måndag 23 mars 2015

Vapenexporten kommer först

...vinstintresset går före varje långsiktigt hänsyn

Den liberala retoriken är löjligt ansträngd

Allan Edwall sjöng
”Men svenska vapen ifrån Bofors,
det är en annan sak förstås. 

Dom skapar ordning och mäklar fred
och används blott för att skoja med”



1979 var det glasklar satir – idag är det budskapet i en debatt­artikel av 31 svenska näringslivsföreträdare, eller en ledare av Peter Wolodarski.
Det är en lustig retorisk lek som bedrivs. Först och främst skall vi säkra vapenexporten till varje pris och när vapenleveranserna är säkrade kan vi bygga vårt varumärke som human fredsnation. Diplomati är något som sker i det tysta, mellan raderna i hycklande officiella uttalanden och bakom låsta och lykta dörrar. I det offentliga samtalet platsar bara tillväxtsiffror – kostnaden i människoliv vill vi inte veta av. Så länge ”business as usual” råder kan borgerlighetens företrädare hålla fasaden uppe genom att helt enkelt inte beröra verkligheten. När så något sker som bryter lunken – när en socialdemokratisk regering nått gränsen för vad som går an – så blir tonläget desto mer ansträngt. Så rämnar fasaden för en stund – och vad blottas? En näve, en piska och ett ekonomiskt intresse som inte har råd med några moraliska betänkligheter. Visst, kritisera gärna det offentliga pryglandet av regimkritiska bloggare, resonerar Wolodarski på Dagens Nyheter (14/3), men se först till att säkra den svenska trovärdigheten som handelspartner med samma regim. Vackra ord vill vi höra, men någon verklig förändring får inte ske.
Det är i de ideologiska fasadernas sprickor och självmotsägelser som det reala blir tydligt.

Att den ekonomiska situationen idag är så oerhört skör gör bara den ideologiska fasaden oändligt mycket tunnare. I sakfrågan – skall vi exportera vapen till en av världens brutalaste diktaturer, vilken bedriver både direkt och indirekt stöd till några av världens brutalaste reaktionära terrorgrupperingar? – är den rimliga hållningen så uppenbar så den kan bara inte tillåtas diskuteras. Istället bedrivs en metapolitisk debatt där motståndaren görs till ömsom hot mot hela samhället som vi känner det, ömsom till amatörer och klavertrampare. Så kan varje debatt i frågor där Sveriges hållning är internationellt sett extrem – som vinstdrivande skolor – eller bara förnuftsvidrig i största allmänhet, göras till något så känsligt och obegripligt att de bara kan få bedrivas i hemlighet av en handfull män. Medan Washington Post lyfter fram Sverige som ett internationellt föregångsland så kretsar den svenska debatten kring huruvida Margot Wallström är kompetent nog för sitt uppdrag. Något aldrig föregångaren Bildt behövde genomgå trots att Sveriges utrikespolitik i praktiken styrdes från ett twitterkonto. Och i den mediala cirkusen grävs den fråga ned som verkligen skulle behöva debatteras: skall Sverige exportera vapen till diktaturer? Skall Sverige exportera vapen över huvud taget? Skulle inte den svenska industrin göra större nytta i klimatomställningens tjänst än i förstörelsens?

Så blev det som en gång var satir till verklighetsfrämmande allvar. Det ”realistiska” har aldrig varit så verklighets­främmande.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 12/2015

Inga kommentarer: