lördag 31 januari 2015

Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

...en studie av Förintelsen

Utdrag ur boken Auschwitz, Marx och nittonhundratalet. En bok med artiklar av Enzo Traverso. Utgiven av Bokförlaget Röda Rummet 2006. Hela boken finns att läsa på Marxistarkiv, länk här.

Av olika skäl är Auschwitz både en symbol för och en stötesten i analysen av nazismens brott. Vi bör inte desto mindre notera att den nutida användningen av namnet, som en syntes och metafor för hela utrotningens maskineri, är relativt ny. 

Med undantag för några få isolerade intellektuella, Theodor Adorno främst bland dem, var det mycket få människor som använde det tyska namnet på denna lilla polska stad (Oswjecim) så tidigt som 1945 för att hänvisa till den största dödsfabriken någonsin. Precis efter kriget, när den antifascistiska kulturen föreföll helt dominerande i Frankrike och flera andra västeuropeiska länder, tenderade symbolen för nazismens brott att snarare hämtas från de viktigaste centra för politiska deportationer, såsom koncentrationslägren i Dachau och Buchenwald. Auschwitz centrala ställning i litteraturen om nazismens koncentrationsläger började först framträda när väst kom till insikt om det historiskt unika i utrotningen av judarna.

Denna senfärdiga insikt gav upphov till bildandet av nya ord som sedan dess blivit en del av varje språk: ”Holocaust” (Förintelsen), ett ord med latinskt ursprung som betecknar ett mänskligt offer som medför rening genom eld, och ”Shoah”, det hebreiska ordet för utplåning. Ordet ”Holocaust” är ett vardagligt uttryck tack vare den massiva användningen i media (man behöver bara tänka på teveserien med samma namn) och även i bibliotekskataloger (framför allt i länder där man talar engelska). Men det har ändå blivit föremål för heta debatter, enligt min åsikt helt legitimt, på grund av att det ger religiösa associationer, vilka tycks underförstå att den judiska tragedin har ett teologiskt rättfärdigande. Ordet ”Shoah” har fördelen att definiera det centrala i händelsen, vilket har att göra med det specifika i utrotningslägren. Men det har också blivit genomsyrat av ideologiska tolkningar, för att inte säga av helt och hållet politiska spekulationer, genom det sätt som delar av det israeliska etablissemanget använder sig av det judiska folkmordet på för att legitimera sig själva.

Den mest välkända bilden av Auschwitz – de spår som leder in i lägrets inre som är höljt i mörker – kan inte undgå att framkalla minnet av konvojer från Europas alla hörn fullastade med deporterade judar på väg till gaskamrarna. Vi kan inte längre tänka på Auschwitz utan att föreställa oss röken från krematorierna. Det finns ett outplånligt band som för alltid kommer att förknippa detta namn med utplånandet av de europeiska judarna. Samtidigt har Auschwitz idag fått ställningen som ett begrepp som, bortsett från dess känslomässiga ton av sorg och hågkomst, historiskt sammanfattar nazisternas brott i dess helhet. På den etiska nivån anspelar det, åtminstone sedan publiceringen av Karl Jaspers’ och Hannah Arendts verk, på den ”skuld”, som varken är universell eller otydlig men inte desto mindre mycket verklig och omöjlig att glömma, som delar av Tyskland och Europa har för nazismens brott. 

”Auschwitz” är en lämpligare term än både ”Holocaust” eller ”Shoah” för att hänvisa till Hitlers mordiska system. Det erkänner det specifika i det judiska folkmordet utan att isolera det, eftersom det samtidigt pekar på det bredare sammanhanget med de nazistiska koncentrationslägrens värld. Det är alltså följande orsaker som gör denna plats till en symbol, en metafor och en syntes: Auschwitz var på en och samma gång det största koncentrationslägret och det största utrotningslägret som fanns i Tredje riket; bland mångfalden av nazistiska läger, är det det läger där det största antalet offer dog, inte bara judar, utan också romer, ryssar, polacker och människor ur andra nationaliteter; och det var det huvudsakliga centrat för rasutrotning (omkring en miljon judar dödades i Birkenaus gaskamrar) och för experiment med utrotning genom arbete (261 000 döda av 405 000 deporterade).

Auschwitz var, med andra ord, ett komplex av läger som kan karaktäriseras lika mycket som ett centrum för tvångsarbete som ett centrum för dödande. Varje kategori i nazisternas tvångsmässiga klassificering av fiender och Untermenschen fanns representerade där, från judar till romer, från Jehovas vittnen till homosexuella, från ”asociala” till politiska fångar, från krigsfångar till de som helt enkelt ”rekvirerades för arbete” från länder som ockuperats av tyskarna. I detta avseende utgör Auschwitz verkligen en springande punkt. Det förbinder koncentrations- och utrotningslägren med hela det tyska samhället och nazistyret i Europa. Det gör det möjligt att förstå förbindelserna mellan den politiska makten och deportationerna och mellan industrin och utrotningen. Det gör det också möjligt att förstå de motsättningar som uppstod ur militära och produktiva behov, å ena sidan, och utplåningens mål, å den andra, och mellan systemets ”administrativa” rationalitet och dess fullständiga irrationalitet på den sociala och mänskliga nivån. Slutligen, eftersom Auschwitz var ett gigantiskt komplex av läger lämnade det, inte bara det största antalet offer efter sig utan också det största antalet vittnesmål, från Primo Levi till Charlotte Delbo, från Tadeusz Borowski till Jean Améry.

Auschwitz och den slutgiltiga lösningen

Lägret i Auschwitz skapades 1940 och började fungerade som Konzentrationszentrum året därpå. Det var ett av de första utrotningslägren som under våren 1942 började använda systemet med avrättning i gaskammare och det sista som i november 1944 satte stopp för denna makabra ritual. Utrotningslägret i egentlig mening, Birkenau, var det största av sex centra där det judiska folkmordet genomfördes. (De andra var Chelmno, Belzec, Sobibor, Lublin-Majdanek och Treblinka.) 

Skapandet av Auschwitz-Birkenau föregicks av inrättandet av koncentrationsläger, vilka först reserverades för tyska politiska motståndare. De upprättades först i Tyskland 1933 (Dachau), blev allt fler från 1938 (Buchenwald, Mauthausen, Neuengamme, Flossenburg med flera) och utvidgades slutligen till alla territorier som ockuperades av tyska riket under kriget. Utrotningslägren skilde sig kvalitativt från koncentrationslägren, men var deras fortsättning och utvidgning, ett ”högre” stadium i det nazistiska dödsmaskineriets utveckling, som bar vidare arvet från tidigare former inom lägrens värld. Detta kvalitativa språng innebar en förändring i koncentrationslägrens funktion: Deras omedelbara mål blev nu produktionen av död. Språnget bestämdes av att koncentrationslägrens struktur anpassades till nazismens ideologiska imperativ att utrota ”underlägsna raser”. Auschwitz är i denna mening en symbol för den överlappning mellan rasbiologi och utvecklingen av massutrotningens teknologi som finns i utrotningslägrens ursprung. Att studera Auschwitz uppkomst innebär därför att gå bakåt genom de olika stadierna i den process vars resultat var den ”slutgiltiga lösningen” av ”den judiska frågan” i Europa. 

I Hitlers fall var antisemitismen en besatthet som gick tillbaka till hans ungdom i Österrike, som präglades av påverkan från den småborgerliga demagogin hos Wiens kristsociala borgmästare Karl Lüger och Georg von Schönerers pangermanska nationalism. Dessa två strömningar genomsyrade hela den tyskösterrikiska kulturmiljön vid sekelskiftet. Genom att förlita sig på den rasistiska och antisemitiska traditionen projicerade Hitler sin frustration som ung konstnär utan framtid – lika ärelysten som medelmåttig – på judarna, i en intellektuell omgivning som i hög grad präglades av eller till och med dominerades av den judiska närvaron. I det finns inget uppseendeväckande: Psykologiska mekanismer av det slaget var mycket vitt spridda vid den tiden i många europeiska länder. Men i Tyskland efter första världskriget blev en völkisch (folklig) nationalism och rasistisk antisemitism grundvalen för en politisk massrörelse. Till att börja med var den förvirrad och heterogen, men senare blev den alltmer fast sammansvetsad kring nazistpartiet, speciellt efter nazisternas uppseendeväckande genombrott i valet 1930. 

Från det ögonblick när Hitler grep makten radikaliserades nazismens antisemitism fortlöpande. Bortsett från den våg av förtryck som obönhörligt drabbade aktivister och intellektuella inom vänstern, två grupper där judar var märkbart framträdande, antogs de första diskriminerande åtgärderna mot judar så tidigt som våren 1933, och de riktades väsentligen mot statstjänstemän och en del av de fria yrkena. De utvidgades två år senare med Nürnberglagarna, vilka fullständigt raderade ut landvinningarna av ett århundrades emancipation. Slutligen gav de plats åt en politik med verkliga förföljelser efter vågen av pogromer som släpptes lös i november 1938 under den ökända Kristallnacht. Åtgärder för att ”arifiera” den tyska ekonomin – med andra ord, intensiv exproprering av judiskt kapital och judiska förmögenheter – hade inletts åtskilliga månader tidigare men tilltog drastiskt i och med Kristallnatten, en verklig vändpunkt i nazismens antisemitism. I backspegeln förefaller pogromerna 1938 vara ett avgörande prov på vägen till den slutgiltiga lösningen. De bekräftade för första gången i större skala den allmänna passiviteten i det tyska samhället, som ”marscherade i takt” från den här tiden och framåt, inför förföljelserna av judarna. Hitler och nazisteliten kunde således känna att en radikalisering var möjlig och inte skulle möta några oöverstigliga hinder. 

Med krigets utbrott 1939 och invasionen av Polen började den nationalsocialistiska regimen att deportera judar till ghetton och koncentrationsläger (samtidigt som den började planera en massiv förflyttning av inhemska tyska folkgrupper mot territorier i öster). Efter angreppet på Sovjetunionen gick nazisterna redan i augusti 1941 vidare till utrotning. Detta ägde rum i två faser. I den första fasen anförtroddes utrotningen åt Einsatzgruppen, speciella enheter i SS som ansvarade för att eliminera judar och Röda arméns politiska kommissarier inom territorier som ockuperats av den tyska armén, Wehrmacht. I den andra fasen, som inleddes våren 1942, sattes utrotningslägren igång. Nu började Auschwitz spela en väsentlig roll i den byråkratiska och industriella utplåningen av ett helt folk av ”rashygieniska” skäl. 

Det övergripande resultatet av denna Vernichtungskampf (”utrotningskamp”) blev mellan fem och sex miljoner döda. Utrotningen var, vilket Raul Hilberg, den slutgiltiga lösningens ledande historiker, påminner oss om, en process som utmärktes av en rad distinkta stadier. Först måste judarna definieras som fiender till den ”ariska rasen” genom ny antisemitisk lagstiftning (1935). Sedan exproprierades de och reducerades till ställningen som paria (1938). I den tredje fasen koncentrerades de i ghetton och läger i Östeuropa, tack vare en politik av deportationer som genomfördes i alla länder under nazismens ok (1940–44). Slutligen eliminerades de (1941–44). Utrotningen i sig genomfördes i två stadier: först genom ”de mobila mordoperationer” som företogs av Einsatzgruppen, sedan av specialiserade mordcentra. Detta var inte en planerad process, utan en rad åtgärder förbundna med varandra som de olika länkarna i en kedja, vilka framkallades av den fortlöpande radikaliseringen av den nazistiska politiken och det nazistiska styressättet. Om det linjära och sammanhängande i processen tycks klart i efterhand, var det inte alltid så för offren vid den tiden, men inte heller och framför allt inte alltid för de som formulerade och genomförde den. Samtidigt som deportations- och koncentrationsmaskineriet sattes i rörelse, lutade naziregimens officiella politik fortfarande åt alternativet judisk emigration. Det alternativet övergavs först 1941.

Även då behölls ett vagt perspektiv att skapa ett enormt judiskt ghetto i Madagaskar, en fransk koloni vid den tiden, där Hitler ville placera fyra miljoner judar. 

Det judiska folkmordet förblir absolut obegripligt utan den moderna antisemitismens historia, med dess speciella drag i Centraleuropa och framför allt i den germanska delen. Detta innebär att säga att utrotningen av judarna, i slutänden, var konsekvensen av en avsikt. Beslutet om Endlösung (”den slutgiltiga lösningen”) fattades av Hitler (utan tvivel mellan sommaren och hösten 1941, när han lade sista handen vid och inledde ”Operation Barbarossa”, angreppet på Sovjetunionen). Det genomfördes under de följande åren tack vare ett tekniskt och administrativt system som aldrig kunde ha varit resultatet av bara improvisationer. 

En något djupare undersökning av naziregimens militära och politiska situation under kriget avslöjar att utrotning inte var det mest ”bekväma” eller minst kostsamma sättet att lösa det judiska problemet i de territorier som erövrades i Polen, Ukraina, Ryssland och de baltiska staterna, för att inte tala om Västeuropa och de mer marginella territorierna i utkanten av det tyska imperiet som det grekiska fastlandet eller ön Korfu. Maskineriet för deportation, koncentration och utrotning förutsatte, å ena sidan, en nivå av samordning och organisation som absolut inte kunde improviseras fram eller härröra ur empiriska, tillfälliga val. Det underförstod, å andra sidan, en användning av strukturer och medel som visade sig vara föga rationella på militär eller ekonomisk nivå. Den politiken bestämdes av ett ideologiskt imperativ, som trots den formella rationaliteten (i den mening som sociologins pionjär Max Weber givit åt ordet) i dess olika byråkratiska, administrativa och industriella segment avslöjade den övergripande ”motrationaliteten” i det nazistiska styrelseskicket. 

Inte desto mindre kan ett försök att förklara det judiska folkmordet inte stanna här. Om det synsättet skulle drivas till sina logiska slutsatser, skulle det resultera i att se Auschwitz som den enkla produkten av Hitlers psykopatologi. Nazismens antisemitism genomgick en utveckling, och framför allt en betydande radikalisering, under kriget. Det är kanske inte irrelevant att nämna att antisemitismen (som hur som helst var diskriminerande, inte folkmördande) inte intog någon central plats i nazistpartiet NSDAP:s program i början av 1920-talet. Vi måste också tillägga, vilket många historiker har betonat, att till skillnad från Hitler och Alfred Rosenberg, som alltid hade varit besatta av antijudiskt hat, hade de flesta framträdande nazisterna inte visat några tecken på elakartad antisemitism innan de anslöt sig till nazirörelsen. Vi kan, exempelvis, utesluta att människor som Himmler, Göring, Hess, Frank eller ens Goebbels, vilka alla spelade en huvudroll i den slutgiltiga lösningen, anslöt sig till den nationalsocialistiska rörelsen på grund av antisemitism. Folkmordet var således inte en linjär process eller genomförandet av ett redan proklamerat mål. Avsikt kan inte ensamt förklara det, alldeles bortsett från det faktum att avsikten inte delades av alla i nazihierarkin. Ideologi räcker inte för att förklara övergången från antisemitisk propaganda till utrotning. 

Vi måste därför se till hela nazistatens komplicerade maskineri med alla dess förgreningar i det ockuperade Europa. Det judiska folkmordet var först av allt en produkt av kriget. Det skulle ha varit en helt otänkbar händelse utan det sociala, politiska, militära och även psykologiska sammanhang som skapades av kriget på östfronten. Bara andra världskriget tillät att Hitlers instinktiva hat mot judar och hans antikommunism sammanfogades till ett totalt krig mot ”judebolsjevismen”.

Med början 1941 blev detta krig, jämfört med det som bedrevs mot västmakterna, kvalitativt annorlunda beträffande nivån av våld och utplåning. Det var, med Arno J Mayers ord, ett slags moderna tiders ”sekulära korståg”. Målet för detta ”totala krig” var inte bara Röda arméns nederlag utan framför allt erövring av Lebensraum i öster och försvar av ”europeisk civilisation” mot hotet från judisk bolsjevism. Folkmordet var en del av ett blodigt krig som krävde flera tiotals miljoner offer. I detta krig blev allt möjligt, även sådant som ännu föreföll otänkbart fram till slutet av 1930-talet. 

I detta perspektiv var utrotningen av judarna kulminationen på ett modernt trettioårigt krig, som började 1914 med sammanbrottet för den gamla dynastiska maktbalansen mellan de europeiska stormakterna. Judarna var, som outsiders i det moderna väst, således de utvalda offren för detta långa europeiska inbördeskrig, som släpptes lös i den första globala konfliktens skyttegravar och som fullbordades i ugnarna i Treblinka och Birkenau. 

 Auschwitz sociologi

Organiseringen av nazisternas dödsmaskin utgjorde en syntes av det moderna samhällets industriella, militära och rättsliga strukturer, som fogades samman i ett projekt för raseliminering. Döden härskade över en värld vars byggstenar – fabriker, baracker, fängelser – var kända i alla västerländska samhällen. Det var, när allt kommer omkring, ingen tillfällighet att Auschwitz var både ett dödsläger och ett arbetsläger – Buna-Monowitz – där den tyska kemikoncernen IG Farben hade satt upp sina produktionsanläggningar.10 Raul Hilberg bekräftar en SS-läkares beskrivning av hela systemet som ett ”löpande band” (am laufende Band). Dessa två strukturer, produktiva och destruktiva, var integrerade i Auschwitzlägrets hela struktur. Det slutgiltiga resultatet var seger för den reifierade döden

Denna dubbla funktion hos lägret (Lager) i Auschwitz sammanfattade på ett talande sätt en av de huvudmotsättningar som utmärkte hela processen med utrotningen av judarna: Den nästan ständiga konflikten inom SS mellan förespråkarna för utrotning som första prioritering (Himmler och Heydrich) och krafter som lutade åt en mer utdragen exploatering av den judiska arbetskraft som koncentrerats i lägren (framför allt O Pohl i WVHA, centralmyndigheten för administration och ekonomi). Utrotningslägren föddes ur sammansmältningen av två redan existerande system. Gaskamrarna, som introducerades under fälttåget på den ryska fronten, var till att börja med mobila. Koncentrationslägren var, å andra sidan, väsentligen avsedda för politisk deportation och senare för exploatering av krigsfångars arbetskraft. Dessa läger, som övervakades av SS ekonomiska avdelning, blev det huvudsakliga verksamhetsområdet för den utrotningspolitik som beslutats av inrikesministeriet, polisen och raspolitikens organ. Övergången från exploatering till utrotning var varken automatisk eller friktionsfri. Hela folkmordspolitiken utvecklades i ett sammanhang med ständig spänning mellan produktivitet och utplåning. Dessa motsättningar genomkorsade själva koncernen IG Farben. Å ena sidan hade IG Farben intresse av exploateringen av den judiska arbetskraften inom ramen för ”utrotning genom arbete” (Vernichtung durch Arbeit). Ändå framställde den samtidigt den gas, Zyklon B, som var nödvändig för gaskamrarnas verksamhet.

Om den väg som ledde till Auschwitz inte var rak utan slingrig, och kännetecknades av motstridiga tendenser som slutligen övervanns genom att ekonomiska intressen underordnades utplåningens krav, var procedurerna i utrotningslägren fullkomligt ”rationella” och vetenskapliga: med andra ord, moderna. Auschwitz fullbordade äktenskapet, som är så typiskt för nittonhundratalet, mellan den största rationalitet i medlen (lägersystemet) och den mest fullständiga irrationalitet i mål. Alternativt skulle man kunna säga att genom användningen av en destruktiv teknologi fullbordade Auschwitz skilsmässan mellan vetenskap och etik. 

I grund och botten fanns det en anmärkningsvärd strukturell likhet mellan de system för produktion och system för utrotning som samexisterade i Auschwitz. Systemet för utrotning fungerade som en fabrik, vars produkt var död. Judar var dess råvara, och det fanns inget primitivt i dess produktionsmedel, åtminstone inte när väl de mobila gasbilarna på våren 1942 ersatts med ojämförligt mer effektiv utrustning: gaskamrarna. Här åstadkoms döden genom strömmar av Zyklon B, en typ av speciellt framställd cyanid från IG Farben, det mest avancerade tyska kemibolaget. Offrens kroppar brändes sedan i lägerkrematorierna, vars skorstenar påminde om de mest traditionella arkitektoniska formerna i ett industrilandskap. Allt som kunde räddas från offren – inte bara deras ägodelar utan också delar av deras kroppar – staplades i lagerlokaler. När lägren befriades upptäckte de allierade således berg av hår, tänder, skor, glasögon, resväskor, etc. 

Den reifierade döden fordrade ett lämpligt språk, tekniskt och kallt, passande för ett brott som begåtts utan lidelse, utan hatreaktion, men snarare med tillfredsställelsen att väl utföra en uppgift och genomföra ett metodiskt arbete. Folkmord blev Endlösung (”den slutgiltiga lösningen”), gasoperationerna blev Sonderbehandlungen (”specialbehandlingar”), gaskamrarna blev Spezialeinrichtungen (”special-inrättningar”), med mera. Detta byråkratiska, kodade språk syftade till att kamouflera brottet; samtidigt uppenbarade det ett av dess viktigaste kännetecken: dess byråkratiska dimension, den oundgängliga förbindelsen mellan rutinmässigt våld och reifierad död. 

Myndigheterna som skötte lägren var i de flesta fall byråkrater, nitiska och disciplinerade verkställare av politik. De inkarnerade, i likhet med Adolf Eichmann, ”ondskans banalitet” (med Hannah Arendts formulering). I sitt testamente, som skrevs i en cell i Krakow i februari 1947, skisserade kommendanten i Auschwitz Rudolf Höss, den makabre kamrern i en gigantisk dödsfabrik, sitt självporträtt med dessa ord: ”Omedvetet blev jag en kugge i Tredje rikets stora utrotningsmaskin”.

Auschwitz och moderniteten

Det mesta av den nya forskningen om nazisternas system av koncentrationsläger och det judiska folkmordet betonar Auschwitz djupa rötter i nittonhundratalets samhälle, och ser i det ett tecken på det moderna samhällets dolda möjligheter. Enligt Zygmunt Bauman ifrågasätter ”Auschwitz vår kultur eftersom det föreställdes och förverkligades inom ramen för vår civilisation, inte vid dess gränser utan i en av dess mest utvecklade delar.” Auschwitz modernitet har inte bara med dödsfabrikerna att göra utan också med dess kulturella bakgrund, som formats av en byråkratisk rationalitet som förutsätter en administrativ styrelse fri från varje inblandning av etiskt slag. Till statens monopolisering och rationalisering av våldet fogades en tillräcklig produktion av moralisk likgiltighet. Det fanns exempelvis statstjänstemän som skötte rikets järnvägstransporter minutiöst utan att någonsin fråga sig vad tågen på väg till Auschwitz, Treblinka och Sobibor förde med sig, eller vad som blev av deras passagerare. Wolfgang Sofsky har också påpekat att dödslägren visade den moderna organisationens destruktiva makt. 

Enligt Ernest Mandel, som infogade sin analys av det judiska folkmordet i en övergripande tolkning av andra världskriget: "När vi säger att fröet till Förintelsen återfinns i kolonialismens och imperialismens extrema rasism, menar vi inte att fröet oundvikligen och automatiskt skapar sjukdomen i sin värsta form. För att detta skall ske måste det rasistiska vansinnet kombineras med det moderna industrisystemets dödliga förnuftsmässighet i detaljer." 

Det historiskt unika i det judiska folkmordet består inte i systemet med koncentrationsläger, utan snarare i rasutrotning: Auschwitz var produkten av en sammansmältning av rasbiologi med modern teknologi. Det var ett verkligt civilisatoriskt brott, som bröt upp väven i den elementära mänskliga solidaritet som människans tillvaro på planeten dittills baserats på. 

Vi kan dessutom säga att det judiska folkmordet föddes ur det ödesdigra mötet mellan modern antisemitism och fascism. Dessa två mörka och ondsinta poler i moderniteten fogades samman i Tyskland, men tagna var för sig var de båda vitt spridda i Europa mellan krigen. I det avseendet utgör Auschwitz, mycket mer än något specifikt tyskt, en tragedi vars rötter ligger djupt i belägenheten för nittonhundratalets Europa. 

Antisemitismen har ofta antagit formen av en konservativ reaktion mot det moderna samhället. Så var fallet i tsarernas Ryssland och i många avseenden även i Hitlers Tyskland, vars Weltanschauung (världsåskådning) öppet siktade på att sudda ut åtminstone en aspekt av den moderna värld som föddes ur franska revolutionen: arvet från upplysningen och den humanistiska rationalismen. Men den striden fördes i namn av och med vapen från den mest framskridna teknologiska och industriella modernitet. Nationalsocialismen hade från den ”konservativa revolutionen” ärvt en originell blandning av arkaismer och modernitet, forngermansk mytologi och kulten av teknologi, till vilken den fogade en biologiskt inspirerad rasism, som räknade sina rötter tillbaka till socialdarwinismen och som hade vetenskapliga anspråk. Auschwitz har ofta, med utgångspunkt i en naiv och positiv för att inte säga positivistisk historiesyn (som under de två senaste århundradena dominerats av framstegets idé) tolkats som samhällets tillbakaglidande i barbari. Men en sådan syn visar sig vara oförmögen att få grepp om den moderna dimensionen av denna form av barbari, en produkt av vetenskapens och teknologins utveckling som dödens instrument. Utrotningslägren utgör inte en social regression mot ett tidigare barbari, utan ett radikalt nytt historiskt fenomen.

Även om de inte var det naturliga och oundvikliga resultatet av moderniteten, var de sannerligen ett av dess möjliga resultat inom ramen för de existerande sociala förhållandena. 

Medan det judiska folkmordet på en historisk nivå måste ses som kulminationen av en lång kedja av förföljelser, skulle det emellertid vara alltför förenklat att tolka det som det förutbestämda resultatet av ett evigt judehat. Den moderna antisemitismen är, för det första, kvalitativt annorlunda från traditionell kristen fientlighet mot judar; den slutgiltiga lösningen utgjorde, för det andra, ett kvalitativt språng och brott i antisemitismens egen historia. Antisemitismen fyllde en alldeles tydlig funktion genom att göra judarna till syndabockar för sociala spänningar och konflikter. För att kunna spela den rollen måste judarna existera. Utrotningslägren bröt däremot med varje form av social eller ekonomisk rationalitet och markerade ett brott i förhållande till den traditionella antisemitiska bilden av judar som en främmande, farlig och fientlig minoritet. De uttryckte en annan form av ”rationalitet”. Auschwitz tycks konkretisera det som Horkheimer och Adorno, i Max Webers efterföljd, kallade den moderna kapitalismens ”instrumentella förnuft” (instrumentelle Vernunft): en beräknande rationalitet, glömsk av människor och uteslutande inriktad på dominans. 

Auschwitz får inte bara utgöra ett tillfälle att hedra minnet av sorger i det förgångna, som den ”homogena eller tomma” tidens gång (med Walter Benjamins ord) kommer att svälja, och som mänskligheten kommer att förpassa till sina arkiv och kanske glömma en dag. Auschwitz måste sväva som ett ständigt frågetecken över vår civilisation och den värld vi lever i, vilka är desamma som de som framskapade gaskamrarnas fasor. ”Aldrig mera Auschwitz”: Detta är, i Adornos anda, det kategoriska imperativ som generationerna efter kriget måste bindas till. Översatt till konkret handling innebär detta imperativ idag aldrig mer Sarajevo, aldrig mer Kigali. 

Att läsa om Marx efter Auschwitz

Att läsa om Marx efter katastrofen, i skuggan av Auschwitz, är inte en poänglös uppgift, eftersom gaskamrarna reser frågor om den intellektuella tradition vars grundare han var. Auschwitz ifrågasätter vissa paradigm i socialistiskt tänkande, en del av dem inneslutna i Marx egna texter, en del konstruerade och utvecklade med början i luckor i hans verk. Auschwitz reser frågor för marxismen och dess olika strömningar eftersom marxismen, under många årtionden, var oförmögen att se Auschwitz som det ”svarta hål” det var (med Primo Levis ord), att uppskatta dess fulla innebörd, eller att fatta dess karaktär som en vändpunkt och ett civilisationsbrott i historien. Den marxistiska populärversionen framställde utrotningslägren som en manifestation bland andra, utan några kvalitativa distinktioner, av ”monopolkapitalism” och ”imperialistisk dekadens”. Synen på det judiska folkmordet som ett extremt uttryck för modern rasism har mycket oftare varit en retorisk formel än en fruktbar, innovativ undersökning av rasistiska mentaliteters och ideologiers ställning i västvärldens historia. 

Ingen marxist efter kriget, åtminstone inte förrän helt nyligen, ägnade ett arbete åt dessa frågor lika grundläggande eller belysande som de två första delarna av Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (”Totalitarismens ursprung”). Denna tystnad var inte det värdigaste eller mest fruktbara sättet att hedra de – tusentals – marxistiska aktivister och intellektuella som förlorade livet i koncentrations- och utrotningslägren i Hitlers rike. De nazistiska koncentrationslägrens värld har ofta citerats som en bekräftelse av det klassiska alternativ som Europa, enligt Rosa Luxemburg, stod inför i början av första världskriget: ”socialism eller barbari”. Samtidigt som Luxemburgs intuition var slående, har det rituella upprepandet av denna paroll omvandlats till ett slags undvikande, desorienterande rökridå. Den har frammanat bilden av civilisationens tillbakagång utan att erkänna att Auschwitz var barbari. Med få undantag – framför allt Walter Benjamin – hade marxister föreställt sig mänsklighetens tillbakagång som en regression, en återgång till förmoderna, till och med primitiva samhällsformer. Detta lämnade dem avväpnade, desorienterade och ibland blinda inför det oväntade framträdandet av ett nytt, modernt ”barbari”, som passade in i den historiska utvecklingens grundläggande tendenser istället för att avvika från eller kasta om dem: med andra ord, ett teknologiskt, industriellt barbari, organiserat och styrt för sina egna syften.

Den enda parallell vi rättmätigt kan dra mellan det judiska folkmordet och medeltiden återfinns i den anda av ”korståg”, anmärkningsvärt analyserad av Arno Mayer, som inspirerade uppfinnarna av den slutgiltiga lösningen. De medeltida ”barbarerna” (utlänningar) som under några generationer lät sig omvändas till kristendomen hade inget gemensamt med den nationalsocialistiska Weltanschauung

Det är sant att man skulle kunna betrakta utrotningslägren som kulmen på en lång process av ”förnuftets utplåning” – det humanistiska förnuft som ärvts från upplysningen – för att använda Georg Lukács’ fras. Men deras struktur, vid skärningspunkten mellan flera moderna erfarenheter och institutioner (baracker, straffanstalter, slakthus, fabriker och byråkratiskt rationell administration) och deras ideologi (rasbiologi), förblev produkten av en europeisk historisk kurs utdragen över flera århundraden, vars allmänna linje traditionellt hade tolkats som mänsklighetens framåtmarsch mot Framsteget. Denna kurs visade sig nu vara helvetets förgård. Utan den skulle Auschwitz helt och hållet vara otänkbart, förutom i den intellektuellt oacceptabla formen av en plötslig, oförklarlig historisk urspårning (den ståndpunkt som 1945 försvarades av Benedetto Croce och Friedrich Meinecke).

Den ”vetenskapliga” marxismen – den marxism som kanoniserades som officiell ideologi av Andra och Tredje internationalen och kodifierades på en teoretisk nivå av Kautsky och Plechanov, Lenin och Bucharin – hade aldrig föreställt sig socialismen som ett djupt, radikalt brott med den borgerliga civilisationen. Undertryckandet av kapitalismen betraktades av representanter för denna tradition som slutet för utsugning, som gjorts möjligt genom socialiseringen av ekonomin, men absolut inte som ett radikalt ifrågasättande av den typ av utveckling som Europa och västvärlden genomlevt sedan den industriella revolutionen. Idén att sätta stopp för denna utveckling hade aldrig slagit de socialister som verkade före första världskriget, socialister som Jean Jaurès, August Bebel, Filippo Turati eller Viktor Adler. Att ersätta profitens lag med mänsklighetens behov (en ”mänsklighet” som ofta reducerades till den manliga arbetarklassen) innebar för dem inte alls att välta över ända grunderna för ett samhälle som identifierades med industri, teknologi, vetenskap och framsteg. 

Plechanov tillskrev marxismen uppgiften att fullborda det arbete med att modernisera Ryssland som inletts av Peter den store. Bolsjevikerna avlägsnade sig knappast från denna föreställning. För Lenin, som oförskräckt bekämpade populisternas ”ekonomiska romantik”, var socialismen lika med ”sovjeterna plus elektrifiering”. Det är sant att man inte kan belasta honom med ansvaret för Stalins brott, men det är inte svårt att i hans verk spåra en föreställning om övergången till socialismen som en industrialiseringsprocess i vilken företräde i planen måste ges till att utveckla produktivkrafterna. Längs samma linjer smidde Preobrazjenskij begreppet ”primitiv socialistisk ackumulation”. Det var tveklöst ett svar på en bokstavligt talat katastrofal konkret situation, vilket gav revolutionärerna uppgiften att återuppbygga ekonomin i ett land i ruiner, ödelagt av världskrig och inbördeskrig. Faktum kvarstår att denna bjudande nödvändighet fullständigt överskuggade det socialistiska projektets utopiska dimension. 

Det var, kort sagt, uppenbart för dem alla att socialismen, långt ifrån att omvälva den borgerliga civilisationen, skulle fullborda dess arbete genom att gå ”utöver” den, och således förverkliga alla dess möjligheter. De glömde således Marx, i vars ögon de ryska socialisterna borde hämta inspiration från den slaviska bondekommunen (obsjtjina) snarare än från den engelska industrin. 

Sedan Rousseaus, Fouriers och Marx dagar hade civilisationskritiken skjutits åt sidan. Från och med nu antogs att proletariatet skulle föra vidare bourgeoisiens revolutionära roll och ta upp den fana som bourgeoisien hade förrått eller låtit falla. De ”kätterska” representanterna för den klassiska marxismen från Luxemburg och Gramsci till Trotskij distanserade sig från detta paradigm utan att någonsin lyckas överge det helt. De kritiserade Kautskys optimistiska fatalism och evolutionism, men deras teoretiska inställning präglades fortfarande av en starkt produktivistisk tendens. Deras brytning var ofullständig. Medan Luxemburgs och Trotskijs kosmopolitism mycket ofta var förbunden med deras judiskhet, var priset de betalade för att rycka upp sina ryska och polska rötter en extrem västerländskhet, vilken ledde dem till att se hela världen utanför Västerlandet (som började med Europa öster om Berlin) uteslutande genom kategorin efterblivenhet.

Det marxistiska tänkandet, som alltmer genomsyrades av positivism och evolutionism, överlät ett monopol på civilisationskritiken till den romantiska, konservativa högern. Denna romantiska höger fann sin propagandist i Oswald Spengler och sin djupsinnigaste filosof i Martin Heidegger (några av de mest originella marxisterna efter kriget fanns bland Heideggers studenter). 

Auschwitz gjorde en gång för alla slut på, inte bara framstegets idé, utan också föreställningen om socialismen som historiens naturliga, automatiska och oundvikliga utgång. Auschwitz utmaning mot marxismen är således tvåfaldig. Historien måste, för det första, omvärderas i ljuset av katastrofen, utifrån de besegrades ståndpunkt. Socialismen måste, för det andra, omvärderas som en radikalt annorlunda civilisation, som inte längre grundas på paradigmet med produktivkrafternas blinda utveckling och teknologins dominans över naturen. Socialismen måste baseras på en ny livskvalitet, en ny värdehierarki, ett annorlunda förhållande till naturen, jämlika relationer mellan könen, nationerna och ”raserna” och systerliga sociala relationer och solidaritet mellan folk och kontinenter. Detta innebär att kasta om den marschväg som följts av västvärlden under flera århundraden. Det innebär att göra sig av med den naiva optimismen i ett sätt att tänka som gjorde anspråk på att vara det medvetna uttrycket för ”historiens rörelse”, och i en rörelse som trodde att den ”simmade med strömmen”. Det innebär också att återupprätta socialismens utopiska dimension. 

Detta försök att omvärdera marxismen efter Auschwitz genomfördes, på ett begränsat och ofullständigt sätt, av Adorno och Horkheimer mot krigets slut i deras Upplysningens dialektik. Det kom att återupptas igen från 1950-talet i Herbert Marcuses mångformiga verk, speciellt i hans Eros och civilisation (1954) och Den endimensionella människan (1960) och av Günther Anders, författare till Die Antiquiertheit des Menschen (1956/1980, ”De ålderdomliga människorna”), den ende marxistiske intellektuelle som ställde Auschwitz och Hiroshima i centrum för sina filosofiska reflektioner. Men framför allt föregreps det så tidigt som på 1930-talet av Walter Benjamin, som tog på sig uppgiften att konstruera ”en historisk materialism som i sig förklarat idén om framsteget för ovidkommande”. Istället för att spela rollen som ”historiens lokomotiv”, i enlighet med den traditionella föreställningen, måste revolutionen, enligt Benjamin, fungera som en ”nödbroms” som kan stoppa tågets huvudstupa rusning mot katastrofen. 

Under mellankrigstiden var Benjamin en av de första som förstod den sociala regression som återfinns i de ekonomiska och tekniska framsteg som uppnåtts under kapitalismen, och som föreställde sig socialismen inte som ett överflödets paradis utan snarare som återskapandet, i motsättning till den borgerliga civilisationen (även om det är på grundval av dess materiella framsteg), av vissa tidigare gemenskapsformer, grundade på människors harmoniska sociala relationer med varandra och med naturen. Socialismen måste, i mycket högre grad än att förverkliga en drömd framtid, återerövra det förflutna, tillfredsställa en ännu omättad hunger efter förlösning, gottgöra en orättvisa och rädda de besegrade från glömska.

Dessa två föreställningar om historien och socialismen, kort sagt dessa två tolkningar av marxismen som representeras av respektive Karl Kautsky och Walter Benjamin, och vilka idag är fientliga, samexisterar i embryonal form i Marx verk. De finns inneslutna i motsättningarna i ett utomordentligt rikt verk, vilket vittnar om en levande, skapande, fördomsfri, odogmatisk och ofta sökande ande. Att följa marxismens historia i Auschwitz kölvatten innebär således att upptäcka de olika vägar som öppnades av Marx banbrytande skrifter, för att urskilja (och åtskilja) två tendenser inom dem: å ena sidan den bländande intuitionen i ”Teser om Feuerbach” (tolka världen för att omvandla den) och andra skrifter såsom Kommunistiska manifestet (de förtryckas självbefrielse) och Kapitalet (teorin om reifikation och mervärde); å andra sidan den positivistiska inställningen i förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin och i många av Engels skrifter, från Anti-Dühring till Naturens dialektik (ekonomisk determinism och den evolutionistiska och normativa föreställningen om stadier i den historiska utvecklingen).

Luckorna och motsättningarna i denna kritik av det borgerliga samhället är synliga redan på de första sidorna av Kommunistiska manifestet. Här är Marx och Engels inte rädda för att låta som kapitalismens försvarare när de förhärligar hur bourgeoisien spelat en ”högst revolutionär roll i historien”: ”Den har fullbordat helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler, den har genomfört helt andra tåg än folkvandringar och korståg.” Men denna analys, som inte saknar viss släktskap med vissa skrifter av Max Weber, genomgår plötsligt i Marx händer en verkligt dialektisk omkastning. Väl vid makten har bourgeoisien ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten” genom att utplåna alla gamla värden som under århundraden utgjort den mänskliga gemenskapens kulturella och andliga arvegods.

För Marx är den borgerliga civilisationens (med Benjamins uttryck) ”avförtrollade”, rationaliserade och mekaniserade värld utan själ, en värld där mänskligheten förlorat sin plats och sina rättigheter. Detta nya värdesystem, grundat på universell reifiering och omvandlingen av varje mänsklig relation till en marknadsrelation – ett centralt tema i första delen av Kapitalet – alstrades av kapitalismen och formade hela det borgerliga samhället.

Kommunistiska manifestet inleds med en beskrivning av ett apokalyptiskt scenario som kapitalismen har försatt mänskligheten i, vilket antingen måste ta slut ”med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång”. På de följande sidorna använder Marx och Engels däremot den positivistiska metaforen med ”historiens hjul” och framställer socialismen som den mänskliga utvecklingens naturliga kulmen, vars prestationer påstås överensstämma med ett slags historisk lag. I och med den storskaliga industrins utveckling frambringar bourgeoisien ”sin egen dödgrävare”. Följaktligen är ”[d]ess undergång och proletariatets seger […] lika oundviklig.”

I Marx verk går beundran (ibland på gränsen till entusiasm) för kapitalismen, som ett produktionssätt som genererar ofantlig ekonomisk tillväxt och ett ständigt omstörtande av traditionella samhällsformer, hand i hand med en skoningslös kritik av alla de former av förtryck och utsugning som följer av dess utvidgning och utveckling. De sidor i första delen av Kapitalet som ägnas åt den industriella revolutionens inverkan på arbetares liv, framför allt barns liv, vittnar talande om detta. Samtidigt som han inte tvekar att tillskriva artonhundratalets kapitalism och således kolonialismen ett ”civiliserande uppdrag”, framställer han den på samma gång som ett system som ”omvandlar varje ekonomiskt framsteg till ett öppet nödtillstånd”. I en berömd artikel om resultatet av brittiskt styre i Indien, jämför han ”framsteg” med ”den där ohyggliga, hedniska avguden, som inte ville dricka nektar annat än ur de dräptas skallar”.

Marx föreställde sig kapitalismens utveckling som en dialektisk process, i vilken det ”civiliserande uppdraget” (produktivkrafternas tillväxt) och ”social regression” (klassförtryck, nationellt förtryck, med mera) var oupplösligt förbundna. Denna motsättning var i hans ögon förutbestämd att fördjupas tills den åstadkom ett revolutionärt brott. Nittonhundratalet skulle, tvärtom, visa att denna dialektik också kunde ha en negativ karaktär: Istället för att bryta de kapitalistiska samhällsförhållandenas järnbur, kunde produktivkrafternas tillväxt och teknologiska framsteg bli grunden för moderna, totalitära monster som fascism, nationalsocialism eller, i en annan form, stalinism. Idag, efter Auschwitz, Hiroshima och Kolyma, står valet inte längre mellan socialism och mänsklighetens tillbakagång, utan snarare mellan en socialism som uppfattas som en ny civilisation och mänsklighetens utplåning. Jag föreslår därför att vi antar Auschwitz som ett paradigm. Auschwitz tvingar oss att läsa om Marx kritiskt, och att göra en kvalitativ distinktion mellan de olika teoretiska traditioner som hans grundläggande verk gav upphov till. Samtidigt kommer inte marxismen att kunna förnya sig om den inte är förmögen att förstå Auschwitz, det moderna barbariet. Från och med nu måste vi lära oss att betrakta inte bara Marx, för att använda Sartres berömda formel, utan också Auschwitz som vår tids oöverträffade horisont.

Bloggar om politik, nazism  Intressant


Inga kommentarer: