torsdag 1 januari 2015

Vad hände med arabiska våren?

...den har förvandlats till vinter
En intervju med Gilbert Achcar: "Det kommer fler årstider framöver"

"Det började den 18 december 2010 som ett folkligt uppror utlöst av en tunisisk gatuförsäljare, Mohammed Bouazizi, som protesterade mot landets korrupta och enväldiga regim genom att bränna sig själv. Vad det till slut ledde till var en kedja av revolutionära uppror i Mellanöstern och Nordafrika (MENA), störtandet av diktatoriska regeringar i Tunisien, Libyen, Egypten och Jemen. Populärt kallad "arabiska våren", rörelsen har sedan stigit ned i kaos, med islamiska fundamentalistiska krafter som stärker sin makt".

Sedan 2010-11 års uppror har, förutom i Tunisien, modellen för liberal demokrati inte tagit fart i MENA-länderna. Finns det fortfarande hopp eller vill du även se liberal "val"-demokrati som ett svar på den pågående krisen i regionen? Vi såg till exempel hur diktatorn Bashar al-Assad i Baathpartiet, trots valet i juni i år, höll sig kvar vid makten i Syrien ... ...

Frågan om demokrati i MENA-regionen kan inte reduceras till den liberala demokrati som för närvarande råder i väst. Även om man tar liberalism i den politiska betydelsen enbart, är arabländerna långt från att genomföra den, och detta gäller även Tunisien där en formellt demokratisk regering nu är på plats. MENA-regionen lider av en mycket djup social och ekonomisk kris, vilken är roten till den allmänna oron och omvälvningarna. För att lösa den pågående krisen, måste det finnas en väg bort från den nyliberala samhällsekonomiska modellen i regionen, vilken ledde till krisen. Den verkliga stötestenen är kombinationen av en tungt repressiv och korrupt "djup stat" med kumpan-kapitalism av värsta slag. Denna kombination har inte demonterats i någon av regionens stater, inklusive Tunisien. I Syrien, där Baath-diktaturen är förankrad vid makten sedan ett halvt sekel, saknade valet varje demokratisk legitimitet. För att uppnå verklig demokratisering behövs en radikal avveckling av den "djupa staten" som fortsätter att upprätthålla den rådande samhällspolitiska ordningen i regionen.


Den första vågen av hopp om att befria de arabiska folken från de autokratiska regimerna tycks ha grusats. När rörelsen startade 2010 fanns det en hel del eufori, men inte nu längre. Var har rörelsen hamnat i din analys?

Euforin, när rörelsen påbörjades, byggde på illusioner, men motiverades av det faktum att folken i regionen började komma ut massivt på gatorna för att genomföra sin vilja.

Men det faktum att de gick ut på gatorna var inte tillräckligt i sig för att uppnå de resultat som de strävade efter. Vi hade ett enormt massivt folkligt uppror i MENA-regionen, men med endast svaga och/eller desorienterade progressiva krafter. Även i ett land som Tunisien, där det finns en stark progressiv organisation i form av en fackföreningsrörelse som domineras av vänstern, lider den senare brist på lämplig strategi. De föll i fällan av bipolaritet mellan två lika reaktionära krafter - de gamla regimerna å ena sidan, och den islamiska fundamentalistiska oppositionen å den andra.

De progressiva krafterna har skiftande allians från den ena till den andra av dessa två kontrarevolutionära poler. För närvarande är det stridigheter mellan de två reaktionära polerna som dominerar i länder som Syrien, Jemen, Libyen och i viss mån i Egypten också. Detta är den viktigaste anledningen till att hela dynamiken i den inledande rörelsen har förlorats. Fanatiska islamistiska fundamentalistiska krafter har vuxit i hela regionen, det mest spektakulära är den självutnämnda "islamisk staten" och kalifatet. Vad borde ha varit klart från början har blivit uppenbart nu: radikalt regimskifte kan bara bli våldsamt på grund av den gamla regimens extrema brutalitet. Men att dra slutsatsen att den gamla regimen har vunnit skulle också vara mycket kortsiktigt. MENA-länderna håller världsrekord i arbetslöshet. Tills denna avgörande fråga är löst kommer omvälvningen att fortsätta. Jag har sagt detta sedan 2011. Det är därför jag har hävdat att det som började då är inte en "vår", som betecknar en årstid, utan en långsiktig revolutionär process som kommer att fortsätta under flera år och decennier innan regionen når varaktig stabilitet.


I ditt arbete klassificerar du arabländer som rentier-stater, eftersom de flesta intäkter kommer från olja och gas. Den senaste tidens krasch för oljepriserna i världen har skadat ekonomin i dessa länder. Vilken typ av socioekonomisk omvandling är nödvändig för att lösa den pågående krisen i regionen?

MENA-regionen har verkligen varit mycket beroende av olje- och gasexport och priserna som fastställs av världsmarknaden. Dessa är extremt instabila priser. Det är därför länderna i regionen riskerar kraftiga ekonomiska upp- och nedgångar. Men inte alla MENA-länderna påverkas på samma sätt: en del av dem är oljeimportörer; andra är småproducenter och andra massiva exportörer. Men oljan dominerar den regionala ekonomin totalt. En viktig aspekt av den radikala förändring som behövs i regionen är därför diversifiering av ekonomierna - att utveckla en verklig industriell bas och minska beroendet av råolja och gasexport. Regionen saknar inte naturresurser, kapital och arbetskraft. Men mycket av naturresurserna och kapital ackumulerat från deras export är under västerländsk kontroll. Alla större oljeexportörer i regionen - medlemmarna i Gulfstaternas samarbetsråd som omfattar de rikaste arabiska staterna - är beroende av USA för sin existens och säkerhet. 

Det saudiska riket ligger faktiskt bakom nedgången i oljepriserna och de gör det på egen bekostnad av strategiska skäl som gynnar USA. Huvuddelen av saudiska pengar utomlands investeras i amerikanska statsobligationer och amerikanska banker. Allt detta är ren förlust för hela regionen. Västerländsk imperialism har skapat det regionala systemet av Gulf-monarkier för att garantera exploateringen av dess resurser, och detta kan vara fallet till sista droppe olja har sugits ut ur regionen. En annan aspekt av den radikala förändring som är nödvändig om regionen ska komma ur sitt katastrofala tillstånd är att förverkliga drömmen om en ledare som Egyptens tidigare president Gamal Abdel Nasser som ville förena de arabiska länderna i en federal republik eller en union av republiker. Vi har här en grupp av länder som talar samma språk och har samma kultur, men uppdelade i två dussin stater att tjäna intressena hos dåvarande imperialistiska krafter som är angelägna om att vidmakthålla denna uppdelning. Detta i en tid då Europa, med dess mycket högre mångfald av kulturer, har byggt sin egen union.


Stöder du västerländska interventioner i arabiska länder, som Syrien, som är fyllt av inbördes stridigheter? I din bok har du inte har tagit någon kategorisk ståndpunkt till detta ...

Västerländsk imperialism är en stor del av problemet med MENA-regionen och definitivt inte en del av lösningen. Men detta leder mig inte till att med en reflexmässig attityd motsätta mig varje form av intervention under alla omständigheter. När du har sådana omständigheter som där en hel stad eller en befolkning hotas med en storskalig massaker - vilket var fallet i Benghazi i Libyen eller i staden Kobane i den syriska delen av Kurdistan - och faran är överhängande i avsaknad av ett alternativ, kan du inte motsätta dig militära angrepp från luften eftersom de bidrar till att ta bort direkta hot. Men så fort det överhängande hotet avlägsnas bör en fortsättning av direkt västerländsk intervention bekämpas. USA, som leder sådana ingrepp, försöker alltid att påverka pågående processer och styra dem till sin egna fördel. 

Det är därför jag motsätter mig direkt västerländsk militär intervention i allmänhet. Men jag stöder kravet på vapenleveranser från det libyska upproret under 2011 eller den syriska demokratiska oppositionen sedan 2012, eller de kurdiska vänsterkrafterna 2014. De behöver vapen för att slå tillbaka krafter som är mycket tyngre beväpnade än de själva. Men USA vägrade, såväl i Libyen 2011 som i Syrien sedan dess, att ge den demokratiska oppositionen de defensiva vapen som den behöver. Detta får mig att tänka att USA har en stor del av ansvaret för den enorma massaker som drabbat det syriska folket och för förstörelsen av deras land. Hade den syriska oppositionen fått de defensiva vapen den begärde från början, luftvärnsvapen i synnerhet, hade den syriska regimen inte kunnat använda sitt flygvapen, som står för den mesta av förstörelsen och dödandet under inbördeskriget där.

Det muslimska brödraskapet (MB) drog betydlig nytta av den arabiska vårens uppror, vann valen i Tunisien och Egypten och spelar en viktig roll i upproren i Syrien, Libyen och Jemen. Men med fallet för Muhammad Mursis regering i Egypten förra året, verkar dess framtidsutsikter vara dömda. Kan vi dra slutsatsen då att islamisk fundamentalism inte kan vara svaret på kraven från massorna i dessa länder? Jag frågar detta eftersom hela arabiska våren och dess efterdyningar har analyserats främst genom linsen av islamiska rörelser, vilket driver den västerländska diskursen om intervention i dessa länder ...

Den islamiska fundamentalismen är inte svaret, men islam i sig är inte heller svaret - och det är inte heller problemet. 2011 års uppror är inte ett uppror om religion. Det är kulmen på den socioekonomiska krisen och det politiskt förtryck som existerar i regionen. Misslyckandet för MB har framför allt sin grund i deras brist på en annan ekonomisk och social politik än vad som eftersträvas av de gamla regimerna. I Tunisien och Egypten misslyckades de med att lösa de sociala kriserna. Vad vi faktiskt bevittnar just nu är nedgången för MB tillsammans med ökningen av fundamentalistiska krafter som är mycket värre - Al-Qaida och IS. Bristen på progressivt ledarskapet är den viktigaste anledningen till olika krafter av islamisk fundamentalism har möjlighet att slå mynt av den folkliga ilskan i regionen. För att förstå detta historiskt, behöver man bara se tillbaka på den kraftiga ökningen av fundamentalism som startade under 1970-talet. I de flesta länder med muslimsk majoritet, hade islamisk fundamentalism marginaliserats under 1960-talet då vänsternationalism var på uppgång, representerad framför allt av Nasser. Det är först när det började falla med start från 1970-talet som vi såg början på uppkomsten av islamiska fundamentalistiska krafter.


Under den arabiska våren betonades mediernas roll i upproret och de sociala mediernas medhjälp i organiserandet av rörelsen på marken. Tror du, efter fyra år, att det fortfarande spelar en roll för att påverka rörelsens organisation och utfall?

Den roll som moderna medier och sociala medier spelar kan inte vändas, förstås. Det har skett en djup förändring i den övergripande tekniska miljö för mänskligheten. Satellit-tv spelade en viktig roll i den senaste tidens omvälvning, och det är fortfarande spelar en viktig roll, om än den minskat från sin topp 2011. Å andra sidan, sociala mediers betydelse fortsätter att öka. När det arabiska upproret 2011 kallades en "Facebook Revolution", var detta säkert en överdrift, men inte utan ett korn av sanning. Facebook, Twitter, YouTube, alla dessa medier har blivit viktiga verktyg för att sprida budskap och videor, hela det politiska spektrumet från progressiva krafter till krafter längst ut till höger, såsom IS, använder Internet intensivt.

Ditt råd till progressiva krafter som syftar till en framgångsrik revolution?

Progressiva krafter måste våga kämpa och våga vinna. Om radikal förändring inte kommer igenom dem, kommer vi bara få vad jag kallar en "sammandrabbning av barbarier". Syrien är det tydligaste exemplet på detta för närvarande med den syriska regimen på ena sidan och IS och al-Qaida på den andra. Men upproret är inte över ännu. Den arabiska "våren" har nu förvandlats till en "vinter", men det kommer fler årstider framöver.

En intervju i The Hindu, översatt av Röda Malmö från International Viewpoint

Bloggar om politik, syrien  Intressant


Inga kommentarer: