söndag 23 november 2014

Röda Malmö gör uppehåll vecka 48

...men det finns mycket att läsa

En sida av Röda Malmö är att spegla staden och årstiderna. Senast skedde detta med ett reportage i ord och bild: Malmoe the City of Parks. Höstbilder från Malmös parker.

Men också från andra sidan sundet finns reportage. I Köpenhamn x 4 får du tips på trevliga och givande utflykter och bilder från Kongens by.

Bloggen försöker också bevaka händelseutvecklingen i Syrien. Nyligen publicerade Röda Malmö en serie artiklar om bakgrunden till dagens situation: Syriska revolutionens ursprung och utveckling. Det är en serie som kommer att fortsätta så småningom. Här om dagen kom också en intervju med en syrisk revolutionär aktivist: Kobane, Turkiet och kampen i Syrien.

Hetsen och attackerna mot fattiga romska tiggare har engagerat Röda Malmö. Flera blogginlägg finns samlade här: Solidaritet med tiggarna.

Senaste veckorna har det också varit flera inlägg om klimatfrågorna. En samling hittar du här: 

Ett inlägg har handlat om Katalys´rapport om Sd: Hur kan SD öka så? och det har också funnits en del funderingar med större perspektiv: Varför det är bättre att vara revolutionär.



I Shall Be Released

Bob Dylan: I Shall Be Released



I Shall Be Released är en sång skriven av Bob Dylan 1967. Här framförs låten live på The Bands avskedskonsert The Last Waltz 1976 i San Francisco.


lördag 22 november 2014

Woody Guthrie: I Ain't Got No Home

Woody Guthrie: 
I Ain´t Got No Home In This World Anymore


Woody Guthrie med en låt som fortfarande är aktuell


Solidaritet med tiggarna

...stoppa de vedervärdiga attackerna

Blogginlägg från Röda Malmö:









System Change not Climate Change

...klimatartiklar senaste tiden

Axplock från Röda Malmö:








Dåligt klimatavtal USA-Kina

...för lite, för sent och farligt
Stormakterna USA och Kina vill fortsätta bränna kol i massiv skala med hjälp av farlig teknik

Avtalet mellan USA och Kina där de förbinder sig att minska sina utsläpp av växthusgaser för att begränsa klimatförändringarna fick stor uppmärksamhet i media.

En artikel av Daniel Tanuro

Detta kommer bara några veckor efter offentliggörandet av EU:s mål för att minska utsläppen. Det ökar chanserna att konferensen om klimatförändringarna i Paris i slutet av 2015 (COP 21) inte blir en upprepning av Köpenhamnskonferensen (2009), utan kommer att resultera i ett riktigt internationellt avtal.

Men på samma gång bekräftar det allmänna innehållet i de åtaganden som undertecknats av de två största producenter av växthusgaser en ännu större sannolikhet för att detta internationella avtal kommer att vara ekologiskt otillräckliga, tekniskt farligt och därmed socialt orättvist.

Kinas åtaganden

Låt oss börja med den kinesiska sidan av avtalet. Texten som presenterades i Peking av Barack Obama och Xi Jinping anger att "Kina har för avsikt att uppnå en topp av CO2-utsläpp omkring 2030" och avser att "öka andelen icke-fossila bränslen av primärenergiförbrukningen till cirka 20% fram till 2030". För att bedöma detta löfte måste du veta att "noll koldioxidutsläpp"-källor i Kina representerar 2013 9% av primärenergin och den 12:e femårsplanen har 15% som mål till 2020. En extra tillväxt på 5% under nästa tioårsperiod är inte en stor prestation: 65 miljarder dollar har investerats i "icke-fossila bränslen" under 2012. Man måste också veta att "noll kolkällor" är inte samma sak som "förnybara energikällor".

Den energi som produceras av de stora vattenkraftsdammarna och kärnkraftverken är inte förnybar (dammarna kommer att fyllas av sediment, urantillgångarna är begränsade). Men dessa energikällor ses som "noll kol" eller som "låga koldioxidutsläpp". I april 2014 hade Kina 20 fungerande kärnkraftverk och 28 anläggningar under uppförande (2 av dem är EPR). Den nukleära programmet avbröts efter Fukushima, men det har nu återstartats: kärnkraftskapaciteten kommer att tredubblas fram till 2020...

Och slutligen bör vi veta att, enligt IPCC, för att respektera 2°C-gränsen och med beaktande av det differentierade ansvaret för olika grupper av länder ("utvecklade", "framväxande" och "andra"), bör länder som Kina öka sin energieffektivitet - vilket innebär att minska deras relativa utsläpp - med 15 till 30% (beroende på utvecklingsnivå). Med målet 20% förblir Kina på en lägre nivå av detta mål.

USA:s åtaganden

Låt oss nu titta på de åtaganden som USA gjort. Enligt detta avtal avser USA att uppnå ett hela ekonomin omfattande mål att minska sina utsläpp med 26% -28% lägre än 2005 års nivå till 2025 och att göra sitt bästa för att minska sina utsläppen med 28%. Enligt Environmental Protection Agency (EPA), släppte USA 2005 ut 7,254 Gigaton (Gt) av växthusgaser. En minskning med 26% till år 2025 skulle innebära att utsläppen går ner till 5,368 Gt (och 5223 Gt med 28%).

Flera faktorer måste tas hänsyn till för att förstå innebörden av detta mål:

• Enligt Kyotoprotokollet (undertecknat men aldrig ratificerat av USA), borde Uncle Sam ha minskat sina utsläpp med 8% 2012 jämfört med 1990. Det innebär att utsläppen skulle ha minskat från 6,233 Gt (siffran för 1990) till 5,734 Gt. Men utsläppen steg med i genomsnitt 0,2% per år och nådde 6,526 Gt). Med andra ord: det Obama utlovar, om det  uppnås, skulle ta oss till en plats som är bara en liten förbättring 2025 jämfört med det mål USA borde ha nått för två år sedan.

• Utsläppen har ökat i USA mellan 1990 och 2005, varefter de minskade med 1,4% per år i genomsnitt. Nedgången beror delvis på att användningen av skiffergas har ersatt kol i elproduktionsanläggningar. Enligt detta avtal skulle utsläppen gå ner från 6,526 Gt under 2012 till 5,368 Gt år 2025, eller en minskning med 96 Gt per år - exakt 1,4%. Med andra ord, Obama lovar helt enkelt att bibehålla den nuvarande rytmen av sänkta utsläpp... tack vare den katastrofala exploateringen av skiffergas.

• Och sist men inte minst: för att behålla en rimlig chans att inte gå bortom 2°C-gränsen och respektera principen om "differentierat ansvar" för de olika grupperna av länder, bör utsläppen i de utvecklade länderna, enligt IPCC, minska med 25 till 40% från och med nu fram till 2020 jämfört med 1990. När det gäller USA skulle detta innebära sänkta utsläpp ner till mellan 4,665 Gt (-25%) och 3.740 Gt (-40%) till... 2020. Jämför detta med avtalet: 5,368 Gt utsläpp till... 2025.

Kärnenergi, skiffergas, lagring av koldioxid...

Låt oss titta på de medel USA och Kina kommer att använda för att nå sina mål. Texten till avtalet är klart: "De två sidorna har för avsikt att fortsätta att stärka sin politiska dialog och praktiska samarbete, inklusive samarbete om avancerad kolteknik, kärnkraft, skiffergas och förnybar energi, vilket kommer att hjälpa till att optimera energimixen och minska utsläppen, inklusive från kol, i båda länderna."

Termen "avancerad kolteknik" syftar på geologisk avskiljning och lagring av CO2. I tidigare artiklar jag redan pekat på det faktum att denna teknik införs som en kapitalistisk och illusorisk kompromisslösning mellan kampen mot den globala uppvärmningen och den multinationella fossilbränsleindustrins intressen.

Avtalet mellan Kina och USA bekräftar denna analys. I själva verket nämner avtalet följande: "inrättandet av ett nytt stort projekt för lagring av koldioxid baserat i Kina genom ett internationellt offentligt-privat konsortium under ledning av USA och Kina för att intensivt studera och övervaka lagring av koldioxid med hjälp av industriell CO2 och även arbeta tillsammans med ett nytt Enhanced Water Recovery (EWR) pilotprojekt för att ta fram färskvatten från CO2-injektion i djupa saltvattensakviferer".

Med andra ord: de två stora kolproducerande länder Kina och USA, vill fortsätta att bränna sina enorma lager av kol (200 till 300 år med nuvarande förbrukningstakt!) genom att lagra CO2 som härrör från denna förbränning, i jorden.

Avskiljning och lagring är en av dessa geoingenjörstekniker inbillade av dessa doktorer Strangelove som ser kapitalistisk tillväxt som en naturlag, ännu mer oundviklig än tyngdlagen...

Riskerna för avskiljning är verkliga, med början med risk för massiva CO2-läckage i händelse av en jordbävning (som kan, enligt vissa, även framkallas av en sådan lagring!). Men inget ska hindra profitjakten. USA kommer att leverera tekniken och Kina platserna för lagringen. Och under ledning av "kommunistpartiet", kommer världens verkstad att kunna fortsätta att använda fossila bränslen för produktion av billiga varor som skall säljas massivt på marknaderna i väst. Att injicera CO2 i saltvattens-akviferer, ger dem möjlighet att återvinna detta vatten, som, när det blir avsaltat, kommer att utgöra en värdefull exploaterbar resurs ... naturligtvis betalad i hårdvaluta.

Dessa dårar som styr världen...

Enligt detta system, är kampen mot klimatförändringarna bara tänkbar om och i den mån den gör det möjligt att göra affärer. Om så är fallet, visar det sig att det är bra politik, nej? Precis som avtalet säger: "Det globala forskarsamhället har gjort klart att mänsklig aktivitet redan förändrar jordens klimatsystem" (...) "Samtidigt, gör ekonomiska bevis allt tydligare att smarta åtgärder mot klimatförändringarna nu kan driva innovationer, stärka den ekonomiska tillväxten och ge breda fördelar".

Låt oss "go for profits" och inte lyssna på Cassandras.

Detta avtal mellan Kina och USA påminner om en berömd mening från Churchill: "För lite, för sent". Detta är verkligen situationen och häri bor också faran för dess våldsamma antisociala dimension. Vi bör fortsätta att förklara: det är de fattiga som kommer att betala för den globala uppvärmningen (detta sker redan!) och detta pris kommer att bli kolossalt. Låt oss mobilisera med våra organisationer, våra fackföreningar, våra kvinno- och ungdomsrörelser. Låt oss driva dessa dårar, som styr världen, på reträtt. Tillsammans borde vi genomföra en energiomställning som samtidigt är effektiv, ekologisk och socialt rättvis.

En översättning från International Viewpoint



fredag 21 november 2014

Kobane, Turkiet och kampen i Syrien

...intervju med syrisk revolutionär aktivist

New Politics intervjuar Joseph Daher, medlem av syriska Revolutionära vänsterströmningen och redaktör för bloggen Syria Freedom Forever.

NP: När det gäller de senaste händelserna i Kobanê, har du rapporterat om ett uttalande från YPG General Command (akronym för People´s Protection Units, den nu erkända armén för syriska Kurdistan), och deras kamp mot den islamiska staten (IS). Rapporten redovisar sin beslutsamhet att se kampen för Kobanê som kampen för ett fritt och demokratiskt Syrien. Hur tolkar du händelserna i Kobanê och kampen mot IS, särskilt som USA har inte bara varit direkt inblandade i flygattacker mot IS, utan har också skickat leveranser till kurdiska soldater?

JD: Låt mig börja med att säga, som en principfråga, att vi i den Revolutionära vänsterströmningen i Syrien stödjer självbestämmande för det kurdiska folket, inte bara i Syrien utan även i Irak, Turkiet och Iran också, där de har varit förtryckta i årtionden. Vidare i Syrien bör vi inte glömma att Assad-regimen utvecklat en politik för kolonisering av norra och nordöstra Syrien, där kurderna är mycket närvarande. Vi fördömer starkt detta. Samtidigt säger vi också att vi vill att de kurdiska folkliga krafterna ska bli en allierad med oss, med de demokratiska och progressiva krafterna i Syrien, för att bygga och kämpa för ett demokratiskt, socialistiskt och sekulärt Syrien. Vi är glada för att uttalandet från YPG:s väpnade styrkor går i denna riktning.

De senaste händelserna i Kobanê visar än en gång att även om den USA-ledda koalitionen nyligen har förstärkt sina bombningar av IS-styrkorna, är interventionen fortfarande otillräcklig på många sätt för att skydda kurdiska styrkor. Att skicka vapen är propaganda och endast för att undvika en fullständig massaker på kurderna. Jag tror med tanke på de imperialistiska och sub-imperialistiska staterna, att frågan om Rojava - den kurdiska autonoma regionen - är ett problem och en utmaning. Dessa stater gynnar endast en autonom region för kurdiska politiska krafter som är undergiven imperialismen, som Barzani i Irak. Turkiet vill inte se en utmaning av status quo som började med 2013 års fredsprocess mellan PKK och Turkiet. Om PKK har baser i Syrien, eller band med en systerorganisation - som YPG - kan det utmana status quo för Turkiet. Detta är en viktig ram att tänka på när vi talar om den USA-ledda interventionen. Först nu tar interventionen en mer direkt form med viss hjälp direkt till kurdiska styrkor från USA. Men det väger mycket, mycket lätt. Vi får se vad som händer. Naturligtvis, när Washington verkligen vill stödja en allierad, som Israel - vilket är ett surrogat för imperialismen i regionen - fungerar det verkligen effektivt.

Vi bör sätta Kobanê i samband med den USA-ledda koalitionen, och även påminna oss själva om att Rojava-administrationen är en direkt följd av den syriska revolutionära processen. Det finns inget sätt kurdisk autonomi skulle ha funnits utan den processen. Kurdiskt självstyre skulle aldrig getts av Assadregimen, som är chauvinistisk och arabnationalistisk. Assadregimen har förtryckt kurdiska nationella rättigheter i fyrtio år. Det var det syriska folkupproret som tvingade regimen att dra sig ur områdena där kurderna är i majoritet. Och några mycket bra saker händer i dessa områden, även om vi inte ska fetischera dem; det finns också problem. Som en princip stöder vi självbestämmande för folket i en förtryckt nation, men vi kan också kritisera den politiska ledningen. Precis som vi stöder självbestämmande för det palestinska folket, men bör kritisera väldigt mycket den palestinska myndigheten eller Hamas. Detta hindrar oss inte från att stödja självbestämmande för båda folken.

Vad som händer i den kurdiska autonoma regionen är långt ifrån perfekt. Det finns förtryck av kurdiska aktivister och tvångsrekrytering - människor som vägrar fängslas. Institutioner som kritiserade PKK stängdes. PYD - Democratic Union Party, ett syriskt kurdiskt politiskt parti som bildades 2003 är - som sin moderorganisationen PKK - inte demokratiskt i sitt interna arbete. Vi måste komma ihåg till exempel proteströrelser i slutet av juni 2013 i vissa städer i Rojava, som Amouda och Derabissyat, mot förtryck från PYD mot kurdiska revolutionära aktivister.

Men på samma gång finns det en del mycket positiva aspekter när det gäller skydd av religiösa minoriteter, stärkandet av kvinnors rättigheter och sekularism. I jämförelse med de folkliga råden som etablerades underifrån i de befriade områdena i Syrien av revolutionärerna, som är verkliga exempel på självadministrering, är det när det gäller Rojava mer en dynamik uppifrån, det leds och styrs av PYD. Så återigen, det är de olika aspekter som man kan säga om detta ingripande i Kobanê och hur jag ser det.

Men jag förstår också att Kobanês fall skulle vara en stor förlust, inte bara för kurderna, utan för den syriska revolutionen som helhet. Varje form av framsteg mot ökat kurdiskt självbestämmande är kopplat till en fördjupning av den syriska revolutionära processen. Om den revolutionära processen besegras, kan du vara säker på att Assadregimen och Turkiet kommer att göra allt som står i deras makt för att underminera varje form av kurdisk autonomi.

NP: De senaste nyheterna talar om Turkiets motstridiga intressen, dels bombarderar man PKK, dels gör man det möjligt för irakiska kurder att passera den syriska gränsen för att bekämpa ISIS. Hur tolkar du Turkiets agerande?

JD: Turkiets agerande är definitivt kopplat till fredsprocessen med PKK, som har pågått sedan 2013, och dess vilja att styra PKK: s process och kurdisk autonomi i södra Turkiet. Vi är mycket långt från fred, och vi kan se att utegångsförbud har genomförts för första gången sedan 1992 i de södra och östra delarna av Turkiet där kurderna är i majoritet. Cirka 30-35 kurdiska demonstranter har dödats och tusen greps, så förtrycket är fortfarande mycket närvarande. Det finns en rädsla i Turkiet att PKK kan stärkas av kurdisk autonomi i Rojava-området.

Turkarna vägrade passage av kurdiska PKK-soldater till Kobanê, precis som de ville sparka ut folk som var anslutna till syriska PKK, och föra dem tillbaka till Syrien. Den turkiska regeringen har också förklarat att PKK är terrorister som liknar IS, samtidigt som de säger att det inte förstod varför Kobanê var en sådan strategisk stad för USA, ett sätt att kritisera den lilla hjälpen från amerikanerna till PYD.

Så lösningen var, enligt min mening, att tillåta passage av ett symboliskt antal av 200 irakiska peshmerga-soldater som är kopplade till Barzani, som är en turkisk allierad. Vi får inte glömma att den största investeraren i norra Irak och kurdiska Irak är turkarna, och Barzani har varit allierad med imperialismen i årtionden. Att låta den irakiska peshmerga-soldater passera var ett sätt att hantera Kobanê-frågan, eftersom de inte vill att det ska falla helt. Turkarna skulle inte vilja ha IS in på sin gräns. Men på samma gång, idag säger den turkiska regeringen att det var en dålig idé av amerikanerna att skicka vapen genom airdrops till de kurdiska styrkor i Kobanê. Så vi kan se dubbelspelet. Turkiet är verkligen inte en vän av kurdiskt självbestämmande och kurdiska folkliga krafter. Precis tvärtom, de är en fiende och Turkiet ser varje form av förstärkning av kurdiska folkliga krafter och kurdiskt självstyre som ett hot mot sina egna politiska intressen.

NP: Vad skulle du vilja se hända i Turkiet?

JD: Jag skulle vilja se ett uppror mot den turkiska regeringen och den turkiska armén, som båda företräder olika intressen hos flera fraktioner av borgarklassen i Turkiet. De båda använder former av sekterism och nationell chauvinism mot religiösa och etniska minoriteter, med målet att splittra de folkliga klasserna. Så jag kan bara stödja mina kamrater och vänstern i Turkiet för att bygga upp en stor och oberoende, demokratisk organisation, orienterad mot social rättvisa, i motsats till sekterism och nationalism. Den turkiska vänstern måste bygga en stark front, allierad med de kurdiska minoriteterna, för att utmana de borgerliga intressen som representeras av AKP och armén.

Röda Malmös översättning från Syria Freedom Forever: 

Stoppa attackerna mot tiggande romer

...nu måste det ske en vändning mot solidaritet

Förra helgen attackerades två romska läger i Stockholm. Igen. Av maskerade män, som skrek "Jävla pack". En sköt i luften med pistol, andra skar sönder tält och tillhörigheter. På nätet odlar högerextremisterna sitt hat och skryter om nya skändligheter som de ska utföra mot fattiga romer.

Det handlar om en skrämmande och ondskefull verksamhet av urartade rasister. En förföljelse som får luft under vingarna av Sd:s valframgångar med krav på förbud mot tiggeri och av polisens avhysningar av tältläger och kommunpampars likgiltiga och cyniska vägran att hjälpa tiggarna att få tak över huvudet.

Det är en fullkomligt ohållbar väg som vårt land slagit in på. Nu krävs en vändning mot solidaritet, från regering och nedåt.

Mattias Gardell i AB: Stoppa attackerna mot tiggande romer

DN: Kartlägg brott mot tiggare

Bloggar om politik, romer Intressant


Presentation av en skattesmitare

...Kent Werne drar fram honom i ljuset

Riskkapitalisten, välfärdsmagnaten och miljardären Björn Savén har inte skattat en spänn – varken utomlands eller i Sverige. 

Kent Werne skriver: "Jag tänkte berätta om en kille jag lärt känna. Inte personligen. Jag har aldrig träffat honom. Vi har inte ens mejlväxlat. Han ogillar nämligen journalister, särskilt de som rotar i hans affärer och som vill sprida ljus över det som mörklagts.
Ändå är han mig bekant. Han har nämligen dykt upp gång på gång när jag kartlagt ägarna och vinsterna i välfärden. Han brukar också synas när Sveriges rikaste listas av affärspressen. Dessutom är han en av landets mest notoriska skattesmitare.
För de flesta svenskar är han emellertid okänd. Låt mig därför presentera..."
Läs Wernes avslöjande artikel i DagensArena: Låt mig presentera en skattesmitare

torsdag 20 november 2014

Malmoe the City of Parks

...still beautiful in November
Det är grått, det är mörkt, det är kallare... men fortfarande finns det skönhet att finna i Parkernas stad

Jag tar vägen...

...genom Pildammsparken

Majestätiskt står bokarna på parad klädda i höstfärger

Snart når jag fram till Slottsparken...

...där Människan och Pegasus av Carl Milles står med Kronprinsen i bakgrunden

...och stora dammens spegelblanka yta...

...bara bryts av simmande gräsänder




Mölleplatsen...

...på andra sidan kanalen

Möllan från Slottsträdgården


Malmöhus fästning, som idag är muséum

Vy från Kungsparken...

Malmös äldsta park

Den stora cypressen har tagit på sig höstdräkten

En titt på kanalen där nya byggnader växer fram på norra sidan...

...innan jag vänder hemåt via Gamla Väster...

...och Lilla Torg


Tiggarna: Han vägrar att blunda

...det behöver inte kosta något att hjälpa

"Historiskt har vi alltid särskiljt oss från de grupper som vi förtrycker. Att påstå att romer är en del av kriminella ligor kan vara ett sätt att slippa bry sig", säger Leif Eriksson.

Det behöver inte kosta något att hjälpa. Det anser Leif Eriksson, lektor vid Göteborgs universitet, som sett till att ett femtiotal romer i Göteborg idag har tak över huvudet.

Läs mer i artikeln i Etc.se: Han vägrar att blunda


Vänstern och Majdan

...en granskning av aktörerna

Händelserna i Ukraina det senaste året har splittrat hela den internationella arbetarrörelsen, men framför allt vänstern i Ukraina och Ryssland. Det gäller både hur man förhåller sig till maktskiftet i Kiev efter massprotesterna på Majdan och synen på det inbördeskrig som därefter har slitit sönder landet. Internationalen går igenom de viktigaste aktörerna och deras ställningstaganden i konflikten.

Läs artikeln här

onsdag 19 november 2014

Terrorstaten Israel

...som mördar de palestinska barnen
Med terrorns hjälp stjäl man palestiniernas land - bit för bit

I somras bombade den högteknologiska militärstaten Israel det försvarslösa och fattiga Gaza. Stora delar av området lades i grus och aska. Tvåtusen människor dödades, varav femhundra barn. Ett urskiljningslöst terrordåd.

Israel är en terrorstat grundad på fördrivning av palestinier, tillkommen genom etnisk rensning. Med massakrer och terror drev man bort ett helt folk från dess hus, bostäder, mark och kvarter i städer och byar.

Idag fortsätter Israel att utvidga sitt territorium med hjälp av terror. Fängslanden och tortyr av motståndare, utomrättsliga avrättningar. Olaglig ockupation av palestiniernas land. Olagliga bosättningar på andras mark.

Ska det bli fred och ska människorna i området ha en vettig framtid så måste Israel bli ett normalt land. Ett land där alla kan få leva med samma rättigheter, oavsett religion och etnisk tillhörighet. Ockupationen måste upphöra, bosättarna flytta och palestinierna få återvända.


tisdag 18 november 2014

Klart att ekologiskt är bättre

...för både människan och naturen

"I det konventionella jordbruket är behovet av tillförd fossilbaserad energi betydligt större än i det ekologiska jordbruket..."

"I en FN-rapport från 2011 baserad på 57 projekt med ekologisk odling redovisas skördeökningar på i snitt 80 procent i ekologisk odling jämfört med konventionell...."

Citaten från debattartikel i SvD.se:

av Artur Granstedt, docent i ekologisk odling och koordinator för Östersjöprojektet BERAS



Akut övernattningslokal åt eu-migranter

...stöd förslag om kommunala resurser
Så här bor fattiga tiggare medan Malmö kommun vägrar hjälp

Nu finns ett bra förslag uppe på Malmö stads hemsida från en förslagsställare om att kommunen ska upplåta resurser och lokaler för att förse EU-medborgare med övernattningsmöjligheter.
Detta för att ingen ska behöva sova ute eller frysa ihjäl.

Förslaget hittar du på länken här och det går också att skriva under förslaget för visa ditt stöd.

Tidigare på Röda Malmö:


Imperialismen förr och nu

...en värld i snabb förändring
Mäktig arbetardemonstration i Bryssel mot högerns krispolitik - förhoppningsvis ett steg mot att bryta arbetarrörelsens historiska förlamning

Vi ser en rad skillnader mellan, å ena sidan imperialismen i slutet av 1800- och början av 1900-talet, och å andra sidan, den imperialism som vi ser i början av 2000-talet.

Ett debattinlägg från Francois Sabado, medlem av Fjärde Internationalens ledning och medlem i franska NPA. Röda Malmös översättning från danska Socialistisk Information (på vissa ställen har jag använt den engelska versionen).

I detta bidrag kommer jag att lyfta fram två viktiga skillnader mellan dessa två perioder. Den första är en förändring i världen där det uppkommer nya centra för världsekonomin (Kinas tillväxt och de nya ekonomiska maktcentra i Asien).

Den andra skillnaden har att göra med den organiserade arbetarrörelsen. Den utvecklades och spreds - även om den avbröts av världskrig och fascism - i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

En förändrad värld

Vi måste ta sikte på denna förändring. Detta är inte en konjunkturförändring eller förändring där saker återgår till det normala när krisen är över. För att förstå det, kan vi som en referens jämföra med de milstolpar där de ekonomiska maktcentra i världen förändras - som 1760-1780 mellan Nederländerna och England, eller under mellankrigstiden, mellan England och USA ... Bortsett från att den här gången är det inte bara en förändring på kontinental nivå, utan en förändring till en helt annan värld i ekonomisk, social, politisk och kulturell betydelse... det är en förändring, där väst (Europa och USA), som har dominerat världen sedan upptäckten av Amerika, förlorar sin dominans till förmån för nya, framväxande stormakter och gamla krafter som återfår sin styrka efter fyra eller fem århundraden.

I detta nya globala sammanhang är Europa på väg ner, och USA förlorar sin ekonomiska hegemoni, även om det fortfarande är den starkaste militärmakten i världen. Mycket beror på hur krisen utvecklas i USA. Men G7-ländernas andel av världens BNP, vilken i början av 1980-talet var 56 procent, är år 2010 inte mer än cirka 40 procent. Prognoser tyder på att tillväxtkurvan mellan, å ena sidan, ex-G7, och å andra sidan, Kina och framväxande stormakter i Asien, även kommer att korsa varandra under nästa decennium; och när det gäller inkomst per capita kommer detta också att vara möjligt under 2030-40. Tillväxttakten under de senaste tio eller femton åren - cirka 8-12 procent för Kina och Indien, mot 1-2 procent i Europa och 2-3 procent i USA - eller utvecklingen av aktievärdena på global nivå, visar dessa förändringar.

I den här krisen tecknas en ny världsordning och konkurrensen är benhård.

Dessa nya maktförhållanden leder till interkapitalistiska och interimperialistiska ekonomiska spänningar, som i vissa situationer kan leda till militära konflikter. USA:s nedgång återspeglas i det faktum att dess globala dominans är i kris. USA är fortfarande den största världsmakten, men dess ställning försvagas på alla planetens krigsfronter. Styrkeförhållandena har förändrats sedan början av 1990-talet.

Vi kan inte förklara den europeiska krisen utan denna förändring i världen. EU vill anpassa den europeiska arbetsmarknaden till världsmarknaden. Men det är i Europa som krisen kan anta formen av en sammanbrottskris som - ytterst - beror på EU:s svaghet i den globala konkurrensen.

Tyskland är fortfarande ett av de viktigaste exportländerna - 47 procent av BNP, jämfört med 17 procent för Japan och 15 procent för Kina - men Tyskland påverkas även av att världsmarknaden krymper. Så för att svara på den globala konkurrensen, vill de europeiska härskande klasserna krossa det som finns kvar av den "europeiska sociala modellen". Det finns fortfarande för mycket kvar av denna modell, och i deras ögon måste det avvecklas. Detta förklarar den spektakulära offensiven på de europeiska marknaderna, "Marknaden", som i den verkliga världen utgörs av bankirer, förvaltare av pensionsfonder och multinationella chefer, som kräver en högre mervärdekvot genom lönenedpressning, avveckling av sociala trygghetssystem och längre arbetstid. Därför den brutala åtstramningspolitiken, som kommer att innebära en nedgång i köpkraften på mellan 10 och 15 procent under de närmaste åren - i syfte att anpassa sig till den globala arbetsmarknaden, som drivs av de sociala relationerna i tillväxtekonomierna.

Men - och det är det som gör krisen skarp och explosiv - den typ av politisk struktur som EU har skapat, har förstärkt problemet: skillnaderna mellan olika poler i EU (Tyskland och omgivande länder: Nederländerna, Österrike, Nordeuropa, södra utkanten av Europa, och med Frankrike någonstans i mellan)... de fransk-tyska relationerna visar verkligheten i Europa på den ekonomiska, politiska och institutionella nivån, men utan en europeisk stat, utan ledarskap, utan en utvecklingsplan eller ett grundläggande svar på krisen.

Denna förändring i världen leder till en nedgång för Europa och undergräver grunden för politisk demokrati och den sociala och väljarbasen för de stora, traditionella partierna. Det skapar förutsättningar för utveckling av auktoritära tendenser. Vi ser det i relationen mellan trojkan och vissa av de sydeuropeiska länderna. Men vi ser det också i nationella politiska kriser, där extremhögern kan framträda på den politiska scenen. Även om intressen hos den globaliserade bourgeoisin inte matchar extremhögerns "nationell protektionism" kan en "politisk olycka" inträffa, vilken kan leda extremhögern till maktens grindar...

En historisk kris för arbetarrörelsen

Denna nya imperialistiska omstrukturering kan bara förstås mot bakgrund av de nya styrkeförhållandena mellan klasserna i de imperialistiska centra, som kännetecknas av en historisk försvagning av den traditionella arbetarrörelsen. I detta sammanhang, vilken är situationen för arbetarrörelsen, för vänstern? Vi trodde (och Fjärde Internationalen var inte de enda) att omfattningen och djupet av den ekonomiska krisen skulle leda till en ny dynamik med omgruppering och omorganisering av arbetarrörelsen och de sociala rörelserna.

Visst finns det en del erfarenhet med exempelvis Syriza och nya sociala rörelser som "Indignados", men det finns fortfarande en klyfta mellan situationens explosiv karaktär och de politiska och organisatoriska sätt på vilka dessa rörelser återspeglas: ingen förstärkning av fackföreningarna, av de reformistiska partier, av yttervänstern, av revolutionärerna ... eller av vänsterströmningar inom de stora organisationer, inte ens nya organisationer, som uppstår - med undantag för Podemos. Visst, det finns nya organisationsformer, men de är för ögonblicket för instabila... Och om man tittar tillbaka sedan de första kapitalistiska kriserna, har det aldrig funnits en så djup kris i det kapitalistiska systemet och samtidigt som arbetarrörelsen varit så svag (med undantag för situationer där arbetarrörelsen har fysiskt likviderats av fascism eller militärdiktaturer).

Flera faktorer påverkar arbetarrörelsens situation i en negativ riktning

De liberala motreformerna sedan slutet av 1970-talet har på ett världsplan lett till en omstrukturering av arbetskraften, så den har blivit mer individualiserad, mer tillfälliga jobb, försvagning av kollektiva rättigheter och facklig organisering. Avindustrialisering har nedlagt dussintals arbetarklass-bastioner, för att inte nämna den informella sektorn. Industriarbetare och tjänstemän står för 60 procent av den aktiva befolkningen, men den sociala strukturen inte är densamma som tidigare. I Kina och andra asiatiska länder, har industrialiseringen lett till en aldrig tidigare skådad ökning av proletariatet, men organiseringen av en självständig arbetarrörelse är fortfarande i sin början, och här finns, för närvarande, ingen synkronisering mellan fackföreningar, organisationer eller partier i Europa, USA och Asien. Det är en tillbakagång i väst och bara en svag början i öst.

I balansräkningen för det senaste århundradet väger problemen med att skapa ett revolutionärt socialistiskt medvetande tungt: framförallt påverkan från stalinismen under det korta nittonhundratalet, när det för miljontals människor fanns det en identifiering av stalinismen med kommunismen - ett nittonhundratal som slutade med en nyliberala kapitalistisk globalisering.

De socialdemokratiska partierna och organisationerna har genomgått en socialliberal, eller närmare bestämt en nyliberal förändring. De behåller de historiska band till gårdagens socialdemokrati. De turas om med att ta del av regeringsmakten, så de måste skilja sig från högern. Återigen måste vi ta hänsyn till nationella skillnader, men de är helt integrerade i arbetet med att administrera krisen. Det finns ingen skillnad mellan socialdemokratin och ledarna för den europeiska högern. Dessa partier är mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga...

Kombinationen av en försvagad arbetarrörelse under mer än tre decennier av nyliberala attacker, plus den politiska linjen hos de socialdemokratiska partierna, ger det internationella borgerskapet manöverutrymme för att "hantera krisen" genom att öka de finansiella marknadernas makt och intensifiera attackerna på arbetarklassen, och till och med på samma gång, i BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) förbättra levnadsstandarden för miljontals människor... För kapitalet finns det alltid en väg ut ur krisen, om det inte kommer ett arbetarklass-svar. Problemet är att de sociala, ekologiska och mänskliga kostnaderna för deras "lösning" blir mer och mer fruktansvärd.

Bloggar om politik, imperialism, kapitalism Intressant DN SkD


måndag 17 november 2014

Hur kan SD öka så?

...och vad kan vi göra åt saken?

Sverigedemokraterna har fördubblat sitt röstantal i fyra riksdagsval i rad. Det är unikt i svensk politisk historia. I årets val blev Sd den stora segraren. Frågan är hur det har varit möjligt och vilka strategiska slutsatser arbetarrörelsen och vänstern ska dra. Det oberoende fackliga idéinstitutet Katalys har lämnat en rapport som det kan var idé att titta närmare på.

"Mycket tyder på att SD blev näst största parti bland LO-medlemmar", står det i rapporten och detta är viktigt att notera. Även om Sd har ökat också inom medelklass så återfinns huvuddelen av deras väljare inom arbetarklass. Den stora strömmen från Moderaterna till Sd motsäger inte detta, eftersom det rör sig om arbetare som tidigare gått från S till M och nu alltså vidare till Sd.

Vilka frågor tycker Sd-väljare är viktigast? Enligt vallokalsundersökningen var de i rangordning: 1. flyktingar/invandring, 2. lag och ordning och 3. sjukvården.

I Katalys rapport pekas en sak ut som en väsentlig orsak till Sd:s framgångar, nämligen otydliga skiljelinjer mellan vänster och höger i politiken. Högerradikala partiers framgångar över hela Europa har ett tydligt samband med att skillnaderna mellan de traditionella partierna framstår som allt mindre. Då blir det enklare för högerextrema partier att focusera på frågor som invandring och kriminalitet.

Geografiskt sker också en förändring. Tidigare låg alla Sd:s starka fästen i Blekinge och Skåne. Så är det inte längre, i samtliga län finns nu kommuner där Sd har 10 procent eller mer i riksdagsvalet.

Sd har fått särskilt många röster i mindre landsortskommuner där de genomsnittliga inkomsterna är låga. Traditionella socialdemokratiska fästen. Rapporten kommenterar: "Det är uppenbart att en hel del människor på dessa orter misstror arbetarrörelsens satsningar och visioner, istället röstar man på SD. Förmodligen är detta inte ett uttryck för att man tror på SD:s lösningar, utan snarare som en protest eller som ett uttryck för desperation".

Rädsla för social dumping har också spelat roll för Sd:s framgångar bland LO-medlemmar. Högre andel Sd-sympatisörer finns bland de som arbetar inom branscher med hög andel utländska arbetstagare som arbetar under sämre villkor än svenska arbetstagare. Rädslan handlar inte om att det rör sig om utländska arbetare utan om att det finns olika grupper som arbetar under olika villkor.

Rapporten berör också det som man benämner som kontraproduktiv agitation mot Sd. Man säger att det behövs en hård kritik mot Sd, men att det är viktigt hur den utformas. En hånfull attityd är för det mesta kontraproduktiv. En sådan hållning uppfattas av Sd-anhängare som stigmatiserande och har snarare stärkt partiet.

Sd karaktäriseras som ett antiliberalt, nationalistiskt och rasistiskt högerparti. Det innebär inte att de gillar de borgerliga, men att de hyser ett hat mot arbetarrörelsen. De traditionella partiernas uppslutning kring nyliberalismen har dolt det faktum att det finns en underström av mer traditionell höger som förordar en stark statsapparat, familjen och försvaret.

Vilka slutsatser ska då arbetarrörelsen dra, enligt rapporten? Arbetarrörelsen har tredubbla intressen av att motverka Sd. För det första rasismen, för det andra att Sd är ett radikalt högerparti som vill slå sönder arbetarrörelsen och för det tredje att Sd vinner väljare bland LO-medlemmar.

Det är viktigt att alla partier säger nej till kohandel med Sd för att inte öka deras inflytande i politiken. Det är också viktigt att det finns tydliga konfliktlinjer i politiken och att det finns en aktiv arbetarrörelse som också tydligare samarbetar med antirasistiska och feministiska rörelser. 

En viktig fråga är att motverka att utländska arbetare tvingas acceptera sämre villkor. Mest avgörande är en politik som skapar jobb, återupprättar trygghetssystemen och som inte minst inkluderar hela landet, avslutar rapporten. Något som är lätt att hålla med om, men man kan ju undra hur det kom sig att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kapitulerat så fullständigt under trettio år?




söndag 16 november 2014

Det sjunkande skeppet

...en kapitalism utom all räddning
Vi lever i ett samhällssystem som är dömt till undergång (problemet är att det drar oss alla med sig)

Det är en märklig tid vi lever i. Vi håller på att bli schizofrena. En del av våra hjärnor försöker upprätthålla föreställningen om en slags normalitet och vill inte tro det som en annan del av vårt förstånd då och då anar; det står inte rätt till med vårt samhälle och vår värld och vi uppträder som en slags strutsar som kör huvudet i sanden och låtsas inte om det...

Det är naturligtvis ohållbart i längden. Om vi inte vill gå under tillsammans med det sjunkande skeppet så måste vi överge det. Kapitalismen är ett system som håller på att driva mänskligheten i fördärvet.

De styrande och härskande klasserna varken vill eller kan. Det enda de ägnar sig åt är hämningslösa och verklighetsfrämmande egotripper. De berikar sig själva på ett sätt som vi sällan eller aldrig sett prov på. Över hela världen klyvs samhällena av vidgade klyftor och fattigdomen breder ut sig även i de rikaste länderna.

Kapitalismens enda "utväg" och stående mantra, det om "tillväxten", har i sig självt blivit det största hotet. Systemet har spårat ur och har egentligen inget att erbjuda mänskligheten när det gäller meningsfullt innehåll i tillvaron utan är fången i en kapitalackumulation som har blivit sitt eget syfte.

Kapitalismens drivkraft har aldrig varit att tillgodose mänskliga behov, men nu har den, trots ökande materiell standard, utvecklats till att bli dessa behovs direkta fiende. Kapitalismens väg är racet mot avgrunden, den tänker förgöra vad som återstår av ändliga naturresurser, förstöra ekosystemen som vi lever av och slunga ut världen i en klimatkatastrof av hittills inte skådade dimensioner.

Om den inte stoppas, vill säga. Vi har all anledning att göra det. Kapitalismens krafter förstör välfärden, ökar klyftorna, orättvisorna och fattigdomen samt driver på klimatkrisen. De gamla partierna är alla fångna i systemet, det gäller också socialdemokratin och dess stödpartier.

En förändring kan bara komma genom en revolt från gräsrötterna, uppkomsten av nya folkrörelser, genom att vi sparkar ut de välbetalda byråkrater som passiviserar facket och genom att vi bygger ett nytt anti-kapitalistiskt arbetarparti.




Bloggar om politik, kapitalism  Intressant DN DN2 DN3


lördag 15 november 2014

Sound Of Silence

Simon & Garfunkel: 
Sound Of Silence


Simon & Garfunkel framför Sound Of Silence - en stor singelhit från 1965.


Vänstern åter i rörelse

...25 år efter Berlinmurens fall


I år är det 25 år sedan tv-stjärnan David Hasselhoff, iklädd pianohalsduk, sjöng ”Looking for Freedom” för segeryra berlinare. 25 år sedan den symboltyngda muren föll och markerade att Efterkrigseuropas klyvning formellt sett var över – och med muren föll de sista illusionerna om realsocialismen som ett verkligt alternativ till västs välfärdskapitalism. Francis Fukuyama åberopade ”historiens slut” och kapitalismens slutgiltiga seger som ekonomiskt system. De stora systemmotsättningarna tänktes nu vara över och en endast justeringar fanns kvar att göra.
Och i viss mån hade faktiskt Fukuyama rätt. Med murens fall och det påföljande Östblockets försvann socialismen som en faktisk referenspunkt; som ett hot för kapitalet att frukta när det tyglades att göra välfärdskompromisser och som ett löfte om att ett annat system faktiskt var möjligt – även om det existerade i form av ett sviket löfte. Med en socialdemokrati som gav upp sina sista reformistiska ambitioner i takt med att fasaderna i Östeuropa krackelerade så stod inget längre i vägen för kapitalets segertåg över planeten. De justeringar som Fukuyama spådde kom i form av stålbad och strukturomvandlingar – och om den politiska ofriheten i DDR och östra Europa gick hand i hand med arbete och materiell trygghet så har den större politiska friheten gått hand i hand med otrygghet, arbetslöshet och hejdlös korruption.
Samtidigt är det så här 25 år senare uppenbart att Fukuyama också hade väldigt fel. Snarare kommer nittiotalets nyliberala segertåg och ohejdade globalisering komma att visa sig vara det historiska undantaget. Den mur som drogs genom Europa sträcker sig idag runt henne och innanför fort Europas hägn växer återigen klyftan mellan öst och väst, när Ryssland börjar återta sin maktposition och NATO svarar med Kalla kriget-propaganda och militära brösttoner. Vad som i själva verket skett under de senaste 25 åren är en historisk försvagning av kontinentens progressiva krafter – och när inte de progressiva krafterna är starka nog att påverka utvecklingen väntar reaktionens mörker. Den oppositionella vänstern i DDR saknade styrkan att kanalisera de revolutionära krafterna i en demokratiskt socialistisk riktning när de plötsligt ställdes mot den kristdemokratiska kampanjapparaten i förbundsrepubliken.
Men precis på samma sätt som murens fall kunde ha gett utrymme för en annan sorts socialism så lurar alternativet alltid runt hörnet. Precis som när vänstern i Latinamerika vände historiskt blad efter årtionden av amerikansk imperialism och nyliberala experiment, så kräver vänstern sin plats på den europeiska kartan med ny kraft.  I kontinentens randstater; i Grekland, Spanien och nu senast på Irland, träder vänstern fram med ny kraft. Och i Bryssel, mitt i EU:s hjärta, har 150 000 människor tagit till gatorna i protester mot effekterna av den nyliberalism som har fått råda i brist på alternativ. Spöket som går fram i Europa börjar ta mänsklig form och det socialistiska löftet kan åter formuleras – denna gång utan historisk barlast.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 46/2014
Bloggar om politik, vänstern Intressant 

DN

fredag 14 november 2014

Ubåtscirkusen fortsätter

...militaristiska motiv ligger bakom

Med allvarsam min och röst uppträder nu överhetens män och försöker övertyga oss om påstådda ubåtsintrång, ryska kränkningar och behovet av militär upprustning. "Det råder inga tvivel" och "alla andra förklaringar är uteslutna" påstår Försvarsmakten, men hemligstämplar genast alla "bevis".

– Den avgörande observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer. Den möjliggjordes av ett kvalificerat operativt uppträdande. Observationen uppfyller kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt, säger ÖB Sverker Göranson i Högkvarterets uttalande

I samma uttalande säger man att "försvarsmakten kommer inte redovisa detaljer om denna observation då det kan röja information om svensk förmåga och kapacitet. Omständigheterna kring observationen är kvalificerat hemliga. Analysen kan inte fastställa inkräktarens nationalitet".

Med tanke på alla möjliga ljud som under årens lopp bedömts som ubåtar så måste vi nog klassificera det här som fria fantasier tills motsatsen är bevisad. Trots "kraven för den högsta bedömningsnivån". Det är svårt att avhålla sig från muntert skrockande när man tar del av detta.

Utöver den "avgörande observationen" har man analyserat den bild som cirkulerat i media och som sägs komma från en privatperson och som visar skum på ytan. Den kan naturligtvis föreställa vad som helst och rätt troligt en vattenskoteråkare, men försvarsmakten har nu kommit fram till att svallvågorna i själva verket är vatten som "trycks ut genom ventiler i toppen på en ubåt". 

Hur man kan se detta uppges dock inte. Det lär dock vara möjligt genom "analys" av försvarsmaktens skarpa hjärnor.

Ytterligare en observation på den "näst högsta klassificeringsnivån" är det som kallas för bildbevis och sägs föreställa "färska spår på botten". Hur "färska" får vi inte veta, inte heller om dessa spår kan ha uppstått på något annat sätt. 

Sammantaget måste det hela bedömas som en fortsättning på en politisk kampanj från militärernas och borgerlighetens sida. I borgerlig media har från början pumpats ut alla möjliga fantasier och påståenden om "kodade ryska meddelanden", "skadad ubåt", "ryskt moderfartyg", ryska grodmän osv. Jan Björklund (fp) behöver inga bevis, han pekar idag ut Ryssland som skyldigt. Dagens Nyheter gör naturligtvis samma sak.

Det här är en fortsättning på kampanjen som syftar till militär upprustning och svenskt närmande till Nato. Den socialdemokratiska regeringen spelar med i högerkampanjen och stödpartierna Mp och V tiger som muren.