söndag 11 januari 2015

Nya former för vänsterenhet

...strategi 2015
Ett inlägg från sajten Synapze som jag finner högst läsvärt

Initiativet till Rött Forum, som tagits av Socialistiska Partiet men som siktar på att skapa en bred samlingspunkt för den radikala vänstern, kunde egentligen inte komma mer passande. Samtidigt som nya orosmoln seglar in över den horisont som består av en krackelerande världsekonomi, fördjupad klimatkris och tilltagande flyktingströmmar är den allmänna politiska utvecklingen djupt oroande. Sverigedemokraterna har tagit ett rejält kliv framåt som en samlande kraft för ett jäsande reaktionärt missnöje samtidigt som socialdemokratin under Löfven fortsätter att ta varje tillfälle i akt för att bryta blockpolitiken och samarbeta högerut.
Samtidigt befinner sig vänstern i ett närmast krisartat tillstånd. 
Vänsterpartiets problem 
Vänsterpartiet, partiet som borde utgöra den radikala oppositionen till socialdemokratin, uppfattas av många inte som ett seriöst alternativ, än mindre som någon verklig opposition. Det är tydligt att partiets överlag rätt ensidiga inriktning på parlamentariskt arbete försvagar partiet som en verklig kraft i gräsrotsrörelserna. Delvis har partiet också diskrediterat sig självt genom tidigare uppgörelser om nedskärningsbudgetar, både lokalt och som samarbetspartner med tidigare socialdemokratiska regeringar. Resultatet i riksdagsvalet 2014 lämnade mycket att önska. Att partiet enbart växte med en tiondels procentenhet, trots ägarskapet över frågan om vinsterna i välfärden, var i sig något av ett nederlag. Vänsterpartiets valtaktik, som kan sammanfattas i att partiet tämligen konsekvent valt att stänga de flesta konfliktytorna mot socialdemokratin, har uppenbarligen varit en misslyckad strategi. Men vilket är alternativet?

Förvisso har vänsterpartiet i nuläget lyckats kapa åt sig en relativt stark förhandlingsposition. Men den åtnjuter partiet inte så mycket p.g.a. den egna styrkan, som p.g.a. det nuvarande förhållandet mellan socialdemokratin och Allianspartierna. Så länge borgerligheten tror att den står starkare genom internt samarbete i front mot socialdemokraterna har den sistnämnda inget annat val än att tvingas samarbeta med vänstern. Men det är knappast vad Löfven vill, och så fort en öppning finns riskerar detta att medföra att vänsterpartiet slängs ut i kylan tillsammans med uppgörelsen om vinsterna i välfärden.
Vänsterpartiet har alltså stora problem. Samtidigt finns massvis med engagerade radikala aktivister i partiet. Partiet har också gått starkt fram medlemsmässigt, med en nästan 50-procentig ökning sedan 2010.
Den övriga partibyggarvänsterns marginalisering 
Vid sidan om vänsterpartiet för den partibyggande vänstern, de flesta med rötter i 1970-talets rörelser, en ytterst marginaliserad kamp. Den största av organisationerna, Rättvisepartiet Socialisterna, vars projekt att bygga partiet som på sikt ska ersätta Socialdemokraterna som ledande parti i arbetarrörelsen nu har 20 år på nacken, har idag fem kommunala mandat i två kommuner – i landets närmare 300 kommuner. Att de olika organisationerna på enskilda håll kan göra skillnad, och att de trots sina många svagheter i någon mening bidrar till att sprida marxismen, ska inte förnekas. Men det är uppenbart för alla med någorlunda nyktert sinne att de olika grupperingarna befinner sig i en återvändsgränd som man inte kommer ur.

Den autonoma och frihetliga miljön 
Vi sidan om den gamla partibyggarvänstern finns den autonoma och frihetliga vänstermiljön. Denna ger många gånger uttryck för en kreativitet som den traditionella vänstern ofta saknar, och via en relativt stark förankring i städernas radikala ungdomligare vänstermiljö kan den ofta bättre än någon annan kraft mobilisera. Den strategiska betydelsen av lokalt förankrade organisationer som Linje 17 kan knappast underskattas, de är nödvändiga som en del i skapa ytor för engagemang och förmåga att mobilisera. Förbundet Allt Åt Alla har också en inte helt obetydlig aktivitet, och kan ofta agera positivt och flytta fram positionerna i förhållande till olika frågor. Men trots sina förtjänster står det dock klart att den autonoma miljön står sig tunt när det kommer till att erbjuda ett politiskt alternativ. Delvis för att den lämnat över den uppgiften till den parlamentariska vänstern, och inte gör anspråk på att ersätta denna.

Det är alltså sammantaget en rätt dyster bild. Och om inget radikalt sker som förändrar den politiska samarbetskulturen mellan organisationer och aktivister så är den radikala vänstern dömd att mer eller mindre fortsätta sin kamp i marginalisering, utan förmåga att påverka vare sig den bredare vänstern och arbetarrörelsen, eller för den delen samhället i stort. Och det är detta vi måste börja göra något åt.
Så hur gör vi för att komma ur det här deprimerande tillståndet?
Läs fortsättningen på det intressanta inlägget på Synapze.
Bloggar om politik, vänstern  Intressant 

Inga kommentarer: