söndag 8 februari 2015

Bakgrunden till IS framgångar

...revolution, reaktion och intervention
Den folkliga revolutionära rörelsen i Syrien lever fortfarande
Detta är tredje och avslutande delen av intervjun med Joseph Daher, medlem av Syriska revolutionära vänsterströmningen.
Länkar till de två tidigare delarna får du nedan

NP. Journalisten Jeremy Scahill har nyligen sagt i en intervju att idén att IS består av strikt ultraortodoxa islamister är falsk. Han hävdar att gestalter som Izzat Ibrahim al-Douri, en framstående Baathist, också är en del av dem. Håller du med?

JD. Man måste först förstå att Mosuls fall berodde på två faktorer. Först och främst var det på grund av den irakiska statens korruption och fullständiga impopularitet, på grund av dess sekterism och auktoritära styre, vilket är anledningen till att armén och polisstyrkan lämnade så snabbt. För det andra var det en koalition som tog över Mosul, led i första hand av IS, men bestående också av sunni-stammar och tidigare Ba'athister. Men direkt efter övertagandet och ockupationen av Mosul, blev IS den dominerande kraften och eliminerade de andra krafterna, inklusive stammar och Ba'athister, liksom al-Douri. Så det är inte rätt att säga att al-Douri är en del av IS; det är han inte.

Samtidigt fanns tidigare Baathistiska militära befälhavare som blev jihadister och salafister efter den amerikanska invasionen, och först efter att ha gått samman med al-Qaida senare gick till IS. Så, ja, det militära ledarskapet i IS består huvudsakligen av tidigare irakiska militära befälhavare från den irakiska armén.

NP. Hur är tillståndet i Fria syriska armén militärt? Efter att ha förlorat territorium till Assads styrkor och den snabba tillväxten av IS, har de fortfarande en chans?

JD. Först måste vi förstå att den fria syriska armén inte är en enda och enad institution, utan snarare ett nätverk av oberoende militära grupper som kämpar under ett paraply. De olika krafterna i Fria syriska armén har försvagats avsevärt under de senaste två åren, eftersom de, till skillnad från sina motståndare, inte har stötts betydligt genom några internationella krafter antingen genom direkt militärt ingripande eller genom leveranser av avancerade vapen. De har förlorat mycket mark till Assad-regimen, som koncentrerat sin offensiv mot dem, och även genom tillväxten av islamiska reaktionära krafter, inte bara IS utan även Jabhat al-Nusra och Islamiska fronten, som attackerar och dödar befälhavare i Fria syriska armén.

Ändå, innan den USA-ledda koalitionen ingrep, var det en ny form, en ny tillväxt av vissa fraktioner av Fria syriska armén, av människor som kommer tillbaka till idén om Fria syriska armén som försvarare av målen för revolutionen. Dessa människor blev besvikna på de islamiska reaktionära krafterna. Anledningen till att människor gick med dessa krafter baserades inte på ideologi för det mesta, utan på grund av det faktum att dessa jihadgrupper var väl finansierad och fick vapen från de reaktionära monarkierna i regionen, Saudiarabien och Qatar, och för att Turkiet blundade för passagen av jihadistiska krafter i norra Syrien. Men folk kommer tillbaka. Mer och mer har vi sett under de senaste veckorna demonstrationer med slagord som säger, "Vi måste gå tillbaka till andan och målen för revolutionen" och olika styrkor av Fria syriska armén byggde på denna typ av folklig mobilisering. 

På en militär basis representerar den Fria syriska arméns demokratiska delar folkets vilja, den folkliga rörelsen. Det finns fortfarande en hel del slogans och sånger för Fria syriska armén, så den är fortfarande en makt, men den saknar någon form av enighet. Det finns fortfarande en hel del problem. Det finns fortfarande regionala skillnader i Fria syriska armén. Med enighet menar jag inte en enhet i mål, utan snarare i militär strategi för att besegra regimen och de islamiska reaktionära krafterna. De har kämpat på båda fronterna: mot regimen under de senaste tre åren, och mot islamiska reaktionära krafter alltmer under mer än ett år. Men ändå, fortfarande har de en chans eftersom för många människor på marken, för de folkliga klasserna, representerar Fria syriska armén verkligen den väpnade handen för revolutionen.

De demokratiska komponenterna i Fria syriska armén skyddar fortfarande målen för revolutionen. Det är därför vi i allt större utsträckning kan se människor gå tillbaka till Fria syriska armén med en diskurs som är mer demokratisk, vissa till och med erkänner att de gjorde fel när de samarbetade med de islamiska reaktionära krafterna. Men i vissa regioner finns fortfarande samarbete mellan islamiska reaktionära krafter och Fria syriska armén, beroende på situationen. Men detta är ett taktiskt samarbete; de inte har samma politiska mål. Detta är viktigt att klargöra.

NP. Har gruppen fortfarande politisk legitimitet? Finns det några utsikter för dem att styra landet?

JD. Definitivt, bland folkmassorna som stöder den revolutionära processen i Syrien.

NP. Vilken roll spelar den revolutionära vänstern i Mellanöstern och Nordafrika i dag i kampen mot både reaktionär religiös ortodoxi och auktoritära diktaturer?

JD. Skyldigheten för den revolutionära vänstern är att förstå först och främst att lösningen är regional och kan inte baseras på endast ett land. Vi måste tydligt motsätta oss varje form av kontrarevolution, vare sig den är märkt Assad eller el-Sisi. Eller som i Tunis som modernism, nationens enhet. All denna typ av propaganda, "kamp mot terrorismen", måste vi motsätta oss mycket starkt. Men vi måste på samma sätt motsätta oss de islamiska reaktionära krafter vars retorik talar om Ummas enhet, äkthet och moralism, när de i själva verket delar de kontrarevolutionära målen att genomföra nyliberalism, maktfullkomlighet, patriarkat, sekterism och former av nationalism-chauvinism. Det är därför vi motsätter oss dem båda, och båda är kopplade till olika imperialistiska och sub-imperialistiska krafter.

Vi behöver bygga ett alternativ underifrån, ett radikalt alternativ som är demokratiskt, till förmån för social rättvisa och i motsats till sekterism, patriarkat och nationalism. Det innebär för det första att vi måste bygga revolutionära socialistiska massorganisationer, med tydliga principer, bygga kollektiv. Och även samtidigt måste vi bygga en stor demokratisk front som motsätter sig de kontrarevolutionära krafterna, som inte bara bygger på socialistiska revolutionärer utan alla de krafter som delar våra mål om demokrati, social rättvisa och jämlikhet. Detta är en plikt för vänstern. Vi måste motsätta oss att använda sekterism för att dela in människor, särskilt nu när vi ser de olika auktoritära regimerna eller islamiska reaktionära krafterna. Vi måste förstå att sekterism inte är ett arv från ett medeltida förflutet utan snarare ett modernt fenomen, som används av de dominerande krafterna för att splittra människor.

NP. Hur föreställer du dig ett slut på konflikten?

JD. Jag skulle föredra termen "lösning på den revolutionära processen", som inte kommer att komma i morgon. Vi måste tänka i termer av en långsiktig revolutionär process, eftersom just nu är situationen i Syrien katastrofal, där hälften av befolkningen har fördrivits, 80 procent människorna lever nära fattigdomsgränsen, total förstörelse av urban infrastruktur och två kontrarevolutionära krafter som fortfarande är starka: Assad-regimen och jihadgrupper. En lösning är bara möjlig genom att krossa båda dessa krafter och bygga ett alternativ som är demokratiskt, till förmån för social rättvisa, mot sekterism och chauvinism, och för jämlikhet. Detta innebär att bygga revolutionära organisationer och åter bemyndiga folkrörelsen som fortfarande kämpar med både materiella och immateriella vapen.

Vi bör stödja vapenhjälp utan några politiska villkor för de demokratiska krafterna i Fria syriska armén och de kurdiska folkliga krafterna också, för att besegra båda sidorna av kontrarevolutionen. Jag skulle vilja uppmana dem som inte tror att vapen bör tillhandahållas att läsa Trotskijs text Lär dig att tänka. Vapen utan några slags politiska villkor! Om väst verkligen var för den revolutionära processen i regionen, skulle det ge vapen. Dess underlåtenhet att göra detta visar den västerländsk imperialisms motsägelser. Den vill inte stärka en stor folkrörelse som är demokratisk och till förmån för social rättvisa och mot sekterism. Detta är sättet att bygga ett nytt Syrien.

Men också utan att glömma att lösningen finns inte bara i Syrien, lösningen är regional. Om man inte störtar kontrarevolutionens centrum, som är Saudiarabien och Qatar, kommer en anständig framtid för regionen att bli mycket svår. På samma sätt måste den syriska revolutionära processen också utmana den israeliska staten och hjälpa det palestinska motståndet. Israel är inte bara ett hot mot palestinierna, utan som vi har sett genom årtiondena, är det också ett hot mot regionen som helhet. Vid många tillfällen sedan bildandet, har Israel ingripit i regionen för att tjäna imperialistiska politiska intressen, inte bara i Palestina. Slutligen, alla människor som menar allvar med att stödja det kurdiska självbestämmandet bör stödja den syriska revolutionära processen, eftersom de är direkt kopplade.

NP. Tror du att tillväxten av IS beror på vänsterns misslyckande?

JD. Jag tror att tillväxten av IS inte är direkt kopplad till nederlag för vänstern, eftersom nederlaget för vänstern är mycket äldre. Det går tillbaka till 1970-talet, med auktoritära regimers krossande av vänstern. Vi bör också påminna oss om läget för den stalinistiska vänstern, som allierade sig med auktoritära regimer, vilket var förödande för vänstern. Till exempel i Egypten, där kommunistpartiet stödde Mubarak till sista dagen, även innan krossandet av Muslimska brödraskapet, och stödde el-Sisi.

Detta är fruktansvärt då folk frågar, "Är detta vänstern?" Eller i Syrien där vi ser en del av vänstern som stöder regimen och deltar i regeringen. Eller i Irak, där en sektion av vänstern var med Saddam. Så det var krossandet av vänstern på 60- och 70-talen, plus opportunismen från delar av den stalinistiska vänstern, som allierade sig med auktoritära regimer, som orsakade nederlag för vänstern.

Samtidigt, efter det arabisk-israeliska kriget 1973, ökade oljepriserna betydligt, vilket tillät Gulf-monarkierna att öka stödet till de islamiska reaktionära krafterna i olika länder, särskilt det muslimska brödraskapet. På 1970-talet, till exempel i Egypten, var Muslimska brödraskapet finansierat av Gulf-monarkier samtidigt som det användes av Sadat för att krossa vänstern. Det muslimska brödraskapet var också framgångsrikt eftersom det presenterade sig för folket som ett alternativ. Nationalistiska krafter besegrades 1967, och blev mestadels korrupta och auktoritära. De backade på sin socialpolitik, började med "infitah"-politiken, ökade nyliberal politik och skapade ett mycket ojämlikt samhälle, medan vänstern krossades och undertrycktes.

Ovanpå detta fanns nederlaget för det palestinska motståndet i Jordanien och Libanon, tidigare under Svarta september på 1970-talet och senare under det libanesiska inbördeskriget i händerna på både den syriska regimen och Israel. Detta krossade också delar av vänstern som var allierade med det palestinska motståndet. Slutligen har det funnits försök från Saudiarabien och andra Gulfstater att tämja den palestinska rörelsen. Så det palestinska motståndet har angripits på alla fronter.

Det är därför vi säger att befrielsen av Palestina kräver ett störtande av alla regimer i regionen. Arafat, å andra sidan, spelade en dålig roll och sa att palestinierna inte skulle ingripa i arabstaterna. Detta var mycket tilltalande för Fatah, som spelade på de olika reaktionära regimerna och finansierades av dem. Tyvärr följer de flesta av de palestinska organisationerna denna policy idag. Detta gäller Hamas, som till exempel motsatte sig Bahrains revolution på sekteristiska och politiska grunder, och Folkfronten för Palestinas befrielse, som inte har tagit någon radikal ställning för den syriska revolutionära processen.

IS är en direkt följd av den amerikanska invasionen och förstörelsen av den irakiska staten och samhället. I motsats till vad som har föreslagits av vissa medier och så kallade "analytiker", är de aktuella händelserna i Irak inte resultatet av ett uråldrigt hat mellan sunniter och shiiter som går tillbaka hundratals år, utan verkligen resultatet av samtida politik.

Utöver den militära invasionen som kom efter mer än ett decennium av omänskliga sanktioner och dödade en miljon irakier och orsakar tvångsförflyttning av fyra miljoner människor,  är den amerikanska ockupationspolitiken grunden för det nuvarande sammanbrottet. Detta inkluderar hård repression av varje politisk opposition mot den amerikanska ockupationen, genomförande av nyliberal politik och förtryck av den oberoende fackföreningsrörelsen, förstörelse av statliga institutioner (militär, offentlig förvaltning, universitetssystem och så vidare), och inrättandet av ett politiskt system som bygger på en politisk sekterism som i Libanon. Det sistnämnda elementet var en av de främsta orsakerna till det fruktansvärda sekteristiska kriget mellan shia-extremistgrupper och sunniter mellan 2005 och 2008, vilket resulterade i ett månadsgenomsnitt på 3.000 döda.

Som jag sa tidigare, några tidigare officerare i irakiska militären anslöt sig till IS efter den amerikanska invasionen. IS har också sina rötter i sekterism som bedrivs av den irakiska staten ledd av Hizb al-Dawa, Malikis parti. Dawa var allierat med den iranska regimen, men har också samarbetat med USA, och blev en allierad som samarbetar politiskt och, som vi såg tidigare, militärt. Detta betyder inte att den tidigare regimen före 2003 någonsin var bra; man måste komma ihåg att landet var under blodig diktatur av Saddam Husseins klan som orsakade död, exil och fängslandet av ett stort antal människor, för att inte tala om gasningen av kurder i Halabja 1988. Denna regim byggde på en totalitär repressiv apparat som inte accepterade någon politisk opposition eller oberoende fackföreningar och på stam- och sekteristisk grund.

Vi får inte heller glömma att uppgången för IS är kopplad till förtrycket av de folkliga protester som skakade Irak i början av 2011 i spåren av andra folkliga uppror i regionen. De började den 25 februari 2011 med en "Vredens dag", som sedan lanserade en veckocykel av protester på fredagar i de flesta större städer. Kraven var varierande, allt från kampen mot arbetslösheten, som fortfarande är mycket hög, till fördömande av bristen eller avsaknaden av tjänster som el, frigivning av politiska fångar och opposition till hela det sekteristiska politiska system som införts av den amerikanska ockupationen. Rörelsen bestod av medlemmar av det civila samhället, kvinnogrupper, fackföreningsmedlemmar, och så vidare.

Folkliga sammankomster, som ibland översteg tiotusentals, till exempel i staden Mosul krävde demonstranter generalstrejk för att tvinga den lokala guvernören, Atheel al-Nujaifi att stödja de folkliga protesterna och stödja brott mot utegångsförbudet som införts av regeringen. Folkliga demonstrationer representerade en allvarlig utmaning för Malikis regering, med många lokala politiker som fick avgå, däribland två i staden Basra. Ovanpå allt blev de offentliga torgen, där protester ägde rum, till politiserade poesiplatser och områden för kulturella föreställningar byggda på Iraks rika kulturarv.

Regeringen var snabb att reagera med systematiskt förtryck, med hjälp av tårgas och skarp ammunition och inrättandet av många vägspärrar - tvingade människor att gå i timmar i hettan för att nå torg som annars var lättillgänglig. Säkerhetsstyrkor förbjöd även alla pennor, markörer, affischer och vattenflaskor för människor som gick till offentliga torg för att protestera. Politisk konsolidering inom den styrande eliten i Irak tillät ändå premiärminister Nouri al-Maliki att adjungera lokala oliktänkande politiker, som i Basra, samtidigt som de fortsatte förtrycket av den folkliga rörelsen.

Denna irakiska sekteristiska regim förtryckte sunniter och avskedade många av dem från regeringspositioner, inklusive höga befäl över armén. Maliki vägrade att integrera "Sunni-uppvaknande"-rådet, som hade bekämpat al-Qaida, till armén. Han behöll anti-Ba'athist-lagarna, som tillkom efter USA:s invasion mot tidigare ledare nära Saddam Hussein, men som främst användes av den irakiska premiärministern för att undertrycka alla Sunni-politiska krafter, samtidigt som han anklagade ledande sunnipolitiker för att stödja terrorism. Detta är ett typiskt verktyg för repressiva regimer i regionen för att undertrycka all opposition, som ses i Egypten och Syrien i dag.

År 2013 inledde en folkrörelse i sunni-majoritets-områden en masskampanj av icke-våldsamt motstånd mot Malikis regering, och i synnerhet dess sekteristiska och auktoritära politik. Folkliga massdemonstrationer och sittstrejker hölls under denna period och krävde frigivning av politiska fångar, särskilt tusentals kvinnliga fångar, fler jobb och bättre offentliga tjänster och ersättning av den irakiska konstitutionen. Demonstranterna motsatte sig speciellt de "anti-terroristlagar" som användes av den irakiska regeringen för att undertrycka oppositionen med anklagelser om kopplingar till al-Qaida eller Bathpartiet. På den tiden, uttryckte ledare för den irakiska shiitiska gruppen av Högsta islamiska rådet i Irak och Muqtada al-Sadrs rörelse, som hade sina egna missnöjen mot Maliki regimen, sin solidaritet med protesterna som organiserades nästan helt av irakiska sunnimuslimer, och hotade att organisera sina egna demonstrationer. Tyvärr förverkligades ingen trans konfessionell solidaritet, och inte heller mellan olika etniska grupper, trots kurdisk kritik och opposition mot Maliki-regeringen.

Maliki-regimen undertryckte blodigt de folkliga protesterna, som med rörelsen den 25 februari 2011, då Irak hade tidigare bevittnat landsomfattande protester. Regeringen använde också taktik tagen direkt från den amerikanska ockupationen: distrikt blev helt eller delvis förstörda, massarresteringar och tortyr. Irak har också varit ett slagfält för olika subimperialistiska stater i regionen: Iran stödjer den irakiska sekteristiska ordning enligt Maliki och andra reaktionära shiamiliser och grupper, och Saudiarabien och Qatar stödjer islamiska reaktionära sunni-krafter, däribland IS.

Slutligen, det som tillät IS att växa avsevärt var början på den syriska revolutionära processen och ingripande av IS i denna process, där den fick militär erfarenhet. Det kunde också, genom ockupationen av olika oljeanläggningar i Irak och Syrien, bygga en självständig militär ekonomi. (IS är inte längre beroende av utländsk finansiering, som har mestadels stoppats av Saudiarabien och Qatar.) Så alla dessa element har gjort det möjligt för IS att växa kraftigt.

Lösningen är naturligtvis att motsätta sig jihadistiska reaktionära krafter, men också att motsätta sig Maliki-regeringen med dess sekteristiska och auktoritära politik och de reaktionära krafter som stöder den. Dessa två aktörer matar varandra och måste störtas och besegras för att väcka hopp om att bygga en progressiv folkrörelse som motsätter sig sekterism, som gör det möjligt för Irak att avsluta en mardröm som har varat allt för länge.

Tidigare delar av intervjun på Röda Malmö:

Bloggar om politik, syrien  Intressant

Inga kommentarer: