torsdag 5 februari 2015

Syrien: Syftet med USA:s inblandning

...revolution, reaktion och intervention
Miljoner syrier har drivits på flykt av Assad-regimen

Här fortsätter intervjun med Joseph Daher, medlem i Syriska revolutionära vänsterströmningen. Första delen hittar du här.

New Politics: Vad tror du är målen för de USA-ledda flyganfallen och vapenleveranserna i Syrien och Irak?

Joseph Daher: Först, i Irak tjänar de till att skydda amerikanska allierade. Den amerikanska militära intervention, trots sin "humanitära" propaganda, är ändå en del av etablerade politiska mål som är: att skydda amerikansk diplomatisk personal stationerad i Erbil (som också är hem för en CIA bas); att skydda de stora multinationella företagen i oljesektorn som Mobil, Chevron, Exxon, och Total som exploaterar olje-produktionen i regionen och redan har investerat mer än 10 miljarder dollar; och, kanske viktigast, att bevara alliansen med den irakiska regimen, ett arv från den amerikanska invasionen. USA ingrep inte när Mosul föll och mer än 200.000 flyktingar var på väg till irakiska Kurdistan, utan blev bara inblandade militärt när IS hotade att erövra de kurdiska områdena i norr och huvudstaden Bagdad i söder.

Det är därför som USA bara ville ha kosmetiska och ytliga förändringar i den irakiska regimen, ersatte endast statsministern, Maliki, som också övergavs av hans iranska allierade på grund av hans katastrofala misskötsel av landet. Den nya premiärministern, Haidar al-Abadi, representerar långt ifrån någon radikal förändring. Han är en nära partner till Maliki och en medlem av samma parti, Dawa. Han var kommunikationsminister i den provisoriska regering som inrättades efter störtandet av Saddam Hussein 2003. Denna nya premiärminister, al-Abadi, har fått internationellt stöd bland annat från Iran. Ex-premiärminister Maliki har ändå försökt att behålla makten, men gav till slut upp. Efter detta tillkännagivande sade amerikanska tjänstemän att de kunde påskynda det ekonomiska och militära stödet till Irak, om den nya regeringen med al-Abadi var mer inkluderande, i synnerhet mot sunnibefolkningen i Irak. Men detta bortser från att det är den irakiska regimens nuvarande politiska system och samma politiska krafter som har lett Irak in i den situation vi har idag, som jag har förklarat i olika artiklar på min hemsida.

Det är värt att nämna om den amerikanska hjälpen till den irakiska armén för dem som tvivlar på att denna regim är en allierad till USA: Pentagon har försett Irak med ammunition och handeldvapen till ett värde av 65 miljoner dollar bara i år. Före 2011 hade USA spenderat 24 miljarder dollar på att beväpna och utbilda den irakiska armén. Slutligen den 22 oktober, förklarade USA att man förhandlade om att sälja pansarbrytande tanks-ammunition till Irak till ett värde av 600 miljoner dollar.

Flyganfallen i Syrien är definitivt inte för den syriska revolutionen. Washington har från början hävdat att de skulle vara inriktade mot IS, men de har riktats mot andra reaktionära krafter också, till exempel Jabhat al-Nusra eller krafter som är kopplade till dem. Medan vi som medlemmar i den revolutionära vänsterströmningen i Syrien har motsatt oss dessa reaktionära krafter, motsätta vi oss också detta ingripande i Syrien, eftersom målen för den USA-ledda koalitionen inte är att bistå och hjälpa de syriska revolutionärerna eller att skydda dem mot IS eller regimen. Målet är att återinföra deras egen hegemoni över regionen och garantera en form av stabilitet, särskilt för de reaktionära regimerna i Gulfen, inklusive Saudiarabien, genom att sätta stopp för de revolutionära processerna.

Dessa anfall är också inom ramen för att nå en "jemenitisk" lösning, som målet var från början. Med andra ord, nå en överenskommelse mellan Assad-regimen (eller en del av den) och oppositionen samman med västerländska och Gulf-regimer. Godkännandet av den amerikanska kongressen på 500 miljoner dollar för att stödja president Obamas plan att beväpna och utrusta 5,000-10,000 syriska rebeller, som Washington beskriver som "moderata" i deras kamp mot IS och syriska regimens styrkor, går i samma riktning, som vi kan se i resolutionstexten:

"Försvarsministeriet bemyndigas, i samordning med statssekreteraren, att ge bistånd, inklusive utbildning, utrustning, förnödenheter och underhåll, till lämpligt granskade delar av den syriska oppositionen och andra lämpligt granskade syriska grupper och individer för följande ändamål :

1. Försvara det syriska folket från attacker från Islamiska staten Irak och Levanten (ISIL [annan term för IS]), och säkra territorium som kontrolleras av den syriska oppositionen.

2. Skydda USA, dess vänner och allierade, och det syriska folket från hot från terrorister i Syrien.

3. Främja förutsättningarna för en förhandlingslösning för att avsluta konflikten i Syrien."

Andra lever instängda under regimens bombardemang

USA:s vilja att bilda väpnade grupper i Syrien lojala mot dess egna intressen hindras ändå av verkligheten på marken. Detta på grund av ett beslut av en stor majoritet av oppositionsgrupper att samarbeta med Washington bara om de har möjlighet att behålla sitt oberoende och självständiga beslutsfattande, och om samarbetet innefattar en tydlig plan för att störta Assad-regimen. Överste Riad al-Asaad, ledare för Fria syriska armén, sa till exempel att han inte skulle gå med i alliansen mot IS utan ett åtagande att störta den syriska regimen. Han tillade: "Om de vill se Fria syriska armén på sin sida, bör de ge garantier för att störta Assad-regimen och för en plan med revolutionära principer." 

Andra väpnade grupper som är representerade i Syriens högsta militära råd, som står nära Washington, uttryckte också sin harm över USA:s och andra västkrafters brist på stöd. De sade att koalitionens flyganfall mot IS inte var tillräckliga; anfallen måste också träffa Assads styrkor. En av befälhavarna sa att "vi måste ta itu med roten till det här problemet: Assad, gängen som stödjer honom, och Daech [en arabisk akronym för den islamiska staten]. Det är de tre problem som varje syrier måste hantera." Många väpnade grupper var också kritisk till hur anfallen har genomförts och många inom landet på revolutionens sida avvisar dessa bombningar.

De jihadistiska och islamiska reaktionära krafterna används av västerländska imperialistiska och regionala krafter som inkörsport för denna nya militära intervention. Samtidigt har utbyggnaden av jihadgrupper, vilka ignorerar statsgränser och skapar instabilitet, nått den punkt där det hotar västerländska och regionala imperialistiska intressen. Vi bör komma ihåg att IS, som bildades 2006, var utan intresse för dessa krafter när de var begränsade till specifika geografiska platser i Irak och senare Syrien. De stöddes även ekonomiskt av vissa privata nätverk i Gulfstater i början. Även IS och andra systerorganisationer är en faktor för instabilitet för det globala imperialistiska systemet, bör vi vara tydliga med att de är inga aktörer för frigörelse och befrielse av människorna i regionen; de är väldigt mycket raka motsatsen. Samtidigt har bombningarna från den USA-ledda koalitionen dödat civila och förstört välbehövlig civil infrastruktur.

Detta är skälen till att vi bör motsätta oss dessa bombningar. Flyganfallen av USA-ledda styrkor har dödat mer än 32 civila under den första månaden av bombningar i Syrien, enligt officiella uppgifter. Samtidigt har Assad-regimen fortsatt sitt krig mot befolkningen och mot Fria syriska armén i de "befriade" områdena. Således är Assads belägring av Aleppo nästan fullständig. Han har gjort betydande framsteg på landsbygden i Damaskus (Al Ghouta) och har dagligen bombat Al Wa'ar-kvarteren i Homs under de senaste två veckorna. Detta har framkallat fullständig tystnad i media.

Att dessutom tro att IS, Jabhat al-Nusra, och andra liknande organisationer kan besegras med samma verktyg som skapade dem är helt galet. Dessa reaktionära krafter är verkligen konsekvenserna av kriminella auktoritära regimer (t.ex. Assads i Syrien och Saddam Husseins i Irak) och utländska interventioner (främst västländer som leds av USA och regionala stater som Saudiarabien, Qatar, Turkiet, och Iran). Denna nya militära intervention har verkligen inte som mål att störta Assad-regimen. Som en banderoll från en syrisk demonstrant i Aleppo förra veckan sa, "Det är dårskap att göra samma sak om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat, Albert Einstein," och under "Afghanistan 2001, Irak 2003, Syrien 2014." De enda politiska grupper som kommer att gynnas av dessa bombningar är de två sidorna av kontrarevolutionen: Assad-regimen å ena sidan, och å den andra de reaktionära islamiska och jihadistiska politiska krafterna.

Assad-regimen kommer sannolikt att gynnas på kort sikt militärt, med försvagningen av starka militära aktörer. Assads styrkor har faktiskt fortsatte sina attacker på olika områden i landet, men dessutom ser regimen en chans att återfå "legitimitet" med väst som en del av en allians i kriget mot terrorismen.

Bombningarna kommer sannolikt att militärt försvaga IS på kort sikt, liksom Jabhat al-Nusra och andra reaktionära krafter, men kommer sannolikt visa sig vara kontraproduktiva för de syriska revolutionärerna genom att öka allmänhetens stöd för de jihadfighters, genom att driva ännu fler rekryter till deras led. Dessa krafter utmålar redan sig själva som den enda seriösa antiimperialistiska rörelsen, snarare än den reaktionära och sekteristiska gruppering de är. Flera rapporter har redan noterat att dessa bombningar har ökat intresset för dessa organisationer, med nya rekryter som anländer varje dag. Det finns också konkurrens mellan organisationerna; till exempel, måste Jabhat al-Nusra ytterligare radikalisera sin diskurs för att förhindra övergång av dess medlemmar, särskilt utlänningar, till IS. Efter bombningen av deras positioner i Idlib, har några medlemmar uttryckt sin vilja och beredskap att kämpa tillsammans med IS.

Vidare, när vi tittar på exemplet med Kobanê, kan detta ingrepp verkligen ifrågasättas genom att studera dess konsekvenser på marken; i synnerhet har det inte kunnat stoppa offensiven från IS. Låt oss komma ihåg att när USA-ledda koalitionen ingrep i Syrien i mitten av september var IS 60 kilometer bort från Kobanê. Idag ockuperar IS - trots att USA började bombardera - halva staden. Detta säger oss att detta nya ingrepp inte alls hjälper revolutionen, och är mer propaganda än något. Slutligen kan vi se vem som stöder denna USA-ledda koalitionen: Saudiarabien och Qatar, centra för kontrarevolutionen i regionen.

Denna intervention är av intresse för västerländsk imperialism och även de olika sub- och internationella imperialistiska krafterna. Man kan se att Ryssland egentligen inte motsätter sig denna typ av bombardemang, även om det finns kritik mot hur de leds. Samma sak med Iran; det kritiserar det sätt som det leds men motsätter sig inte direkt dessa bombningar. Alla dessa aktörer vill någon form av stabilitet, vilket utmanades av de revolutionära processer som inleddes 2010.

När USA säger att det riktar sig mot IS, måste vi komma ihåg att IS växte fram ur al-Qaida, som var närvarande sedan 2005 i Irak. När IS expanderade, särskilt genom att ingripa i den syriska revolutionära processen, var det inte ett problem för västerländsk imperialism och andra subimperialistiska krafter. Men när expansionen av IS blev för stark för dem att ignorera, valde de att ingripa i detta ögonblick. Så det är nivån på expansionen av IS som är ett problem för USA, inte det faktum att IS är en reaktionär kraft. När IS inte direkt utmanade västerländska politiska intressen och Saudiarabiens och Qatars makt, stödde de senare länderna även det ekonomiskt före 2011, och även efter.

Kommentar från Röda Malmö: I fallet Kobane har det visat sig att kurdiska och arabiska styrkor, med flygunderstöd från USA-koalitionen kunnat driva ut IS-styrkorna. USA-anfallen har uppenbarligen spelat en roll i det här fallet. Det motsäger dock inte Dahers analys i stort.

Bloggar om politik, syrien  Intressant


Inga kommentarer: