torsdag 12 mars 2015

Israel, judar och araber

...det revolutionära perspektivet av att leva tillsammans

Michel Warschawski har varit politiskt aktiv i Israel under många år. Han ser tillbaka på sin biografi i en av sina böcker, Sur la frontière (Stock, 2002). Efter att ha tillbringat sina tidiga år i Strasbourg, bestämde han sig vid sexton års ålder för att åka till Jerusalem, där han åtog sig talmudiska studier. År 1968 gick han med i Israeliska Socialistiska Organisationen, som hade grundats 1962 av uteslutna medlemmar från det israeliska kommunistpartiet och äldre aktivister påverkade av trotskismen. 

Gruppen var mest känd under namnet på sin tidning, Matzpen ("Compass" på hebreiska). Matzpen var en revolutionär organisation som såg sionismen som ett kolonialt projekt och kämpade för samexistens mellan judar och araber på grundval av fullständig jämlikhet. I juni 1967 krävde Matzpen fullständigt, omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande av Israel från alla de ockuperade territorierna och bekräftade sitt stöd för det palestinska folkets rätt att kämpa för sin frihet.

Trots sitt begränsade medlemskap, gav Matzpens åtgärder och ståndpunkter ett eko som gjorde det till en "inre fiende" till sionister både till höger och vänster, och dess aktivister blev ofta arresterade. Även om organisationen bestod huvudsakligen av judiska aktivister, försökte Matzpen både att mobilisera israeliska judiska ungdomar och att utveckla band med palestinierna i Israel, liksom palestinska vänsterorganisationer och liknande i arabiska länder.

På 1970-talet började en debatt i Matzpen om dess perspektiv. Matzpen och aktivister i den palestinska vänstern beslutade 1984 att skapa Alternative Information Center (AIC), en organisation som tillhandahåller information och solidaritet, och i vilken Michel Warschawski är ledare. Matzpen upphörde därefter att existera som en organisation, även om många av dess aktivister förblev aktiva i olika rörelser. År 1989 blev Michel Warschawski dömd till flera månaders fängelse för "att ha tillhandahållit tjänster åt illegala organisationer" (tryckning av broschyrer). H.W.

I något du skrev sommaren 2014, talar du om "fascism" i Israel. Vilka är rötterna till denna process? Är det bara en produkt av krigstillstånd? Kan vi säga att det nu är extremhögern som styr?

Jag talar om en lång process som går tillbaka till hatkampanjen som föregick mordet på Yitzhak Rabin 1995. Statsministerns mördare tog makten och har faktiskt suttit vid makten sedan dess. Jag inkluderar episoden Ehud Barak (1999-2001) som visserligen var Labourpartiets kandidat, men som försvarade den högerextrema politiken och gjorde allt han kunde för att Ariel Sharon skulle bli premiärminister, med sig själv som hans försvarsminister.

Så vi har haft tjugo år av kontinuerlig makt för högern, vilket har förändrat situationen, inte så mycket för den koloniala politiken gentemot palestinierna, men i den interna ordningen för staten Israel.

Rasism har utlösts, i den politiska diskursen, på gatorna och i lagstiftningen som kulminerade med förslaget till ändring av "Grundlagen - Israel, nationalstaten för det judiska folket". En serie extremt repressiva och öppet diskriminerande lagar mot den palestinska minoriteten i Israel har redan antagits; andra, ännu värre, är på väg. Högsta domstolen, vilken under många år var en garant för ett system som pendlar mellan "judisk stat" och "demokratisk stat", har sedan en tid varit föremål för våldsamma attacker från högerextrema parlamentsledamöter. Flera åtgärder syftar till att minska dess makt.

Regeringen förlitar sig på ett block av tre högerextrema partier, där Netanyahu uppträder som den moderate!

Om jag under ett år talat om fascism, är det därför att på toppen av allt jag just nämnt måste vi lägga våld mot demokratiska aktivister och organisationer, från små fascistiska grupper. Högerextrem regering + drakoniska lagar + våld som syftar till att terrorisera varje ord av kritik = fascism.

Israel är nu ett av de länder där sociala orättvisor är störst (även bland judar), och där nyliberal politik demonterar sociala framsteg. Och ändå, sett från utsidan, verkar den sociala och politiska debatten bland den judiska delen av den israeliska befolkningen vara helt polariserad kring två teman: religion och "säkerhet". Är det korrekt? Har sociala frågor försvunnit från landskapet?

Israel är verkligen, i gruppen av industriländer, på andra plats när det gäller klyftan mellan rika och fattiga: en mycket rik borgarklass och många mycket fattiga människor. Enligt uppgifter från de israeliska myndigheterna för social trygghet, lever 32 procent av israeliska barn - judiska och arabiska - under fattigdomsgränsen! Nedmonteringen av välfärdsstaten och dess landvinningar har gjorts med en sådan brutalitet och hastighet som skulle ha gjort Margaret Thatcher grön av avund.

Men sociala kamper, särskilt fackförenings-kamper, förblir ytterst begränsade. Det finns tre skäl till detta: den ekonomiska framgången för Israel, vilken gör det möjligt att lämna några smulor för arbetarna; det faktum att arbetslösheten är mycket låg (mindre än två procent); avsaknaden av fackliga traditioner och organisering värd namnet. Femtio år av absolut makt för Histadrut, som inte hade något att göra med facklig organisering, inte ens en klass-samarbetande sådan, har förhindrat bildandet av ett klassmedvetande, även av en primitiv typ. Även om det finns kamper, förblir de begränsade till ett företag (vanligen mot permitteringar) eller sker i mer privilegierade och bättre organiserade sektorer (sjuksköterskor, lärare).

Reagerar de folkliga klasserna på åtstramningspolitiken? Vad har hänt med rörelsen "Indignados" för två år sedan? Vad representerar Koach Ovdim ("Workers Strength") union, som verkar bli starkare på bekostnad av Histadrut?

Rörelsen Indignados var en blixt i pannan: en gigantisk mobilisering som drog hundratusentals människor för en återgång till välfärdsstaten, men bara födde en nationell kommission (Trachtenberg kommissionen)... vars rekommendationer nästan alla avslogs av regeringen. Koach Ovdim, som är den första fackliga centralorganisationen oberoende av Histadrut, är en jämförelsevis liten organisation, men den har kunnat organisera strejker och annan ekonomiska kamp bland några av de mest försummade sektorerna, bland annat underhållsarbetare på några stora ämbetsverk och arbetare i ett stenbrott nära Jerusalem.

För majoriteten av israeliska arbetare, bestäms de ståndpunkter som de antar, inklusive deras identiteter, först och främst av det politiska och "nationella" och, långt där efter, av vilken samhällsklass de tillhör. Om du frågar någon vad han eller hon är, kommer de att svara: judisk, sen israelisk, sen av tunisiskt eller ryskt ursprung. Sen kommer de att säga "religiös" eller traditionalist. Mycket sällan kommer de att säga "arbetare" eller "anställd".

Vad har det blivit av "peace camp"? Är det i stånd att utöva någon form av inflytande?

Omkring 3000 personer demonstrerade mot anfallskrig mot Gaza. Detta är väldigt lite och representerar vad som i Frankrike kallas yttervänstern. I denna mening har massfredsrörelsen som vi kände från 1980- och 1990-talen ännu inte återhämtat sig från sitt nederlag i augusti 2000. Detta datum bör vi komma ihåg eftersom det markerar ett brott, ett slags augusti 1914 för fredsrörelsen: när Ehud Barak kom tillbaka från förhandlingarna i Camp David (som han saboterade i samarbete med Clinton-administrationen), lyckades han, som hade valts som ett alternativ till högerns ockupationspolitik, att övertyga sitt egen läger om att Yassir Arafat med hjälp av förhandlingar försökte invagga Israel i sömn och skapa splittring i syfte att slutligen driva judarna i havet (sic!). Han tillade: högern hade rätt, det var vi, pacifisterna, som hade fel.

Problemet var att denna megalögn mottogs högt och tydligt av fredsrörelsen ... Och Sharon valdes med stor majoritet, för att genomföra återerövringen av de områden som förvaltades av den palestinska myndigheten och de få vinsterna av förhandlingarna mellan Israel och PLO. Fredsrörelsen har inte återhämtat sig från det nederlaget, och vi är fortfarande långt från att se en pånyttfödelse av den som en massrörelse som kan påverka regeringens politiska val.

Du har förklarat, tror jag, att genom sin okunnighet om sociala frågor, har en del av den israeliska vänstern och fredslägret drivit de sefardiska judarna i armarna på Likud och extremhögern: är detta definitivt?

De folkliga klasserna och särskilt de fattiga judar som kom från arabländer (felaktigt kallade "sefardiska"), har, sedan slutet av 1970-talet, gjorde valet av högern, inte genom identifikation med dess ideologi Stor-Israel utan för att den representerade motstånd mot det absoluta, totalitära och rasistiska - mot icke-europeiska judar - i pseudo-vänsterns makt.

"Vänstern" har ingen chans att vinna tillbaka dessa folkliga väljarna eftersom dess verklighet och dess image är borgerlig, och dess anti-orientaliska rasism hör ihop med dess identitet. Den massiva invandringen av ryssar har också förstärkt denna felaktiga linje. För att återfå fotfästet i de folkliga klasserna, måste en ny vänster byggas, men detta är en uppgift för nästa generation.

Med detta sagt, äktenskap mellan olika befolkningsgrupper blir fler, och jag tror att fasthållandet vid etnicitet, i det judisk-israeliska samhället, tenderar att gradvis förlora sin relevans.

Vad representerar den yttersta vänstern i Israel? Anarkister mot Muren? Andra rörelser? Det vi här kallar den radikala vänstern är mycket blygsam, definierad främst av sin ställning i politiska frågor (kolonial konflikt och krig), även om yttervänstern också försvarar en anti-kapitalistisk inriktning. Det finns inte, i den judiska befolkningen, ett parti där den skulle kunna organisera sig, och det är i kollektiv som vi finner den, vare sig det handlar om politiska frågor (ockupation, rasism) eller sociala sådana (ekonomiska flyktingar, kvinnors rättigheter, bostäder .. .). När det är val, röstar den som standard på ett av de "arabiska partierna", särskilt kommunistpartiet. Dessutom förnekar detta parti att det är "ett arabiskt parti", trots att 85 procent av väljarna kommer från den palestinska befolkningen i Israel.

Anarkister mot Muren, vissa feministiska organisationer, olika grupper som kämpar mot ockupationen eller sociala orättvisor, eller återigen Alternative Information Center (AIC), återfinns i specifika kampanjer (mot muren, mot de fascistiska grupperna, för papperslösa arbetare, etc), men det finns inga permanenta strukturer.

Ett av de problem vi står inför är vad jag för år sen kallade "NGO-isering" av politiken, grupper av människor som är anställda av små organisationer, som ofta är väl finansierade för sin verksamhet av europeiska stiftelser eller regeringar. NGOs gör verkligen ett bra jobb om information och medvetenhet, men de kan under inga omständigheter ligga till grund för en massrörelse. Vissa människor skulle till och med säga att de är, ofrivilligt, ett hinder.

Hur har diskrimineringen av israeliska araber utvecklats? Är avskiljningen mellan israeliska judar och araber nu fullständig? Eller finns det gemensamma utrymmen för samarbete och kamp?

Sedan år 2000 (i oktober 2000 beordrade Ehud Barak ett blodigt tillslag mot solidaritetsdemonstrationer i arabiska orter med det palestinska upproret i de ockuperade områdena) har vi sett en uppdelning av den judisk-arabiska fronten som präglade rörelsen av motstånd mot ockupationen och diskriminering av den palestinska minoriteten i Israel (vilken utgör 20 procent av befolkningen). Palestinierna kommer inte längre till Tel Aviv för att protestera och har valt att mobilisera sina städer och byar. Det förklarar varför protesterna i större judiska städer har minskat från tiotusentals till några tusen.

Bakom detta val finns det också uttryckt en önskan om självständighet, eftersom i den "judisk-arabiska fronten", drev kommunistpartiet på i riktning mot judisk hegemoni, av vilken förekomsten av israeliska flaggor och överrepresentationen av judiska talare var de yttre tecken.

Den arabiska minoriteten är representerad i Knesset av tre partier av mer eller mindre lika stort inflytande: det kommunistiska partiet (i form av Front för fred och jämlikhet, Hadash), Nationella demokratiska församlingen (Balad - radikala nationalister) och Unified Arab List (konservativa nationalister).

En ändring av vallagen kan tvinga de arabiska partierna att göra en gemensam lista i framtiden om de vill bli valda, och om detta perspektiv förverkligas, kan det i nästa Knesset finnas en arabisk parlamentarisk grupp av cirka femton representanter (av 120 ...) Om försöken från extremhögern att förbjuda vissa arabiska partier blir framgångsrika. I denna fråga, kommer de närmaste veckorna att vara avgörande.

För den judisk-arabiska fronten ska byggas, är det viktigt att judiska aktivister är överens om att överge sitt mål att vara hegemoniska och bli en kraft till stöd för en rörelse som i första hand är en arabisk nationell rörelse.

Vilket eko får AIC i föreliggande sammanhang?

Specificiteten för Alternative Information Center är att vara, tre decennier efter att det etablerades, fortfarande den enda gemensamma israelisk-palestinska organisationen. AIC samlar aktivister, kända och erkända, från den palestinska vänstern och israeliska antisionisterna . Även om, som namnet antyder, det leder arbetet med information och politisk och social analys (särskilt på sin webbplats alternativenews.org), består dess originalitet och betydelse i dess val att vara ett brott i väggen som skiljer de två samhällena, inklusive aktivistvärlden, och att främja ett perspektiv av samarbete och partnerskap mellan rörelser på båda sidor om "gröna linjen".
I ett sammanhang där separation ses som ett nästan absolut värde, är perspektivet att leva tillsammans i högsta grad revolutionärt, och det leder till ett behov av en gemensam kamp.

Översättning från International Viewpoint

Bloggar om politik, israel  Intressant


Inga kommentarer: