tisdag 24 februari 2015

Marx som nationalekonom, del 2

...vad är kapitalism?
Första delen av den här artikeln hittar du här

Låt oss framställa Marx teori på ett annat sätt. I de växande industrisamhällena (Tyskland, England och Frankrike) som han studerade fanns bara en källa till rikedom - arbete. Och ändå var befolkningen i de samhällena uppdelad i två klasser, de som fick lön för sitt arbete och de som betalade ut dessa löner. Varifrån fick den betalande klassen pengar att betala med?

Jo, från de varor som producerades av den löntagande klassen. Varornas värde var emellertid större än lönerna som betalades ut för att få dem producerade. Mellanskillnaden kallade Marx för mervärde. Att göra vinster på andra människors arbete kallade han exploatering, det vill säga utnyttjande.

Marx påstod inte att det var direkt fel att göra sig förtjänster, men han förklarade att det i själva verket var stöld av en del av de anställdas arbete. Han ville inte döma ut arbetsgivare som usla utsugare, för han visste mycket väl att det inte var sant. Många arbetsgivare var hyggliga och ärliga människor.

Men han ville påpeka att det var så det moderna, ekonomiska systemet i grunden fungerade. Det var meningslöst, sa Marx, att klandra företagarna för att de gjorde vinster. En företagare som inte tjänade något på sina affärer var en dålig företagare, han kunde inte konkurrera med andra företagare, han måste sluta med sin verksamhet.

Likaså var det dumheter att prata om en "rättvis" förtjänst. Vem skulle bedöma om förtjänsten var rättvis eller ej? Och rättvis mot vem? Mot företagaren eller mot arbetaren som hjälpte honom till den? Nej, för en företagare fanns vara en lag, att göra sig så stora förtjänster som möjligt. Man klandrar inte tigern för att han fångar ett byte. Om man håller på tigern eller på bytesdjuret är helt enkelt en fråga om från vems synpunkt man ser saken.

Ur arbetsgivarens synpunkt var det naturligtvis fördelaktigt att göra så stora förtjänster som möjligt. Men för arbetaren kunde det ekonomiska systemet aldrig synas rättvist. För honom var det alltid en fråga om stöld av en del av det arbete som han utförde. En mindre stöld var lika "omoralisk" som en större, särskilt som den hänsynslösaste arbetsgivaren faktiskt var den som fick systemet att fungera bäst.

De rika, eller överklassen, levde enligt Marx genom att utnyttja andra, det vill säga sådana som bara hade sin arbetskraft att sälja. Exploaterings-teorin är grundtanken i den marxistiska ekonomiska åskådningen. Vi ska lägga märke till att den inte är någon moralteori, inget "du ska" eller "du ska inte". Enligt Marx är den helt enkelt en förklaring på vad som händer i den samhällsform som han kallade kapitalismen. Den var det dominerande systemet i hans värld, och marxisterna anser att den alltjämt är den samhällsform som råder i västvärlden.

Varför kallade Marx det systemet för kapitalism och vad betyder egentligen ordet?

Det kapitalistiska samhället, menade han, är en form av samhälle där produktionsmedlen (fabrikerna, gruvorna, jorden) ägs av privatpersoner. Just därför att de är ägare har de kontrollen över hela det ekonomiska systemet. Det som är utmärkande för kapitalismen - i motsats till tidigare samhällsformer - är att överklassens äganderätt och makt är beroende av deras förmåga att samla rikedom i form av kapital.

I nästa kapitel ska vi återkomma till Marx beskrivning av hur det kapitalistiska samhället uppkom. För ögonblicket är det viktigare att förstå hans åsikter om vad kapitalismen är och hur den verkar. Låt oss titta lite närmare på två uttryck som vi just har använt, produktionsmedel och kapital.

Som många andra allvarliga tänkare ansåg Marx att man inte ska ta någonting i livet för givet. Vi människor vill gärna göra det. Vi sätter oss ner vi frukostbordet och tänker inte på hur oerhört mycket arbete, tankeverksamhet och organisation som måste till för att vi ska få vår frukost. Stolen vi sitter på har kanske gjorts av någon som behövt år av träning för att lära sig snickra. Elspisen, där kaffet kokar, får ström genom ledningar som slingrar sig under hela staden.

Ledningarna har gjorts av metallarbetare, gatuarbetare har lagt dem på plats, ytterligare andra arbetare kontrollerar dem så att de fungerar. Dessförinnan måste vi ha producerat kraftverk som kan leverera elström. Och till det har förstås krävts en mängd olika arbetsinsatser. Bussen som vi sedan åker med går efter en bestämd tidtabell som måste hållas, med tanke på att de flesta av oss har tider att passa.

Vi ska kanske till skolan eller fabriken eller kontoret, eller vi måste kanske byta till en annan buss för att komma dit vi vill. Så länge allt det där klaffar tänker vi inte på det. Men när någonting går galet - om vi till exempel blir sittande i en trafikstockning - börjar vi förstå hur beroende vi är av att allting flyter smidigt.


Marx och andra ekonomer kallade hela den här processen för produktion. Det måste tilläggas att Marx inte trodde att människor levde för att producera. Produktion var för honom inte livets mening. Men den var ett sätt att förbättra livsvillkoren och därför av den största betydelse. De flesta människor ägnar sig åt produktion i en eller annan form under större delen av sitt liv. Visst finns det stunder när vi inte producerar något, men då förbereder vi oss i regel för att göra det vid ett senare tillfälle. När vi äter ger vi kroppen näringen den behöver för att bygga upp sin fysiska och psykiska energi. Och energi är den drivande kraften i all produktion.

I skolan lär vi oss till exempel saker som ska hjälpa oss att bli bra samhällsmedborgare. Allt som människor åstadkommer kan på ett eller annat sätt passas in i det Marx kallade produktion. Och vi producerar inte bara fabriksvaror utan också nya teorier, nya konstformer, nya energiformer. Allt detta tjänar till att föra den mänskliga utvecklingen vidare. Om vi tänker på produktion som någonting mekaniskt och tråkigt, har vi inte alls förstått vad Marx menade med ordet och inte heller varför han fäste så stor vikt vid det.

Det enklaste produktionsmedlet är ett redskap - till exempel det redskap som människan använder när hon gräver i jorden. I det moderna samhället är produktionsmedlen mer komplicerade och fordrar samarbete mellan människorna som brukar dem. Fabriken, väveriet, gruvan, kraftverket är typiska moderna produktionsmedel. Människors hela existens står och faller med den process som Marx döpte till produktionen.

Det är därför som frågan: "Vem ska ha kontrollen över produktionsmedlen?" var så oerhört viktig för Marx. Samhällets hela uppbyggnad berodde på svaret.

Kapitalismen är ett system som bygger på tillverkning av handelsvaror för byte mot andra varor eller försäljning. Men om du tillverkar en spade bara för att gräva i din egen trädgård så är den spaden ingen handelsvara. Startar du däremot en fabrik och tillverkar spadar för att sälja, så är spadarna en handelsvara och du är varuproducent.

Bara när man använder sig av tillräckligt avancerad (välutvecklad) teknik i sin varuproduktion får man en möjlighet att samla på sig ett kapital. Primitiva folk kan inte ägna sig åt varuproduktion därför att de ligger så långt efter tekniskt sett. Allt vad de hinner tillverka behöver de själva. De har ännu inte kommit på sådana arbetsbesparande uppfinningar som hjulet eller plogen och ännu mindre ångmaskinen. Försäljning eller byteshandel är för dem en trevlig bisyssla, men alls inte något levebröd. Så snart varuproduktionen blir något som samhällsmedborgarna ägnar det mesta av sin tid åt uppstår emellertid en ny fråga: Hur ska de organisera sin verksamhet? Och då är vi tillbaka vid Marx viktiga fråga: "Vem ska ha kontrollen över produktionsmedlen?"


Kärnan i Marx analys av kapitalismen är att den är ett ekonomiskt system som gynnar dem som har ett kapital. Det är deras system. Kapital är ett värde som ger vinst. Pengarna samlas inte på hög som sagornas skatter. Förmögenheten har lagts upp i avsikt att göra förtjänster. Kapten Flints skatt i äventyrsromanen "Skattkammarön" var inte något kapital i den mening som Marx lägger i ordet. Men den blev det när fartyget "Hispaniolas" besättning förde den till England, åtminstone för en del av sjömännen. De placerade sin andelar på ett vinstgivande sätt, till exempel genom att låna ut pengar till andra kapitalister mot ränta.

Betyder detta att arbetarna inte får ut någonting alls av kapitalismen? Naturligtvis inte. Marx var noga med att understryka att ingen arbetare i världen skulle underkasta sig ett system som inte gav honom någonting alls. Arbetarna fick sina löner. Och om de organiserade sig i fackföreningar kunde de genomföra att lönerna hölls relativt höga. Eftersom kapitalisten behöver sina anställda ligger det i hans eget intresse att inte låta dem arbeta för svältlöner.

Men för att kunna göra någon nytta måste de vara friska och starka och nöjda. Ibland händer det att det finns fler arbetare än arbetstillfällen och då tar kapitalisten kanske inte alltid hänsyn till sina anställdas välbefinnande. Emellertid framhåller marxistiska ekonomer eftertryckligt att kapitalisten aldrig anser sig ha råd att betala sina arbetare så mycket att det minskar hans egen vinst. Om han inte gör förtjänster, slutar systemet att fungera. Privata vinster är den drivande kraften, inte för att den enskilde företagaren är en girigbuk, utan därför att lönsamhet är grundförutsättningen för att systemet över huvud taget finns.

Marx undersökte hur det kapitalistiska samhället fungerade från alla upptänkliga synvinklar. Sina slutsatser rapporterade han utförligt i sitt stora verk, "Kapitalet". Han skrev också en del kortare uppsatser i ämnet.

En tredje och sista del om Marx som nationalekonom kommer inom kort

Bloggar om politik, karl marx  Intressant


Inga kommentarer: