torsdag 26 februari 2015

Vart går Syriza?

...att fortsätta så här betyder nederlag
Ledningen för Syriza har ett grundläggande fel i analysen, menar Stathis Kouvelakis som själv sitter i ledningen för partiet

Efter Greklands avtal med Europeiska unionen - med förlängt stödprogrammet i utbyte mot fortsatta strukturreformer -  har den nya regeringen kommit fram till en återvändsgränd. Förhoppningarna hos dem som söker ett slut på åtstramningarna har inte ens varat en månad. Stathis Kouvelakis, ledamot i Syrizas centralkommitté och docent i politisk teori vid Kings College i London kommenterar utvecklingen i intervjun nedan.

Vilken är den symboliska betydelsen av Syrizas seger?

Syrizas seger innebär en historisk vändpunkt. Det är första gången i EU:s valhistoria som ett parti från den radikala vänstern - det vill säga, till vänster om socialdemokratin - har vunnit valet och bildat regering.

Hittills är enda gånger som partier från denna politiska familj utövat statliga roller då de varit en del av bredare koalitioner, och även det under mycket speciella omständigheter. Denna exempellösa framgång markerar onekligen en vändpunkt, som är ännu viktigare i och med att Europa är i klorna på en social och ekonomisk kris som har lett till växande politisk turbulens.

Några har noterat att i länderna i Nord- och Centraleuropa är det högerextrema krafter och radikaliserad höger som drar nytta av detta. Omvänt, i de perifera länderna, som har utsatts för den hårdaste åtstramningspolitiken, är det istället de krafter i den radikala vänstern som verkar höja huvudet. Vi ser detta i Grekland men också i Spanien och Irland.


Och det lägger ett tungt ansvar på Syrizas axlar?

Ja, verkligen, det handlar om ett mycket allvarligt ansvar. Och det betyder att om det skulle misslyckas, skulle det ha en riktigt allvarlig effekt på balansen mellan krafter i den kommande perioden.

Eftersom Syriza inte vann en parlamentarisk majoritet, aviserade man dagen efter sin seger en koalition med Oberoende greker (ANEL), en splittring från Ny demokrati. Vad förklarar denna koalition, hur har de förts tillsammans, och vad tänker väljarna om det?

Det finns två missuppfattningar om ANEL som vi borde skaka av oss direkt. För det första är det inte ett högerextremt parti, som många medier felaktigt antyder. Det är i praktiken en fraktion av Ny demokrati som har kombinerats med ett fåtal personer som har hoppat av från andra politiska krafter, en del av dem från vänstern.

I Frankrike skulle vi kalla denna typ av parti "sovereigntyist", även om vi också bör ha i åtanke att sovereigntyist och patriotiska idéer har inte samma betydelse i en stormakt som Frankrike med en historia av imperialism och kolonialism, och ett land som Grekland som har dominerats under hela sin historia.

ANEL är ett parti som har tagit ställning mot memorandumet och mot åtstramningspolitiken - och det har det gjort det på en patriotisk grund. Men det innebär också en "social" tendens som en gång var en beståndsdel i Ny demokrati, som, låt oss inte glömma, fram till nyligen var ett massparti med folkliga väljare och en betydande bas bland fackligt aktiva.

Den andra saken att notera är att det finns ingen storslagen strategi här. Det var ett pragmatiskt val, motsvarande de givna begränsningarna i den aktuella ögonblicket. Syriza visste att det skulle möta en mycket svår situation, och det behövs en majoritet i parlamentet.

Eftersom det grekiska kommunistpartiet (KKE) i många år har vägrat varje slags politisk koalition med Syriza, var de enda möjliga allierade till höger eller mitten-höger. Och Syriza var noga med att undvika fällan att alliera sig med To Potami. Detta parti är helt en skapelse av systemet. Det presenterar sig självt som en "joker", redo att delta i absolut alla regeringskoalitioner.

Dessutom, det är därför utländska medier ständigt ställde To Potami som ett alternativ, tänkte att detta parti skulle tvinga Syriza att göra eftergifter. Det var just det Syriza ville undvika, och det är därför det valde att alliera sig med ett parti som inte skulle orsaka det några svårigheter i förhandlingarna för att bli av med memorandumet. Så om Syriza gör några reträtter - vilket är fallet för tillfället - då har det bara sig självt att skylla.

Hela mediekampanjen mot Syriza presenterar ANEL som ett högerextremt och främlingsfientligt parti - talar om en "Röd-Brun" koalition, som [Le Monde-journalisten] Mr Quatremer, till exempel - försökte straffa Syriza för att ha vägrat att alliera sig med To Potami och sålunda att anpassa sig till systemets krav.

Reaktionen i Grekland har varit mycket positiv, dock. Det borde stå klart att motsättningen mellan anhängare och motståndare till memorandumet har blivit den centrala skiljelinjen i det grekiska politiska livet, även om det inte har raderat uppdelningen mellan vänster och höger. Det var mycket vettigare att alliera sig med ANEL än med To Potami.


Det är nu en månad sedan valet. Vad är din bedömning av Syrizas meriter hittills?

Den nya regeringen har aviserat en första uppsättning åtgärder, uttryckt sin önskan om öppenhet och ökad demokrati. Byte av den nationella koden - lämna automatiskt grekiskt medborgarskap till invandrares barn födda i Grekland - är en betydande omorganisering av det grekiska samhällets definition av nationalitet, medborgarskap och även nationell identitet.

Ett annat mål med dessa åtgärder är medieöppenhet, att sätta stopp för sammanflätningen av politiska personal och affärsintressen kopplade till staten - en kombination som ofta innehåller mediemoguler. Det är inte något särskilt för Grekland, som Berlusconi i Italien och Bouygues i Frankrike demonstrerar, men i Grekland har det nått riktigt enorma proportioner.

Fördelningen av kabinettsportföljer visar att Syriza inte skulle ge upp någon mark på den nivån. Noterbart var att inrikesministeriet gick till en ledande gestalt i den antirasistiska rörelsen, som deltar i strider som stöder invandrare; och den nya presidenten i det grekiska parlamentet, Zoe Constantopolou, är känd för sin kamp mot korruption och hennes engagemang i kampen för de individuella friheterna. Så det sänder ett starkt budskap.

Ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv, är återupprättandet av arbetsplats-rättigheter - som den förra regeringen gjorde sig av med - är en annan viktig åtgärd som Syriza har meddelat, liksom återanställning av friställda tjänstemän; återanslutning av el för hushåll som tidigare avstängts och återupprättandet av ERT (offentlig radio- och TV). Dessa tillkännagivanden syftar till att visa den nya regeringens brytning med de tidigare regeringars politik som betjänar memorandumet.

Denna uppsättning åtgärder - som motsvarar Syrizas mandat och är tänkta att sätta stopp för åtstramningspolitiken - har snabbt kommit upp mot kraven från EU och trojkan. Dessa senare har tvingat den grekiska regeringen in i en serie reträtter som förlamar genomförandet av Syrizas program. Strax efter att ha blivit vald, har den nya regeringen stött på svårigheter som ger oss en glimt av vilken allvarlig situation vi kommer att möta om det misslyckas.

Vad innebär det fördrag som undertecknades den 20 februari?

Avtalet insisterar på en fullständig och snabb återbetalning av Greklands skulder. Viktigast är att det förutser att det befintliga programmet följs i sin helhet, vilket innebär att landet gick med på att stå under överinseende av trojkan - eller som det numera heter, "institutionerna".

I själva verket har den grekiska regeringen förbundit sig att inte vidta några ensidiga åtgärder som kan äventyra de budgetmål som fastställts av borgenärerna.

Denna överenskommelse neutraliserar därmed Syriza-regeringens verksamhet och dess förmåga att genomföra sitt program. Vi bör vara tydliga - det håller nästan hela memorandumets ramverket på plats.

Vad förklarar ett sådant snabbt nederlag?

För det första, redan från början utövade de europeiska institutionerna ett enormt tryck. Detta började den 4 februari när Europeiska centralbanken meddelade att man hade stoppat refinansiering av de grekiska bankerna - eftersom den inte längre accepterade grekiska skuldobligationer - samtidigt som det blev massiv kapitalflykt ur landet.

Efter att ha varit runt € 2 miljarder i veckan, enligt tillförlitliga källor, ökade kapitalflykten till runt € 1,5 miljarder per 24 timmar de senaste dagarna. Min information från Aten är att de grekiska bankerna inte kunde ha öppnat på tisdagen om Grekland inte hade kommit till en överenskommelse med EU. ECB har utpressat Grekland på exakt samma sätt som den gjorde med Cypern 2013 och Irland under 2010.

Den grekiska regeringen blir strypt, man utnyttjar dess svagaste länk, nämligen banksystemet. Det fanns ett ökat tryck på Grekland under Eurogruppens möten, i ett försök att tvinga det att acceptera villkoren i memorandumet. Om Tyskland var det mest hämndlystna landet - och det finns en grad av teater i stunder som denna - var de andra inte annorlunda. Ingen tog ställning mot Tyskland.

Greker såg något hopp i Frankrike när François Hollande valdes. Vägrade det landet helt att komma till Greklands stöd?

Om man gör en ytlig betraktelse så kanske man kan förvänta sig ett stöd. Men du kan inte genomföra åtstramningar och rösta igenom Macron-räkningen [för ekonomisk liberalisering] och samtidigt erbjuda politiskt hjälp för ett land som vill bryta med åtstramningar.

Vilket är Syrizas ansvar nu?

Vi bör uttrycka oss klart. Några av de debatter som vi har haft i Syriza har nu lösts på ett negativt sätt. Tanken att vi kunde bryta med åtstramningspolitik och ändå undvika konfrontation med EU har motbevisats i praktiken. Majoritetstendensen i Syriza undvek att ge ett klart svar på vad som skulle hända om Greklands borgenärer vägrade att förhandla.

De som hade denna ståndpunkt trodde också att våra europeiska partners skulle vara tvungna att acceptera Syrizas legitimitet och därmed acceptera den grekiska regeringens krav. Och vi kan tydligt se att detta inte är fallet. Den dominerande tendensen i Syrizas ledarskap har illusionen att det är möjligt att förändra saker även inom EU:s befintliga ramar.

Dessa institutioner har visat sitt sanna ansikte, vilket är införandet av extremt hård nyliberal politik och annan politik som leder till ekonomisk och social marginalisering av hela länder.


Vad förklarar dessa "illusioner"?

Här finns en riktig stötesten, inte bara en psykologisk barriär utan också en som rör politisk strategi. Liksom nästan hela den europeiska radikala vänstern, tror Syriza på idén att det är möjligt att reformera och förändra de befintliga europeiska institutionerna inifrån.

Det är hela problemet. Syriza grävde sig allt tydligare ner i en position där man vägrar inte bara att bryta med euron, utan även att överväga detta som ett möjligt hot under förhandlingarna.

Och faktiskt har vi sett att varken Tsipras eller Varoufakis någonsin utnyttjat denna möjlighet. Denna tendens vägrar att ta full hänsyn till vad EU:s institutioner och integrationsprocess består av - men det här är en process som har nyliberalismen i sitt DNA.

Dessa institutioner skapades för att befästa den nyliberala politiken och befria dem från varje form av folklig kontroll. Vi kan inte bryta med åtstramningspolitiken och memorandumets åtgärder om vi inte innefattar en konfrontation med EU och lämnar eurozonen om så behövs. Under förhandlingarna visade Grekland att det fruktade "Grexit" mer än sina samtalspartner gjorde, och det var ett allvarligt fel.

Vilka slutsatser bör vi dra av detta fördrag?

Vi skulle kunna beskriva det som ett stort nederlag för Syriza, eventuellt även ett ödesdigert, och detta misslyckande påverkar var och en av Syrizas komponenter. Vänstern lyckades inte få gehör för sin åsikt, besegrades av ledningens strategi, ända sedan valet 2012, för att flytta närmare mitten. Tanken var att eftersom vi redan hade vunnit så många röster på vänsterpartiet som vi kunde, fick vi gå på jakt efter centristiska väljare.

Denna vallogik är felaktig, omfattningen av den sociala krisen gör att tendensen i den allmänna opinionen inte alls är en förstärkning av mittenpolitiken. Tvärtom är det radikalisering, och det är denna radikalisering som förklarar stödet för såväl Golden Dawn som för Syriza.

Det finns ett riktigt grundläggande fel i analysen här. Att en politisk vänsterkraft för anti-åtstramning ger upp viktiga punkter i sitt program kan bara leda till nederlag. Och tyvärr det är precis vad vi ser utspela sig just nu.

Syriza-regeringen kommer därför inte att ha något annat val än att administrera ramarna för memorandumet. De små förändringar som kan göras kommer säkert att bli förbättringar, men de kommer inte att lyckas omvandla hela den katastrofala ekonomiska och sociala situationen. Detta kommer att leda till svikna förhoppningar och förväntningar hos Syrizas folkliga väljare.

Att fortsätta så här kan bara betyda nederlag. Jag tror att det är möjligt att Syriza kan upplösas, och att det kan bli en omgestaltning av nuvarande politiska allianser. Om Syriza fortsätter med denna politik så finns det ingen anledning till varför pro-memorandum-krafter bör vägra att samarbeta med det. Potami, PASOK och även en flygel av Ny demokrati skulle kunna göra det - och det var just detta sistnämnda att Syriza gav en nick och en blinkning när det valde Pavlopoulos, en ledande gestalt i Ny demokratis centristiska flygel, till republikens president.

Hur reagerar det grekiska folket?

Syrizas seger gav det grekiska folket hoppet tillbaka. När ECB började med sin utpressning såg vi människor spontant på väg ut på gatorna för att ge sitt stöd till Syriza. Den nuvarande reträtten riskerar att sätta stopp för allt detta, vilket leder till mycket svår besvikelse.

Ska vi frukta att besvikna väljare vänder sig till Gyllene Gryning?

Den nuvarande framgången för högerextrema partier i Europa beror i huvudsak på att mycket stora delar av den allmänna opinionen ser dem som äkta anti-system-krafter. De verkar mer trovärdiga och mer radikala än vänstern.

Tack vare omfattningen mobiliseringarna mellan 2010 och 2012 har väljare, som har brutit med de traditionella styrande partierna, oftast vänt sig till vänster.

Icke desto mindre medför den möjliga omformningen av politiken en enorm fara för oss att överge terrängen av utmaning mot den rådande ordningen till den yttersta högern.

Syriza har tvingats acceptera fortsättning på Trojkans övervakning av Grekland. Denna känsla av nationell förödmjukelse är mycket viktig för att förstå genombrottet som Gyllene Gryning har gjort. Dess uppgång är verkligen en regressiv nationalistisk reaktion på denna känsla av nationell förnedring, kombinerad med ekonomiskt och socialt sammanbrott.

Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker deklarerade nyligen att "Det kan inte finnas något demokratiskt val mot EU:s fördrag". Är våra samhällen - i Grekland, liksom på andra håll i Europa - riktigt demokratiska?

Juncker-citatet sammanfattar den verklighet som vi står inför. Sedan 1980-talet har byggandet av Europeiska unionen varit bärare av den nyliberala politiken. Nyliberalismen är i dess DNA, inskriven i dess fördrag. Dess underliggande logik är konstitutivt antidemokratisk.

Den syftar till att lösa upp fall av nationell kontroll, inrättandet av en fristående överstatlig ordning befriad från varje mekanism för folklig kontroll. Och detta är vad som drivit oppositionella politiska krafter till förlamning. Syriza nederlag inför EU är det mest slående exemplet på detta - och även det sorgligaste.

För varje kraft som vill motsätta sig de dominerande ekonomisk-politiska besluten är det nödvändigt att bryta med denna konstruktion.

Röda Malmös översättning från International Viewpoint

Bloggar om politik, grekland  Intressant


1 kommentar:

F V sa...

Syriza:s dubbelmoral?
http://www.dailymail.co.uk/news/article-3003951/That-ll-help-pay-deficit-Greece-s-champagne-socialist-finance-minister-puts-luxury-holiday-home-rent-5-000-WEEK.html