måndag 19 januari 2015

Vi står inför ett viktigt vägskäl

...att göra upp med kontrarevolutionens två poler
Det behövs en tredje, revolutionär väg lika främmande för de gamla regimerna som för religiös radikalism

Gilbert Achcar, intervjuad av correspondents.org/eg, säger att Egypten står inför ett historiskt och mycket viktigt vägskäl i utvecklingen av den långsiktiga revolutionära processen - och betonar det brådskande i att bygga ledarskap och formulera strategier lämpliga för förändring. Överhängande katastrof kan undvikas, råder han, genom att distribuera organiserade politiska krafter en strategi som syftar till att bygga en tredje, revolutionär fas, lika distanserad från den gamla regimen som från religiös radikalism.

Gilbert Achcar, får inte de successiva misslyckandena och nederlagen i länder som har bevittnat uppror under de senaste fyra åren dig att ompröva begreppet "den långsiktiga revolutionära processen" som du beskriver i boken, The People Want?

Det har verkligen varit misslyckanden och motgångar, men "nederlag" - i meningen att göra sig av med den revolutionära processen för gott förefaller mig felaktig. Sedan 2011 har jag sagt att det som började redan då var en långsiktig revolutionär process som skulle pågå under många år, decennier kanske, och passera genom ett antal faser. I många länder genomgår processen för närvarande en fas av tillbakadragande efter dess initiala spridning, ställd inför det som är ett angrepp på alla fronter från kontrarevolutionen i dess olika former.

Detta leder oss till frågan om ledarskapet. Den stora revolutionära vågen, som först bröt i Tunisien under 2010 och lämnade inget arabland orört, producerade mätbara resultat, objektiva sociala och ekonomiska realiteter och en mycket brännbar politisk situation. Men förloppet av dessa revolutioner bestäms av samspelet mellan dessa objektiva omständigheter och tillståndet och åtgärderna hos de potentiella ledare för revolutionär förändring.

Detta är den viktigaste svaga punkten: vi står inför revolutionära förhållanden men utan organiserade revolutionära krafter som tjänar en revolutionerande strategi som kan föra processen för revolutionär förändring. Detta gäller för alla arabländer. Om vi tittar på Tunisien, Egypten och Syrien, finner vi att progressiva krafter inte har spelat den nödvändiga rollen, vilken är att bilda en revolutionär front oberoende av vad jag kallar kontrarevolutionens "två poler".

Vad exakt menar du med kontrarevolutionens "två poler"?

Det finns en kontrarevolution, som representeras av den gamla regimen, och en annan som representeras av de reaktionära krafter som står i opposition till den gamla regimen, och som handlar om religiös ideologi. Problemet med det progressiva ledarskapet i våra länder är att de har utplånat sin progressiva identitet genom att alliera sig med en kontrarevolutionär pol mot den andra, eller på annat sätt genom att hoppa från en allians med den ena till en allians med den andra, i stället för att skapa en tredje väg, lika avlägsen från båda.

Finns det något hopp om att övervinna följderna och återvänder till den revolutionära vägen?

Hoppet vilar på att vi inser att den revolutionära processen är långsiktig och att det kan ta decennier. När vi talar om de franska, engelska eller kinesiska revolutionerna, talar vi om processer som höll på i årtionden, från den första explosionen till den punkt där dessa samhällen nådde ett nytt tillstånd av hållbar stabilitet.

Vår revolutionära process är bunden att fortsätta så länge som objektiva omständigheter fortsätter att generera kriser och explosioner och i avsaknad av någon lösning på det underliggande problemet, vilket är blockering av den ekonomiska utvecklingen och den resulterande höga arbetslösheten, mot en bakgrund av ett socialt system kopplat till ett nedärvt rentiär-tillstånd.

Revolutionära processer utvecklas inte heller i en rak linje: kursen är krokig. Det kommer att finnas faser av ebb och flod i samspelet mellan revolution och kontrarevolution. Att bortse från detta är att falla offer för kortsiktighet, liksom euforin 2011 "arabiska våren", som byggde på en fantasi om att "fredliga" uppror skulle kunna leda till snabb spridningen av demokrati och en förbättring av de sociala förhållandena. Det involverade ett blundande för allvaret i de hinder som våra samhällen står inför, hinder som vi måste betala ett högt pris för att ta bort. Det går inte att undvika det: vi är beroende av ytterligare revolutionära explosioner i våra länder på medellång sikt, om inte på kort sikt.

Så kommer det att vara möjligt att övervinna dessa konsekvenser i framtiden?

I vissa länder i vår region har progressiva krafter tillräcklig politisk tyngd för att underhålla möjligheten att leda den revolutionära processen. Detta är fallet i Tunisien, där arbetarrörelsen objektivt kan leda samhället. Men i Egypten finns ingen enskild organiserad kraft med jämförbar styrka, men det finns en enorm revolutionär energi, särskilt bland ungdomar, som kunde föras samman genom en koalition av revolutionära progressiva krafter. Denna energi visade sig i omröstningen för Hamdeen Sabahy i den första omgången av 2012 års presidentval: fem miljoner människor förkastade den gamla regimen som representerades av Shafiq och hans reaktionära rival, Morsi.

Men problemet här är att det saknas en lämplig strategi. I Egypten har Hamdeen Sabahy tyvärr fört en krånglig - om inte förvirrande - politisk väg. Han har gått från en allians med brödraskapet i parlamentsvalet 2011 till en allians med den gamla regimen den 30 juni-3 juli 2013 och öser beröm över fältmarskalken El Sisi. Hamdeen betalade ett högt pris för det, eftersom han gjorde ungdomsrörelsen besviken och alla som var ivriga att anta progressiv revolutionär förändring genom att inrätta ett tredje polen, samt att han förlorade nästan all trovärdighet han hade samlat på höjden av sin popularitet 2012, då han tog avstånd från både Shafiq och Morsi.

I brist på en lämplig strategi hotas vi av degeneration över hela linjen. När ett ledarskap som är kapabelt att stå för revolutionär förändring faller bort, fördubblas hotet om en ond reaktionär backlash. Så länge vi är instängda i den binära polarisationen av den gamla regimen och reaktionära religiösa krafter ökar sannolikheten för att en nedstigning i det som jag i en tidigare bok kallat för "barbariernas kamp" växer sig allt starkare.

Genom att lämna absolut optimism och pessimism åt sidan, måste vi vara medvetna om att vi står inför ett historiskt och mycket viktigt vägskäl i utvecklingen av den långsiktiga revolutionära processen, vilket borde göra oss fast beslutna att bygga ledarskap och formulera strategier som är lämpliga för förändring om vi vill undvika en överhängande katastrof.

Är det avsaknaden av ett progressivt ledarskap som har tillåtit IS och andra jihadist-rörelser att erbjuda sig själva som ett alternativt ledarskap i Syrien?

Fallet med Syrien ger det tydligaste uttrycket för de historiska problem som vi står inför. Under de första månaderna av 2011 var det syriska upproret tyngt av samma sociala, ekonomiska och politiska problem som ledde till uppror i hela regionen. Upproret leddes främst av ungdomar, som använde sociala medier för att samordna och organisera rörelsen. De bildade "lokala samordningskommittéer" som baserades på ett politiskt program som var demokratiskt, inte sekteristiskt och som tydligt uttryckte stora progressiva strävanden för upproret.

Mer än i Egypten låg problemet i Syrien i avsaknaden av ett organiserat progressivt avantgarde som kan leda den revolutionära processen på lång sikt. Samordningskommittéerna försökte inte bilda ett organiserat ledarskap på marken, andra än på nätet, och det som hände var att, i deras frånvaro, vissa politiska krafter utsåg sig själva som ledare från utlandet, en djupt bristfällig allians som inkluderade vissa progressiva under övergripande kontroll av det muslimska brödraskapet. Samordningskommittéerna gjorde ett allvarligt misstag när de erkände detta ledarskap, vilket var underordnat Turkiet, Qatar och USA. De kombinerade detta med helt misslyckas med att erkänna att det är omöjligt att upprepa i Syrien det egyptiska scenariot 25 jan-11 febr, dvs: det är omöjligt att fälla Bashar Al Assad så som Hosni Mubarak hade fallit före honom.

I en "kunglig republik" som Syrien, där de väpnade styrkorna står under kontroll av den härskande familjens privata vakt, finns det inget sätt att störta chefen för regimen utan att störta hela regimen, däribland den "djupa staten". Så, upproret hade aldrig en chans att nå seger på "fredlig väg", men dess omvandling till en väpnad konflikt ägde rum på ett splittrat, oorganiserat sätt, på initiativ av officerare och soldater som 
deserterat från armén i protest mot dess förtryck av allmänheten.

Som det ser ut med avsaknaden av ett progressivt ledarskap, med progressiva som kastar sig i armarna på Brödraskapet och Qatar, lämnade vägen öppen för krafter med en mer radikal fientlighet mot regimen att komma i förgrunden, även om denna fientlighet har en reaktionär, religiös, sekteristisk inspiration. Samtidigt har Al Assad-regimen gjort allt som står i dess makt för att stärka dessa religiösa krafter på bekostnad av demokraterna, för att kunna anklaga oppositionen i sin helhet för religiös extremism, för att demonisera den, och för att förebygga risken att Västländer ger sitt stöd åt oppositionen. Detta är hur den syriska oppositionen sögs in i en degenerativ dialektik av religiös extremism som ledde till grundandet av ISIS.

Ökningen av IS och dess militär expansion har skett med svindlande hastighet, vilket tyder på att det kan kollapsa lika snabbt. På medellång och lång sikt finns det fortfarande hopp om att en allians kan ta form som kan representera den progressiva revolutionära energi som har brunnit så klart sedan 2011, och även för att återvända till sin rättmätiga plats i framtiden, när kriget är över. Detta kommer dock att vara beroende av dem som vill skapa revolutionerande förändring och som har förmågan att skapa en alternativ pol lika avlägsen från den kriminella regimen som de fanatiska gängen.

Tror du att de nuvarande regimerna håller på att bli allt för hänsynslösa i sitt försvar av den gamla ordningen och att de misslyckas med att erbjuda de minsta eftergifter för att hålla massorna lugna?

Den syriska exemplet är helt klart: Denna regim, som alla arabiska regimer, kommer inte att lämna scenen frivilligt, och den som inbillar sig det drömmer. Dessa regimer bygger på den härskande klassens exploatering av offentliga medel till en sådan grad att det kräver diktatur. Dessa härskare kommer att försvara sina privilegier till den sista soldaten. Utgångspunkten för en strategi blir därför att dessa regimer - så länge de behåller kontrollen över våldsapparaterna - kommer att arbeta för att skydda sina intressen till varje pris, antingen genom inbördeskrig som i Syrien, eller genom att dra åt greppet om diktaturen, som i Egypten.

Detta innebär att radikala revolutionära förändringar aldrig kan uppnås utan att förlama den repressiva kapaciteten hos den nuvarande sociopolitiska regimen. Detta kommer antingen ske genom seger över den i ett utdraget inbördeskrig (som skedde i Libyen), vilket som vi ser från Syrien kan ha ett högt pris, eller på annat sätt genom att de revolutionära krafterna vinner över majoriteten av de väpnade styrkorna till revolutionens sida. Arméer består av en minoritet av eliter helt hängivna regimen och en majoritet av vanliga medborgare. Katastrofen för de syriska revolutionärerna var att de inte kunde splittra den syriska armén i en tillräckligt stor skala: ja, de försökte inte ens att göra så under de tidiga stadierna av upproret.

Detta för oss tillbaka till en grundförutsättning för djupgående förändring: ledarskap. Det är omöjligt att påverka soldater och statens väpnade organ utan ett politiskt ledarskap som kan vinna "hjärtan och sinnen" hos vanliga män som tjänar i de väpnade styrkorna och övertyga dem att stödja den folkliga revolutionen.

Det största hindret för det arabiska upproret är bristen på en sådan ledning, eller avsaknaden av en strategisk vision när det existerar. Vad som behövs är organiserade krafter som följer en strategi för att bygga en tredje, revolutionär pol, lika avlägsen från den gamla regimen som religiös radikalism, kontrarevolutionens två poler.

Översättning från International Viewpoint

Bloggar om politik, arabiska revolutionerna  Intressant


Inga kommentarer: