onsdag 4 februari 2015

Syrien: Revolution, reaktion och intervention

...den folkliga revolutionära rörelsen ignoreras
...men den spelar fortfarande en viktig roll

En intervju med Joseph Daher i New Politics. Joseph Daher är medlem i Syriska revolutionära vänsterströmningen.

"De pågående händelserna i Syrien har setts som antingen en sekteristisk konflikt mellan religiösa minoriteter och en religiös majoritet eller genom ett geopolitiskt perspektiv där olika imperialistiska och sub-imperialistiska stater i regionen motsätter sig varandra.... Detta ignorerar dynamiken nedifrån i den syriska revolutionära processen."

New Politics: Dina skrifter ger röst åt personer och grupper som ofta ignoreras i de internationella mediernas skildring av krisen i Syrien. Jag skulle vilja ställa några frågor angående att USA nyligen trädde in på slagfältet och hur du tror att detta kommer att påverka de olika aktörerna i regionen.

Krisen i Syrien målas ofta upp som en konflikt som involverar Assad-regimen och den islamiska staten (IS), men omnämner knappt andra aktörer inom landet. Hur uppfattar du det aktuella läget i Syrien, med hänsyn till alla de grupper som slåss om makten?

Joseph Daher: Den dominerande berättelsen, särskilt sedan 2012, har varit att skildra den syriska revolutionära processen inte som en del av de andra revolutionära processerna i regionen, för demokrati, social rättvisa och jämlikhet. Istället har de pågående händelserna i Syrien setts som antingen en sekteristisk konflikt mellan religiösa minoriteter mot en religiös majoritet eller genom ett geopolitiskt perspektiv där olika imperialistiska och sub-imperialistiska stater i regionen motsätter sig varandra. Detta är särskilt fallet med det så kallade "motståndets axel"-argumentet, baserat på att Syrien, Iran och Hizbollah, med stöd av Ryssland, motsätter sig västerländsk imperialism som leds av USA och dess allierade i de reaktionära monarkierna i regionen: Saudi Arabien och Qatar. Detta ignorerar dynamiken underifrån i den syriska revolutionära processen.

Båda dessa analyser är problematiska eftersom de ignorerar de djupa och objektiva villkoren för den syriska revolutionära processen, som är desamma som för alla de länder som gick igenom - och fortfarande går igenom revolutionära processer. Kort sagt, har drivkrafterna varit längtan efter demokrati, den socioekonomiska krisen, och en vilja till frigörelse och rörelse för mer jämställdhet.

För det första, kom ihåg att Syrien också är en auktoritär regim, styrd under de senaste 40 åren av en familj, och det är också en borgerlig regim som gick igenom en process av nyliberalism och privatisering, som accelererat kraftigt sen Bashar al-Assad kom till makten. Sextio procent av befolkningen levde under eller strax över existensminimum under 2011. Syrien utsattes för samma form av kumpan-kapitalism som råder i regionen. Till exempel i Egypten var det Mubarak-familjen som gynnades främst av privatiseringen och nyliberalismen; i Tunis var det Trabelsi-familjen, varifrån frun till diktatorn Ben Ali kom; och i Syrien är det Makhlouf, kusin till Assad, som äger 60 procent av landets tillgångar. Vad vi har i slutändan är nyliberala och auktoritära system och Syrien är inte annorlunda i detta avseende.

För det andra, genom att säga att allt bara är en konflikt mellan IS och Assad, ignorerar man den folkrörelse som har pågått under de senaste tre åren, trots att rörelsen underminerades först av regimen och sedan av islamiska reaktionära krafter. Dock, denna folkrörelse inte bara lever, den spelar fortfarande en viktig roll. Medlemmar av denna rörelse var de ursprungliga aktörerna i revolutionen och håller fortfarande fast vid målen för revolutionen.

För det tredje så ignorerar Assad/IS-dikotomin att Assad-regimen hjälpte utvecklingen av IS och alla islamiska reaktionära krafter, genom att från regimens fängelser släppa alla de olika individer som skulle bli ledarna för dessa reaktionära krafter. Genom olika amnestibeslut i början av den revolutionära processen, blev ledare för olika islamiska reaktionära krafter befriade, medan demokratiska aktivister fängslades, torterades och förtrycktes. Vi bör inse att Assad-regimen riktade och fortfarande riktar sig främst mot de demokratiska och progressiva aktivisterna samt mot Fria syriska armén, medan den tillät IS att växa.

Det bästa exemplet är staden Raqqa, vilken var under dominans av IS från oktober 2013 men angreps av regimen först i slutet av augusti 2014. Detta var när IS lagt under sig en hel del territorium i Irak och när den USA-ledda koalitionen för att bomba Irak och Syrien organiserades. Och man får inte heller glömma att de första som motsatte sig IS och andra islamiska reaktionära krafter var den folkliga rörelsen. Sedan början av 2013 har det i olika områden funnits folkliga mobiliseringar och demonstrationer för att fördöma Jabhat al-Nusras och Islamiska Frontens auktoritära metoder.

En folkligt uppror inträffade i början av 2014 i vissa stadsdelar i Aleppo och i norra delarna av Syrien mot IS. IS utvisades militärt från flera områden på grund av trycket från massorna. Jabhat al-Nusra och Islamiska Front deltog också i dessa militära strider mot IS på grund av motståndet från massorna och IS:s ökande trots och våld mot dem. Vi kan se att de folkliga massorna i Syrien motsätter sig de som inte upprätthåller målen för revolutionen och utövar auktoritära politik.

Naturligtvis betyder inte detta på något sätt att Jabhat al-Nusra och Islamiska Fronten, eller andra salafistiska styrkor, bör betraktas som allierade med revolutionen för demokrati, social rättvisa och jämlikhet; de är en del av kontrarevolutionen. Vi har sett alldeles nyligen hur Jabhat al-Nusra och Islamiska staten samarbetade för att köra ut Syriska Revolutionära Fronten från Rif Idlib och att Ahrar Sham (en salafistiska grupp) har precis attackerat Fria syriska arméns styrkor i en stadsdel i Aleppo som kallas Bustan Qasr.

Slutligen, att betrakta konflikten som enbart mellan Assad och IS tjänar inga mer än regimen och IS på, och båda alternativen är reaktionära. På vissa sätt tjänar det också den västerländska imperialismen, som vill framställa konflikten som ett val av det mindre av två onda ting. Assad-regimen välkomnade den USA-ledda koalitionens bombningar, och stödde "alla internationella anti-terror-insatser." Assad vill framstå för de olika internationella imperialistiska aktörerna i väst som den person som kan hjälpa dem i deras kamp mot "terrorism". Detta sista perspektiv har tyvärr drivit många - från den konservativa högern till dåligt informerade anti-imperialister - att anse att Assad är ett mindre ont än jihadister. Faktum är att vi bör motsätta oss båda, eftersom de ger näring åt varandra och var och en försöker upprätta ett auktoritärt system.

Så definitivt är denna uppfattning att bara se en konflikt mellan IS och Assad att negera den folkligt revolutionära processen i Syrien och styrkan hos den folkliga rörelsen. Även om den har undergrävts, är den fortfarande närvarande, kämpar fortfarande och upprätthålla fortfarande målen för revolutionen.

Återstoden av intervjun kommer här på Röda Malmö inom kort. Översättning från International Viewpoint.

Bloggar om politik, syrien  Intressant


Inga kommentarer: