onsdag 25 februari 2015

Marx som nationalekonom, del 3

...kapitalismens ständiga kriser
Detta är tredje och sista delen av "Marx som nationalekonom". De två första delarna hittar du här och här.

Vi ska nu försöka göra ett sammandrag av de viktigaste punkterna i Marx analys av kapitalismen. Marxistiska ekonomer påstår att:

1. Det finns en djup och oöverkomlig klyfta mellan kapitalistklassen, som äger produktionsmedlen, och arbetarklassen som inte äger något annat än sin egen arbetskraft. De säljer den till kapitalisterna för pengar. Ingenting kan, enligt Marx, förena de två motsatta intressena. Enklast kan man framställa saken så här: Det ligger utan tvivel i arbetarnas intresse att få ut så hög lön som möjligt. Lika klart är det att arbetsgivarna vill betala dem så låg lön som möjligt. Inga ekonomiska diskussioner kunde ändra på den olösliga intressemotsättningen, ansåg Marx.

Han var inte den förste som påpekade den ekonomiska konflikten mellan samhällets olika klasser. Men han var den förste som kunde konstatera att arbetarnas och kapitalisternas intressen aldrig kunde förenas så länge kapitalistsystemet varade. Det fanns ingen medelväg som var godtagbar för båda parter. Eftersom kapitalisterna levde på att exploatera sina anställdas arbetskraft kunde de bara tjäna pengar på arbetarnas bekostnad. Och likaså kunde arbetarna bara förbättra sin ställning på kapitalisternas bekostnad.

2. Eftersom det inte finns någon gräns för kapitalistklassens behov av vinst, ligger det i sakens natur att den ständigt letar efter nya sätt att tjäna pengar. När arbetarna genom sina fackföreningar blir så starka att de kräver högre löner (genom strejker eller hot om strejker) måste kapitalisten finna nya vägar att ersätta den naggade vinsten. Då ligger det nära till hands att han kastar blickarna åt de länder som är ekonomiskt underutvecklade. Där är arbetskraften billig därför att fackföreningarna ännu inte har någon makt.

Marx ansåg att det var kapitalisternas ständiga behov av nya marknader för sina varor, nya källor till billig arbetskraft och nya företag att fördelaktigt satsa pengar i, som skapade kolonialsystemet och kapitalistländernas imperier (stormaktsvälden). Han kände ingen som helst sympati för kolonialismen. Enligt hans åsikt exploaterades kolonierna av kapitalistländer som Storbritannien, Frankrike och Portugal. Kolonialismen var inte till någon som helst nytta för befolkningen i kolonin, det var enbart kapitalisternas plånböcker som blev allt fetare.

Och Marx ansåg att systemet även motarbetade arbetarklassens intressen i de länder som ägde kolonierna. De vinster företagarna gjorde på sin verksamhet i kolonierna hjälpte dem att hålla sina företag i gång i det egna landet. Dessutom ledde systemet till krig mellan de olika kapitalistländerna. Alla ville ju lägga under sig världens underutvecklade områden.


3. Kapitalismen är i grunden ett system som bygger på konkurrens. Därför är det svårt att hålla systemet helt under kontroll, det klarar inte ens kapitalisterna själva av. Lika lite som man på förhand kan säga vem som ska vinna i en kapplöpning, lika svårt är det att förhandsplanera i ett kapitalistiskt system. Eftersom systemet till sin natur kan jämföras med en tävling, där första priset utgörs av den största vinsten, så kan det naturligtvis aldrig vara helt under kontroll.

Det som styr produktionen i ett kapitalistsamhälle var, enligt Marx, inte en planering som människorna själva gjort för att tillfredsställa sina behov, utan en märklig opersonlig makt som kallades marknaden. Vi tar ett exempel. En kapitalist bestämmer sig för att tillverka spadar i sin fabrik. han gör det inte för att han vet att människor behöver spadar, utan för att han tror att han kan tjäna pengar genom att tillverka spadar. Han vet inte om hans och andra fabriksägares spadtillverkning svarar mot folks behov av spadar, men han hoppas att han ska kunna slå ut sina konkurrenter på marknaden.

Exakt hur stor marknaden för spadar är vid det här tillfället, vet han inte. Han har ingen säker möjlighet att få veta det heller, för hans ekonomiska system börjar, så att säga, i fel ända. Systemet tar inte först reda på människors behov och gör sedan upp en plan hur de ska tillfredsställas. Kapitalisten startar sin verksamhet med sitt eget behov av att tjäna pengar. Sedan planerar han - om han planerar alls.

Men det finns en form av planering som kapitalist-industrin verkligen går in för och det är annonsering, det vill säga försök att övertala folk att de "behöver" just den firmans produkter. Marx påpekade att ingenting bättre kan illustrera skillnaden mellan behovsplanering och vinstplanering. Kapitalisten börjar med sin önskan att göra förtjänster. Sedan frågar han sig hur. Förutsättningen att kunna sälja saker till folk är förstås att de är villiga att köpa dem.

Kapitalisten är alltså inte intresserad av människors verkliga behov, utan av det som de kan övertalas att köpa. Därför är kapitalisten så helt i marknadens våld. Och marknadens upp- eller nedgång i sin tur beror på så mycket som han inte kan förutsäga, därför att hela systemet är omöjligt att förhandsplanera.

Det här är inte lätt att vare sig förklara eller förstå. Kanhända blir det klarar om vi ser på saken från en annan synvinkel - som Marx gjorde.

När kapitalistsystemet fungerar bra ökar produktionen och kapitalisten gör förtjänster. Men han kan bara göra det så länge folk köper de varor han producerar. Eftersom han inte har lagt upp sin planering på basis av vad människor behöver, kommer en tid när han inte kan bli av med sina varor. Han råkar i ekonomiska svårigheter (förtjänsten minskar alltmer) och han kan faktiskt bara göra endera av två saker.

Antingen kan han höja priserna på sina varor eller också betala sina arbetare mindre. Men hans ställning blir inte bättre vilken utväg han än väljer. Båda får till resultat att arbetarna blir fattigare, och arbetarna är ju konsumenter (köpare av varor) lika väl som producenter (tillverkare av varor).

I sådana fall befinner kapitalisten sig i en ond cirkel. Han tillverkar varor som om det inte fanns någon gräns för efterfrågan på dem. Och ändå begränsas marknaden hela tiden av lönesystemet som kapitalismen bygger på. Eftersom kapitalisten producerar för att tjäna pengar försöker han så länge som möjligt att producera mer för att öka förtjänsten. Till slut har han producerat för mycket och kan inte bli av med sina varor. Detta leder till en ekonomisk kris som ofelbart blir värre av alla hans försök att rädda situationen.

Enligt Marx är det av de här orsakerna som kapitalismen har en tendens att svänga mellan högkonjunktur (en period när systemet fungerar bra) och lågkonjunktur (när produktionen avstannar, arbetslösheten ökar och levnadsstandarden sjunker).


När kapitalisterna tillverkar mer än de kan sälja med förtjänst kallar de det för överproduktion. Marx påpekade att det faktiskt inte är fråga om att producera mer än vad folk behöver och vill ha. Vad folk verkligen behöver och vill ha är det ingen som bryr sig om i det här sammanhanget.

Alltså, Marx kallade det ekonomiska systemet som rådde i England och andra industriländer för kapitalism. Dess främsta kännetecken var att produktionsmedlen ägdes av privatpersoner, kapitalister. Han underströk att kapitalismens drivkraft var kapitalistens behov av att göra förtjänster. Vidare påpekade Marx att förtjänsten alltid gjordes på arbetarnas bekostnad. Han påvisade också en mängd motsägelser som kapitalismen förde med sig. De viktigaste var:

a) En fullständig och olöslig intressekonflikt mellan ägaren-kapitalisten å ena sidan och arbetaren-löntagaren å den andra. Ingendera sidan kunde förbättra sin ställning utom på den andras bekostnad.

b) Motsättningen mellan den moderna produktionens "sociala natur" och det privata ägandet av produktionsmedlen. Med "social natur" menade Marx att den moderna produktionen innebar ett samarbete mellan många människor, som alla hade sina speciella uppgifter att sköta för att systemet skulle fungera.

c) Konkurrensen om förtjänsterna. Dessa ledde ständigt till konflikter mellan enskilda kapitalister, så småningom till en internationell handelskapplöpning mellan kapitalistländerna och slutligen till krig.

d) Oförmågan att planera ekonomin med hänsyn till människors behov - något som innebar stora risker för ekonomiska kriser.

Bloggar om politik, karl marx  Intressant


Inga kommentarer: