lördag 7 februari 2015

Karl Marx liv, del 4

...som arbetarrörelsens ledare
Karl Marx ledde den första Internationalens arbete
Detta är sista delen om Karl Marx liv, länkar till de tidigare delarna kan du se nedan

Men Marx tillbringade inte alla sina trettiofyra år i London med att skriva böcker och artiklar. Visserligen tog hans "vetenskapliga arbete", som han kallade det, det mesta av hans tid. I månader var det ibland hans enda sysselsättning. Marx såg inte ens publiceringen av Kapitalet som ett slutmål, det var bara en del i kampen att förändra världen. Och man förändrade inte världen genom att skriva böcker utan genom att handla, förklarade Marx. Böckerna hjälpte nog till, men de gjorde inte hela jobbet. Det måste människorna göra själva.

Därför var det viktigt att använda sig av böcker på rätt sätt. Vad tjänade det till med böcker om elektricitet om man inte använde elektricitet? Elektricitet är inte enbart ett "ämne" att studera, det är en kraft. Och detsamma gällde alla viktiga ämnen, ansåg Marx. Också filosofi och ekonomi.

Politiken - den praktiska vetenskapen om samhällets förändring - var för Marx något som inte skulle skötas av karriär-politiker. Att ta livet på allvar var att utforska världen och förändra den till det bättre. Och det i sin tur betydde att ta aktiv del i politiken. Om du inte intresserar dig för politik så gör andra det i stället. Och då blir politiken en del av livet som du överlåter åt andra. Vill man bestämma över sitt eget liv måste man alltså ta politiken på allvar. Och det betydde handling och organisation, ansåg Marx.

Den första Internationalen

Det var av den anledningen som han anslog mycket av sin tid åt att organisera den politiska aktiviteten, särskilt inom arbetarklassen. Vid den här tiden fanns ingen arbetarrörelse av det slag som finns nu i de flesta länder. Men eftersom England var det första högindustrialiserade landet i Europa fanns där faktiskt förutsättningar för en sådan rörelse.

Marx hade många vänner bland de första engelska socialisterna. Bland dem var flera medlemmar i den ganska omfattande chartiströrelsen. Man hade så smått börjat organisera fackliga föreningar. Det var på initiativ av bland andra Marx som den internationella arbetarrörelsen - den första Internationalen som den kom att kallas - bildades 1864 vid ett möte i S:t Martin´s Hall i London.

Till detta det allra första mötet i sitt slag i historien kom representanter från arbetarrörelserna i Frankrike, Tyskland, Schweiz och Belgien. Mötet sammankallades i den övertygelsen att alla arbetare, oavsett nationalitet, hade samma grundintressen. Femton år tidigare hade "Kommunistiska Manifestet" uppmanat: "Proletärer i alla länder, förena er!" I och med Internationalens tillkomst började den långa kampen att överföra den uppmaningen från hopp till verklighet.

Marx tog aktiv del i Internationalens politik och betraktades hela tiden som dess ledare och eldsjäl. Historien om hans politiska kamp från 1864 och fram till hans död är lång och komplicerad. Den svängde mellan framgångar och bakslag, häftiga dispyter och välvilliga erkännanden.

Den unga arbetarrörelsens problem var naturligtvis många. Villkoren i de olika länderna växlade, liksom folks uppfattning om vänsterpolitik över huvud taget. Brist på erfarenhet ledde oundvikligen till oenighet om planering och stridsåtgärder. Hur skulle till exempel en kämpande socialist ställa sig till fackföreningar? Var de ett bra vapen i kampen för en samhällsomstörtning? Eller bromsade de upp den genom att vända arbetarnas intresse mot rena bröd-för-dagen-problem? Skulle arbetarklassens ledare ha något att göra med riksdagar och parlament? Ligger det någonsin i arbetarnas intresse att delta i ett krig? Hur skulle arbetarklassen ställa sig till nationalismen?

Den växande revolutionära rörelsen hade alltså att ta ställning till många frågor som rörde deras närmaste stridsåtgärder. Det var oundvikligt att det kom till bittra strider inom rörelsen och många misstag gjordes.

Marx tycks ha varit ytterligt hård och omedgörlig i flera av de här inre tvisterna. Men så är det alltid i början när en ny stor folkrörelse bildas, ansåg han. Ledarna måste vara hårda och bestämda för att få sina grundprinciper fastställda. Marx var övertygad om att arbetarna måste frigöra sig helt från alla "borgerliga ideer", det vill säga medelklassens tänkesätt och omedvetna fördomar. Annars skulle den sociala revolutionen, som var en nödvändighet för hela mänskligheten, aldrig bli av. Därför förde han en ständig kamp mot allt som han ansåg kunde skada Internationalens syften. Han skrev artiklar och privata brev till människor som - medvetet eller omedvetet - skulle kunna skada Internationalens sak.

Varken Marx själv eller hans anhängare gjorde gällande att han alltid hade rätt, för när allt kom omkring var han ju inte mer än människa. Men han ansåg att det måste till många häftiga dispyter och resonemang innan man kunde börja bygga upp en självständig arbetarrörelse.

Den första Internationalen levde i ungefär åtta år och var under den tiden Marx främsta intresse. Han besökte de flesta länder där rörelsen hade anhängare; han skrev pamfletter (smädeskrifter), förberedde offentliga uttalanden, diskuterade och gav goda råd. Och han fick se kommunismen ta ett stort steg framåt under sin livstid.

Pariskommunen

1871, efter franska arméns nederlag mot tyskarna, fördrev arbetarna i Paris den misstrodda regeringen och bildade en ny, den så kallade Pariskommunen. Marx och de franska arbetarledarna ansåg den vara historiens dittills mest demokratiska regering. Pariskommunen satt vid makten i tio veckor, sedan störtades den av högeranhängare. Efter detta följde en jakt på kommunens medlemmar som var förfärlig. Omkring hundratusen personer dödades eller fick gå i landsflykt. Pariskommunens undergång var ett hårt slag för socialisterna. Men Marx ville aldrig ge upp, inte ens i så svarta ögonblick. Han skrev: "Pariskommunen ska alltid bli ihågkommen som det nya samhällets ärorika föregångare. Dess martyrer ska leva i arbetarklassens hjärta".

Kommunens fall betydde, för ögonblicket, slutet på Internationalen. För Marx personligen betydde det också något annat. En ny våg av flyktingar rullade in över England, bland dem fransmännen Paul Lafargue och Charles Longuet. De två gifte sig så småningom med Marx båda äldsta döttrar, Laura och Jenny. Karl och hans hustru var mycket nöjda med äktenskapen och varmt fästade vid sina franska svärsöner.

Marx sista år

1870-talet var för Marx en tid av tungt arbete med de senare delarna av "Kapitalet". De ekonomiska bekymren lättade något, men i stället började Karls hälsa bli dålig. Familjen hade 1856 flyttat till ett hus nära Hampstead Heath och 1875 flyttade de igen, den här gången till Mailand Park Road.

Åren efter Pariskommunens fall var den politiska situationen dyster för Marx, men i slutet av 1870-talet ljusnade den igen. De franska arbetarna höll på att repa sig efter nederlaget, i Tyskland blev socialiströrelsen allt starkare och i England började fackföreningarna växa till. De socialistiska idéerna fick allt större spridning. "Kapitalet" hade översatts till flera språk, bland dem ryska. Och över hela världen började grupper av revolutionärer att kalla sig marxister, något Marx själv inte var särskilt förtjust i.

1881 dog Jenny Marx i cancer. Redan i ungdomen hade Karl varit stolt över sin vackra hustru, men mot slutet av sitt liv förstod han hur mycket hon verkligen betydde för honom. Jenny var karaktärsfast och lojal och hon delade sin mans övertygelse. Hennes och dotterns, Jenny Longuet, död blev hårda slag för Karl. När han var ung och frisk hade han kunnat komma över personliga sorger, men nu knäckte de honom. Engels, som träffade Marx samma dag Jenny gick bort, sa till hans yngsta dotter, Eleanor: "Nu har moren också gått bort". Eleanor blev förargad på Engels och tyckte det var orätt att säga så. Men efter en tid måste hon erkänna att han hade rätt.

"Marx kämpade hårt för att hålla sig uppe", skrev hon. "Han var en kämpe in i det sista - men han var en bruten man... Det var något som stod över allt annat för honom - hans hängivenhet för kommunismens idéer. Han försökte fullborda sitt stora verk..."

Men Marx var mycket sjuk, och den 14 mars 1883 "gick moren från sovrummet in i arbetsrummet vid Maitland Park, satte sig i länstolen och somnade stilla in".

Karl Marx ligger begravd på Highgate Cemetery i London
Bild: Wikipedia

Tidigare delar av Röda Malmös serie om Karl Marx liv:



Inga kommentarer: