onsdag 30 april 2014

Skåne: Arbetsplatsolyckorna ökar

...osäkra anställningar ökar riskerna

Förra året dog sju personer på sina arbetsplatser i Skåne. Samtidigt ökar arbetsolyckorna. 3 963 arbetsolyckor ledde till frånvaro i minst en dag. Det är en ökning med mer än 500 sen 2009. Nästan 800 olyckor i vård och omsorg/socialtjänst, nästan 700 olyckor i tillverkningsindustrin och nära 500 i byggindustrin.  

LO har släppt en färsk rapport. Jimmy Runesson, ordförande för LO-distriktet i Skåne:
- Trenden generellt är att olyckorna har ökat. År 2007 tog man bort mycket arbetsmiljöforskning och Skåne fick nästan en halvering av antalet inspektörer.

Även antalet arbetsrelaterade sjukdomar har ökat. Det är ofta stressrelaterat inom vård och omsorg och städ. LO skriver i rapporten att statistiken inte ger en heltäckande bild, utan att ytterligare  1400 människor dör i arbetsrelaterade sjukdomar varje år, från cancer till hjärtinfarkt.

Den flexibla arbetsmarknaden har lett till större risker, enligt journalisten och författaren Elinor Torp. Förra året kom hennes bok Döden på jobbet
- Det är tydligt vilka konsekvenser det får när man har en huvudentreprenör och sedan förgrenas arbetsuppgifter ner på olika underentreprenörer och bemanningsföretag. Den i toppen kan svära sig fri från ansvar om de långt ner får göra de riskfyllda jobben. 

I mars skrevs en sorts huvudentreprenörsansvar in i byggavtalet.
- Men problemen fortsätter. Hos underentreprenörerna ser inte arbetsmiljön så bra ut. Det är ett A- och ett B-lag, säger Elinor Torp. 
- Det är utrustning av sämre kvalitet, inte samma möjligheter till återhämtning, osäkra anställningar som gör att man blir tyst och inte ställer krav.

Källa: City Malmö


Lärare oftare psykiskt sjuka

...många mår dåligt av den ökande stressen

Lärare sjukskrivs med en psykisk diagnos betydligt oftare än andra yrkesgrupper. Det visar en sammanställning av Försäkringskassans siffror som Lärarförbundet har gjort. Siffrorna gäller lärare i grundskolan och på gymnasiet. Redan tidigare har rapporterats om allvarliga symptom på utbrändhet bland nyutexaminerade.

För grundskollärare är risken att sjukskrivas med en psykisk diagnos, som utmattning och depression, hela 50 procent högre än för arbetsmarknaden i stort. För gymnasielärare är samma siffra 25 procent.

Noterbart är att risken har ökat kraftigt sedan 2005, i synnerhet i samband med de utbildningspolitiska reformerna. Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén, säger till Ekot att hon ser flera förklaringar till utvecklingen: 
– Det ena är att det har fallit ett berg av administration, papper, planer, mallar och matriser över läraryrket som tar tid från eleverna och arbetet med dem. Och vi ser också samtidigt att det saknas andra yrkeskategorier som stöd för lärarna att kunna vända elevernas resultat, säger Eva-Lis Sirén.

Många nya sjuksköterskor och lärare har utbrändhetssymptomVar tredje nyexaminerad sjuksköterska och lärare har allvarliga symptom på utbrändhet under de första yrkesåren. Men redan medan de studerar mår många dåligt av stress.

– De oroväckande höga ohälsonivåerna under utbildningstiden var en överraskning för oss, säger professor Petter Gustavsson, som lett en stor studie av sjuksköterskors och lärares första tid i yrket.



tisdag 29 april 2014

Kärrtorp: Vänsteraktivist döms till sex års fängelse

...rätt till nödvärn men överdrivet våld

Den 35-årige vänsteraktivisten Joel Bjurströmer Almgren döms till drygt sex års fängelse för försök till dråp, efter att ha knivskurit en man i samband med nazistattacken mot en demonstration i Kärrtorp i mitten av december förra året.

35-åringen fälls för försök till dråp och våldsamt upplopp. Enligt tingsrätten har huggen orsakat livshotande skador, och 35-åringen har försökt döda offret.

Det är illa att detta hände, men det är mycket bra att rätten slår fast demonstrationens rätt att försvara sig mot nazistöverfallet. 

I nödvärnsrätten ingår dock inte överdrivet våld och Bjurströmer har uppenbarligen använt sig av helt onödigt och överdrivet våld när han två gånger huggit en av nazisterna i ryggen så att denne är nära att avlida. 

Åsa Linderborg i AB: Våld utan försvar

Bloggat: Svensson

NSK

Allas rätt till arbete och välfärd

...Reinfeldt och Löfvén låter allt mera lika
Högerpolitikens ansikten

Alliansen-regeringen som skapar massarbetslöshet måste helt enkelt bort vid höstens val. Vi kan inte ha det så här längre. Att låta hundratusentals människor gå arbetslösa är ett slöseri utan like. Ingen tjänar något på detta utom de stora kapitalägare som drar fördel av pressen nedåt på lönerna och konkurrensen om jobben som ger utrymme för bemanningsföretag och osäkra anställningar.

Men socialdemokraterna erbjuder heller inget alternativ till de borgerliga. Under sin tid vid makten förde de också en politik för hög arbetslöshet, sämre välfärd, privatiseringar och ökande klyftor. Det var faktiskt sossarna som öppnade slussarna för högerpolitiken.

Nu lägger sig socialdemokraterna åter igen nära Moderaterna och Alliansen. De varken vågar eller kan bryta med högerpolitiken. Ska det bli någon ändring efter höstens val så måste det bli vänsterpolitik och ett tryck underifrån för en omfördelning av samhällets resurser:

- De rika, storföretag och banker måste betala mycket mer för att orättvisorna ska minska
- Det måste göras en massiv satsning på välfärd för att anställa folk i vård, omsorg och skola
- Det krävs ett omfattande program för att bygga billiga hyresrätter
- Det behövs en omställning för förnyelsebar energi och kollektivtrafik

Samhället har stora och pockande otillfredsställda behov att tillgodose. Resurserna för att täcka dessa behov finns också, samhället har aldrig haft så stora rikedomar som nu - men de finns i fel händer.

Bort med högerregeringen! 
Fram för en socialistisk arbetarpolitik!

DN SkD 

Skåne: Ökad import av sopor

...soptransporter från England för förbränning i Skåne
I ett hållbart samhälle kan vi inte vara beroende av sopförbränning

För ett par år sedan började Skåne importera sopor från bland annat Norge, detta för att kunna hålla igång fjärrvärmeverken i en tid av lågkonjunktur. Då trodde man att importen skulle bli en tillfällig åtgård. Nu visar det sig att den tvärtemot väntas öka dramatiskt de närmaste åren. Allt mer sopor importeras. Avfallsimporten från Storbritannien väntas öka kraftigt

Sopförbränning är nåt skit. Det uppstår stora mängder restprodukter i form av slagg och aska som ska deponeras säkert för att inte förorena miljön. Avfallsförbränning ger också upphov till utsläpp av tungmetaller, dioxiner och svaveldioxid som måste renas. Hushållsavfall är dessutom delvis ett fossilt bränsle eftersom det innehåller plaster.

Många nackdelar, alltså, plus att man går miste om värdefullt material som kan återvinnas. Detta ska naturligtvis tas om hand i Norge och England och inte transporteras till Skåne. I Skåne ska vi inte göra oss beroende av sopförbränning för att täcka vårt energibehov utan satsa på energieffektivisering och lokal förnyelsebar energi. Vi ska göra oss kvitt både sopförbränning och sopor - liksom onödig produktion och konsumtion. Ett hållbart samhälle är vad vi behöver.

måndag 28 april 2014

Utflykt i Rapsrike

...sommaren på landet
På söndagen cyklade jag rakt ut, inte i spenaten, men väl nästan i rapsen...

Här lämnade jag stan bakom mig. Stod ett tag och begrundade och tittade bakåt på staden som använder landets bästa åkermark för att bygga nytt köpcentrum och nya parkeringsplatser...

Sen vände jag mig söderut för att beskåda den redan blommande rapsen

Passerar Bunkeflo kyrka

...och Vintrie där fruktträden blommar

Ska snart passera under Yttre Ringvägen...

...och sen är det fritt fram över slätten mot Tygelsjö. Cykelvägen följer banan för den sen länge nedlagda järnvägen till Skanör/Falsterbo

Bronsåldershögar minner om det urgamla odlingslandskapet...

...liksom gamla pilevallar

Salladen är på väg upp...

Rapsen är redan uppe...

Fält som sträcker sig längre än ögat...

Detta är Rapsrike

I dikeskanten står åkerfräken som nu har dessa fertila, blekbruna vårskott (den som har problem med åkerfräken i sin trädgård ska ta dem nu eftersom det är nu de sprider sina sporer). Men jag gillar dem i vägkanten...

Möllan i Tygelsjö

Passerar gamla f d stationsbyggnaden i Tygelsjö...

...och kan blicka vidare söderut mot Söderslätt. Men här vänder jag, plikterna kallar. Dock har jag fått en dos motion, frisk lantluft, sol och ett besök i Rapsrike.


Marxismen: Lärdomar från Pariskommunen

...den politiska formen för arbetets frigörelse
Tidigare delar av artikeln:

Parismassornas uppror 1871 i efterdyningarna från det fransk-preussiska kriget var en avgörande händelse i utvecklingen av Marx’ politiska teorier. I sitt förord till Kommunistiska Manifestet från 1872 skrev Marx, att även om de politiska principer som fanns i Manifestet allmänt sett var riktiga, så hade erfarenheterna från Pariskommunen – ”då proletariatet för första gången... innehade den politiska makten” – gjort det ”föråldrat” i åtminstone ett viktigt avseende. 

Manifestet hade inte givit någon detaljerad redogörelse för vilken politisk form den proletära revolutionen skulle anta och vilka konsekvenser den skulle få för den existerande statsapparaten. Kommunen gav en livfull demonstration av vad ”proletariatets diktatur” innebar. Framförallt hade den visat att ”arbetarklassen icke... helt enkelt [kan] ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna syftemål”.31)

Ända från början av sin politiska bana hade Marx hyst en stark motvilja mot den statliga byråkratin, och han var kritisk mot den representativa statens politiska avskiljning. Han hade beskrivit byråkratins funktion som att försvara ”särintressets imaginära allmänhet”. Det låg i den statliga byråkratins natur att höja sig över samhället: ”Byråkratin har i sin besittning statsväsendet, samhällets andliga väsen, det är dess privata egendom. Byråkratins allmänna ande är hemligheten, mysteriet, som inom den själv bevaras genom hierarkin... Auktoriteten är därför dess vetandes princip, och förgudandet av auktoriteten är dess övertygelse. Inom byråkratin själv blir emellertid spiritualismen till krass materialism, den passiva lydnadens materialism, auktoritetstrons materialism, mekanismen hos ett fixt formellt handlande, hos fixa grundsatser, åskådningar och sedvänjor. Vad gäller den enskilde byråkraten så blir statssyftet hans privatsyfte, till ett jagande efter högre befattningar, till karriärmakeri.”

Men Marx framhåller att ”byråkratin [är] blott ’formalismen’ av ett innehåll som ligger utanför den själv.” Detta innehåll var egendomens särintressen. Marx’ slutsats var: ”Byråkratins upphävande kan blott ske genom att allmänintresset verkligen... blir till särintresse.”32) 

Representativstatens politiska institutioner leder inte till detta, snarare avsöndras de från samhället till förmån för de dominerande särintressena: ”Skiljandet av den politiska staten från det borgerliga samhället framträder som de deputerades skiljande från sina mandatärer... De deputerade från det borgerliga samhället är ett samhälle, som inte står i förbindelser med sina kommittenter i form av ’instruktion’ eller uppdrag... De är kommitterade såsom representanter för de allmänna angelägenheterna, men de representerar verkligt särskilda angelägenheter.”33) 

Marx kritiserade byråkratin och den representativa staten innan han insåg att arbetarklassen var den grundläggande revolutionära klassen. Denna sistnämnda upptäckt gjorde Marx samtidigt som han insåg att staten var en våldsapparat som måste störtas. Marx skisserade dessa två ståndpunkter för första gången i sin artikel om de schlesiska vävarnas revolt. Innan dess hade han kritiserat det politiska avskiljande som staten representerade: från och med då angrep han staten som ett verktyg för förtryck, som i och med det koncentrerade de samhälleliga förhållandena.

I ”Pariskommunen”, generalrådets manifest som Marx skrev som svar på undertryckandet av Kommunen, pekar han för första gången på de grundläggande drag som en arbetarstat kommer att få. Vart och ett av dessa drag uppstår ur behovet att störta den gamla statsmakten: ”Den centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ - stående armé, polis, byråkrati, prästerskap, rättsväsen, organ som är skapade efter en systematisk och hierarkisk arbetsfördelningsplan”. I kölvattnet på den kapitalistiska industrins utveckling och dess åtföljande klasskamp ”erhöll statsmakten mer och mer karaktären av en offentlig makt för arbetarklassens undertryckande, ett instrument för klassherravälde. Efter varje revolution som betecknar ett framsteg för klasskampen framträder statsmaktens rent förtryckande karaktär allt klarare och klarare.” 

Marx hävdade att den parlamentariska republiken hade spelat en avgörande roll för att stärka statsmakten, ”för att bevisa för arbetarklassen att den ’sociala’ republiken inte innebar någonting annat än att republiken stod för det sociala förtrycket”. Eftersom statens förtryckarapparat var den borgerliga samhällsordningens stöttepelare – vare sig det var i form av en parlamentarisk republik eller ett bonapartistiskt kejsardöme – så måste en verklig arbetarrevolutions första uppgift bli att ta itu med den: ”Kommunens första dekret gick därför ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket.”34)

Kommunens politiska institutioner utgjorde ett kvalitativt framsteg till och med den mest demokratiska republik. ”Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst. Deras flertal bestod självfallet av arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång... Räknat från kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön... Medan det gällde att operera bort de enbart förtryckande organen från den gamla regeringsmakten, skulle dess berättigade funktioner fråntagas en makt, som gjorde anspråk på att stå över samhället, och återlämnas till samhällets ansvariga tjänstemän. I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare.”35)

Med hjälp av Kommunen kunde arbetarklassen leda alla de klasser som hotades av kapitalet i ett angrepp mot den gamla samhällsordningen. ”Kommunen hade fullkomligt rätt när den tillropade bönderna: ’Vår seger är ert hopp!’... Kommunen skulle ha befriat bonden från blodsskatten, skänkt honom en billig regering och förvandlat hans blodsugare, notarien, advokaten, rättstjänaren och andra juridiska vampyrer till avlönade kommunaltjänstemän, valda av bonden själv och ansvariga inför honom. Den skulle ha befriat honom från skogvaktarens, gendarmens och prefektens godtyckliga herravälde. Den skulle ha ersatt prästens fördumningsverksamhet med skollärarens upplysningsverksamhet.”

Detta var de ”omedelbara välgärningar” som Kommunen erbjöd bönderna. Men Marx pekar även på att Kommunen skulle kunna avskriva böndernas skulder och erbjuda långsiktig ekonomisk räddning inför ”konkurrensen från det kapitalistiska jordbruket.” Kommunen hade också visat att arbetarklassen kunde vinna över mellanskikten till sin sida: ”detta [var] den första revolution, i vilken arbetarklassen öppet erkändes som den enda klass som ännu var i stånd att prestera ett samhälleligt initiativ, och erkändes till och med av den stora massan av medelklassen i Paris”.36)

Marx förklarar att de blygsamma sociala åtgärder som Kommunen lyckades genomföra under sin två månader långa existens, bara kunde ”antyda den riktning i vilken en folkets regering med folkets stöd rör sig.” Bland dess mest betydelsefulla planer fanns de som rörde utbildning och kultur: ”Samtliga undervisningsanstalter öppnades kostnadsfritt för folket och rensades samtidigt från all inblandning från statens och kyrkans sida. Därmed hade inte endast skolbildningen gjorts tillgänglig för var och en, utan även vetenskapen själv hade befriats från de bojor, som klassfördomar och regeringsmakt lagt på den.”

Själv ansåg Marx att Kommunen borde ha vidtagit djärvare ekonomiska och militära åtgärder – i synnerhet skulle den ha inlett en offensiv mot Versailles medan styrkeförhållandena var till dess fördel. Men oavsett vilka begränsningar Kommunens politik hade, så var dess största bedrift ”dess egen arbetsfyllda existens.” Till och med dess misstag var öppna för granskning och tillrättalägganden: ”Kommunen gjorde faktiskt inte anspråk på ofelbarhet, så som alla de gamla regeringarna utan undantag gör. Den publicerade alla tal och handlingar, den invigde allmänheten i alla sina ofullkomligheter.”

Kommunen hade ett antal inkompetenta och otillräckliga ledare, inklusive ”överlevande från tidigare revolutioner”. ”De utgör ett oundvikligt ont. Med tiden skakar man dem av sig. Men kommunen fick aldrig tid till det.” Marx sammanfattar Kommunens innebörd på följande sätt: ”Den mångfald av tolkningar som kommunen utsattes för och den mångfald av intressen som fann sitt uttryck i den bevisar att den var en ytterst utvidgningsmöjlig politisk form, under det att alla föregående regeringsformer varit väsentligen undertryckande. Dess verkliga hemlighet var denna: den var väsentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta politiska formen, under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas. Utan denna sista betingelse hade kommunförfattningen varit en omöjlighet och ett bedrägeri. Producenternas politiska herravälde kan inte existera jämsides med upprätthållandet av deras sociala slavställning.”37)

I ”Pariskommunen” gjorde Marx propaganda för Kommunen och belyste vad han ansåg vara dess mest betydelsefulla drag. Men samtidigt slog han oåterkalleligt och offentligt fast den marxistiska synen på proletariatets diktatur. Marx betonade Kommunens enorma möjligheter så starkt för att peka ut den sociala revolutionens framtida väg. Att bryta den kapitalistiska statens makt och krossa dess förtryckarapparat var en avgörande förutsättning för att på ett övergripande sätt expropriera borgarklassen. Vissa har betraktat Marx’ beskrivning av Kommunen som ett återskall av Rousseau och sina egna tidiga skrifter om staten. Således var inte Kommunens delegater samma sak som parlamentariska representanter, eftersom de ”när som helst [skulle] kunna ersättas och alltid vara bundna av sina väljares bestämda instruktioner.”38) 

Dessutom kunde de ”särintressen” som återspeglades i Kommunen på samma gång leda en universell frigörelse. Men det vore missvisande att föreställa sig att de gamla filosofiska kritikerna nu bara hade upptäckt en aktiv historisk förkämpe. De nya samhällskrafter som återspeglades i proletariatet gjorde att det kunde skapa starka och effektiva former för politisk representation, och kontrollera ”samhällets ansvariga ombud”. De behövde inte frukta representation. För Rousseau och den unge Marx var alla former av representation ett falsarium och en abstraktion. För den mogne Marx måste arbetarklassens verkliga kollektiva natur finna ett kollektivt politiskt uttryck för att kunna behärska det moderna samhällets produktivkrafter. Eftersom arbetarklassen var de församhälleligade produktivkrafternas motor, hade den möjlighet att kontrollera de nödvändiga politiska abstraktionsformerna, av vilka Kommunen bara var en elementär och primitiv form. 

I det första utkastet till ”Pariskommunen” påpekar Marx: ”Precis som statsapparaten och parlamentarismen inte är de härskande klassernas verkliga liv, utan bara organiserade allmänna organ för deras makt, politiska garanter och former och uttryck för tingens gamla ordning, så är inte Kommunen arbetarklassens samhälleliga rörelse och därmed en allmän nydaning av mänskligheten, utan ett organiserat kampmedel. Kommunen avskaffar inte klasskampen... utan tillhandahåller det rationella medium genom vilket denna klasskamp kan genomgå sina olika faser på det mest förnuftiga och mänskliga sättet.”39)

Under efterdyningarna till Kommunen var Marx helt medveten om att arbetarrörelsen måste utvecklas politiskt om kommunardernas kamp skulle återupptas och föras till ett framgångsrikt slut. Kommunen hade absolut visat konturerna till en arbetarstat. Men utifrån Marx beskrivningar av Kommunen finns det inget tvivel om att den behövde utveckla ett mer klarsynt socialt och ekonomiskt program. Under efterdyningarna till Kommunen lämnade de engelska fackföreningarna Internationalen, som hade varit måltavla för den härskande klassens hysteri över hela Europa.

Återstoden av Internationalen slets sönder av dispyterna med anarkisterna angående behovet av ”politiska aktioner”. Marx var mer än någonsin övertygad om att arbetarrörelsen måste utveckla lämpliga politiska former. Om det hade funnits en starkare politisk ledning för Kommunen skulle den ha överlevt längre och ha uträttat mer. Anarkisterna var mot att arbetarrörelsen utvecklade öppna politiska partier, och förföll istället till revolutionära konspirationer. Bakunin gick mot Marx’ ledarskap inom Internationalen i namn av demokratin, men hans egna uppfattningar om den revolutionära organisationen tänkte sig inte någon som helst demokratisk struktur. På en del ställen bildade Bakunins företrädare faktiskt verkliga arbetarorganisationer, som Marx och Engels ignorerade till skada för sig själva. Men för det mesta ledde Bakunins konspiratoriska aktiviteter till fiasko och fantasier – eller ännu värre. Anarkisternas vägran att gå till ”politisk handling” fick också till resultat att de revolutionära organisationerna inte utvecklade äkta former för proletär representation. Det var förvisso ett drastiskt motgift mot reformismen, men som det visade sig inte något effektivt sådant.

Program och parti

När den tyska arbetarrörelsens två delar – lasalleanerna och halvmarxisterna – enades i Gotha 1875 och antog ett gemensamt program, tvingades Marx och Engels ännu en gång förklara själva kärnan i sin uppfattning om en revolutionär proletär politik. De hade konsekvent kämpat mot Lassalles inflytande. Denne hade skaffat sig ett stort antal anhängare bland de tyska arbetarna genom att fördärva Manifestets teorier med en anpassning till den preussiska staten och Bismarcks politik att ena Tyskland under preussisk ledning.

Huvudpunkten i Lassalles agitation hade varit kravet på allmän rösträtt och kamp för arbetarkooperativ som finansierades av staten. Som motprestation om dessa krav genomfördes var Lasalle beredd att stöda Bismarcks politik. Så fort Marx insåg vart Lassalles politik ledde bröt han alla förbindelser med honom. Efter Lassalles död uppmanade Marx med framgång det lasalleanska partiets ledare att bilda en facklig organisation som skulle göra det möjligt för de tyska arbetarna att upptäcka sin egen styrka. Upprepade gånger framhöll Marx och Engels behovet att samordna den tyska rörelsens splittrade styrkor, och det är därför än mer anmärkningsvärt att de reagerade så kraftigt mot det program som antogs vid enandet.

De främsta orsakerna till att Marx och Engels gick mot Gothaprogrammet var att det inte intog någon revolutionär ståndpunkt gentemot staten, inte satte in de tyska arbetarnas kamp i ett internationalistiskt perspektiv, och inte grundade partiets strategi i den proletära klasskampen. Var och en av dessa brister hade sina rötter i den lasalleanska förvirring som fick Marx att skriva en av sina mest kortfattade och kategoriska redogörelser för sin politik.

Gothaprogrammet sa att: ”För att bana väg för lösandet av den sociala frågan kräver tyska arbetarpartiet upprättandet av produktionskooperativ med statlig hjälp”. Marx’ svar löd så här: ”I stället för den existerande klasskampen sätter man en journalistfras: ’den sociala frågan’, för vars ’lösande’ man ’banar väg’. I stället för ur samhällets revolutionära omvandlingsprocess ’uppstår’ ’totalarbetets socialistiska organisation’ ur den ’statliga hjälp’ staten ger produktionskooperativen, vilka den - inte arbetarna - ’upprättar’. Det är Lassalles fantasi värdigt, att man med statliga lån likaväl skulle kunna bygga ett nytt samhälle som en ny järnväg!”

Programmet ersatte också varje hänvisning till att det behövdes en proletariatets revolutionära diktatur med en rad demokratiska krav som riktades till den existerande tyska staten. Dessutom var till och med dessa demokratiska krav halvhjärtade: ”Till och med vulgärdemokratin, som i den demokratiska republiken ser det tusenåriga riket och inte har någon aning om att klasskampen måste utkämpas definitivt just i denna det borgerliga samhällets sista statsform - t.o.m. den står ännu skyhögt över en dylik demokratism inom gränserna för det av polisen tillåtna och av logiken otillåtna... Hela programmet är emellertid, trots allt demokratiskt tingel-tangel, alltigenom förpestat av lassallesektens undersåtliga tro på staten, eller, vilket inte är bättre, av demokratisk vidskepelse, eller snarare är det en kompromiss mellan dessa båda, från socialismen lika avlägsna, slag av vidskepelse.”40)

I Manifestet hade Marx och Engels skrivit: ”Samfälld aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, är en av de första betingelserna för proletariatets befrielse.”41) Den välkända uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förena er!” hade alltid varit valspråk för deras politiska verksamhet. I öppningstalet till Internationalen hade Marx poängterat: ”Det förgångnas erfarenhet har visat, hur missaktningen av det brödraband som borde ena och elda alla arbetare i skilda länder att stå fasta vid varandras sida i alla strider för frigörelse, ständigt har bestraffat sig genom att deras splittrade försök samt och synnerligen har krossats.”42)

Den internationalistiska praktik som Marx i detalj utformade i Internationalen uppmanade till ett principiellt motstånd mot de kapitalistiska staternas militarism och till stöd för de förtryckta folkens kamp. I sitt manifest till Pariskommunen anmärkte Marx hur viktigt det faktum var, att den hade tilldelat utländska revolutionärer ansvarsposter, och ”för att otvetydigt beteckna den nya historiska era som kommunen visste med sig att den inledde, rev kommunen... ned krigsärans kolossala symbol, Vendômekolonnen.”43)

Vid tiden för det franskpreussiska kriget hade Marx’ tyska anhängare utmärkt sig genom att gå mot kriget, trots Bismarcks skickliga teaterspel och utbrottet av krigsfeber bland folket. Marx ansåg att Gothaprogrammet fullständigt saknade en internationalistisk proletär anda: ”Och till vad reducerar tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan ’kommer att bli den internationella folkförbrödringen’ - en från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet lånad fras, avsedd att gå som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. Om den tyska arbetarklassens internationella funktioner alltså inte ett ord... I själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Också detta påstår att målet för dess strävan är ’den internationella folkförbrödringen’. Men det gör också något för att handeln skall bli internationell och nöjer sig ingalunda med medvetandet om – att alla folk driver handel hemma hos sig.”44)

Vanligen hade Marx och Engels betraktat bildandet av en enad arbetarrörelse som något i sig själv gott och önskvärt. Men under kampen mot anarkisterna angående ”politiska aktioner”, och som ett resultat av Kommunen, hade de blivit mer uppmärksamma på frågan om att verkligen uttrycka och framställa den proletära politiken. Ett klart och sammanhängande program var av avgörande betydelse för att klart ange ett politiskt parti. I sin inledning till ”Kritik av Gothaprogrammet” hävdade Marx, att om hans anhängare inte kunde övertala det Allmänna tyska arbetarförbundet (ADAV) att överge sina lasalleanska patentmediciner, så ”borde man helt enkelt ha slutit en överenskommelse om aktion mot den gemensamma fienden.”45)

Strax innan samgåendet i Tyskland hade Engels kommenterat det faktum att politiska meningsskiljaktigheter var oundvikliga och hälsosamma inom arbetarrörelsen: ”Dessutom sade gamle Hegel en gång så här: ’Ett parti kan visa sin förmåga att segra genom att låta sig splittras utan att detta blir katastrofalt för partiet’. En arbetarrörelse måste genomgå många olika utvecklingsstadier; vid varje steg som tas finns det folk som stöts tillbaka och inte vill marschera med längre”. När Engels senare tittade tillbaka på kampen mot Lassalles inflytande, anmärkte han: ”Det förefaller som om arbetarpartierna i de större länderna måste vidareutvecklas genom inre stridigheter - i enlighet med den dialektiska utvecklingens allmänna lagar.”46)

Även om de tyska socialdemokraterna med tiden mer och mer kom att betrakta sig själva som marxister, så var deras relationer till Marx och Engels ofta ansträngda. En typisk händelse som illustrerar frågan om proletär representation liksom behovet av intern kamp var diskussionen angående hur partiets parlamentsledamöter skulle uppträda och de principer som styrde redigeringen av partiets teoretiska tidskrift. Max Kayser, en av det socialdemokratiska partiets riksdagsledamöter, röstade 1879 för ett av Bismarcks skatteförslag. De andra ledamöterna hade givit honom tillstånd att göra detta, trots att det bröt mot partiets program. Den person som hade utsetts att redigera partiets teoretiska tidskrift angrep till partiledningens bestörtning öppet Kaysers handling.

Partiledningen utsåg därför en tillsyningskommission som skulle granska tidskriftens innehåll. Dessa åtgärder irriterade Marx och Engels. Enligt deras uppfattning var det Kayser som hade begått det verkliga disciplinbrottet, och tidskriftsredaktören Hirschs reaktion var fullkomligt berättigad och nödvändig. De frågade: ”har den tyska socialdemokratin i själva verket smittats av den parlamentariska sjukan och tror att med folkets val den helige ande har utgjutits över de valda och förvandlat fraktionssammanträden till ofelbara koncilier och fraktionsbeslut till oantastbara dogmer?” Så vad Marx och Engels anbelangar valdes inte partiets parlamentsledamöter i egenskap av personer, utan som företrädare för partiets program. Till skillnad från andra representanter i parlamentet hade de bundna mandat, formella instruktioner som förkroppsligades i partiets program.

Arbetarpartiet skulle ha en proletär demokrati, i motsats till den främmande klass’ makt som förkroppsligades i det borgerliga parlamentets abstrakta politiska mekanismer. De socialdemokratiska ledamöterna hade fullständiga politiska rättigheter – men som medlemmar i partiet precis som alla andra, och inte på grund av att de var ledamöter. Marx och Engels ansåg att Hirschs kritiska ståndpunkt var exemplarisk, och de angrep den redaktionskommitté som partiledningen hade utsett för att den försökte strypa en fullkomligt hälsosam och nödvändig diskussion i partiet angående parlamentsledamöternas skandalösa uppträdande: ”man hänger sig i Zürich redan så till den grad åt känslan av byråkratisk maktfullkomlighet, att man i fråga om detta senare brev av Hirsch redan gör anspråk på den nya befogenheten att avgöra intagandet av artiklar. Redaktionskommittén är redan en censurkommitté.”47)

Den nybildade ”redaktionskommitténs” inställning stötte på våldsamt motstånd från Marx och Engels både på grund av det politiska innehållet i dess förslag och dess byråkratiska metoder. Redaktionskommittén hade uppgivit att den var mot ”en industriarbetarnas ensidiga intressekamp” och ville att partiet skulle bli en organisation för ”alla ärliga demokrater... och i vars spets de oavhängiga företrädarna för vetenskapen och alla av äkta människokärlek uppfyllda män skulle marschera”. De prisade partiets ansträngningar att avvisa ”den våldsamma, blodiga revolutionens väg” och istället eftersträva ”laglighetens, d.v.s. reformernas väg”.

Marx och Engels blev rasande över det skräniga förkastandet av klasskampen som redaktionskommittén förespråkade: i sitt angrepp av detta underströk de än en gång sitt grundläggande axiom att den verkliga källan till all proletär politik utgjordes av klasskampens elementära kraft. De sammanfattade redaktionskommitténs argument så här: ”Alltså, om 500.000-600.000 socialdemokratiska väljare, 1/10 till 1/8 av den samlade väljarkåren, därtill utspridda över hela landet, är så förnuftiga att de inte ränner huvudet i väggen och försöker sig på en ’blodig revolution’ en mot tio, så visar detta, att de också för all framtid förbjuder sig att utnyttja en våldsam yttre händelse, en därav framkallad revolutionär oro, ja, en av folket tillkämpad seger i en på så sätt uppkommen sammanstötning! Om Berlin ännu en gång skulle visa sig så obildat, att det åstadkom ett nytt 18 mars [1848], så måste socialdemokraterna i stället för att delta i kampen som ’barrikadsugna drumlar’ (s. 88) tvärtom ’slå in på laglighetens väg’, dämpa upproret, röja undan barrikaderna och, om så krävs, tillsammans med den förträffliga hären marschera mot de ensidiga, råa och obildade massorna. Eller om herrarna säger, att så har de inte menat, vad har de då menat?”48)

Enligt Marx’ och Engels’ åsikt borde partiet förbereda sig själva och sina anhängare för en sådan explosion av folkligt uppror som hade utlösts av någon ”yttre händelse” (krig, en kris för den existerande samhällsordningen, etc). I all sin offentliga agitation, även i riksdagen, borde det ständigt föra fram krav och förslag vars syfte var att stimulera den utomparlamentariska rörelsens organisering och kampförmåga och avslöja det kapitalistiska systemets ruttna funktionssätt. I motsats till detta ville redaktionskommittén begränsa partiets agitation till vissa ”omedelbara mål” som kunde accepteras av den härskande makten.

Som Marx och Engels uttryckte det: ”Programmet skall inte uppges utan endast uppskjutas - på obestämd tid. Man antar det, men egentligen inte för sig själv och för sin egen livstid utan postumt, som ett arvegods för barn och barnbarn. Under tiden inriktar man ’hela sin kraft och energi’ på allehanda futiliteter och på att sätta lappar här och var på den kapitalistiska samhällsordningen, så att det ändå skall se ut som om något skedde utan att bourgeoisien samtidigt blir förskräckt. Tacka vet jag då kommunisten Miquel, som bekräftar sin orubbliga övertygelse om det kapitalistiska samhällets ofrånkomliga fall inom några hundra år genom att grundligt bedra det och redligen göra sitt för kraschen 1873 och som därmed verkligen gör något för sammanbrottet av den bestående ordningen.”49)

Marx och Engels avslutar med eftertryck: ”Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor- och småborgare.” De påpekar: ”Om herrarna konstituerar sig som socialdemokratiskt småborgarparti är de i sin fulla rätt. Då skulle man kunna förhandla med dem, ingå kartell etc.”50 Marx och Engels betonade alltid att arbetarrörelsen gemensamt skulle försöka anamma det bästa i den borgerliga vetenskapen och kulturen. Enskilda borgerliga intellektuella skulle vara välkomna i arbetarrörelsen, och de kunde ”tillföra den bildningselement”.

Men dessa överlöpare från den härskande klassen kunde bara ge ett verkligt äkta bidrag om de accepterade att arbetarklassen skulle befria sig själv. Marx och Engels underskattade förvisso inte sina egna teoretiska bidrag till arbetarrörelsen, och det var utan tvivel deras privilegierade kulturella bakgrund som gjorde dessa bidrag möjliga. Men från och med 1840-talet försökte de verkligen studera och lära sig från den verkliga, historiska proletära rörelsen och dess erfarenheter av klasskamp: de schlesiska vävarna, chartisterna, revolutionerna 1848 och deras efterverkningar, självständighetsrörelsen på Irland, de engelska fackföreningarnas utveckling, Kommunen, de första arbetarpartiernas erfarenheter.

Till en början var deras politik mycket schematisk och ofta en annan än deras senare politiska ståndpunkter (till exempel i frågan om kolonialismen). Men i det stora hela grundade de sig verkligen på arbetarrörelsens verkliga utveckling, och de försökte inte tvinga på den någon egen patentmedicin eller utopi. Vartefter deras analys av den borgerliga samhällsordningen blev mer genomarbetad så blev även deras politiska uppfattningar det. De var för en taktik som skulle utveckla arbetarrörelsen till ledare för den väldiga majoritetens medvetet självständiga rörelse. De var övertygade om att arbetarrörelsen kunde kontrollera de politiska strukturer som krävdes för att krossa den borgerliga samhällsordningen. De stod fast vid att den avgörande högsta makten hörde arbetarrörelsen till i dess kamp mot den rådande samhällsordningen.

Men den politiska teori som Marx och Engels utvecklade var i flera avseenden ofullständig. Från mitten av 1840-talet och framåt var de i allmänhet fientligt inställda till de flesta yttringar av nationalism. Deras underlåtenhet att analysera den kapitalistiska expansionens internationella dimension, de första kapitalistiska makternas imperialism, medförde att de inte förutsåg hur viktiga de nationella befrielserörelserna skulle bli. Det betydde också att de inte förutsåg den våldsamma ekonomiska och militära rivalitet som skulle komma att utvecklas mellan de stora imperialistmakterna.

I sina skrifter om Frankrike hade Marx analyserat militarismen och en stark förtryckarapparat som ett resultat av det franska samhällets efterblivenhet i jämförelse med England eller USA. Han såg bonapartismen som den borgerliga demokratins antites. Men inom kort skulle Storbritannien och USA utveckla ett byråkratiskt militärkomplex som var åtminstone lika stort som Frankrikes. Under tiden skulle Frankrike anta ett borgerligt parlamentariskt system som liknade det som fanns i de anglosaxiska länderna. Till och med Tyskland och Italien skulle anamma parlamentariska former, om än på ett mindre stabilt sätt.

I sina tidiga skrifter om Frankrike hade Marx bestämt hävdat att det var praktiskt omöjligt med en parlamentarisk republik ”med samhällsinstitutioner” efter modell från februari 1848. Utifrån den ekonomiska utvecklingen i Frankrike på den tiden hade han rätt. Men vid tiden för Marx’ död började de första kapitalistiska länderna upptäcka att de inte bara hade råd med sociala och ekonomiska reformer, utan också att dessa reformer var ett bekvämt sätt att skaffa sig en mer bildad och nöjd arbetskraft. Den ursprungliga kapitalackumulationen hade i dessa länder till stor del hjälpts fram av olika sorters kolonial plundring.

Användandet av vetenskapen inom industrin och framväxten av en mer utvecklad och differentierad ekonomi hade ökat samhällets arbetsproduktivitet avsevärt. På denna grundval var det ingalunda omöjligt med en parlamentarisk republik med ”samhällsinstitutioner”. Det var dessa förhållanden som skulle komma att forma arbetarrörelsen under åren innan Första världskriget. Men de skulle också åtföljas av mer avancerade former för proletär klasskamp än Marx och Engels någonsin hade bevittnat – ett industriproletariats förstklassiga handlingar.

I en av sina sista större politiska texter, ”Inledning till Marx’ ’Klasstriderna i Frankrike 1848-50’”, blickade Engels tillbaka på den politiska bana som han och Marx hade följt. Han medgav att den majoritetsrevolution som de hade arbetat för inte hade varit historiskt möjlig 1848, men han vidhöll att kapitalismens senare utveckling, med dess ”revolutioner ovanifrån” och kraftiga utbredning av den kapitalistiska industrin, nu hade ställt den på dagordningen. ”Överrumplingarnas tid är förbi, och revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora, omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om och vad de vågar liv och blod för.”

I denna text hävdar Engels bestämt att utbredningen av de borgerligt-demokratiska formerna ger arbetarpartierna en fantastisk möjlighet: ”Redan ’Kommunistiska manifestet’ hade proklamerat kampen för allmän rösträtt, för demokrati, såsom en av det stridande proletariatets främsta och viktigaste uppgifter”. Engels pekade på att valagitationen gav ett mått på hur starkt arbetarpartiet var, och ”ett ojämförligt medel att komma i kontakt med folkmassorna, där de ännu står oss fjärran, att tvinga alla partier att inför allt folket försvara sina åsikter och handlingar mot våra angrepp. Dessutom har våra representanter i riksdagen fått en tribun, från vilken de kunnat tala med en helt annan auktoritet och frihet till sina motståndare i parlamentet liksom till massorna utanför än i pressen och på mötena.”

Engels’ text har ibland betraktats som ett tecken på en begynnande reformism. Den skrevs för laglig publicering i Tyskland och är därför försiktig i sina formuleringar – om än inte tillräckligt försiktig för de socialdemokratiska ledarna, som plockade bort många anspelningar på att arbetarpartiet behövde vara väl förberett för ett framtida styrkeprov mellan sig själv och staten. Men samtliga argument i ”Inledningen” slår fast att man ska utnyttja vartenda lagligt medel för att öka arbetarmassornas förmåga att ta ödet i sina egna händer och säkerställa att den slutliga konfrontationen mellan arbetarna och den härskande makten skulle få ett framgångsrikt resultat.

Engels glömde förvisso inte att staten i grund och botten var en maktorganisation som försvarade de besuttna klassernas intressen. Han varnade för att borgarklassen skulle bryta med sina egna konstitutionella former om dessa hotade deras egendom. Han förutsåg också att nästa krig som kapitalismen höll på att förbereda bara kunde bli ”ett världskrig av fruktansvärd ohygglighet och med absolut oberäknelig utgång.”

Det sista stycket i denna text gör en jämförelse med den tidiga kristna kyrkans roll i det romerska imperiet för att förespråka socialdemokratisk agitation inom armén. Han pekar på att de tidiga kristna vid denna tidpunkt var ”ett farligt omstörtningsparti” som genomförde både ”verksamheter i det fördolda” och öppen agitation, inklusive bland de kejserliga trupperna. Han tillkännager att detta omstörtningsparti slutligen tvingades besvara förföljelserna med att ”sätta eld på kejsarens palats i Nikomedia medan han var där.” Oavsett vilka begränsningar dessa knep för att komma förbi censuren sätter upp så är Engels’ språk klart nog, och budskapet är inte reformistiskt.51)

Orsaken till att vissa av Marx’ och Engels’ senare uttalanden kunde ges en reformistisk tolkning är att de aldrig fick leva och se en modern arbetarklass’ första landsomfattande aktioner. Som vi har sett gav de ett positivt gensvar på Kommunen – men det var fortfarande en revolt som i huvudsak bars upp av hantverkare, gesäller och småborgare. Under Marx’ och Engels’ liv ägde det aldrig rum någon landsomfattande generalstrejk i Europa, och inte heller fanns det någon utbredd rörelse av fabriksockupationer.

1900-talets sovjeter och arbetarråd skulle innebära ett framsteg jämfört med Kommunen, eftersom de hade denna starkare klassgrund. Utan erfarenheter av sådana proletära uppror kunde inte Marx och Engels fullborda sin teori om den proletära revolutionen, även om de klart kunde skilja den från blanquism och ”demokratisk tro på mirakel”. Uppgiften att utveckla deras teori föll på de revolutionära marxister som drog lärdom av 1905 och 1917.52 Men som vi har försökt visa började inte de som kom efter Marx och Engels från noll när det gällde att formulera en proletär strategi och taktik. De hade inte bara tillgång till en filosofisk uppfattning, en metod för att analysera samhället eller en ekonomisk lära. De hade också element till en revolutionär politisk teori som utgick från den moderna arbetarrörelsens förmåga.

Röda Malmö: Detta var den fjärde och avslutande delen

Noter: 

31 Manifestet, s 6. Genom att plocka ut det enda ordet ”föråldrat” ur sitt sammanhang lyckas Hunt, op cit, s 190, påskina att Marx avsade sig ”många saker” i Manifestet.
32 Karl Marx, ”Till kritiken av den hegelska statsrätten”, Filosofiska skrifter, op cit, s 54, 55, 54, 56.
33 Ibid. För en intressant kommentar till detta stycke se Lucio Colletti, Marxism och dialektik, Lund : Rabén & Sjögren, 1979, s 84-137, i synnerhet s 106-125. Men Colletti gör misstaget att likställa den verkliga abstraktion av samhällsförhållandena som värdelagen leder till på det ekonomiska området med den koncentration av samhällsförhållandena som en given statsform skapar. Det senare är resultatet av att staten är en våldsorganisation, ett mycket viktigt fenomen som Colletti inte diskuterar.
34 Karl Marx, Pariskommunen, Stockholm : Arbetarkultur, 1969, s 63-64, 64-65, 65, 66-67.
35 Ibid, s 68-70.
36 Ibid, s 76-77, 77, 75.
37 Ibid, s 79, 68-69, 79, 81, 82, 72-73. Angående Marx’ privata funderingar kring Kommunen, se Marx/Engels,
Selected Correspondence, Moskva 1955, s 261-265.
38 Karl Marx, Pariskommunen, op cit, s 69.
39 Karl Marx, ”First Draft of the Civil War in France”, i The First International and After, s 252-253. Colletti har utvecklat sin teori om förhållandet mellan Rousseau och Marx i From Rousseau to Lenin, London : NLB, 1972, speciellt i del 3 av detta arbete, liksom i den citerade inledningen till Marx’ Early Writings [i Marxism och dialektik – öa.]. Trots den kritik vi har riktat mot honom här, bör det sägas att Collettis diskussion innehåller mycket av värde, bland annat en värdefull kritik av Galvano Della Volpes behandling av Rousseau. I andra sammanhang har Colletti medgivit att hans försök att begränsa den marxistiska politiken till Rousseau var medvetet provokativt: se
”Politisk och filosofisk intervju med Lucio Colletti”, i Marxism och dialektik, s 13-51. Dessutom måste det erkännas att den marxistiska politiken verkligen omfattar en på lämpligt sätt omarbetad version av Rousseaus uppfattning om folkets herravälde: nämligen begreppet proletariatets diktatur. Som vi har sett innehåller Marx’ förklaring av detta begrepp en otvetydig betoning av proletariatets och dess allierades herravälde under den revolutionära processen. Proletariatets representanter eller delegater är underkastade massan av väljare, som med hjälp av de bundna mandaten behåller makten och rätten att återkalla sina delegater närhelst de så önskar. I sin i övrigt värdefulla studie av samhällskontraktet [Social Contract] har Althusser helt förbisett detta mycket viktiga bidrag från Rousseau. Det är sant att Rousseaus oförsonliga försvar av folkherraväldets omistliga karaktär står i klar motsättning till hans beredvillighet att tänka sig speciella och till och med diktatoriska åtgärder för att upprätthålla detta herravälde, som till exempel förbudet mot fraktioner och partier. Men Althussers studie är i första hand ämnad att fastställa denna sortens ”motsägelser” hos demokraten från Genève (se Louis Althusser, Politics and History, London : NLB, 1972, s 113-160.) Icke marxistiska vetenskapsmän har givetvis insett det revolutionära innehållet i Rousseaus uppfattning om herravälde, och det trots dess motsägelsefulla drag: ”krossandet av den härskande makten beredde vägen för krossandet av alla sorts härskare, och utifrån folkförsamlingarnas permanenta och absoluta allsmäktighet, som avsatte den verkställande makten och regeringens hela domsrättsområde så fort de hade sammanträtt, utvecklade han hela sitt program för den permanenta revolutionen.” Otto von Gierke, The development of political theory, New York : Norton, cop. 1939, s 98. Den mest omfattande marxistiska genomgången av Rousseau är Valentino Gerratanas uppsats i Richerce di Storia del Marxismo, Rom 1972, s 3-69.
40 Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, op cit, s 36, 37, 42-44.
41 Marx/Engels, Kommunistiska Manifestet, s 51.
42 Karl Marx, ”Inauguraladress för Internationella arbetarassociationen”, i Marx/Engels i urval, op cit, s 195.
43 Karl Marx, Pariskommunen, op cit, s 79. Kommunen utsåg en av Marx’ ungerska anhängare, Leo Frankel, till arbetsminister. Marx avslutar ”18:e Brumaire” med att säga att Louis Bonapartes uppkomst skulle bli ödesdiger för Napoleonkulten: ”om kejsarmanteln till slut hamnar på Louis Bonapartes axlar, kommer den tunga Napoleonstatyn att störta ner från Vendômepelarens topp.” (Marx, Louis Bonapartes 18:e Brumaire, op cit, s 168.) Störtandet av Vendômepelaren, som Kommunen hade bestämt, genomfördes med hjälp av Gustave Courbet, som hade valts in i Kommunen. (Se Jack Lindsey, Gustave Courbet : his life and art, Somerset : Adams & Dart, 1973, kap 14.)
44 Marx, Kritik av Gothaprogrammet, op cit, s 32-33. En livfull skildring av Lassalles politiska idéer och verksamhet finns i Theodore S Hamerows, The social foundations of German unification 1858-1871, Princeton, N.J., 1969, kap 6.
45 Marx, Kritik av Gothaprogrammet, op cit, s 14. Även Engels skrev ett viktigt brev om Gothaprogrammet: Engels till Bebel, 18-25 mars 1875, i Marx/Engels, Brev i urval, Stockholm : Gidlund, 1972, s 129-135.
46 Engels till Bebel, 20 juni 1873, och Engels till Bernstein, 20 oktober 1882, i ibid, s 127, 258.
47 Marx/Engels, ”Cirkulärbrev till Bebel, Liebknecht, Bracke, m fl”, i Marx/Engels i urval, op cit, s 203, 200.
48 Ibid, s 205-208.
49 Ibid, s 209. Den 16 december 1879 skrev Engels till Bebel: ”världshistorien har sin gång oavsett dessa visa och moderata brackor. I Ryssland måste saker och ting komma till ett avgörande inom några månader. Antingen störtas absolutismen, och efter detta fall av reaktionens reservlager kommer en annorlunda atmosfär att genast genomtränga Europa. Eller så kommer ett krig att utbryta i Europa, vilket kommer att begrava det nuvarande tyska partiet under varje folks oundvikliga kamp för sin nationella existens. Ett sådant krig vore den största olycka för oss, det kan slunga tillbaka rörelsen 20 år. Men det nya parti som på något sätt slutligen måste uppstå skulle i samtliga europeiska länder vara befriat från en mängd tvivel och futtigheter som nu hämmar rörelsen överallt.” (Marx/Engels, Selected Works, s 331.)
50 Marx/Engels, ”Cirkulärbrev”, op cit, s 212.
51 Friedrich Engels, ”Inledning till Marx ’Klasstriderna i Frankrike 1848-50’”, hör citerat ur Marx/Engels i urval, op
cit, s 235, 230, 231, 229, 238, 239.
52 Den vändpunkt som 1905 års ryska revolution innebar diskuteras av Norman Geras i The legacy of Rosa Luxemburg, London : NLB, 1976, speciellt kapitel 2 och 3, och i Marcel Liebman, Lenins leninism, på marxistarkiv.se. Som båda författarna påpekar, så fick inte den fulla innebörden en tillräcklig återspegling i bolsjevikernas teori. Stat och revolution upprepade och utvecklade på ett kraftfullt sätt argumenten i Marx' skrifter om Kommunen, men den analyserade inte sovjeternas exakta funktionssätt. Således hade inte Lenin något att säga om förhållandet mellan sovjeterna och de partier som verkade inom dem. Om man bara tittar på detta verk är det av detta skäl möjligt att framställa Lenin som en lärjunge till Rousseau. Den första skrift som tog upp problemet med förhållandena mellan
sovjeterna och partiet var Trotskijs Den förrådda revolutionen, på marxistarkiv.se, s 114 ff. I detta stycke förklarar Trotskij i detalj behovet av flerpartisystem och fri politisk konkurrens inom sovjeterna.


söndag 27 april 2014

Boktips: Ut ur Kalahari

...drömmen om det goda livet


Ut ur Kalahari drömmen om det goda livet är Lasse Bergs tredje och avslutande del av de upp-märksammade och storsäljande Kalahariböckerna om människans evolution och historia.

Över hela världen har människan fått nya drömmar om det goda livet. Det gäller såväl Seouls trendigaste tonåringar som en kvinna i en isolerad afrikansk ökenbosättning. Människan lever längre, är mer välnärd, mindre fattig, upplever mer fred och mer demokrati än någonsin under de senaste tiotusen åren. Hon är ständigt uppkopplad och samtidigt kanske ensammare än på sex miljoner år. Vad gör det nya livet med vår inre, uråldriga natur? Och vilka är drivkrafterna bakom denna explosiva utveckling?

I Gryning över Kalahari undersökte Lasse Berg de senaste sex miljoner åren av våra förfäders historia. I den Augustnominerade Skymningssång över Kalahari skildrades den revolution av vårt sätt att leva som ägde rum för tiotusen åren sedan.

Den här gången zoomar han in på utvecklingen i världen de senaste femtio åren. Vi får följa honom tillbaka till länder i Asien och Afrika där han tidigare bott, på återbesök i byar, städer och hos människor han skildrat ända sedan 60-talet. Det han ser är en sällan skildrad men genomgripande omläggning av vår livsföring på bara några årtionden.

Läs om tidigare delarna:

Klimatriksdagen - ett bra initiativ

...något måste göras nu
I Norrköping har en grupp människor dragit igång ett viktigt, annorlunda och spännande klimatinitiativ - Klimatriksdag 2014. Så här beskriver de sitt projekt: ”Det var tyst om klimatförändringar i 2010 års valrörelse. Det får inte hända igen! Därför ordnas i år en symbolisk Klimatriksdag, ett partipolitiskt och religiöst obundet initiativ. Syftet är att få samtliga partier att föra upp klimatfrågan på agendan till valet i höst.
Klimatriksdagen genomförs den 6-8 juni i Norrköping. Under denna helg möts aktivister, experter och "helt vanliga" människor för att ta fram kraftfulla, radikala men fullt genomförbara förslag att konfrontera politikerna med i valrörelsen. Vi kan inte vänta in saktfärdiga politiker, vi vill börja gå mot ett hållbart samhälle!”
Inspirationen kommer från de folkriksdagar som hölls i slutet av 1800-talet för att få igenom allmän rösträtt. Under högtidliga former höll man på egen hand den riksdag man önskade att man hade haft. Till sist gick inte frågan att tystas ned.
Klimatriksdagen blir 6-8 juni. Mer info på Klimatriksdagen 2014.

lördag 26 april 2014

Sextiotalets tjejgrupper

...fantastisk musik

Efter femtiotalsrockens tillbakagång och innan den engelska invasionen tog över helt fanns en period då tjejgrupperna tog scenen i besittning. Här ett urval av dessa fantastiska artister:




The Shirelles: Baby it's you

The Girl Groups Of The Sixties:
The Shirelles: Baby It´s You


The Shirelles framför Baby it´s you från 1961. The Beatles gjorde en cover på låten till sitt första album. Den kan du lyssna på här.

En annan av The Shirelles hits var låten Will you love me tomorrow. Lyssna här.


Första maj är vår dag

...leve socialismen och friheten

Att vara engagerad socialist på 2010-talet innebär att uppleva fler förluster än vinster, fler besvikelser än triumfer. Vi för vår kamp mot mäktiga krafter och ofta måste vi lägga våra resurser på att analysera, avslöja och kämpa emot dessa istället för att få lov att drömma och känna längtan till en rödare värld. Allt för ofta står vi, likt Walter Benjamins Historiens ängel, med ryggen mot framtiden; blickandes ut över historiens landskap med dess spår av folkets strävan och oändliga uppoffring. Allt för sällan får vi uppleva vår egen kraft och rörelse.
Ändå har vi en dag som är vår, där vi som kämpar står i centrum och får uppleva att vi är många och att en annan värld trots allt är möjlig. Då samlas tusen och åter tusen drömmande själar för att tillsammans formulera våra paroller – från den anspråkslösa förhoppningen om en annan, lite rödare regering, till djärva krav på en värld utan utsugning och klassförtryck.  Första maj är vår dag.
Men det är en utmanad dag. Nazister har på senare år börjat mobilisera för att ta Första maj ifrån arbetarna. Som så ofta i denna rättsstat ”där målet försvann” har polismyndigheten i Jönköping lovat nazisterna i Svenskarnas Parti fri lejd under årets första majdag och uppmanar istället allmänheten – och därigenom oss socialister – att hålla sig ifrån gatorna. Därmed får vi varken fira vår egen högtidsdag ostört eller utöva vår rätt och plikt att ge uttryck för vår avsky för den största fienden till alla demokratiska drömmar.

Det är en skam att polisen så grovt börjat missuppfatta sitt eget uppdrag, men Första maj är vår dag och den har vi inte fått utan kamp. Därför måste vi också vara beredda på att försvara den när dess ställning hotas. I år är antifascism en självklar paroll på Första maj, men antifascism är som bekant självförsvar. Det är av största vikt att vi håller blicken i fjärran åtminstone en dag om året. Första maj är alltjämt vår dag, vigd för våra drömmar och vårt hopp. Leve antifascismen, men framför allt leve socialismen, leve friheten!

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 17/2014
Röda Malmö: Demonstrera första maj

DN SkD 

Solidaritet med den syriska revolutionen

...för en internationell arbetarrörelsekampanj

För tre år sedan reste det syriska folket fredligt kravet på ett slut på diktaturen. Ropen på demokratiska rättigheter möttes av blodig repression och fruktansvärd terror vilket tvingade folket till väpnat självförsvar. Diktaturen, stödd av mäktiga allierade, startade krig mot det Syriska folket med tanks, artilleri och flygbombningar och förvandlade landet till ett slakthus. Med över 150 000 döda, hundratusentals sårade och miljontals flyktingar är diktaturens barbari självklart för alla.
Det internationella samfundet är helt paralyserat. Även många av världens vänsterrörelser vänder ryggen åt katastrofen eller tvekar om stödet till Syriens folkliga krafter. Blodbadet verkar så överväldigande och stormaktsintrigerna är så vidriga.
Men Syriens folk kan inte vända ryggen till, och inte heller blunda. De behöver världens stöd nu. Den socialistiska Vänstern och Arbetarrörelsen, med sina traditioner av internationell solidaritet med förtryckta folk i kamp för frihet, måste gå i fronten för en internationell solidaritetsoffensiv med Syriens folk.
Arbetare och vänsterpartier, fackföreningar och sociala rörelser måste agera till stöd för de syriska demokratiska revolutionärerna som kämpar för sina liv mot diktaturen och reaktionära sekterister.
Bygg broar mellan syriska aktivister och internationell arbetarrörelse. Utveckla kontakterna med syriska civila samhällskrafter. Organisera humanitära stödkonvojer. Stöd och välkomna flyktingarna. Blockera överallt diktaturens kanaler.
Bygg ett världsomspännande nätverk av arbetar- och vänstersolidaritet med den syriska demokratiska revolutionen, i kamp mot fruktansvärda odds.
När världens stormakter förråder löftena om demokrati och mänskliga rättigheter så vilar uppgiften att upprätthålla mänsklig solidaritet och hopp på internationell arbetarrörelse och vänster.
 Låt oss försvara denna ädla plikt av internationalism, innan det är för sent.
Leve den syriska revolutionen för demokrati, humanitet och social rättvisa.
Leve Första maj och arbetares internationella solidaritet.
 Socialistiska Partiet / Svensk sektion av Fjärde Internationalen

Internationalen: Syriska socialister i skottlinjen