tisdag 24 februari 2015

Syriza och Podemos - vägen till folkmakt?

...konflikten med den ekonomiska makten
En artikel av Eric Toussaint översatt från International Viewpoint

Erfarenheten visar att vänsterrörelser kan komma i regerings-ställning, men ändå inte behålla makten. Demokrati, med andra ord maktutövning av folket och för folket, kräver mycket mer. Problemet har uppstått nu i Grekland med Syriza, och kommer att kunna uppstå i Spanien med Podemos (om partiet vinner de allmänna valen i slutet av 2015), liksom det uppstod i det förflutna, i Venezuela med valet av Hugo Chávez som president i december 1998, i Bolivia med Evo Morales 2005, i Ecuador med Rafael Correa i december 2006, eller flera decennier tidigare med Salvador Allende i Chile 1970.

I själva verket möter frågan varje vänsterrörelse som bildar en regering i ett kapitalistiskt samhälle. När ett valförbund eller vänsterparti kommer i regeringen, innehar det inte den verkliga makten: den ekonomiska makten (via innehav och kontroll av finansiella och industriella grupper, de stora privata medier, storskalig handel, etc) förblir i händerna på kapitalistklassen, den "rikaste 1%" (inte ens!, det är mindre än 1% av befolkningen).

Dessutom styr denna kapitalistklass staten, rättsapparaten, ministerierna för ekonomi- och finans, centralbanken, etc. I Grekland och Spanien, liksom i Ecuador, Bolivia, Venezuela eller Chile, måste en regering som bestämt sig för verkliga strukturella förändringar komma i konflikt med innehavarna av ekonomisk makt för att försvaga och sedan göra sig av med kapitalistklassens kontroll av de stora produktionsmedlen, tjänsterna och kommunikationerna, liksom statsapparaten.

Låt oss försöka med en historisk jämförelse. Efter 1789 tog borgarklassen med hjälp av revolutionen över den politiska makten i Frankrike, den hade redan den ekonomiska makten. Innan de uppnådde politisk makt var de franska kapitalisterna kungar av Frankrikes borgenärer och ägare av de viktigaste hävstängerna för ekonomisk makt (bank, handel, tillverkning och en del mark). Efter att hade kommit till den politiska makten, rensade de ut företrädare för de tidigare härskande klasserna (adeln och prästerskap) från statsapparaten, och dominerade dem eller slog sig samman med dem. Staten blev en väloljad maskin för att tjäna ackumuleringen av kapital och vinster.

Till skillnad från kapitalistklassen kan folket inte kan ta den ekonomiska makten om det inte ansluter sig till regeringen. Det är inte möjligt för folk att upprepa den progressiva uppstigning mot makten som uppnåddes av bourgeoisin i det feodala samhället eller den småskaliga varuproduktionen. Folket ackumulerar inte storskalig materiell rikedom, och styr inte industriella företag, banker, storhandel eller andra tjänster.

Det är på grund av den politiska makten (dvs regeringen) som folket kan sträva efter att omvandla den ekonomiska strukturen och påbörja byggandet av en ny typ av stat baserad på självförvaltning. Genom att hålla regeringstömmarna, kan vänstern komma åt de institutionella, politiska och ekonomiska spakar som krävs för att initiera djupgående förändringar till förmån för majoriteten av befolkningen. De väsentliga förutsättningarna för hela processen är självorganisering av människor, och självaktivitet i den offentliga sfären och på arbetsplatsen.

För att genomföra verkliga strukturella förändringar, är det av yttersta vikt att inrätta ett interaktivt förhållande mellan vänsterregeringen och folket.

Det är av grundläggande betydelse att inrätta ett interaktivt förhållande mellan vänsterregeringen och folket.

Det senare behöver för att öka sin nivå av auto-organisation och för att konstruera gräsrotsorganisationer folklig makt och kontroll. Denna interaktiva, dialektiska relation kan bli till konflikt om regeringen tvekar att införa de åtgärder som krävs från gräsrötterna. Folkets stöd för de utlovade förändringarna och trycket som folket kan utöva är avgörande för att övertyga vänstern att gå vidare med strukturomvandlingen, som innebär radikal omfördelning av rikedomar till förmån för dem som producerar den.

Det är också viktigt för att försvara regeringen mot borgenärerna, mot innehavarna av den tidigare regimen, mot ägarna till de stora produktionsmedlen, och mot utländska regeringar. Att uppnå strukturella förändringar innebär slutet för kapitalistiskt ägande inom viktiga områden som finans och energi genom att överföra dem till den offentliga sektorn (offentliga tjänster under medborgarkontroll) och även stödja eller förstärka andra samhällsnyttiga former av ägande: små privata egendomar (särskilt för jordbruk, småskalig industri, butiker och tjänster), kooperativa ägandet, och kollektivt ägande baserat på fri association.

I två av de tre sydamerikanska länder som nämns ovan (Venezuela 2002-2003 och Bolivia mellan 2006 och 2008), var regeringen i öppen konflikt med kapitalistklassen, men de avgörande strukturella förändringarna i det ekonomiska systemet har (ännu) inte genomförts. Samhällena i dessa länder är fortfarande klart kapitalistiska. Det har varit uppenbart verkliga framsteg till förmån för folket: antagande i alla tre länder av nya konstitutioner följda av djupt demokratiska konstitutiva processer (val av en lagstiftande församling med allmän rösträtt, utarbetandet av en ny författning som antogs av konstituerande församling efter bred nationell debatt, folkomröstning för att godkänna den nya konstitutionen); bred offentlig återkontroll över naturresurser; ökad beskattning av de mycket rika (särskilt i Ecuador) och av större nationella och utländska privata företag; betydande förbättringar av offentliga tjänster och deras mål; minskning av sociala ojämlikheter; förstärkning av rättigheterna för ursprungsbefolkningar, återvinnande av nationell värdighet gentemot stormakterna, framför allt USA.

Vi kan bara förstå politiken i dessa länder om vi tar hänsyn till de stora folkliga protester som har utmärkt deras historia. I Ecuador har fyra högerpresidenter tvingats överge makten mellan 1997 och 2005 på grund av storskaliga protester. I Bolivia har stora strider mot vattenprivatisering ägt rum i april 2000 och sen 2004. Protester rörande privatiseringen av naturgas i oktober 2003 ledde till avgång för president Gonzalo Sanchez de Lozada, som flydde landet (till USA). Redan 1989 skakades Venezuela av betydande folkliga kamper, som invigde den stora kampen mot Internationella valutafonden som skakade planeten under 1990-talet och början av 2000-talet. Men det fanns ännu mer spektakulära händelser framöver, med de enorma folkliga protesterna den 12 april 2002, spontana demonstrationer för avvisandet av kuppen mot Hugo Chavez. Dessa protester ledde direkt till Chavez återkomst till Miraflores presidentpalats redan nästa dag.

De demokratiska politiska förändringarna i dessa tre länder förbigås systematiskt med tystnad i pressen i de mest industrialiserade länderna. Tvärtom är en systematisk misskrediteringskampanj iscensatt för att presentera de tre ländernas statschefer som populistiska och auktoritära ledare.

Erfarenheterna från dessa tre andinska länder när det gäller att anta nya konstitutioner är mycket relevanta. De bör vara en inspirationskälla för folk och politiska rörelser i andra länder. Bara jämför situationen med den i Europa, med bristen på demokratisk procedur om antagandet av det konstitutionella fördraget under 2005 eller TSCG 2014. Som sagt, de nya strategier som testats i Venezuela, Bolivia och Ecuador är också föremål för motsägelser och betydande begränsningar, som måste analyseras.

Stora folkliga protester är en avgörande faktor för existensen av och överlevnaden för vänsterregeringar. Vi kan naturligtvis också tala om de stora folkliga protesterna i Frankrike 1936, som ledde Léon Blum - som annars skulle ha nöjt sig med "ärligt hantera" bourgeoisins system - att genomföra verkligt socialistiska åtgärder, för att inte tala om protesterna i Spanien under samma period, eller de som skakade stora delar av Europa efter andra världskriget.

Artikelns avslutande del kommer inom kort på Röda Malmö

Bloggar om politik, vänstern  Intressant


Inga kommentarer: