fredag 20 mars 2015

60-tal blir till 70-tal

...de vilda strejkerna
Femtusen gruvarbetare i Kiruna, Malmberget och Svappavaara gick ut i en 47 dagar lång strejk, som i sin tur utlöste en nationell strejkvåg

De sista åren av 1960-talet utgör i viss mening en kulmen av 60-talsradikaliseringen och 1970 kan sägas beteckna inledningen till en ny fas. Åren kring 1968 var den spontana fasens höjdpunkt. Det var den tid då värdeförskjutningarna var som snabbast, då ett nytt perspektiv att se på världen slog igenom, inte bara hos vänsteraktivister utan i radio, TV och tidningar. Nya rörelser växte fram, med nya, ibland spektakulära aktionsformer. Tiden politiserade verklighetens alla aspekter, allt var politik, allt kunde utmanas och för många var allt möjligt. 

Radikaliseringsprocessen fördjupas av den internationella kontexten. FNL:s framgångar i Vietnam, gerillakrig i Latinamerika, den internationella studentrevolten, omfattande strejkvågor i Frankrike och Italien, Pragvåren, Black Power i USA, allt förstärkte intrycket av en världsomfattande samhällsradikalisering med revolutionär potential. Den relativa hastigheten i utvecklingen gjorde samtidigt att det var svårt att riktigt bedöma rörelsens djup och omfattning, det var lätt att förlora perspektiv och proportioner, både för dem som befann sig inne i rörelsen och dem som kände sig hotade av den. 

Hade processen stannat där hade konsekvenserna kanske blivit obetydliga. I slutet av 1960-talet var det framför allt de ideologiska och värderingsmässiga förskjutningarna som kunde avläsas. Få politiska och institutionella förändringar hade ännu genomförts. Och den radikala rörelsen var fortfarande i huvudsak en ungdoms- och studentrörelse med begränsad social och geografisk bas. 

Dessutom hade rörelsens framgångar plötsligt avslöjat dess svaghet: avsaknaden av klara perspektiv. Som så ofta är det under en radikaliseringsvågs kulmen som motsättningarna om vägen framåt accentueras. Det som inledningsvis varit rörelsens styrka: dess spontanitet, öppenhet för nya idéer, odogmatiska sätt att tänka och arbeta, icke-sekterism, var inte längre tillräckligt, menade många. Det räckte inte längre med en gemensam världsbild. Nu fanns möjligheten att genomföra djupgående förändringar, men vilken taktik skulle väljas och vilka organisationsformer var mest ändamålsenliga? Hur var det med kvinnornas frigörelse, måste den vänta till efter revolutionen? Måste vi avstå en del av vår levnadsstandard för att hjälpa tredje världen? 

På dessa frågor gavs många olika svar, ofta i kraftfull polemik. Radikaliseringen avstannade inte. Man kan tvärtom argumentera för att den spreds och fördjupades. Vad som pågick var framför allt en intensiv läroprocess. Och, som en följd av de erfarenheter och kunskaper man skaffat sig, skedde en ökande diversifiering och arbetsfördelning. De olika delrörelserna fick en tydligare identitet. De utarbetade mer specifika handlingsprogram för sina aktiviteter för att bättre kunna uppnå sina mål. Men även om den gemensamma världsbilden tenderade att bli mer vag utspelade sig denna process fortfarande inom ramen för en bred social rörelse med otaliga influenser och kontaktytor.

Arbetarklassen träder plötsligt in på scenen

Året 1970 är en tydlig gräns för denna nya fas. Det är i själva verket så att en rad företeelser som idag förknippas med 60-talet inträffade just 1970. 

• Det gäller den viktigaste händelsen, gruvstrejken i Malmfälten, som ägde rum under årsskiftet 1969/70 och som ledde till den första stora vilda strejkvågen våren 1970. Arbetarklassen, radikalismens traditionella bärare, stiger plötsligt in på scenen.

• 1970 är också det år då Grupp 8 inledde sin utåtriktade verksamhet. Den nya kvinnorörelsen gör sin entré. 

• Just 1970 uppstod de flesta leninistiska och maoistiska grupper, som ibland kommit att gå under samlingsnamnet bokstavsvänster: MLK, FK, kfml(r), RM och Bolsjevikgruppen (som året därpå slås samman till RMF). 

• Sommaren 1970 hölls de två första Gärdesfesterna, Musiknätet i Vaxholm etablerades och Nationalteatern och Fria Proteatern bildades. 1971 startade Folket i Bild/Kulturfront. De alternativa musik- och kulturrörelserna slog igenom. 

• 1970 startade de första Gröna vågen-kollektiven och året därpå ägde striden om almarna i Stockholm rum. Miljörörelsen hade fått nya symboler. 

Samtidigt kan man se tecken som pekar mot att radikaliseringsvågen börjar mattas. SAF tog de första initiativen till en organiserad motkampanj och kritiken mot vänstervridningen i media växte. De borgerliga partiernas andel av väljarkåren ökade, även om det framför allt var centerpartiet, med sin utpräglade miljöprofil, som stod för framgångarna, och 1976 föll den socialdemokratiska regeringen för första gången sedan 1936. Under första hälften av 1970-talet drabbades ekonomin i flera omgångar av konjunkturnedgångar, de största sedan 1930-talet, och arbetslösheten blev åter en central politisk fråga. Den nya generationen ungdomar formades, som sociologen Erling Bjurström påpekat, inte av 60-talets överflöd och befrielsekamp utan av ökad arbetslöshet, oljekris, företagsnedläggningar och tilltagande högervåg.

Också internationellt komplicerades situationen under 1970-talet. Visst besegrades USA av FNL, och de övriga befrielserörelserna i Indokina 1975. I Portugal föll den fascistiska diktaturen i nejlikerevolutionen 1974, liksom Franco-Spanien några år senare. De sista kolonierna i Afrika vann sin självständighet. 1979 störtades shahen i Iran av ett folkligt uppror, och i Afghanistan kom samtidigt en vänstersinnad regim till makten. 

Men en utveckling åt ett annat håll kunde också skönjas. En USA-stödd militärkupp i Chile 1973 störtade socialdemokraten Allendes vänsterregim och bekräftade att Latinamerika fortfarande var USA:s bakgård. En liknande utveckling i länder som Argentina, Bolivia och Uruguay tydde också på att gerillataktiken var en återvändsgränd. Utvecklingen i Indokina följdes av krig mellan Kina och Vietnam och Pol Pots skräckvälde i Kampuchea. Utvecklingen i Portugal gick inte i den revolutionära riktning som den radikala vänstern hoppats. I Iran blev folkets revolution snart mullornas och i Afghanistan innebar ryska trupper inte stöd åt utan dödsstöten för den progressiva utvecklingen. ”Krig per ombud” i Afrikas horn antydde att det kalla kriget var på väg tillbaka. 

Det är således i en betydligt mindre entydig omgivning som 60-talets rörelser går över i 70- talets. 

Vilda strejker

Hösten 1968 publicerade Sara Lidman Gruva. Boken var en serie redigerade intervjuer med gruvarbetare från Kiruna och Svappavaara, med bilder av fotografen Odd Uhrbom. Den var ett kraftigt angrepp på dålig arbetsmiljö, ackordshets och en hierarkisk arbetsorganisering i det statligt ägda företaget. Den låg på så sätt väl i linje med den diskussion om bättre arbetsmiljö som höll på att utvecklas inom fackföreningsrörelsen. Samtidigt kritiserades boken för att vara överdriven och partisk. I november 1969 gjorde t.ex. finansminister Sträng ett uppmärksammat utfall på Arosmässan i Västerås: 

”Jag tvekar inte att säga att Sara Lidmans Gruva alls icke är representativ för förhållandena uppe i LKAB ... När jag säger... att jag vet det, så är det därför att jag har haft möjlighet att personligen tala med folk, kommunalfolk och direktanställda, på de här platserna och de har varit ganska indignerade över den här presentationen av sin arbetsplats som här alldeles oförhappandes har ramlat över dem…”. En månad senare lamslogs Malmfälten av den stora gruvstrejken.

Fram till dagarna före Lucia 1969 kunde företrädare för de etablerade maktstrukturerna hävda att den pågående radikaliseringen trots allt bara var ett ungdomsfenomen, understött av en grupp författare och andra intellektuella. Men när 5 000 gruvarbetare i Kiruna, Malmberget och Svappavaara gick ut i en 47 dagar lång strejk, som i sin tur utlöste en nationell strejkvåg som landet inte sett maken till sedan andra världskriget, gick en skakning genom såväl den socialdemokratiska regeringen som arbetsgivarföreningen. Den svenska arbetsmarknadsmodellen återhämtade sig aldrig. 

Gruvarbetarna demonstrerade under parollen "Vi är ej maskiner"

Strejken började som en lönekonflikt vid en av de mindre gruvorna, men spred sig snart till hela Malmfälten. Kraven vidgades också kraftigt. I 18 punkter formulerades ett program som spände över ett brett spektrum, och som fokuserade på frågor som stått i centrum för de senaste årens fackliga och politiska uppmärksamhet. Flera av kraven var av ekonomisk art. Gruvarbetarna krävde kraftiga löneökningar, avskaffande av ackordslönen, samma ersättningsförmåner som tjänstemän, fria överdragskläder, ålderstillägg för alla över 50 år och sänkt pensionsålder till 60 år. Samtidigt rörde åtskilliga krav arbetsmiljön. Buller, silikonalstrande stendamm och giftiga dieselgaser var väl kända problem som arbetarna hävdade inte hade åtgärdats. Skarp kritik riktades mot tidsstudiesystemet, som vid LKAB kallades UMS. 

Särskild uppmärksamhet väckte LKAB:s beslut att anlita en amerikansk företagskonsult. Denne hade lagt fram 31 teser för en effektivare företagsledning som användes i företagets chefsträning. Där hette det bland annat att ”En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad”, ”En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef” och ”En chef skall utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order”. Det är ingen överdrift att hävda att dessa teser befann sig på kollisionskurs med tidens dominerande antihierarkiska jämlikhetsdiskurs. Under strejken framkom också arbetarnas kritik mot det egna fackförbundets agerande. Strejken leddes av en direktvald strejkkommitté och strejkmöten med flera tusen deltagare hölls regelbundet. 

Gruvstrejken blev en massmedial händelse av stora mått. Radio och TV direktsände från strejkmöten och demonstrationer. Gruvarbetarna hade av tradition ett rykte av radikalitet, och åtskilliga av arbetarna hade förmåga att uttrycka sig väl, ofta med drastiska formuleringar. Många journalister fanns på plats, och representanter från vänstergrupper, kulturarbetare och radikala forskare åkte också upp till Malmfälten. Sara Lidman inbjöds att tala vid ett strejkmöte och hon hälsades under stort jubel välkommen med orden att skillnaden mellan henne och Sträng var att han talade till arbetare, hon talade med dem. Lidman tog också initiativet till en strejkfond. Grundplåten kom dels från intäkterna av den nya pocketupplagan av Gruva, dels från honoraren från boken Konsten att dressera människor, skriven av en grupp forskare och läkare. Tydligare än så kan knappast strävan att bygga allianser mellan radikaliserade ungdomar och intellektuella och några av den svenska arbetarklassens kärntrupper illustreras. 

Sara Lidman inbjöds till de strejkandes möte

Stödet för strejken var omfattande. Runt om i landet anordnade vänstergrupper och fackföreningar demonstrationer och möten och pengar samlades in till strejkkassan, sammanlagt sex miljoner kronor. På Moderna museet i Stockholm anordnades en stödgala och filmare och teatergrupper åkte upp till Malmfälten för att tillsammans med de strejkande dokumentera strejken. 80 procent av befolkningen angav i en opinionsundersökning att de stödde de strejkandes krav, bara 13 procent tog avstånd från den vilda strejken. Mycket mer än en vanlig lönekamp kom gruvstrejken att symbolisera arbetarklassens krav på ett människovärdigt liv över huvud taget. Åtskilliga, men långt ifrån alla av gruvarbetarnas krav blev tillgodosedda.

Innan gruvstrejken var avslutad bröt en våg av vilda strejker ut runt om i landet, uppenbart inspirerade av gruvarbetarna. Inte minst den svenska verkstadsindustrins flaggskepp drabbades av omfattande arbetsnedläggelser: Volvo i Göteborg, Saab i Trollhättan, ASEA i Västerås, Electrolux och LM Ericsson. I stor utsträckning blev denna första våg framgångsrik för de strejkande, bl.a. fick åtskilliga Volvoarbetare rejäla lönelyft som en direkt följd av en vild strejk i mitten av januari. Efter några veckor tvingades Arbetsgivarföreningen att utfärda direktiv med syfte att förhindra lokala arbetsgivare att höja lönerna vid vilda strejker. 

Denna strejkvåg blev i sin tur inledningen på ett trendbrott, där Sverige förlorade sin ställning i botten av den internationella strejkligan. Det betyder inte att alla strejker kom att bli lika framgångsrika som de som ägde rum våren 1970. En ny strejkvåg våren 1971 ledde i de allra flesta fall till nederlag. I mitten av 1970-talet inträffade en ny topp av uppmärksammade strejker. Den största och mest uppmärksammade var skogsarbetarnas, som i såväl längd som antal strejkande var större än gruvstrejken. Det centrala kravet var införande av månadslön, och strejken blev i huvudsak en framgång. 1974-1975 inträffade också en serie kvinnostrejker. 350 städerskor, framför allt i Borlänge och Malmfälten strejkade, liksom ett 40-tal sömmerskor i Gällivare. För de flesta städerskor blev strejken åtminstone delvis en framgång, men sammanlagt ett 30-tal kvinnor blev avskedade och inte återanställda. 

Det var inte bara manliga och kvinnliga arbetare som använde sig av strejkvapnet. Vintern 1971 bröt en omfattande konflikt ut bland SACO-anslutna stats- och kommunalanställda. Till skillnad från de flesta strejker inom LO-området var denna strejk understödd av fackförbunden. Över 30 000 omfattades av stridsåtgärderna, i huvudsak lockouter. Staten varslade till och med 3 000 officerare. Detta varsel blev emellertid aldrig utlöst, i stället stiftade riksdagen en speciell tvångslag som avbröt konflikten. 

Nästan alla övriga av 1970-talets strejker var, genom att de bröt mot kollektivavtalslagen, olagliga, och genomfördes utan aktivt stöd från fackföreningarna. Även i de fall där det lokala facket egentligen stödde de strejkandes krav var det omöjligt för fackledningen att öppet solidarisera sig med strejken. Enligt rådande lagstiftning måste fackföreningen aktivt uppmana till återgång, annars riskerade facket betydande skadestånd. En följd av detta blev att det vid långvariga konflikter valdes strejkkommittéer, som antagligen bidrog till att radikalisera många strejker. Mot slutet av 1970-talet förekom några uppmärksammade exempel på försök att utveckla strejker och hot om företagsnedläggningar till ockupationer och initierande av alternativ produktion, t.ex. hos Algots- och Eisersömmerskor. 

Orsakerna till 1970-talets strejkvåg är omdiskuterad. Man kan notera att bakom flera av de mest uppmärksammade strejkerna stod arbetargrupper som av tradition utmärkts av politisk radikalism: gruvarbetarna i Malmfälten, stuveriarbetare i Göteborg och Ådalen, Norrlands skogsarbetare. Det förekom också vissa försök att bilda nätverk mellan strejkledare från olika håll i landet. Ett sådant initiativ var Fria fackföreningsfolket som anordnade några nationella konferenser under 1970 och 1971 och också gav ut en tidning med samma namn. Överskottet av gruvarbetarnas strejkkassa användes under en tid för att stödja arbetare i vilda strejker. 

De olika vänstergrupperna som frodades under det tidiga 1970-talet utpekades ofta som ansvariga för de vilda strejkerna. Dessa grupper gav de vilda strejkerna stor uppmärksamhet i sin propaganda, och deltog ofta i opinionsmöten och bössinsamlingar till stöd för dessa. Det hände också att medlemmar i kfml(r), SKP eller KAF förekom i ledningen för en eller annan strejk. Vid sådana tillfällen framhöll, av olika anledningar, såväl arbetsgivare och fackledning som partierna själva gärna detta. Samtidigt hörde detta till undantagen. Däremot fick strejkvågen betydande konsekvenser för vänstergruppernas verksamhet och inriktning. Den svenska arbetarklassen var uppenbarligen inte mutad, och radikaliseringens traditionella bärare hade åter trätt in på scenen. Detta tycktes bekräfta den traditionella leninistiska uppfattningen om hur en revolution skulle gå till, och orienteringen mot arbetarklassen fick en allt mer framträdande roll i gruppernas teori och praktik. Under den första hälften av 1970-talet kom åtskilliga hundra maoister och trotskister att ”proletarisera sig” genom att söka sig ut till industrin. 

Genom de marxistiska gruppernas starka ställning kom detta att få konsekvenser också för andra delar av den radikala rörelsen. ”Att förankra DFFG hos den arbetande befolkningen” blev en prioriterad uppgift för FNL-rörelsen och Grupp 8 ägnade också arbetarkvinnorna särskild uppmärksamhet. 

Historikern Christer Thörnqvist, som behandlat frågan om strejkvågens orsaker i Arbetarna lämnar fabriken pekar på att strejkvågen vid denna tid är ett internationellt fenomen, som i länder som Italien, Japan och Frankrike, åtminstone runt 1968, tog sig dramatiska uttryck. Thörnqvist för som främsta orsak fram den kraftiga konjunkturförändring som kännetecknar åren kring decennieskiftet och det tidiga 1970-talet. Han menar att de uteblivna förväntade löne- och standardökningarna snarare än tidens allmänna radikalisering var det som skapade den nya situationen. Han visar också att de allra flesta vilda strejker är kortvariga aktioner kring ekonomiska krav, i första hand avsedda att påverka pågående avtalsförhandlingar.

Samtidigt är det uppenbart att de mest uppmärksammade strejkerna, alltifrån gruvstrejken till städerskestrejkerna, stod i nära symbios med den pågående radikaliseringen. Människovärdiga arbetsvillkor, en dräglig arbetsmiljö och protester mot kvinnors underordnade ställning var krav som väl lät sig inpassas i tidens allmänna stämningar, och säkert delvis vuxit fram ur dessa. Strejkvågen bekräftade och fördjupade vänstervinden. Inte minst kom den att få avgörande betydelse för socialdemokratins fortsatta radikalisering.

YouTube: Filmen om gruvstrejken: Kamrater, motståndaren är välorganiserad

Röda Malmö: Första delen: 1968 när allt var i rörelse

Nästa avsnitt: Yttersta vänstern



Inga kommentarer: