torsdag 19 mars 2015

1968 när allt var i rörelse

...det magiska årtalet och det följande sjuttiotalet
Året 1968

Bild till vänster: 
Ronny Åkerberg som Vietnamaktivist på 60-talet

Texten utdrag ur Kjell Östbergs bok "1968 - när allt var i rörelse"

Även om en huvudtes i denna bok är att ”1968” är en process som börjar i slutet av 1950-talet och pågår till långt in på 70-talet är det onekligen så att just året 1968 är ett alldeles speciellt år, när ur ett radikaliseringsperspektiv allt tycktes hända, överallt och samtidigt. 

Redan hösten 1967 mördades Che Guevara i Bolivia, och revolutionen fick ett ansikte, för att låna en 90-talsklyscha. I januari 1968 inledde FNL Tet-offensiven. I en rad samordnade attacker lyckades FNL inta flera viktiga städer i södra Vietnam, bl.a. den gamla kejsarstaden Huk och man lyckades till och med ockupera den amerikanska ambassaden mitt inne i Saigon. USA kunde återta mycket av erövringarna, men för världen var budskapet klart: ett litet land i Asien kunde skaka världens mäktigaste militärmakt, USA var inte oövervinnerligt. 

De internationella reaktionerna blev omedelbara. I USA skedde en kraftig ökning av protesterna mot kriget, särskilt bland studenterna. Bl.a. ockuperades Columbiauniversitetet och en av dekanerna togs som gisslan. De svartas kamp gick in i ett radikalare skede, framför allt symboliserat av Black Power-rörelsens tillväxt. Mordet på Martin Luther King samma vår spädde på rasspänningarna. De turbulenta demonstrationerna i samband med det demokratiska valkonventet i Chicago i augusti representerade ytterligare en upptrappning. Studentprotesterna blev nu en världsrörelse. I Latinamerika blev demonstrationerna i samband med Mexico-OS en kulmen. 100-tals demonstranter tros ha blivit ihjälskjutna i de våldsamma konfrontationerna med polis och militär. I Japan ockuperades den medicinska fakulteten under flera månader, i Berlin och London demonstrerade 100 000-tals människor mot Vietnamkriget. 

USA:s grymma anfallskrig och vietnamesernas heroiska motstånd blev en mäktig radikaliseringsfaktor i hela världen och i Sverige

Höjdpunkten både i storlek och i genomslag var ändå maj 1968 i Paris. Den tändande gnistan var protester mot förbud för manliga studenter att besöka kvinnliga studenthem i  Nanterreuniversitetet. I den överhettade studentmiljön våren 1968 spred sig snabbt demonstrationerna över hela Frankrike och följdes av ockupationer, bl.a. av stora delar av Sorbonne i Paris. Den internationella solidariteten, framför allt med Vietnam, var en bärande del i protesterna. Men det som skilde det franska maj -68 från många andra studentuppror var att ockupationerna och demonstrationerna spred sig till arbetarklassen. Också fabriker ockuperades i ökad omfattning och i slutet av maj utlyste den kommunistledda fackföreningsrörelsen en generalstrejk, som plötsligt ställde den politiska makten på dagordningen. President de Gaulle tvingades hastigt försäkra sig om den militära ledningens stöd och sedan gå till kraftfull motattack för att inte förlora makten. 

Majrevolten i Paris utvecklades till generalstrejk (foto: svt)

Också i Östeuropa fick tidsandan sina kraftiga genomslag. I januari 1968 tillträdde den reforminriktade kommunisten Dubcek ledningen i Tjeckoslovakien, och snart kom kraven på ”Socialism med mänskligt ansikte” att bäras fram av studentopinioner i Tjeckoslovakien och Polen. Sovjetunionens krossande av Prag-våren i augusti 1968 kom antagligen att väcka större vrede bland vänsterstudenter än i någon annan grupp. 

Kulturrevolutionen i Kina sågs samtidigt av miljontals unga i väst som ett löfte om en annan socialism än den ryska. 

Den radikala svenska opinionen låg vidöppen för intryck från dessa händelser. Ett stort antal svenska studenter reste varje år till amerikanska college och universitet och kom hem med färska rapporter om Vietnamdemonstrationer och svart kamp. Den första gruppen amerikanska desertörer dök också upp vid denna tid, och många drogs snabbt in i den svenska opinionsbildningen. Svenskar deltog i februari 1968 i den internationella studentkonferensen i Berlin, där den internationella Vietnamsolidariteten diskuterades och organiserades, och många hundra fanns i Paris i maj. 

Våren 1968 besökte såväl den tyske studentledaren Rudi Dutschke som den amerikanske svarta panter-ledaren Stokely Carmichael, bägge karismatiska talare, flera universitetsorter i Sverige. Massmedia, både vänsterns tidningar, som Tidsignal, och de stora dagstidningarna, liksom radio och TV var tidvis överfulla av rapporter från de dramatiska händelserna. 

Det är möjligt att spåra en långsam upptrappning när det gäller demonstrationernas former, intensitet och omfattning under decenniet, från SSU-kongressen 1958, som inte kunde tänka sig ”en så enastående aktion” som en demonstration till franska ambassaden över kärnvapenmotståndarnas sittdemonstrationer utanför Sovjetunionens ambassad i början av 1960-talet och de första polisingripandena mot Vietnamdemonstranter 1965. Provies happeningpåverkade aktioner utvecklade ytterligare protestformerna. 1967 skedde en tydlig utveckling också när det gäller mer traditionella former av demonstrationer. FNL-rörelsen var en av de pådrivande grupperna. Våren 1967 anordnades återkommande demonstrationer utanför US Trade Center i Stockholm med uppmärksammade massgripanden som följd, och ett 80-tal demonstranter ställdes inför rätta. Hösten 1967 förekom en ökad tendens till våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och polis, bl.a. vid en demonstration mot den grekiska ambassaden i protest mot militärjuntans kupp tidigare samma år. 

Den mest betydelsefulla demonstrationen i detta avseende var Vietnamdemonstrationen 20 december. Polisen hade, under den vid denna tid inte särskilt taktiska hänvisningen till den pågående julhandeln, vägrat tillstånd för en demonstration mot USA:s ambassad. När ett stort antal personer ändå tågade mot ambassaden ingrep polisen med vad demonstranterna uppfattade som stor brutalitet, och ett antal personer tvingades uppsöka sjukhus. Demonstranterna anordnade för övrigt en egen tribunal, säkert inspirerade av den Vietnamtribunal som samma år gästat Stockholm, ”om polisbrutaliteten 20 december 1967”.(106) Dessa konfrontationer mellan demonstrationer och ordningsmakt kom därefter att höra till undantagen. Framför allt Vietnamdemonstrationerna genomfördes med en uttalad målsättning att undvika våld och våldsinslag.

Men 1968 innebar ytterligare ett steg i utvecklingen av massrörelser på gator och torg. I början av maj inträffade en av 60-talets mest omfattande demonstrationer i Båstad. Sverige skulle spela en Davis Cup-match i tennis mot Rhodesia, som i strid med internationell opinion och rätt brutit sig ur det brittiska samväldet och bildat en vit minoritetsstat. En bättre symbol för vad den svenska 60-talsradikalismen vände sig mot än Ian Smiths rasistregim var svår att tänka sig, och tusentals demonstranter från hela Sverige samlades för att genom demonstrationer försöka stoppa matchen. Försöket lyckades trots en massiv polisinsats och för första gången kunde den svenska 60-talsvänstern framträda i en nationell manifestation. Den stora samlingen av vänsteraktivister från hela landet torde också ha varit viktig för att knyta kontakter och befästa känslan av enighet. 


Strax därpå bröt majrevolten ut i Frankrike, och den fick omedelbart genomslag i Sverige. Under en kort period under sommaren och hösten 1968 var 60-talsradikaliseringen i viss utsträckning en studentrevolt i snäv mening, där själva universiteten blev en arena för studentkampen. 

Den mest spektakulära händelsen var kårhusockupationen i Stockholm i slutet av maj. Ett möte hade sammankallats för att diskutera den utbildningsreform som gick under namnet UKAS. Den innebar att s.k. fasta studiegångar skulle genomföras, vilket skulle minska studenternas valfrihet. Mötesdeltagarna beslöt, uppenbarligen inspirerade av sina franska kamrater, att ockupera sitt kårhus, och samtidigt kräva att den ansvarige politikern, utbildningsminister Olof Palme, skulle infinna sig. 

Nästa avsnitt: De vilda strejkerna



1 kommentar:

kao sa...

Sverige har aldrig varit så bra som från 50-talet och en bra bit in på 70-talet. Proppen gick ur totalt då Palme mördades och sen dess har det bara gått utför. Nu när kapitalismen så totalt lyckats dupera folket med propaganda och silad info, är vi fast i deras klor.

Jag minns med glädje och en viss stolthet de vilda demonstrationerna och strejkerna på 60- och 70-talet. Som ung tonåring deltog jag i bl.a. demonstrationerna mot kärnkraften och vietnamkriget.

Kao