torsdag 5 februari 2015

Karl Marx liv, del 2

...i landsflykt i London
På bilden: Marx, Engels och Marx döttrar

Första delen om Karl Marx liv hittar du här: En flykting från Tyskland

Att leva i landsflykt är alltid svårt och familjen Marx första år i London var mycket besvärliga. De hade ont om pengar, och det blev många gånger svårt att skapa ihop så mycket att det räckte till hyran. Till slut fick Marx ett jobb som europeisk korrespondent för tidningen New York Tribune, men det var dåligt betalt.

Ofta måste han pantsätta sina ägodelar. Två av barnen dog och senare också en dotter innan hon fyllt två år. Jenny Marx brev berättar om deras stora sorg:

Vid påsk 1858 blev vår lilla Franzeska sjuk i en elakartad luftrörskatarr. I tre dagar kämpade det stackars barnet för sitt liv och hon led svårt. Vi lade hennes lilla döda kropp i det ena rummet och gick själva in i det andra. När natten kom bäddade vi åt oss på golvet. De tre barn vi hade kvar låg hos oss och vi grät över den stackars lilla ängeln som nu låg där inne stel och kall. Vi hade ingen kista att lägga henne i. Barnets död inträffade under en period av djupaste fattigdom. Jag gick till en fransk flykting som bodde nära oss och som hade besökt oss strax före. Han tog emot mig med vänlighet och sympati och gav mig två pund. För de pengarna köpte vi en kista där mitt barn fick vila i frid. Den lilla hade ingen vagga när hon kom till världen. Också den sista lilla bädden förmenades henne ganska länge.

Hur stod de ut, de här människorna som hade vuxit upp i en helt annan miljö? Hur kunde de leva ett liv i trängsel och fattigdom ihop med flyktingar och andra utstötta människor i samhället? Det som höll Karl Marx uppe var hans absoluta övertygelse att han kämpade för sanning och rätt. Och Jenny Marx och barnen hade fullt förtroende för Karl - mannen som av det etablerade samhället betraktades som en farlig fanatiker.

Vad för slags människa var han då? En kortvuxen, kraftigt byggd man med ett ståtligt huvud, ett tjockt, svart skägg och genomträngande, mörka ögon. Han kallades ofta "pappa Marx" eller "gubben" av de andra flyktingarna, fast han ännu var ganska ung. Men hans bildning, erfarenhet och ledaregenskaper gjorde att han verkade äldre än han var. Hans barn avgudade honom och kallade honom "moren" (morer är ett folkslag) därför att han var så mörk.

Karl var en arbetsmänniska. Strax efter sin ankomst till London bestämde han sig för att han åtminstone för tillfället skulle dra sig undan från umgänget med de andra flyktingarna. Han fann deras ständiga politiska gräl nedslående. I stället ville han arbeta med sitt stora verk, Kapitalet. Den boken skulle göra mer än alla politiska diskussioner för att hjälpa revolutionens sak, ansåg han. Månad efter månad, dag ut och dag in, satt han i British Museums bibliotek och slukade böcker om historia, filosofi och ekonomi. 

Han plöjde igenom officiella publikationer och regeringsreferat. Han samlade fakta på hög. Och hemma fortsatta han att arbeta till långt in på nätterna, styrkt av svart kaffe och tobak. Något sällskapsliv var det inte tal om utom på söndagarna. Men han offrade gärna en stund på dem som kom för att be om råd i problem angående den revolutionära rörelsen.



Inga kommentarer: