måndag 9 mars 2015

Revolutionären Karl Marx

...och den nya revolutionära klassen

Karl Marx ansåg, som vi har sett i föregående kapitel, att mänsklighetens kända historia var en serie av revolutioner. Naturligtvis måste då också en genomgående förändring av det samhälle som han själv levde i betyda revolution, och därför blev han revolutionär.

Han var inte den typen av samhällsomstörtare som trodde att världen kunde förbättras genom terrordåd och mord. han förde heta debatter med sin tids anarkister som faktiskt trodde på sådana våldshandlingar. Marx ansåg att de, trots sin kanske uppriktiga tro på kommunismen, var hopplösa drömmare som skadade revolutionens sak mer än de gagnade den.

Marx blev revolutionär därför att han inte kunde godta kapitalismen som samhällsform i den moderna världen. Kapitalismen var allt igenom oekonomisk och ineffektiv. Den hade överlevt sig själv och den hindrade mänsklighetens vidare utveckling. Den kunde och ville inte lösa den moderna människans problem. Och problemen var många och stora.

Vetenskapens framsteg hade gett människan enorma resurser som måste utnyttjas på ett klokt och välplanerat sätt. Det kunde inte kapitalisterna. Vidare måste man få ett slut på krigen så att folken kunde samarbeta i stället för att tävla med varandra. Och så måste man förstås ta itu med fattigdomen och orättvisorna i samhället.

Marx anklagade kapitalismen för att vara en omänsklig samhällsform. Han var humanist och han trodde på människors värde. De var inga maskiner som fick köras tills de gick sönder. Dessutom var kapitalismen slösaktig och fruktansvärt ovetenskaplig. Den hindrade människor från att förverkliga sina önskningar och högsta ideal. Marx beundrade vetenskapen för dess egen skull. Han såg den som människans förnämsta hjälpmedel att bli herre över naturen och därmed förbättra sin situation.

Därför måste ännu en punkt läggas till hans långa anklagelselista mot kapitalismen, kanske den allra viktigaste av alla: Den gjorde män och kvinnor ofria och gav dem inte en chans att utveckla sina personliga möjligheter. De hade ingen frihet att leva de liv de hade rättighet till. Det är viktigt att särskilt nämna kvinnorna i det här sammanhanget. Marx ansåg att det var kvinnorna som led värst under den kapitalistiska exploateringen. Han underströk gång på gång att ett av revolutionens viktigaste resultat skulle bli en fullständig kvinnoemancipation (frigörelse).

Den kommunistiska tankens framväxt

Marx började sin politiska verksamhet som samhällskritiker och han ville arbeta för att samhället skulle bli bättre. Men han hade inte riktigt klart för sig hur det skulle gå till. Det enda han säkert visste var att man inte kunde förbättra någonting om man inte visste i detalj hur det gamla fungerade. Han skaffade sig alltså grundliga kunskaper, dels genom praktisk erfarenhet, dels genom studier. Vid tjugoåtta års ålder började han kalla sig kommunist. Han arbetade mer än någon annan på att grunda den moderna kommuniströrelsen.

I ordet kommunism har man under de senaste hundra åren kommit att omfatta många olika känslor, fördomar och tvisteämnen. Den som sakligt och lugnt vill förklara vad kommunism egentligen är har en svår uppgift framför sig.

Grundtanken bakom den kommunistiska läran är denna: Den som vill ha ett samhälle där den privata profiten (förtjänsten) är avskaffad, och där allting är organiserat till det allmännas bästa. Den samhällsåskådningen började inte med Karl Marx. Trehundra år tidigare hade engelsmannen sir Thomas More sagt ungefär samma sak i sin bok "Utopia". Och i skådespelet "Stormen" låter William Shakespeare gamle Gonzalo säga följande:

Allt vore där gemensamt av naturen
Frambringat utan någon svett och möda.
Förräderi och svek, svärd, kniv och pik,
Kanon och annat sådant tyg ej skulle
Få finnas där; naturen skulle alstra
Frivilligt rundelig välsignelse
Till näring åt mitt oskuldsfolk

Knappt hundra år efter Shakespeare, under inbördeskrigets dagar, hade en del engelska jämlikhetsivrare kommit med liknande funderingar. Och flera av de aktiva i franska revolutionen 1789 hade utpräglat kommunistiska åsikter.

Men alla de här tidiga kommunistiska framtidsdrömmarna var ingenting annat än just önskedrömmar om ett annorlunda samhälle. Ingen trodde på att de skulle kunna förverkligas. De uttryckte människors förhoppningar och ideal, men de hade ingenting att göra med praktisk politik. Och de hade inte mycket inflytande - då.

Men under 1600-talets kriser blev sådana här kommunistiska tankegångar för första gången något som man inte lättvindigt kunde avfärda som drömmar. Vid nästa våg av revolutioner i Europa (1848) trängde de ännu djupare in i folks medvetande, särskilt bland arbetarna i Paris, Wien och London. Och år 1848 publicerades Kommunistiska Manifestet.

Också när kapitalismen utkämpade sin revolution mot feodalismen dök det upp (i synnerhet i kritiska situationer) nya idéer och planer som gick längre i revolutionär riktning än kapitalisterna var beredda att gå. En marxist skulle säga att det fanns två anledningar till detta.

För det första sätter varje revolution - just därför att den är en revolution - nya djärva tankar i huvudet på folk. Genom att störta feodalsamhället bevisade kapitalistklassen att det var möjligt att förändra världen. Det var en ny och viktig lärdom.

För det andra, kapitalisterna behövde hjälp av folket för att kunna genomföra sin revolution. Armén var kapitalisternas förnämsta vapen i det engelska inbördeskriget, men det fanns många i den stridskåren som inte tillhörde borgarklassen. Med andra ord, i sin egen befrielsekamp förbättrade kapitalisterna (antingen de ville det eller ej) också framtidsutsikterna för många blygsammare yrkesgrupper, arbetare, hantverkare, småbrukare.

Demokratin tog några kliv framåt och i viss mån ökades tillämpningen av de demokratiska principerna. Allt detta stärkte människors självförtroende och snart utvecklades nya revolutionära tankegångar. Kanske kunde samhället klara sig utan kapitalisterna också!

Bakom den tanken, som pekade mot kommunismen, låg enligt Marx något ännu mer väsentligt. Vi vet redan att Marx var övertygad om att det var handlingar och inte tankar som förde historien framåt. Feodalismen med alla sina orättvisor och gammalmodiga idéer kunde inte störtas förrän en annan klass blev så stark att den tog makten från de feodala herrarna. Marx menade att om man drog ut konsekvenserna av det resonemanget skulle samma öde drabba kapitalistklassen. Men det skulle inte inträffa förrän en annan samhällsklass hade vuxit sig tillräckligt stark.

Proletariatet som den revolutionära klassen

Kapitalismen hade nått ett ganska sent stadium i sin utveckling innan en sådan klass fanns, enligt Marx. Det inträffade inte förrän den industriella revolutionen hade skapat de stora industri-samhällen som vi nu har. Då föddes en klass som kunde ta makten från kapitalisterna och grunda ett nytt samhälle. Det var den moderna arbetarklassen.

Visserligen hade det funnits avlönade arbetare före den industriella revolutionen, men de kunde knappast ha bildat någon klass som var medveten om sin styrka. De var alltför utspridda. Få företag hade mer än ett dussintal anställda. Dessutom hindrade ofta arbetets karaktär dem från att förstå att de tillhörde en klass som kunde bli stark och oberoende.

Ta till exempel 1700-talets stora armé av tjänstefolk - kokerskor, husor, köksor, betjänter och kuskar. De var visserligen löntagare, men de hade ingen känsla av att de tillhörde en klass som hade förutsättningar att ta makten ifrån herrskapet som de passade upp på. I stället var det naturligt för dem att resonera så här: Om det inte hade funnits herrskapsfolk hade det heller inte funnits något arbete för oss.

Det som förändrade situationen var att storindustrin såg dagens ljus. Nya storstäder växte upp i England: Manchester, Leeds, Sheffield och Birmingham, för att ta några exempel. De drog till sig mycket folk därför att det fanns arbete att få inom industrin. En ny sorts arbetarklass (Marx kallade den för proletariatet) bildades. Den bestod av industriarbetare. De levde under fruktansvärda förhållanden i trånga och dåliga bostäder och de utnyttjades mer än någon arbetarklass tidigare.

Marx har gett oss många skildringar av arbetarklassens elände under industrialismens första skede. Men han framhöll alltid att det inte i första hand var deras fattigdom och ohyggliga levnadsvillkor (barnarbete till exempel) som skulle göra industriarbetarna till en revolutionär klass. Sådant kan lika ofta göra människor förlamade av hopplöshet. Arbetarklassen kunde bli revolutionär och störta det kapitalistiska systemet av framför allt tre orsaker:

1. De arbetade i fabriker och gruvor i produktionens centrum. Därför fick de fullt klart för sig vad ekonomisk exploatering var för något. De kunde se att de blev bestulna.

2. De arbetade många tillsammans i stora anläggningar och var klart beroende av varandra. Därav lärde de sig betydelsen av solidaritet och samarbete.

3. De två första orsakerna gav självfallet den tredje. De kunde lättare än andra tänka sig ett samhälle utan kapitalister - ägare. De hade all anledning att önska sig ett sådant samhälle. Marx och Engels paroll i "Kommunistiska manifestet" talade direkt till dem: "Proletärer i alla länder, förena er!" och "Ni har inget att förlora utom era bojor".

Ytterligare två avsnitt om revolutionären Karl Marx kommer att följa. Texten är hämtad från ett kapitel i Arnold Kettles ungdomsbok "Upp till kamp! Karl Marx 1818-1883".



Inga kommentarer: