett resultat av kapitalismens inneboende lagbundenhet: Profitkvotens fallande tendens. Enligt Roberts följer profitkvoten en så kallad vinstcykel på 15-17 år, där perioder av optimism och investeringsaktivitet avlöses av fall av profitmassan och därmed sjunker profitkvoten, varefter investeringsaktiviteten kraftigt avtar tills villkoren för en ny uppgång är återställd.


Skulden är procyklisk 

Enligt Roberts är ekonomin nu fångad i en lång stagnation av upprepade recessioner, eftersom kapitalisterna håller tillbaka investeringarna. Anledningen är att profitkvoten är låg eller fallande. Samtidigt är företagens skulder så stora att de lägger sordin på investeringslusten. Därför ser vi inga tecken på vändning innan skulden är reducerad - enligt Roberts. 

Frågan kvarstår om det är skuldnivån som är avgörande för en ny uppgång. Omvänt, skulle man kunna hävda att den ökande skulden inte behöver vara en broms om den motsvaras av tillgångar - såsom aktier i utlandet.

Krisen vänder 2018 - typ...

Förutom vinstcykeln menar Roberts att man kan identifiera ett antal andra cykler. En avgörande lång cykel är Kondratieff-cykeln, som även använts av Mandel i en omtolkad form. I Roberts schema är Kondratieff-cykeln dock längre än väntat. Den är mellan 68 och 72 år. På grundval av detta förutsätter Roberts att krisen inte kommer att vända före 2018. 

Till skillnad från Mandel menar Roberts att det inte nödvändigtvis blir våldsamma konfrontationer innan en ny uppgång ersätter den nuvarande stagnationen. Vändningen kan lätt komma till stånd om den rådande lågkonjunkturen får fortsätta med förstörelse av kapital, ökad exploatering av de arbetande klasserna i olika delar av världen och fortsatt expansion i utvecklingsländerna.

Fortsättning följer...

Texten är en översättning från danska Socialistisk Information: 

Internationalt seminar: Hvornår vender krisen?



fredag 21 februari 2014

Ta strid mot New Public Management

...nyliberal doktrin som styr vår vardag

De visade mig instrumenten, Andrea. Det är en nyckelreplik i den tyske dramatikern Brechts pjäs ”Galileis liv”, som visats nu i vinter på scen i Stockholm. Den åldrade vetenskapsmannen Galilei förklarar för sin forne lärjunge Andrea varför han offentligt tog avstånd från sin upptäckt att jorden rör sig runt solen. Så enkelt är det förstås. Det räckte för makten att visa inkvisitionens tortyrinstrument för att kväva (illusionen om) vetenskapens frihet.
Hur ser instrumenten ut i vår tid? Vad är det som gör kunskap till en handelsvara, och tystar yrkespersonen? Ett särdeles smidigt instrument kallas New Public Management, NPM. Begreppet var okänt i den allmänna debatten, innan Maciej Zarembas artikelserie om NPM i vården publicerades i Dagens Nyheter förra året.

NPM är en samlingsbeteckning för nyliberala doktriner som i hög grad styr vardagen i svensk vård, skola, äldreomsorg och polisväsende idag. NPM bygger på uppfattningen att mål och resultat för offentlig verksamhet går att mäta och kvantifiera på ett enkelt och entydigt sätt. Måluppfyllelsen avgör vilka resurser verksamheten får. I grunden finns övertygelsen att den privata sektorn bedrivs mer effektivt och bättre än den offentliga sektorn.
Inom vården är den allvarligaste kritiken av NPM att patienternas behov kommer i andra hand när ekonomiska hänsyn tar över. Systemet är korrumperande. Vårdinsatser anpassas exakt till ersättningssystemet för att verksamheten ska överleva. Privatiseringsivrarna gynnas när vården inte längre tycks värd att försvara.
NPM leder också till auktoritära system där chefer på olika nivåer får ökad makt att styra verksamheten. I radioprogrammet OBS i höstas beskrev Jens Stilhof Sörensen hur NPM hotar yttrandefriheten i det ”postdemokratiska samhället”. Han tog exempel från universiteten där rektorerna blivit envåldshärskare och kritiker som försvarar sina ämnen mot nedskärningar sparkas.
Men blev inte de obekväma utmanövrerade eller brutalt uppsagda även förr? Jo, men det finns ändå en skillnad. Då kunde den pålästa kritikern eller vårdteamet som enades i protest hävda att de försvarade befolkningens behov. Idag finns en ny ideologi, där cheferna ”äger” den offentliga verksamheten.

Att det leder till vad Stilhoff kallar en ”tysthetskultur” är uppenbart. Efter DN-artiklarna vällde reaktionerna fram i kommentarsfält och på öppna möten. Men många anställda vågade inte delta i nya protester och det blev tyst igen. Nästan inga chefer vågade träda fram – man hade visat dem instrumenten. Rädslan för instrumenten är verklig – men vi kan börja luckra upp den om protesterna blir fler, fackföreningarna bryter sin passivitet och välfärdens anställda och brukare förenas i försvar av en annan logik än marknadens.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 8/2014

Strövtåg i hembygden

Mando Diao: 
Gustaf Frödings
Strövtåg i hembygden


Gustaf Fröding var det som skrev diktcykeln Strövtåg i hembygden. Den gavs ut 1896 i diktsamlingen Stänk och flikar.

Mando Diao är det som här framför en tonsättning av Strövtåg i hembygden. Samma låt, men bättre videobilder här.


Så vad ska Ukraina göra?

...avvisa ett val mellan dåliga alternativ
Tredje och sista delen av Buzgalins artikel om utvecklingen i Ukraina (tidigare delar se nedan)

Vad är då bäst för Ukraina? Att bli ännu ett perifert område i EU, att integrera sig med Ryssland eller att vara ett självständigt land i tredje världen? 

Personligen skulle jag formulera mitt svar längs tre linjer. För det första måste frågan avgöras av de ukrainska medborgarna själva. Att sändebud från Europeiska unionen eller USA utövar påtryckningar här är precis lika oacceptabelt som för ryssar. 

För det andra, olika skikt av det ukrainska samhället har intresse av olika lösningar. Naturligtvis gör jag inte anspråk på att kunna uttala någon yttersta sanning, men som en lärd och som medborgare är jag ovillig att inta ställningen som en neutral observatör. Enligt min mening kan situationen presenteras (i extremt komprimerad form) enligt följande:

För de flesta av bönderna och industriproletariatet i östra Ukraina skulle samarbetet med Ryssland (jag betonar: som en fråga om huvudinriktning, vi talar inte om att införliva Ukraina i Ryssland) medföra ökad stabilitet och skulle inte skapa nya kultur- och språkproblem. Detta är fallet trots de uppenbara felen med ryska företag och rysk byråkrati. Detsamma skulle gälla för medlemmar av massintellektuella yrken som lärare, sjukvårdspersonal och andra högt utbildade arbetare i statliga institutioner. 

Alla dessa människor skulle få en relativ stabilitet i utbyte mot paternalistiskt förmyndarskap från den ukrainska byråkratin och ytterligare begränsningar av sina medborgerliga och sociala rättigheter. Vinnare på ett närmande med Ryssland skulle också vara motsvarande cirklar av storföretag, tillsammans med de politiska och byråkratiska grupper som är sammanflätade med dem. Alla dessa "plus" är mycket ambivalenta. Men det finns ett otvivelaktigt plus med att våra länder drar närmare varandra: ett återupplivande och en intensifiering av vår sociokulturella dialog. Denna parameter är av grundläggande betydelse och är homogent positiv.

För de flesta medlemmar av "fria yrken", för små- och medelbourgeoisien i den kommersiella sektorn, för de oligarker vars verksamhet har blivit sammanvävda med västerländska transnationella bolag, samt även för västvänliga politiska krafter,  skulle en orientering mot Europeiska unionen vara fördelaktigt på kort sikt. 

Längre bort längs spåret, skulle dessa grupper troligen finna sig underordnas företagen i EU:s "centrum", precis som skedde med länderna i Central- och Östeuropa. Paradoxalt nog kan tillfälliga vinster från den europeiska integrationen vara möjliga för oberoende fackföreningar och olika icke-statliga organisationer (särskilt de på ett visst avstånd från dagens socioekonomiska problem, som förkämpar för homosexuellas, bisexuellas och transsexuellas rättigheter). Dessa grupper kan befrias från vissa av de den nuvarande byråkratins restriktioner.

Dessa demokratiska framsteg skulle dock knappast vara viktigt eller bestående, även om de skulle förekomma alls. I länderna i EU:s periferi kränks normerna för medborgerliga och sociala rättigheter med slående lätthet. Samtidigt visar byråkratin i Bryssel en häpnadsväckande blindhet i "att inte märka" dessa överträdelser, om de inte påverkar intressena hos europeiska transnationella eller deras Brysselgrannar vid Natos högkvarter.

Nu till den viktigaste delen i denna punkt. Till skillnad från fallet med händelserna 2004 (där författaren var närvarande personligen),  är nationalister och fascister nära att utgöra den största och bäst organiserade kraften i praktiska och aktiva termer i Maidan-aktionerna 2013. Det måste sägas rakt ut: den växande styrkan i högernationalistiska och pro-fascistiska organisationer i Ukraina, precis som i de baltiska länderna, är inte bara myndigheterna i dessa länders fel, utan också - och jag betonar detta i synnerhet - de härskande strukturerna i Europeiska unionens fel. Europas liberala demokrater har redan provat vid ett tillfälle, och med monstruösa resultat, att uppnå sina mål genom att spela det fascistiska kortet (vi kanske minns Münchenavtalet 1938, för att nämna ett exempel). Den nuvarande användningen av nationalister och fascister som en av de viktigaste krafterna i Maidan-protesterna är i huvudsak just ett sådant brott (men för tillfället på en ojämförligt mindre skala), som begås av de ukrainska "oppositionella" och EU.

För det tredje,  en kort analys av situationen i Ukraina, från ett marxistiskt perspektiv, berättar tydligt: vi alla, särskilt i Ukraina, måste fly från den slutna kretsen av att välja den förment mindre onda av två lika meningslösa alternativ. Vi kan och måste hitta ett vinkelrät svar. Det ligger på planet att i första hand lösa de socioekonomiska, politiska och kulturella problemen, inte på nivån av pragmatisk geopolitik (av den typen "Vem ska vi sälja oss till?"), utan av genuint radikala ekonomiska och politiska reformer i (minst) Ukraina självt. Även här vi kan och måste vi kritiskt använda oss av den europeiska demokratiska vänsters erfarenheter av kamp och av vår gemensamma erfarenhet - mycket motsägelsefull, men av grundläggande betydelse - av de förändringar som skett inom Sovjetunionen.

Vi får inte heller glömma den avgörande faktorn: en i huvudsak klassbaserad vänsterpolitik kan inte och får inte ignorera förekomsten av allmänna ukrainska folkliga intressen, som en konkret-universell (och därmed motsägelsefull) enhet av landets etniska grupper, historia, kultur och geografi. Detta intresse präglas av motsättningar som spänner över många dimensioner. Icke desto mindre föreligger det. Endast folken i Ukraina själva, inte ryssar eller europeiska "beslutsfattare", kan och bör bestämma en strategi, beroende av allmänhetens intressen för landets utveckling.

Således, jag kan inte och kommer inte att försöka att ställa ut en sådan strategi för medborgarna i Ukraina. Men som marxistisk forskare och som en som växte upp mitt i en dialog med våra folk och kulturer (och inte bara med dem), kan jag inte och kommer inte att stå vid sidan av som en likgiltig observatör. Jag skulle därför vilja påminna alla berörda att det högsta kriteriet för framsteg för alla folk, ett kriterium som finns trots det postmodernistiska målet att "dekonstruera stora berättelser", har varit och är fortfarande fri, rättfram utveckling för individen. Detta innebär inte bara ekonomisk tillväxt utan också framsteg för mänskliga egenskaper och kapacitet, samt lösandet av sociala, miljömässiga och humanitära problem.

Som jag har hävdat upprepade gånger i det förflutna, ligger inte ett sådant alternativ för folken i Ryssland, Ukraina och andra länder längs vägen för omvandling till en periferi åt något "empire of faith", vare sig i EU eller Nordamerika. Det är inte heller att finna i en union av oligarker och byråkrater av halvperifera länder. I vid mening kräver en sådan lösning ett avvisande av ett val mellan "mindre onda" och söker i stället efter ett "vinkelrät" svar. Detta kan endast bestå av att avancera längs vägen för demokrati och socialism. Endast denna väg kan ge både integration i ett globalt samarbete (ett samarbete mellan folk och kulturer) och även utvecklingen av den nationella kulturen, eftersom en äkta kultur är alltid både global och nationell.

Detta är inte en abstrakt rekommendation. Att peka ut denna kurs är redan möjligt, även för länder som inte är bland världens största och mest utvecklade. Dagens exempel på sådana länder är en hel rad latinamerikanska stater vars folk har förkastat USA:s ledning och har börjat genomföra en demokratiskt, socialt inriktad modell för utveckling. Dessa länder har gjort till sin första prioritet att inte bedriva geopolitiska intriger, utan välja en socioekonomisk och politisk-ideologisk strategi som utgör ett alternativ till det globala kapitalets hegemoni.

Tidigare delar av artikeln:

DN SkD SkD2 SkD3 SkD4 LT LT2 NS D NSK